Rebecka Åhlund's Blog, page 7

Allmänna bilder

   

    

    

    

 

Jag älskar er!

Ok ok, TACK för respons. Då ska jag genast damma av här och blåsa bort spindelväven. Det kan bli dubbelposter om man t.ex. följer mig på Insta eller är kompis på Facebook men det får ni helt enkelt leva med.

Jag sitter just nu vid ett smuligt köksbord (Betty hade dessutom SYLT på mackan i morse så ni kan ju föreställa er) och försöker jobba in allt jag missat medan jag var i Sydafrika. (Här kan man lyssna på min sexiga röst när jag berättar om det  , min bästa resa någonsin! Jag kommer in runt 39 minuter in i programmet.)

Jag är glad för att åtminstone 100 av tulpanlökarna jag satte i vintras har vuxit upp till riktiga växter på bakgården. Känns som att vara i Holland. Fast jag har aldrig varit där. Jag är jättesmutsig i håret och vill bli lärare och måste skicka in min deklaration. Jag är en smula irriterad på personalen på ett pissdyrt bageri/ café på Broadway Market som vägrade låta Betty och mig köpa bröd i morse för att de öppnar 8 och klockan var 7:56 när vi kom förbi. En surdegslimpa kostar ändå goda 5 pund där, de borde vara lite mer tillmötesgående än att skaka på huvudet och sträcka upp 8 fingrar i luften kan man tycka. Men det är snart glömt, sedan dör vi allihopa som Bodil brukar säga.

Watch this space

Är ni några som läser här ens, längre? Jag är så kass på uppdateringar för jag använder Facebook och Instagram så frekvent. Men jag vill egentligen helst ägna mig åt mitt vanliga arbete och denna blogg.

Kommer ni ihåg när jag flyttade till London och var så ensam att jag uppdaterade flera gånger per dag? Var det kul? Är den tiden förbi? Vad vill ni, älskade tumbleweeds som blåser in och förbi här då och då utan att jag låtit något ens hända, ha? Maila eller kommentera nedan, jag lyssnar.

Feel good från mångkulturen

Jag vill börja med att utfärda en varning för känsliga läsare. Om du avskyr mångkultur, viss sentimentalitet och/eller sjungande, gulliga barn: akta dig för att hoppa över denna text och läsa Hagbard eller väderleksrapporten i stället. Du, om någon, behöver utsätta dig för detta mitt vittnesmål.

Vi är ett par föräldrar i skolan som troget går på sångstunden varje onsdag morgon. Där sitter vi, på ofattbart låga bänkar, och stirrar på våra avkommor medan de sjunger sånger på zulu, engelska, bengali, xhosa och arabiska. Låt mig erkänna att det inte alltid är snutet ur snoken att hänga med i alla texter, även om den käcka musikläraren projicerar dem på en stor filmduk i ena hörnet av samlingssalen. Vi gör så gott vi kan, och barnen skäms ögonen ur sig över oss.

Har man tur har man hunnit köpa en mugg kaffe hos grabben tvärsöver gatan. Har man otur säger musikfröken åt en att sluta småprata med de andra föräldrarna.

Nu senast handlade min egen privata otur mest om att jag råkat hinna smeta på mig lite mascara på morgonen. Det var terminens stora sångstund, The Big Sing, som barnen övat inför som vilken krogshow som helst. De sjöng någon låt av Ellie Golding, en sång i mäktig kanon om snöflingor som faller och en svängig trudelutt om hur man delar en chokladkaka med andra personer som också älskar choklad. (Wassid, Jerome, Lucia, Rocco, Tiara, Amelie, Tom och Stanley hade egna strofer.)

Sedan sjöng sjätteklassarna en sång om London. Jag var beredd på en sång om My fair Lady eller London Bridge som höll på att falla ner, men fick en sång om hur London är en plats där alla är välkomna. Främlingar, vänner, alla får plats. Hej, hello, hola, bienvenu, willkommen, salaam. Fyrtio barn sjöng om kärlek för sin nästa, känslan av gemenskap och om hur London gått igenom svåra tider; bränder, bombningar- men som fågel Fenix alltid reser sig. Genom skyskrapor, genom kaféer som serverar frukostflingor för fyra pund per skål (okej, just det var inte med i texten) och att alla är vänliga mot varandra, och bjuder in.

