Oskar Källner's Blog, page 16

Ratchet ‘n Clank – Quest for Booty (PS3)

Ratchet ‘n Clank – Quest for Booty är lite av ett minispel. Det är över på några timmar och berättar historien som utspelas mellan Tools of Destruction och A Crack in Time. Det har alltså inte samma längd, eller tyngd, som ett av de större spelen. Det innebär inte att det inte är roligt. För det är väldigt skoj.

De har tagit det bästa från Tools of Destruction och låter oss leka vidare i en skärgård fylld med onda robotpirater. Och hur kan man inte älska robotpirater? Quest for Booty är alltså ett litet, men klart underhållande tillägg, till serien. Rekommenderas.

Ratchet ‘n Clank – Tools of Destruction (minirecension)

Jag är en stor fan av Ratchet & Clank-spelen från PS2an. Så när jag väl skaffade en PS3a så var de nya R&C-spelen några av de första jag ville testa. Och jag blev inte besviken. Tools of Destruction är nog det bästa spelet som skapats i serien. Grafik och design är fantastisk. Världen är lika galen som förut och de sköna science fiction miljöerna ser verkligen bländande ut i HD.

Dessutom har de lyckats skapa en riktigt intressant och medryckande berättelse. Karaktärerna levereras med ett röstskådespeleri som är helt perfekt (engelska versionen alltså, inte den svenska.) Humorn är spot-on, vapnen är galna och helt grymma, bossarna episka.. osv.

Ratchet ‘n Clank – Tools of Destruction är helt enkelt ett fantastiskt spel. Har ni inte kört det så testa. Rekommenderas starkt!

Azuras Wrath (minirecension)

Asura’s Wrath är ett av de märkligaste spel jag spelat. Inte i sin egentliga spelkontroll, för den är för det mesta ett ganska klassiskt beat-em-up, utan i sin världsdesign och berättelse. Ibland känns det snarare som man sitter och tittar på en anime-serie, eller en bisarr japansk konstinstallation.

Det är en helt fascinerande värld som målas upp med inslag av både science fiction och fantasy. Berättelsen fungerar också mycket bra och innehåller intriger, galna gudar, kall brutal död och hat hett som helvetet. Det är synd att beat-em-up delarna inte alls håller samma kvalitetsnivå. Då hade spelet, liksom Azuras vrede, varit ostoppbart. Nu förblir det ett mycket intressant experiment i speldesign, men når aldrig den absoluta toppen.

Trots sina svagheter så är det ändå ett spel jag rekommenderar. Det är en fascinerande resa. Ta den.

Batman – Arkham Asylum (minirecension)

Jag spelade egentligen Batmanspelen i fel ordning. Jag började med Arkham City och det var först nu ett år senare som jag grep mig an det spel som startade alltsammans: Arkham Asylum. Allt kändes väldigt bekant, då jag redan är familjär med styrsystemet. Vad jag dock inte var beredd på var hur fruktansvärt bra det skulle vara. Det är inte riktigt lika bra som Arkham City, men väldigt, väldigt nära och om jag hade spelat dem i omvänd ordning är det inte alls säkert att jag skulle hålla AC högre.

Arkham Asylum bjuder på en riktigt bra historia, fantastisk kontroll, skönt smygande, intressanta fajter som kräver en hel del taktik, underbar grafik, helt magiskt röstskådespeleri och många ögonblick av ren surrealistisk yrglädje.

Detta är sannerligen ett av denna generations bästa spel. Ingen tvekan. Rekommenderas å det starkaste.

Halo 4 (minirecension)

Halo 4 är riktigt snyggt. Riktigt, riktigt snyggt. Och det är en stabil shooter med bra kontroller och en intressant grafisk design. Mycket mer är det tyvärr inte. Där föregångarna hade en historia som berörde och ibland förbluffade så lämnar historien i Halo 4 mig totalt oberörd. Lite tråkigt men det känns som att med Reach och Halo 4 har de förlorat stinget när det kommer till berättandet och det har egentligen alltid varit det som attraherat mig till Halo-serien.

Missförstå mig rätt. Halo 4 är ett bra spel. Jag hade bara förväntat mig något mer. Och jag ska erkänna att det är skönt att ha lite nya fiender och slippa slåss mot The Flood.

