What do you think?
Rate this book
Hymns to the Night
This bilingual, revised, third edition of Higgins' best-selling translation presents the complete Athenäum version of Friedrich von Hardenberg's classic romantic long poem, and the substantially different manuscript version of the first section. The German text is en face. The six hymns comprise a deeply affecting poem that speaks across the centuries with unquestioned radiance.
"Appropriate for general readers and for scholars interested in the art of translation." — Choice
"Appropriate for general readers and for scholars interested in the art of translation." — Choice
55 pages, Paperback
First published January 1, 1800
About the author
Novalis
273 books420 followersNovalis was the pseudonym of Georg Philipp Friedrich Freiherr von Hardenberg, an author and philosopher of early German Romanticism.
His poetry and writings were an influence on Hermann Hesse. Novalis was also a huge influence on George MacDonald, and so indirectly on C.S. Lewis, the Inklings, and the whole modern fantasy genre.
His poetry and writings were an influence on Hermann Hesse. Novalis was also a huge influence on George MacDonald, and so indirectly on C.S. Lewis, the Inklings, and the whole modern fantasy genre.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 209 reviews
October 8, 2014
I've never been a big fan of the Age of Enlightenment, probably because I mistrust human reason so much. Reason has its place, mind you, but I don't see it capable of encompassing life and providing a means to understand all that's going on. But I do thank the Enlightenment for at least one thing and that is that it provided a breeding ground for Romanticism of the Germanic and English varieties. Repress the irrational (and mystical and phantastic and imaginal) for too long and it's bound to burble up and raise its shadowy and multivalent head and howl or laugh or silently insinuate itself into our lives and make itself known.
Novalis was right there in the thick of the fertile transition from Enlightenment to Romanticism (both of course unnamed and uncategorized at the time) and in a way straddled the two, in that he was a seriously rational thinker and philosopher (and managed a salt mine) and a soaring mystical sort who was able to rationally acknowledge whole realms of experience beyond the rational.
Hymns to the Night are like love letters to the perpetually pregnant dark side in all of us; dark representing not only night and sleep and death but also love and some weird eternal life. These hymns avoid being gloomy, they're actually very celebratory, but one can see how certain readers of these at the time could construe them to justify a worship of death or suicide pacts between lovers.
My contemporary ears can hear in Hymns to the Night echoes of very modern ideas like dark matter and David Bohm's implicate order, which is appropriate, as both of these can seem kind of mystical but actually stem from rigorous science, and both hint at an infinitude of unplumbed possibilities.
Novalis was right there in the thick of the fertile transition from Enlightenment to Romanticism (both of course unnamed and uncategorized at the time) and in a way straddled the two, in that he was a seriously rational thinker and philosopher (and managed a salt mine) and a soaring mystical sort who was able to rationally acknowledge whole realms of experience beyond the rational.
Hymns to the Night are like love letters to the perpetually pregnant dark side in all of us; dark representing not only night and sleep and death but also love and some weird eternal life. These hymns avoid being gloomy, they're actually very celebratory, but one can see how certain readers of these at the time could construe them to justify a worship of death or suicide pacts between lovers.
My contemporary ears can hear in Hymns to the Night echoes of very modern ideas like dark matter and David Bohm's implicate order, which is appropriate, as both of these can seem kind of mystical but actually stem from rigorous science, and both hint at an infinitude of unplumbed possibilities.
January 3, 2024
Formerly, among the diverse races that populate the world far and wide, an iron destiny extended its sovereign power. Close and crude bonds chained their souls, and the earth was the homeland and abode of their gods; on the mountains of the East and in the bosom of the sea dwelt the sun, living light and spreading heat everywhere. An old giant carried the world, and the first children of the earth rested under the mountains, with their impotent rage against the new gods and men; the depths of the sea contained a goddess, and in the crystal caves, joyful people spent a life of pleasure. Rivers, trees, flowers, and animals could smell. The wine was better, poured by the hands of youth, a god was in the cluster, a goddess in the sheaves, and the most beautiful inhabitant of Olympus had in her attributions the sweet thrills of love. Constantly, the festival of the children of heaven and the earth's inhabitants came to animate life like a beautiful spring. All human races adored the flame, like the first thing in the world, when suddenly, in the middle of the joyful tables that we have drawn up, a horrible image appears, which fills all hearts with fear; even the gods, in this circumstance, cannot find anything that relieves their heaving chest. A profound mystery surrounds the appearance of this image, which does not allow itself to weaken by the gifts offered to it or by prayers: death which comes to interrupt, with cries of anguish and tears, the voluptuous feast to which she presents herself.
