Bengt Ohlsson's Blog, page 2

Benke: Chauffören är en sån som Såna Som Jag brukar himla med ögonen åt.

Chauffören är en sån som Såna Som Jag brukar himla med ögonen åt. Småpåvarna i stretchuniformer. Skalderna bakom syrligheterna på tvättstugedörren.

Busschauffören är en sköning; en sort för sig själv. Han harklar sig i micken innan vi ens hunnit förbi Landvetter. Han hälsar oss välkomna på denna Swebus som ska ta oss till Stockholm med ankomst klockan sjutton och femton, om Gud vill och däcken håller, men det säger han inte, däremot säger han att alkoholförtäring, nej vänta, att ALL alkoholförtäring är strängt förbjuden, om man till äventyrs skulle sitta där och undra om det finns SOMLIG alkoholförtäring som Swebus ser lite mellan fingrarna med.

Han säger att det finns trådlöst internet och formulerar det med en riktigt finstämd ironi som visar att han tycker att det är ett himla fjös att inte kunna sitta nerkopplad när man åker med honom. Och det finns ett säkerhetsbälte som man givetvis ska spänna fast, och om man ser någon som inte vet hur man gör kan man hjälpa vederbörande, ”små som stora” .

Mobiltelefoni ordar vår busschaufför en hel del om. Det är visserligen tillåtet, men man bör hålla samtalen korta och dämpa rösten eftersom det finns passagerare som tycker att det är MYCKET STÖRANDE med högljudda och långdragna samtal.

Jag stirrar fascinerat på chauffören i spegeln. En rödlätt gestalt, svällig medelålder, hår som börjat tunnas ut och snaggats för att dölja just det. Antydan till en olycklig skäggväxt. Min dotter och jag är på väg hem från Bruce. Värmen dröjer sig kvar. Ibland byter vi iakttagelser från gårdagen. När Nils Lofgren snurrade runt på ett ben i ”Because the night” och bara inte kunde sluta spela. När Roy Bittan hade glömt inledningen på ”Lost in the flood”.

I en sån sinnesstämning låter chaufförens förhållningsorder som ett exotiskt språk. Man väntar på att han ska vråla IS THERE ANYBODY ALIIIVE OUT THERE? Men det gör han inte. Chauffören är en sån som Såna Som Jag brukar himla med ögonen åt. Småpåvarna i stretchuniformer. Skalderna bakom syrligheterna på tvättstugedörren.

Betyder det att Såna Som Jag gillar att ha folk bredvid oss på bussen som pytschar lunchbärs och virar sina monologer varv efter varv runt en, eller att tvingas lyssna på attitydiga ringsignaler, skitviktigt jobbsnack eller skvaller från festen igår?

Nej. Vi himlar med ögonen åt sånt också. Så hur vill vi ha det egentligen? Ja, öh, antagligen att det ska vara upp till en själv och att alla ska prata mobil lite lagom och hutta lite lagom, alldeles av sig själva. Och vad är lite lagom?

Ja, öh, det är väl olika från fall till fall… mumlar Såna Som Jag, och det låter frihetligt och skönt, för i sällsynta fall kanske man vill ta en bärs i gott sällskap och ibland kanske man får ett viktigt samtal, men för det mesta vill man förstås sitta tyst och nykter och läsa sin ”Frihet” i fred.

Vad det egentligen betyder är att vi ser oss själva som måttstocken, normen och alltings centrum. Och då låter det inte fullt lika frihetligt och skönt längre. Det ironiska är att Såna Som Jag vill ha våra bussresor precis så som chauffören där framme beskriver dem. Vi vill bara inte att det ska kläs i ord, eller att orden ska yppas högt av någon som gör anspråk på att bli åtlydd och respekterad. För då himlar vi med ögonen. I Jönköping tar chauffören sin väska och går av. Han bär våra himlande ögon på sina sluttande axlar. Jag hoppas han var på Ullevi i fredags och vajade med mobilens ficklampa under ”Drive all night”.

Bengt Ohlsson är 48 år och läser ”Lördag” av Ian McEwan. Nästa vecka är Hanna Hellquist tillbaka på den här sidan.

Benke: Plötsligt tycker jag att det låter riktigt bra

H och jag går in på FNAC på Boulevard Barbès och jag köper en cd med Charlotte Gainsbourg. För något ska ju liksom köpas när man går in där. Det är en live-cd med en konsertfilm och annat skoj som numera tränger sig in i fodralen för att man ska köpa och inte ladda ned.