Infinity Blade II (minirecension)

Infinity Blade II är som namnet antyder mer av samma som ettan. Det är fortfarande bländande vackert, det är fortfarande en spännande miljö, grymma monster maffiga strider och dessutom finns det nu också många fler hemliga dörrar att låsa upp och skatter att hitta. Dessutom är det nu mycket lättare att parera, vilket gör striderna mycket mer underhållande och dynamiska.

Problemet är dock, precis som med ettan, att det fortfarande är väldigt repetitivt och efter ett tag, när man har klarat det mesta, så finns det inget annat att göra än att gå och grinda monster för att tjäna pengar och XP så man kan ta sig an de sista superbossarna. Det orkar jag inte göra. Så det får vara. Man känner också att det finns en intressant historia där någonstans i bakgrunden. Tyvärr kommer den inte fram riktigt.

Tredje delen är ute, men jag har inte hunnit spela det. Jag hoppas att de har behållit de fina miljöerna, det smidiga stridssystemet och stämningen, men att de kanske har lagt lite mer krut på berättelsen för att ge världen det djup den förtjänar.

Angry Birds Space (minirecension)

Jag har aldrig varit någon stor älskare av Angry Birds-franchset. Jag tycker att originalen är ganska tråkiga då det känns som att det handlar mer om tur än taktik. Men med Angry Birds Space, och introduktionen av gravitationsbrunnar och en massa andra små spännande detaljer, så kunde jag plötsligt känna att det faktiskt inte bara var slump, utan berodde helt på mina beslut. Och det är så jag vill spela. Det kan hända att det är samma sak med de gamla spelen, men att jag aldrig upptäckte det. Oavsett kommer det fram bättre i de Space.

Angry Birds Space också en fantastisk polerad produkt. Allt från grafik, till design, till musik är av högsta möjliga kvalitet. Kopplingen till NASA är en rolig bonus. Jag hoppas att det ger den gamla haltande rymdorganisationen lite extra stöd och PR. I vilket fall som helst. Grymt kul spel! Rekommenderas!

Arc Squadron (minirecension)

 

Arc Squadron var en liten shooter jag plockade upp på iPadens appstore för typ 7kr. Överraskande nog visade det sig vara riktigt roligt. Det är en rymdskjutare i samma skola som klassiska Star Fox, men med riktigt snygg grafik, trevliga vapen och faktiskt överraskande nog skön kontroll och bra bandesign. Det är inte genialt. Den bakomliggande historien är totalt banal och intetsägande. Men för några timmar av skönt pangande i rymden så kan jag inte rekommendera det högt nog.

Another World – 20th Anniversary (minirecension)

Another World var ett av mina stora favoritspel som ung tonåring. Jag minns hur jag och mina vänner satt helt fastlåsta framför Amigan med den svettiga joysticken i händerna i vår kamp att försöka överleva oss igenom denna främmande och livsfarliga värld. Nu, tjugo år senare, kan jag plocka upp min iPad och tanka ner HD versionen från appstore. Fantastiskt roligt. För spelet håller fortfarande.

Det är möjligt att jag är förblindad av nostalgi. Men jag har fruktansvärt kul när jag spelar. Intressant nog upptäcker jag att jag fortfarande minns många av banorna och spelet går ganska snabbt att klara. Det är kortare än vad jag minns. Men det innehåller fortfarande samma sällsamma stämning och härliga äventyr. Dessutom kan man flytta runt kontrollerna på iPaden och när man väl har ställt in det som man vill ha det fungerar spelet förvånansvärt smidigt.

Kort men härligt. En skön flash from the past.

 

Novelcirkel för Yi på Farfarsparadoxen

Podcasten Farfarsparadoxen har haft en novellcirkel angående min Science Fiction-novell Yi!

Klicka här för att lyssna. Novellcirkeln börjar från 1:30:00. (Alltså, lyssna gärna på hela avsnittet. Det innehåller massor av skönt nörderi. Men om du främst vill lyssna på novellcirkeln så spola fram en och en halv timme.)

OBS! Novellcirkeln innehåller självklart stora spoilers av Yi. Har du inte läst novellen innan så gör gärna det så du inte får slutet förstört för dig.