Now forever separated from what intoxicated his heart, far from those who love him and who sigh vainly after him, the man, whose death has been his prey, has only a tedious dream; a narrow circle assigned to it, and all enjoyments vanish and give way to pain. However, with their bold spirit and their love of sensuality, men want to make their cruel tears sweeter. The end of life represents a child putting out his torch and resting; the end of life must sound like the harp and memory loosed in the river of shadows. But eternal night always remains an inexplicable enigma: it is the imposing sign of a distant power.
Now forever separated from what intoxicated his heart, far from those who love him and who sigh vainly after him, the man, whose death has been his prey, has only a tedious dream; a narrow circle assigned to it, and all enjoyments vanish and give way to pain. However, with their bold spirit and their love of sensuality, men want to make their cruel tears sweeter. The end of life represents a child putting out his torch and resting; the end of life must sound like the harp and memory loosed in the river of shadows. But eternal night always remains an inexplicable enigma: it is the imposing sign of a distant power.
May 30, 2017
seni seviyorum Romantizm.
Romantizm ve alt/yan kolları, sanatta benim için ayrı bir dünya. sanatın her alanında, resimde, heykelde, mimaride, edebiyatta... sevmemem imkansıza yakın.
ki şöyle bir dönüp kitaba baksak, adam geceye övgüler diyor, nişanlım öldü yazdım diyor, şimdi burada dönüp kendi bunaltımın dışavurumu pespaye laflarla anlatacak değilim ama ben hep 'gece-hüzün-aşk ğö ğö ğö' diyen biriyim hani ne bekleyebilirsiniz benden asfasdfasdf
arka kapaktan yarı-özerk mevzu şu: Novalis, sevgili ölünce, geceye yüklenen 'uyku yarı ölüm' metaforunu alıyor, sevgilisiyle 'gece sevişme'yi birleştiriyor ki yer yer sevgili ve geceyi birbirinden ayırmıyor, ve geceye ait geri kalan bütün yıldızlı yaldızlı dinsel tinsel anlamları veya temaları da işin içine katıp bu yarı ağıtısımsı yarı öğretimsi şaheseri yazıyor.
eserin iki ayrı basımı var: birisi düzenlemeye maruz kalan Elyazısı Metin, diğeri bir alman dergisinde yayınlanan düzyazı şiiri olan Athenaum Metni.
İş Bankası ise şöyle bir şey yapmış, sayfanın solunda orijinal almanca metin, sağında ise çevirisi olacak şekilde basmış. metinleri ise önce Athenaum Metninin tamamı, daha sonra Elyazısı Metnin tamamı gelecek şekilde sıralamış. açıkçası bana almanca metnin varlığı gereksiz geldi biraz, anadolu lisesi okuyup dört yıl almanca görmeme rağmen, benim ezikliğim ama, yani. nys. onun yerine aradaki farkları görmek adına sayfada ayrı metni yerleştirmek daha iyi olurdu gibime geldi. çift dikiş olurdu en fena.
başka güzel bir durum ise, 16 sayfalık bir çevirmen notu ve dolu dolu bir not ki not demeye dilim varmıyor. çeviriye laf edilemez.
seni seviyorum İş Bankası. seni seviyorum Ahmet Cemal.
ve hayatımın metaforlarını, yazdığım her kötü dizenin iyisini, sanki benim için yazmışsıncasına bu metinleri yazdığın için sevi seviyorum Novalis.
iyi ki güzde okumamışım
xoxo
iko
September 2, 2016
Thrilling imagery from a 27-year-old mystic. Novalis spanned the continental divide between the Enlightenment and Romanticism, and was a poetic voice of German Transcendentalism, a watershed of the philosophy of writers like Emerson, whose ideas about the Over-Soul and the Eye of Nature would have been familiar to this young poet who died of tuberculosis in 1801. (The pen name "Novalis" meant a new-ploughed field, and the poet's life was cut short early in the season.)
Hymns to the Night is a strange, captivating poem, part elegy for a dead teenage lover, part folktale, part murky mystical paean to invisible forces that take on worldly forms. The Night, Novalis says, is not just darkness and moonshine. "Only fools misrecognize you," he writes, not seeing the night in the wine made of grapes, in the almond trees' wonder oil, the poppy juice that sends dreams, in the girl's breasts and in her womb "turned into heaven." Night seeps out of old stories, handing a key to the other, deeper side of things. It transforms and transfigures the visible world, the physical things that are really only a pathway to the spiritual. Night opens endless eyes in us, more numberless than the stars, and if we listen with these eyes, we hear echoes of the transcendent reality that takes shape behind the fragile curtain of things.