Jag har gillat Charlotte Gainsbourg skarpt, framför allt lyssnade jag febrigt på 5:55 och även på IRM, producerad av Beck som jag minns som ett underbarn men det var längesen, som allt annat, numera antar jag att han gått in i väggen och kommit ut ur den igen och flyttat till landet och blivit helnykterist.

Och lite småtråkig. Och frågan är om han inte var det hela tiden.

Men Charlotte Gainsbourg. Min gamla idol. H och jag går hem till lägenheten och jag matar in skivan i datorn. Och plötsligt hör jag bara en sak: en brud som vässjunger. Den ena låten efter den andra. Luft mellan stämbanden. Och det som förut var magi är nu bara manér. Hur gick det till? Varför just nu?

Rädslan för att bli avslöjad som en bluff är en banalitet. En noja som härjar såväl Nobelpristagaren som vvs-lärlingen. Ibland händer det faktiskt också att mardrömmen slår in. Litteraturkritikern ertappas med att ha skrivit en sågning av en deckare han inte har läst. Företagsledaren som grundade årets börskomet blir avslöjad med en doktorstitel han inte hade rätt till. Sen synas han in i minsta flimmerhår, och varje gråskala i hans liv blir en svart rubrik.

Även jag är rädd för att bli avslöjad. Jag KAN fan ingenting. Jag har ingen högskoleutbildning att visa upp, jo okej, tre år på Dramatiska institutet, men det var inte direkt en skola där man trummade in grekiska glosor. Prata med mig om någonting som kräver verklig kunskap – stormaktstiden, krökta rummet, bolånebubblor – och du ska se hur min blick blir frånvarande och hur jag snabbt säger något som låter initierat, eller så leder jag in samtalet på ett annat spår, eller i riktigt trängda lägen tillstår jag min okunskap på ett charmfullt och självironiskt sätt – som nu, ungefär – så att folk förhoppningsvis ska tänka, ja ja, han må vara dum i huvet, men han är lite kul ändå.

Nu kan du ju invända att jag ändå hankat mig fram ganska bra, och att man kan utveckla en sån färdighet i sitt fejkande att det blir snudd på omöjligt att skilja från den äkta varan, och vad spelar det då egentligen för roll? Men då tänker jag på Charlotte Gainsbourg igen. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna lyssna på henne på samma sätt som jag gjorde förut. Och jag tänker på alla skribenter som skrivit något riktigt idiotiskt och sen har det sagt POFF och de har sjunkit ihop som skrynkliga ballonger. Sen är de förbrukade. Åtminstone för mig. Det är bara att slänga.

Å andra sidan. Jag har skrivit krönikor i På stan i snart ett kvarts sekel. Jag träffar vuxna människor med helskägg som skjuter liggvagnar framför sig – de unga människorna, inte helskäggen – och jag inser med något som liknar panik att jag har skrivit krönikor i hela deras liv. Hur många gånger har jag sagt POFF för någon läsare under de här tjugofem åren?

Jag lyssnar på Charlotte Gainsbourg medan jag skriver det här. Plötsligt tycker jag att det låter riktigt bra. Eller också är det ren självbevarelsedrift.

Benke: Det var så vackert att hjärtat snubblade till i bröstet

Häromdagen gick jag över Mosebacke torg, och det hände något egendomligt. Jag såg mig omkring och snuddade vid samma känsla jag fick en gång för tjugo eller trettio år sedan, när torget var nytt för mina ögon och allt var hemligt och spännande, trädens loja lövverk, den grusiga glömskan på torget med de tomma bänkarna och den sävligt porlande fontänen där fimpar och löv guppade omkring.

Det var så vackert att hjärtat snubblade till i bröstet.

Det mystiska vattentornet där uppe. Mosebackes terrass. Svartensgatan och Hökens gata, dikena ner mot Götgatan, när som helst kunde man smälta och rinna ner längs rännstenen och runda hörnet och glida ner genom ett galler utanför Vivo.

Det var blånande biltrafik i Götgatsbacken på den tiden.

Jag snuddade vid den, och sedan var den borta; känslan av att staden är något mystiskt och outforskat som jag vill gå upp i, bli en del av, att den är ett myllrande långbord där någon vinkar och ropar, kom och slå dig ner här polarn.

I dag går jag mest omkring i kvarteren runt Mosebacke och himlar med ögonen åt alla zjööda lakan som lapar nerför pazjaadvåningarnas fönster i pzjotest mot Nya Slussen, och jag tänker att för hundra år sedan betydde den röda fanan: helvete heller att jag tänker gå och knacka sten och få dammlunga, helvete heller att jag ska sluta skolan efter fem år, helvete heller att jag ska behöva dra upp kjolen och bli påsatt av godsägaren.