Några av barnen bar slöjor, några hade på sig orange bali-brallor, några dressade i rediga Polarn & Pyret-randiga tröjor. Några med flätat hår, några med afro, några med nagellack, två med rullator, några med medelklassigt jag-är-barn-till-en-som-spelade-med-Spirutalized-oklippt hår med tovor i nacken. Jag grät en skvätt, försökte låta bli för att inte genera mitt barn, och sedan skulle alla joddla tillsammans. Men blandningen, mångkulturen, gemenskapen har redan vunnit. Det spelar ingen roll vad du säger, rädde lille tråkige Jimmie.

(Borås Tidning, 160320)

Allt samtidigt.

Jag börjar bli tokig på grannarna ovanpå. Inte nog med att de tar upp hela vår gemensamma uppgång med komplicerade cyklar och skor och kettlebells. Nu har de börjat hänga upp reflexvästar, gammal post och jackor där också. Kettlebellsen är alldeles för tunga för mig (jag bröt tyvärr ryggen när jag provade) och en gång när de hade fest slängde deras gäster fimpar på bakgården som jag fick sopa upp. Jag har noterat att de slänger glas i de vanliga soporna. Inte alltid, men ibland. Själv står jag där och försöker återvinna lite allt möjligt. Hur ska vi någonsin kunna leva tillsammans?

De är säkert sådana som lämnar tandkrämstuben utan kork när de borstat tänderna. Tänker jag. Nu bor vi ju inte i samma lägenhet, men ändå.

Så börjar jag tänka på vem som lägger simkuddarna med Frost-Elsa eller Musse Pigg på i plaståtervinningen… i Grekland. De där simkuddarna som ett barn som flytt från Syrien fick betala för i stället för en riktig flytväst. Hur mycket orkar en mamma stoppa i särskilt uppmärkta plastpåsar för återvinning av plast, om det handlar om plast som ändå inte lyckades rädda hennes barn ur Medelhavets stränga vågor? För egen del skulle jag ha slängt alla simkuddar åt helvetet och blivit galen.

Jag plockar någons gamla ägglossningstest, skruttiga plastpåsar och tomma miniatyrflaskor gin från min framgård. Det där enda retliga hårstrået från min egen vårtgård, och ogräs på min bakgård. Allt snällt och vänligt och solidariskt i världen börjar ju med en själv. Eller hur? Vi måste inte tjafsa mer än nödvändigt.

Världen hårdnar just nu. Är det ett större problem att du får en sorglig känsla i hjärtat när du passerar en som tigger, än att den personen tvingas tigga? Är problemet att du måste förklara nyhetssändningar om Isis för dina barn- är inte snarare problemet att Isis mördar barn? Ska vi sura över att massa människor flyr för sina liv och våra regeringar vägrar ta emot dem, i stället? Bara en tanke.

Det är för stort, allting. Det finns inte så mycket en enda person kan göra. Mer än att skänka en slant, vara normalt artig och anständig, bry sig och hoppas på det bästa, och inte gå loss över småsaker. Jag tror det är en början. (Men släng inte glas i vanliga soporna för det.)

(Amelia 5, 2016)

Jag på Rånartorpet:

Kvinnan föder gränsle över en grav.

Vi klev ut från Karolinska sjukhuset med en baby-bilstol i näven. Med, hör och häpna!, en nyfödd person i björnkostym i. Bettys feja var hopskrynklad och sur, och hon ville amma en gång i timmen, och hon sket i blöjan direkt hon hade ammat och direkt innan hon ammat och då och då under tiden emellan.

Luften var kall, mulenheten som liksom sänker sig ner ibland, och det var två dagar till julafton. Jag hade en blöja i trosorna, gravidmagen var lite utpyst men nästan lika stor som innan förlossningen och stygnen efter akutsnittet fastnade ideligen i mina underbyxor. Det kändes som att snuten skulle komma när som helst och hojta: ”Hörre du, du! Har du tillstånd för den där!?”