The book is a beautiful expression of Transcendental philosophy and the poet's grief and longing for his beloved (Sophie von Kühn), at rest in a mysterious mound that draws him near. It's also a mystical Christian poem, where current philosophical ideas about Transcendence and the Absolute were expressed just as well in the Christian idea of Incarnation. At a time when Blake's dark satanic mills were sprouting up in the aftermath of the so-called Enlightenment (the Romantics would say that it was a mass blinding, an extinguishing of the contemplative eye), Novalis, raised as a Moravian in a labyrinthine mansion overlooking the Harz River, espoused a Romantic Christianity influenced by Transcendental thought.
As Arthur Versluis wrote in another book, one of the intriguing things about Novalis' thought is how much it resembles Mahayana Buddhism and the Sufism of some medieval Islamic poets. What may be the most interesting thing about it is that while Novalis probably never read Buddhist or Sufi texts, his unique Christian mystical encounter with Transcendentalism let him tap into similar concepts independently -- surely a fascinating defense of Transcendental concepts about the One Truth splintered into thousands of millions of shapes and fragments, of paradise scattered in pieces around the world. "Every beloved object is the center of a paradise," Novalis wrote.
As a Christian mystic, too, there is an echo of the Spanish saint and seeker John of the Cross, the Lover eagerly tracking the shapes of the Beloved (El Amado, Die Beliebte), evoking the erotic overtones of union with the divine that shows up in the best mystic poetry of several religious traditions. Novalis' moonlight is John's semi-erotic Beloved (God), moonlight that consumes us to "prolong the wedding night forever."
Like Emerson's writing, Novalis' concepts and language can definitely be difficult for modern readers to crack into. Higgins' translation is pretty literal, but a little too colloquial in places. More of a study text than a fluent translation, but good for what it's worth. Novalis' German is worth tackling, partly because some metaphysical ideas just sound best in German.
Hymns to the Night is a strange, captivating poem, part elegy for a dead teenage lover, part folktale, part murky mystical paean to invisible forces that take on worldly forms. The Night, Novalis says, is not just darkness and moonshine. "Only fools misrecognize you," he writes, not seeing the night in the wine made of grapes, in the almond trees' wonder oil, the poppy juice that sends dreams, in the girl's breasts and in her womb "turned into heaven." Night seeps out of old stories, handing a key to the other, deeper side of things. It transforms and transfigures the visible world, the physical things that are really only a pathway to the spiritual. Night opens endless eyes in us, more numberless than the stars, and if we listen with these eyes, we hear echoes of the transcendent reality that takes shape behind the fragile curtain of things.
The book is a beautiful expression of Transcendental philosophy and the poet's grief and longing for his beloved (Sophie von Kühn), at rest in a mysterious mound that draws him near. It's also a mystical Christian poem, where current philosophical ideas about Transcendence and the Absolute were expressed just as well in the Christian idea of Incarnation. At a time when Blake's dark satanic mills were sprouting up in the aftermath of the so-called Enlightenment (the Romantics would say that it was a mass blinding, an extinguishing of the contemplative eye), Novalis, raised as a Moravian in a labyrinthine mansion overlooking the Harz River, espoused a Romantic Christianity influenced by Transcendental thought.
As Arthur Versluis wrote in another book, one of the intriguing things about Novalis' thought is how much it resembles Mahayana Buddhism and the Sufism of some medieval Islamic poets. What may be the most interesting thing about it is that while Novalis probably never read Buddhist or Sufi texts, his unique Christian mystical encounter with Transcendentalism let him tap into similar concepts independently -- surely a fascinating defense of Transcendental concepts about the One Truth splintered into thousands of millions of shapes and fragments, of paradise scattered in pieces around the world. "Every beloved object is the center of a paradise," Novalis wrote.
As a Christian mystic, too, there is an echo of the Spanish saint and seeker John of the Cross, the Lover eagerly tracking the shapes of the Beloved (El Amado, Die Beliebte), evoking the erotic overtones of union with the divine that shows up in the best mystic poetry of several religious traditions. Novalis' moonlight is John's semi-erotic Beloved (God), moonlight that consumes us to "prolong the wedding night forever."
Like Emerson's writing, Novalis' concepts and language can definitely be difficult for modern readers to crack into. Higgins' translation is pretty literal, but a little too colloquial in places. More of a study text than a fluent translation, but good for what it's worth. Novalis' German is worth tackling, partly because some metaphysical ideas just sound best in German.