I dag betyder fanan: ZJÖÖZJ INTE MIN SCHÖÖGLIMT!

Och det hemliga och spännande hittar jag på helt andra ställen.

Ofta är det när yngste sonen har extraträning eller bortamatch på en fotbollsplan någonstans på ta-sig-för-pannan-avstånd från alla schööglimtar, och gärna på ta-sig-för-pannan-tider också, åtta på söndagsmorgnar, sju på torsdagskvällar, på den ibland enerverande pigga hemsidan står en notering som inte går att slingra sig undan.

Inför H spelar jag förstås upp ett litet martyrium: okej, jag kan ta det.

Om jag dessutom ökar på med att säga att jag kan ta med hunden också så han får röra på sig, då är det nära att det börjar glöda något cirkelformat ovanför mitt huvud.

I själva verket njuter jag i fulla drag. Jag hämtar bilen och åker ut med sonen till Rotebro, Haninge, Upplands Väsby. Lika vita fläckar på min karta som Indien var för Columbus. Och nästan lika fantasieggande.

Vi lämnar sonen utanför idrottshallen. På konstgräset hittar jag en bortglömd bandyboll och låter hunden jaga den en stund. Sen går vi över en viadukt och in i ett radhusområde. Vi går uppför en bergknalle och medan hunden nosar omkring där nere gör jag samma sak där uppe.

Jag ser en trind mörkhårig kille i mysdress sätta sig i soffgruppen framför platt-tv:n. Något i hans rörelser vittnar om att han har längtat efter den här stunden. Att det inte blir bättre än så här. I ett annat fönster står en ung mamma och skakar någonting med häftiga rörelser, jag gissar på en vällingflaska, på ett skötbord bredvid henne ligger en bebis och väntar.

Vi går genom ett skogsparti. Uppför en backe. Det är mörkt nu. Vi går genom ett villaområde med blanka bilar. Jag drar in doften från en brasa som just börjat ta sig i en kamin någonstans.

På en huggkubbe utanför ett hus står en ananas.

Den är kluven på längden med nästan kirurgisk precision. Jag står länge och ser på den. Sen går vi vidare.

Benke: De iskalla vindarna är ju varumärkesskyddade

Om det vore val i Sverige i dag skulle de rödgröna vinna med ena handen bakom ­ryg­gen. I Frankrike vann socialisten François Hollande. Och i Grekland ser vänsterkoalitionen Syriza ut att ta hem nyvalet.

Det drar iskalla vänstervindar genom Europa.

Eller vänta. Hur lät det där?

De iskalla vindarna är ju varumärkesskyddade. Och de kommer högerifrån.

Det måste de göra. Vindar är nyckfulla. De kommer och går. Man är aldrig säker för dem. De kan uppstå där man minst anar det, och härröra sig från en fjärils vingslag på andra sidan jorden.

Att vara vänster, däremot, har inget med nycker och tendenser att göra. Det kan inte komma och gå. Att vara vänster är urtillståndet. Det spenvarma fostervattnet. Den vulkanrapiga lervällingen där vi gonade omkring i en ryggradslös, dag-vagig ormgrop, skvalpande med blicken upp i det blå… sen kom den uschliga dagen när vi segade oss upp på två ben, gav oss upp på land, började slita strupen av våra bröder och blev höger.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst uttrycket ”iskalla höger­vindar” under året.

Varje gång har jag tänkt på något en kompis berättat, att när hon var liten och hade svårt att sova kom hennes mamma och satte sig på sängkanten och beskrev vällustigt hur kallt och blåsigt och otäckt det var där ute… men HÄR ligger du i din varma sköna säng, och allt är bra och allt är toppen… Ju ruggigare världen där ute utmålades, desto tacksammare blev min polare över att ha tak över huvudet. Och hon somnade.

När man läser något gällt om hur främlingsfientligheten ökar och klassklyftorna brer ut sig som ett Grand Canyon framför våra fötter ska man paradoxalt nog märka hur det känns lite mysigare runt middagsbordet.

Man kan växla blickar i ödesmättat samförstånd. Ens torftiga, virriga liv har plötsligt blivit fyllt med mening. Man har något Viktigt Att Samlas Kring.

Högervindar ger upphov till artiklar om lasermän och ­pogromer, medan vänstervindar är en icke-nyhet och en axelryckning. En framgång för vänstern är bara Som Det Ska Vara. En framgång för högern är däremot något att harmas och larma över.

Så länge det finns iskalla höger­vindar att bekämpa har man en anledning att gå upp på morgonen. Men när de tynar bort och ersätts av stiltje – eller ännu värre, vänstervindar – infinner sig en värkande tomhet.