Jag stirrade på en främmande gubbe i rullstol. Han såg ut att vara ungefär 103 år gammal, med en pläd över sina ben i rullstolen och en lite för liten täckjacka i vinrött. Han satt där och rökte cigg, hans sjuksköterska några meter bort, och när han askat hostade han så att hela Solna skakade. Och jag ber om ursäkt, men jag tänkte: happ, här står jag med en nyföding och du, gulliga lilla farbror, kommer väl säkert dö snart. Din fru och dina barn och deras barn kommer strax stå här och grina. På samma plats som jag insåg att jag är en morsa nu. Och som min barnmorska Åsa sagt, flera gånger, när jag oroade mig för att få missfall: ”Du oroar dig nu. Det är jättejobbigt. Sedan kommer din unge komma ut i själva världen och sedan kommer du att oroa dig resten av ditt liv.”

Livet är så provocerande, för det existerar hela tiden jämsides med döden. Vassegodis för Ibiza-hippie-insikt. Samma vecka som jag får veta att en av mina bästa vänner är med barn, och jag får en hund, blir min faster som har cancer sämre. Där går jag och glädjer mig åt ett liv, samtidigt som jag gråter ögonen ur mig för en förestående död. När jag skriver det här vet jag inte om det är om några dagar, några veckor, eller kanske några månader.

Och allt är på samma gång. Någon lyckas, någon dör, som Latin Kings sa för länge sedan. Jag kanske har MS? När som helst kan en buss köra över mina barn. När som helst kan Isis meja ner människor på after work i Paris, eller så kraschar ett plan. Vad ska vi göra? Bara påminna varandra om hur mycket vi älskar varandra, och leva på. Tror jag. Med döden och livet sida vid sida.

(Amelia, nr 2, 2016)

SA

  

  

  



  

  

Om ni älskar smulor så himla mycket kan ni ju torka upp dem själva.

#inteerkvinna

Unga, sura, frustrerade pojkmän som litar mer på högst dubiösa propagandistiska sidor på internet än på oberoende medier med pressetik och källkritik. Som mer än faktabaserade idéer har en närmast religiös tro på att samhället, ni vet; det där vi alla ingår i, försöker lura dem. Förstöra för dem. Sänka dem. Män som söker enkla förklaringar, ännu simplare lösningar på komplicerade frågor och skeenden, och som dessutom känner för att slåss. De tar på sig svarta kläder och maskerar sig, tar till vilka vapen de nu hittar, för att inte nämna vilka droger de nu kommer över.

Det hände i Stockholm i fredags och i lördags. Jag bodde i den där jävla stan i fjorton år. Den var min. En enda gång skrek en skinnskalle något hotfullt till mig och min bror som är brun. En enda gång vrålade sex-sju snubbar från någon fotbollsfirma ”HORA VI SKA PLOCKA DIG” i rulltrappan på Fridhemsplan efter ett derby. Jag gick in på Pressbyrån och glodde på tidningshyllan tills de vrålat sig vidare. Jag var rädd. Rädsla är farligt. Men jag betraktar fortfarande Stockholm som min stad, liksom jag gör med Borås, New York, Bangkok, Barcelona, Göteborg, och numera London.

Jag lever axel mot axel med muslimer, jamaicaner, slaktare, somalier, brittisk arbetarklass, lyxiga konstnärer, hemlösa, fransmän, fattiga, svennar, formgivare, danskar, portugiser, poeter, araber, sydafrikaner i alla färgerna, skottar som livnär sig på att tälja träslevar (det som snart kommer att kallas ”hipsters” i Sverige fast det är typ helt vanlig träslöjd), svarta advokater, bankers från Tokyo, walesiska te-nördar och London är så stort att ”bögar-som-är-hundtränare” är något vi alla sett förr. Det går bra, tack. Jag är inte bara antirasist, mångkultur-älskare och feminist. Jag är även journalist, och jag vet hur man hittar all möjlig skit via internet.

Och jag tänker att alla unga, sura, frustrerade pojkmän som litar mer på högst dubiösa propagandistiska sidor på internet, också har hittat dit. Till skiten. Den som förvränger, målar skräck, berättar om en ljusnande framtid EFTER det här. Jag inser strax att de hittar ungefär samma saker. Det kan vara arton oskulder i paradiset, eller ett Sverige som aldrig funnits. Daesh och svenne-rasisters krig är det samma. De hatar, de vill få utlopp för sin ilska, de riktar allt åt ett håll som är hittepå. Daesh och de som tror sig ”försvara Sverige” är ute på samma vansinnestripp. De som slogs i Stockholm är inte tjuriga huliganer, de är terrorister. Låt dem aldrig representera mig. Låt dem aldrig representera dig.

(Borås Tidning, 160207)