Det luriga med larmet om iskalla högervindar är att man med tiden, precis som med alla andra njutningsmedel, får allt svårare att vara utan dem, och kräver allt större doser. Man kan bli så abstinent att det räcker med en saggig SAF-kampanj för att höra stöveltramp i fjärran.

Mysrysigast är de iskalla höger­vindarna när de blåser nere på kontinenten. Det måste vara lagom avstånd. Blåser de alltför långt bort finns risken att vi inte bryr oss. Blåser de alltför nära, typ i Segeltorp, finns risken att man känner någon där som kan lämna ett lugnande besked om att bokbålen ännu låtit vänta på sig.

En annan oundviklig följd av det programmatiska visselblåsandet och krösamajandet är att det blir en affärsidé. Man flänger runt och håller föredrag med f-skattsedeln i högsta hugg. Innan man vet ordet av är det de iskalla högervindarna som pröjsar hyran. Och då vill det till att man har några att larma om.

Hur som helst, Frasse Holland, om du läser detta: Grattis.

Benke: Hur snabbt kan internet bli?

När någon ny mobil eller dator eller Ipad lanseras och det tjatas om skärmens upplösning och pixlar och trams kan jag undra om det var något fel på den förra skärmen; om det ofta har hänt på senare år att en kund stått framför expediten eller jag menar SÄLJAREN och sagt:

– Jag måste bara få byta den här.

– Hur så? Är det något fel på den?

– Fel på den? Skojaru? Kolla på skärmen här. Bilden är ju helt SUDDIG.

– Suddig… nu förstår jag inte…

– Ursäkta, men har jag fått Grå Starr-modellen av misstag eller vad är det frågan om?

Nej, den gamla upplösningen duger ganska bra.

Jag skulle misstänka att vi inom en snar framtid – eller har vi passerat den redan? – vad obeskrivligt Ulf Nilson man känner sig med sådana här inskjutna satser inom tankestreck – får skärmar som är bra mycket vassare än det mänskliga ögat och att världen utanför skärmen kommer att kännas lite obestämbart lankig, fattig, grumlig…

Jag vet inte hur ofta numera jag landar i den tillväxtfientliga tanken att det räcker som det är.

Jag sitter med grannen på landet, han är relativt nybliven pensionär, en kille som rör sig i skog och mark och kör traktor och styckar lamm. Han vill ha med mig i ett projekt i grannskapet om att gräva ner fiberoptik vilket innebär att man kan få ett oräkneligt antal tv-kanaler och ringa Vår Skapare på storbild för sexton öre markeringen. Och mängden internet som fiberoptiken kan förmedla mäts inte längre i mega utan i TERA.

Med reservation för massuppfittningar.

Hur snabbt kan internet bli? Räcker det snart med att man TÄNKER ”Madonna naken” för att hon ska dyka upp på skärmen? Låter det som något att sträva efter?

Nej, förresten. Svara inte.

Det är en märklig upplevelse att sitta mitt emot denne bondson och vara den som sätter hälarna i marken och grymtar att den där snajdiga fiberoptiken kommer att vara föråldrad innan man hinner sätta spaden i marken, och att det räcker som det är.

Men vad ska jag göra? Tidningarna är fulla av spännande nya böcker, filmer, plattor. Och samtidigt. Jag kollar i min dators musikbibliotek. 18 911 låtar. Jag klickar på ”senast spelad” och ser allt jag aldrig lyssnat på. Jag har minst en veckas jobb bara där. Och bokhyllan. Jag har aldrig läst ”På spaning efter den tid som flytt”. Aldrig läst ”Ulysses”. Jag läser hellre dem än någon omsusad debutant. Och du kanske säger lite frejdigt att jag förstår inte varför det måste vara antingen eller, varför man måste ställa det nya mot det gamla, har man inte tid med båda delarna?

Jo, kanske. I synnerhet om man är 24. Då har man tid med både det gamla och det nya och allt däremellan. Men om man hunnit bli dubbelt så gammal och Marcel fortfarande väntar i hyllan med sina vaxade mustascher?

Å andra sidan. Om jag hade levt för hundrafem år sedan och bott granne med Orville och Wilbur Wright hade jag med största säkerhet hängt på staketet och loskat mellan framtänderna när de baxade i väg med sina papplådor och balsakonstruktioner, och jag hade sagt ursäkta grabbar, men jag tycker att det räcker gott med att sitta på hästen och smacka med tömmarna om man ska i väg någonstans. Eller möjligen gå ombord på en skörbjuggig gammal skonare och hoppas på förlig vind.

Å tredje sidan. Kanske jag hade haft en poäng då också?

Benke: Jag stjälper i mig stycket som medicin

Det finns en skylt strax efter Vamlingbo där det står ”Vacker kustväg till Hoburgen”. Kanske är det därför jag dröjer i flera år med att svänga in där. Som om jag in i det längsta tänker: ja ja, jag hör du säger det.

Men det är naturligtvis just en vacker kustväg till Hoburgen. Jag åker dit en sväng med hunden. Inte en käft där. Mycket skräp på stränderna.

När vi åker hem pratar de i P 1 om rättegången mot massmördaren på Utøya. Ensam på landet är det svårt att beskriva vilken betydelse P 1 får i ens liv. Och när till och med rösterna i Studio Ett – Anders Diamant och Helena Groll och gänget – undrar hur man ska undvika att massmördaren blir något slags stjärna, då sjunker jag ihop bakom ratten och tänker: nej, det här går åt helvete.

Så kändes det från början. Offren reducerades snabbt till siffror. Var det 92 som mördades? Nej, tydligen 67. Och hoppsan, nu steg det igen. Mördaren, däremot, fick snabbt ett namn, en ansikte, en historia. Sen blev han Gåtan. Hur är han funtad?

Sen kom debatterna. Samhällets skarpaste hjärnor tvinnar sina silkiga analyser.

Plötsligt kunde jag se det framför mig. Så här kommer det att fortsätta.

Om ett halvår dyker de första t-shirtarna upp. Och upprörda anhöriga. Och någon som säger att vi mest ville provocera. Sen kommer pjäsen, filmen, boken. Och upprörda anhöriga. Och hela tiden, svävande ouppnåelig över alltihop: Gåtan. Hans namn hamras in. Träffarna på Google svämmar över alla breddar.

Varför?

För att han mördade 77 människor.

Politiker köper tv-tid med kampanjkassor och bidrag. Massmördaren köpte den med döda kroppar. Och det har fungerat över förväntan. Han får lägga ut texten. Han blir betraktad, hela världen hänger vid hans läppar och tolkar minsta harkling. Mekanismerna är uppenbara för minsta barn, och för alla dårfinkar där ute. Får bli ännu fler döda kroppar nästa gång. Men med spektakulär inramning. Köper ännu mer tv-tid. Så sätt igång.

Gör en övning för dig själv. Sätt dig ner och mana fram ett ansikte på en ung människa. Du har ju en föreställningsförmåga, eller hur. Aktivera den. Förse det unga ansiktet med något kännetecken. Krulligt hår, lite glest mellan framtänderna. Vad som helst. Har du det? Bra. Pang. Nu är den unga människan död.

Nu ska du upprepa det här. Fram med ett nytt ansikte. Det måste vara ett du inte sett förut. Och när du har det: pang. Död. Borta.

Fortsätt. Tredje ansiktet. Fjärde ansiktet. Femte ansiktet. Sjätte ansiktet. Sjunde ansiktet. Tjatigt va? Men du har 70 kvar. Fortsätt, vad du än gör. Du har en föreställningsförmåga. Du måste försöka förstå. Men det är offren som behöver dig. Massmördaren måste vi lämna att vittra bort i sin håla. Det är livsviktigt. Annars lockar vi bara fram fler.

När jag kommer hem känner jag mig sjuk inuti. Jag går raka vägen upp på övervåningen och letar fram Sjöwall-Wahlöös ”Mannen på balkongen”.

En rånare har länge gäckat polisen. Nu har han gripits. Men han vill inte låta sig förhöras av någon annan än Gunvald Larsson.

”– Det var ni som tog mej, sa Rolf Evert Lundgren med något som påminde om motvillig beundran.

– Ja, sa Gunvald Larsson, det är riktigt. Men det är ingenting som jag känner mig särskilt stolt över. Det är mitt jobb. Kräk som ni tar jag varje dag. I nästa vecka har jag antagligen glömt er.”

Jag stjälper i mig stycket som medicin. Sen känns det aningen bättre.

Benke: Så ser det ut i de övre samhällsskiten

Om vi återvänder till middagsbordet på Södermalm, och vi tänker oss ett par författare, en konstnär, en formgivare, några journalister … att i det här sällskapet börja klaga på skattetrycket vore en stämningshöjare fullt i klass med att slicka lite mascarpone från sin sked och berätta att man börjar känna en dragning till femåringarna nere på dagisgården.

Jag läste en krönika i en kvällstidning härom veckan som började med ett utfall mot en idrottsstjärna som av skatteskäl bosatt sig utomlands, varefter krönikören vevade om hur fint det är att betala skatt.

En sak som jag då undrar är: Varför har krönikören bildat ett aktiebolag?

Jag ställer frågan av omtanke. För med den bolagsformen får han inte i lika hög utsträckning ägna sig åt det som han gillar så skarpt, nämligen att betala skatt.

Han kanske gillar själva pappersarbetet? Proceduren med bolagsstämmor, godkänna revision och grejor, alla handlingar som tillsänds honom och som han ska sätta kråka på. Han kanske är väldigt förtjust i att skriva sin namnteckning?

98 procent av alla jag känner skulle äcklat avvisa alla påståenden om att skatterna är för höga.

De skulle invända att skatterna går till det gemensamma, och att det gemensamma har krympt alarmerande på senare år och att vi snarare borde HÖJA skatterna.

Lustigt nog tror jag inte att någon enda av dessa 98 procent är vanlig a-skattare.

De har enskilda firmor eller aktiebolag. De drar av och står i och köper grejor på firman. Krönikören är i gott sällskap. Det är något av en folkrörelse, att utåt lovprisa skattetrycket – samtidigt som man inåt, bakom mörka draperier, fixar och donar så att ens skatt ska bli så låg som möjligt.

Och alla tycker att just deras balans är den rätta och att de har rent samvete och dessutom gör de ju faktiskt ingenting olagligt? De lever ju i det här äckliga samhället där solidariteten är död och alla ska bli kunder och företagare. Och som de, underförstått, motvilligt anpassar sig till. Sparkande och skrikande släpas de iväg till bolagsbildandet.

Så ser det ut i de övre samhällsskikten. Man har en revisor som puffar en i sidan och gör en uppmärksam på att man bör byta bolagsform. Åtminstone om man vill få mer pengar att röra sig med. Och det vill alla. Bakom draperiet, alltså. Samtalen med revisorn hörs tack och lov inte ut till middagsbordet.

I de undre samhällsskikten protesterar man mot skattetrycket genom att jobba, köpa och sälja svart. Något som vi i de övre skikten tycker är synnerligen vulgo.

Man kan tycka att många borde välkomna en diskussion om skatterna, eftersom de i praktisk handling uttrycker sitt missnöje med dem.

Problemet är att det är så socialt skämmigt. Att förespråka skattesänkningar är som att säga: Nä hörni, jag vill inte bidra till det allmännas bästa, däremot vill jag ha mer åt mig själv.

Det ingår i samma paket som inkontinens, maggördel och medlemskap i Lions.

Bättre då att fronta med fina åsikter och att hålla girigbukandet för sig själv på kammaren.

Det finns en tredje grupp också. Människor som knegar på och betalar sin skatt utan att säga varken bu eller bä om det. Som går till vanliga jobb, upp tidigt, hem sent och samma peng på kontot den tjugofemte varje månad.

Tänk på dem nästa gång du läser en krönika om hur häftigt det är att betala skatt. Vad krönikören menar är: Vad häftigt det är att alla andra betalar skatt.

Benke: Barnen blir Hitler hela gänget.

Författarcentrum heter en hyvens organisation som man kan vända sig till om man vill boka en författare till sitt bibliotek eller sin kulturförening eller skola. På hemsidan kan man läsa vad de olika författarna har skrivit och vad de kan göra; jojka eller vifta på öronen, men mest handlar det förstås om muntrationer som att berätta om sitt författarskap och läsa högt ur sina verk för den stjärnögda församlingen.

Högstadiebesök brukar inte vara överdrivet populära bland författarna; de flesta drar gränsen vid gymnasiet.

Man kan fråga sig varför.

Jag var och pratade i en åttondeklass en gång. Det var i Åsöplugget, i Skatteskrapans skugga, och uppgiften var att berätta lite om hur man skriver en pjäs för sisådär tio elever som anmält sig till en dramatävling.

Det gick inget vidare. Innan jag hade hunnit få av mig jackan brast några elever ut i en grälsjuk harang om en schemateknisk miss, jag försökte förklara att jag inte hade något med saken att göra, men halva gänget stormade ut i vredesmod och drog med sig några till, och kvar satt några elever som tysta betraktade mig med ett slags roat förakt.

Det är svårt att få folk till lärarutbildningarna.

Kanske finns det förgreningar till författarnas uttalade önskan att slippa besöka högstadieklasser. Kanske beror det på att alla innerst inne vet att om saker och ting skulle skita sig fullständigt där inne i klassrummet, då har man ingenting att ta till.

Jag talar om det som i brist på bättre brukar kallas ordningsfrågor, och som får många att kröka munnen i ett nervöst hånleende och säga att de tvivlar på att man löser något med en återgång till katederundervisning eller kadaverdisciplin. (Det brukar också finnas en djuping i församlingen som säger tänkvärdheter som att ”man kan vara en auktoritet utan att vara auktoritär”.)

Man kan skylla lärarbristen på kommunaliseringen av skolorna, man kan skylla på nedskärningarna eller på flykten till friskolorna. Men jag misstänker att den bottenlöst deprimerande sanningen är att den största bromsklossen inom skolans värld är föräldrarna. De vill att det ska vara tyst och lugnt i klassrummet, men de vill inte prata om hur det ska gå till. För då kan det bli så tråkig stämning.

Jag har suttit på föräldramöten där förslag om att bråkiga elever ska skickas hem har avvisats med argumentet att den bråkiga eleven kan känna sig ”utpekad”. (Vilket man kan undra om eleven inte redan gör, eftersom vi ägnar så många pannrynkade föräldra­möten åt honom eller henne.)

Om man då svarar: ja, det är liksom det som är poängen, då säger de andra föräldrarna att det låter som en ”bestraffning”, och tittar medlidsamt på en. Bestraffningar är nämligen hopplöst omoderna. Svart pedagogik. Barnen blir Hitler hela gänget.

De flesta föräldrar har något att ta till mot sina barn om ingenting annat funkar. Det där ”nu får du gå in på ditt rum och lugna ner dig”. Fast sådär balanserad låter man ju aldrig. Det far i väg och sen får man dåligt samvete och ber om ursäkt och har sig.

Men ändå: man har något att ta till. Hade man inte det tror jag att det skulle födas betydligt färre barn.

Lärarna skickas ut att hålla ordning på inte två barn, utan trettio, och de förväntas klara av det utan att höja rösten eller ”peka ut” någon. Vara auktoriteter utan att vara auktoritära. Lycka till.

Benke: Sånt här är ju så intressant att man kan bli galen.

I perioder har jag prenumererat på populärvetenskapliga och -historiska tidningar, och varje gång vi har rensat ut gamla tidningar har jag dragit mig för att slänga i synnerhet de historiska tidningarna. Blir de någonsin ”för gamla”? Temanumret om amerikanska inbördeskriget, till exempel… hur stor är risken att någon ska upptäcka att slaget vid Gettysburg gick till på ett HELT annorlunda sätt än vad man hittills trott?

Lägg märke till vad ängsligt jag poängterade att det rör sig om POPULÄRhistoriska tidningar. Så att ingen ska få för sig att jag sitter och plöjer riktiga facktidningar, alltså.

Jag bläddrade i en sån sorgfälligt sparad tidning häromdagen, den har legat i tidningsstället i badrummet i åratal och papperet har blivit buckligare än James Woods kinder. Jag läste en artikel om absint och fick veta att dryckens sinistra rykte beror på att de franska vinodlingarna blev angripna av vinlusen phylloxera under 1860-talet, vilket ledde till en nedgång i vinproduktionen, vilket ledde till ökad efterfrågan på annan kröken, och där kom absinten in. Drycken hamnade i skottgluggen för nykterhetsrörelsen, och under första världskriget tog inrikesministern Louis Malvy chansen att förbjuda den.

Sånt här är ju så intressant att man kan bli galen.

Artikeln är hårt redigerad, man klämmer den på några minuter och får ändå veta att absintens malört innehåller ämnet tujon som i stora doser kan framkalla epileptiska anfall. I fotnoten hänvisas till Barnaby Conrads bok ”Absinthe – history in a bottle” om man vill fördjupa sig i ämnet.

Ja, tidningen är populärhistorisk så det räcker. Men är det något dåligt? Säkert finns det någon ­absinthistoriker där ute som himlar med ögonen och tycker att artikeln bara krafsar på ytan. Men alla vi andra?

Jag kan tycka att det är helt i sin ordning: artikeln krafsar på ytan, och man lägger den bakom örat och tänker att man kan fördjupa sig en annan gång. Om man hinner och orkar.

Å andra sidan. Tidningen Metro motiverar sin existens med samma argument. Och det vet vi ju vad man tycker om Metro.

Att säga ”populärhistorisk” är kanske mitt sätt att säga att man FÅR vara snobbig. Att allt inte tumlar omkring i samma glada bollhav. Någonstans finns en absinthistoriker som himlar med ögonen åt samma artikel som jag fängslas av. Och det får man respektera.

Något för kristdemokraternas Göran Hägglund att tänka på.

Han uttryckte sin uppskattning över min artikel om ”kulturvänstern” (uttrycket ”kulturvänster” har för övrigt aldrig kommit över mina tangenter) och tyckte sig ha fått stöd i sitt snack om ”verklighetens folk”.

Jag googlade fatt i Hägglunds tal, det från Almedalen där han myntade uttrycket. Jag insåg att jag aldrig hade läst talet i sin helhet, utan bara hört ”allas” fördömanden av det.

Jag hade inte önskat något hellre än att få hålla fram talet och säga: men har ni LÄST det? Det är riktigt bra.

Men man får inte alltid som man vill. Talet var precis så obehagligt som ”alla” påstått.

Göran Hägglund får gärna himla med ögonen åt kultursidornas genustugg och fikonspråk. Men när han drar ett streck i gruset och menar att han tillhör ”verklighetens folk” och att kulturskribenterna inte gör det, då är uttryck som ”urartad konst” inte långt borta. Eller att man börja knipa skratt på de där kvantfysikerna bara håller på med en massa inkrökt tjafs.

Om Göran Hägglund inte förstått det här förklarar jag gärna saken över en absint eller två.

Benke: Jag övermannas av en intensiv kärlek till det lilla fartyget. En värkande längtan dit.

Samma sträcka med hunden varje dag. Som på räls. Ibland erinrar jag mig ett tips om att man ska ta en annorlunda väg till jobbet varje dag, eftersom det är bra för kreativiteten.

Man hör en sån där grej en gång. Man minns inte vem som sa den. Det kan vara något som en urspårad new age-putte drog till med. Men vissa saker fastnar.

I så fall ligger min kreativitet risigt till.

En dag lufsar vi fram längs Fjällgatan och jag ser ett litet fartyg stäva ut mot skärgården. Längs sidan står det med blå bokstäver: ÅNEDINLINJEN.

Kontrasten mot dinosaurierna i förgrunden är hjärtskärande. Ålandsfärjorna som reser ragg över Katarinaberget, Birka Bronto och Mariella och Atlantis och allt vad de heter, kolosserna som innehåller hissar och simbassänger och egna små motorleder och flygplatser och faktiskt har jag också hört, egna små innanhav där man kan kliva ombord på färjor och åka ut på Silja Sea och köpa sprit som man inbillar sig kostar mindre än hemma men ingen bryr sig om att kolla och det spelar strängt taget ingen roll, för alla affärsidéer som lyfter bort skamtröskeln till att knäcka en starkis till frukost är halvvägs hemma.

Den lilla båten från Ånedinlinjen räcker de här kolosserna till knävecken ungefär. Den är obetydligt större än Birka Brontos livbåtar.

Jag vet inte vad det är. Men jag övermannas av en intensiv kärlek till det lilla fartyget. En värkande längtan dit.

Bara det att rederiet heter Ånedinlinjen.

Namnet anspelar på en engelsk tv-serie som hade sina glansdagar under 70-talet, på den tiden när vi hade två kanaler och ett ord som ”zappa” således bara syftade på en gitarrist som aldrig lärde sig masturbera men ägnade resten av livet åt att ta igen det på strängarna.

Serien hette ”Onedinlinjen” och handlade om ett skeppsrederi i slutet av 1800-talet. Svenska folket satt bänkat framför tjock-tv:n. Ånedinlinjen grundades 1979, och då satt namnet antagligen som kniven i länsman.

Jag ser fartyget tuffa vidare ut mot skärgården och jag tänker på alla sneda slipsknutar som ställt frågan till någon i personalen, varför heter ni Ånedinlinjen, och bruden bakom disken i vit kortärmad skjorta och stift i överläppen – bruden, inte disken – säger med ett generat leende att hon tror att det var en tv-serie som hette så.

Men förmodligen säger hon att hon inte vet. Att hon kan fråga… men hjälp till här nu då, halvsvuls­tig, mellanchefig titel… att hon kan fråga KRYSSNINGSVÄRDEN var namnet kommer ifrån. Och hon vänder sig in mot ett rum och frågar. Vi ser bara kryssningsvärdens underarmar över skrivbordet. Vi hör inte vad hon säger, bara hennes surmulna tonfall.

Men kryssningsvärden vet förstås inte heller.

Jag tänker på alla gånger de måste ha funderat på ett namnbyte. Alla påläggskalvar i Björn Borg-kalsonger som suttit på styrelsemötena och sagt: vi måste tänka nytt. Vi kan inte klamra oss fast vid det här namnet längre.

Men i kortänden av bordet har det suttit någon silverhårig tjurskalle och sagt: Aldrig i livet. Då går jag hellre till botten. Med namn och allt.

En vacker dag löser jag biljett. En vacker dag sitter jag där med en mellis i ett snålt tilltaget glas i hårdplast, modell skolbespisning, och en suckande hund vid mina fötter.