October 10, 2021
Em 1794 o poeta Novalis se apaixonou por Sophie von Kühn de 12 anos, em 1795 eles ficaram noivos. Entretanto 2 anos depois ela morreu de tuberculose.Dois meses após a morte de Sophie, um evento ocorreu: Novalis estava no cemitério de Grüningen quando acreditou ter visto o espectro de sua amada aparecer. Esse reencontro revelou o caminho ao poeta e o levou a escrever os belos versos que exaltam apaixonadamente a noite. Os seis poemas contidos neste livro, exaltam a noite e a morte, como se Novalis quisesse antecipar a sua partida(“ Por que há sempre de vir novamente a manhã ? Não cessará jamais o poder das coisas terrenas?”) para estar junto da sua amada(“Consumas meu corpo com o ardor de minh'alma, de modo que eu, tornado ar purificado, possa misturar-me completamente contigo, e assim, nossa noite de núpcias durará eternamente.”) Um livro muito bom de um gênio que morreu muito novo também vítima de tuberculose. Magnífica obra do romantismo alemão.
Quem puder por favor me adicione no Facebook ;) https://www.facebook.com/profile.php?...
Quem puder por favor me adicione no Facebook ;) https://www.facebook.com/profile.php?...
March 8, 2024
Na tri jezika Novalis ima tri različita lika.
Dobro, moje znanje nemačkog je daleko od toga da mogu da se posvetim finesama, ali mogu i ovako osetiti svečanu snagu sklopa. Engleski prevod deluje udaljenije, razvodnjenije, dok je naš, odnosno, Živojinovićev našao, čini se, bolju meru. Opet, ovo su sve utisci, bez nabrajanja konkretnih mesta, ali i utisci nešto znače. Kao što znači to da je ovo Novalisovo delo dragulj svetske književnosti, koji upija srž romantizma, sa svim velikim rečima: ljubav, život, smrt, san, stvarnost, ekstaza, priroda, duša, telo, bog.
Dobro, moje znanje nemačkog je daleko od toga da mogu da se posvetim finesama, ali mogu i ovako osetiti svečanu snagu sklopa. Engleski prevod deluje udaljenije, razvodnjenije, dok je naš, odnosno, Živojinovićev našao, čini se, bolju meru. Opet, ovo su sve utisci, bez nabrajanja konkretnih mesta, ali i utisci nešto znače. Kao što znači to da je ovo Novalisovo delo dragulj svetske književnosti, koji upija srž romantizma, sa svim velikim rečima: ljubav, život, smrt, san, stvarnost, ekstaza, priroda, duša, telo, bog.
April 10, 2015
Part V is one of the most beautiful works of literary art I have ever read.
May 14, 2017
"Aside I turn to the holy, unspeakable, mysterious Night. Afar lies the world, sunk in a deep grave; waste and lonely is its place. In the chords of the bosom blows a deep sadness. I am ready to sink away in drops of dew, and mingle with the ashes.-- "
III
"Once when I was shedding bitter tears, when, dissolved in pain, my hope was melting away, and I stood alone by the barren mound which in its narrow dark bosom hid the vanished form of my Life, lonely as never yet was lonely man, driven by anxiety unspeakable, powerless, and no longer anything but a conscious misery;--as there I looked about me for help, unable to go on or to turn back, and clung to the fleeting, extinguished life with an endless longing: then, out of the blue distances -- from the hills of my ancient bliss, came a shiver of twilight -- and at once snapt the bond of birth, the chains of the Light. "
V
"Nature stood alone and lifeless. Dry Number and rigid Measure bound her with iron chains. As into dust and air the priceless blossoms of life fell away in words obscure. Gone was wonder-working Faith, and its all-transforming, all-uniting angel-comrade, the Imagination. A cold north wind blew unkindly over the torpid plain, and the wonderland first froze, then evaporated into æther. The far depths of heaven filled with flashing worlds. Into the deeper sanctuary, into the more exalted region of the mind, the soul of the world retired with all her powers, there to rule until the dawn should break of the glory universal. No longer was the Light the abode of the gods, and the heavenly token of their presence: they cast over them the veil of the Night. The Night became the mighty womb of revelations;"
III
"Once when I was shedding bitter tears, when, dissolved in pain, my hope was melting away, and I stood alone by the barren mound which in its narrow dark bosom hid the vanished form of my Life, lonely as never yet was lonely man, driven by anxiety unspeakable, powerless, and no longer anything but a conscious misery;--as there I looked about me for help, unable to go on or to turn back, and clung to the fleeting, extinguished life with an endless longing: then, out of the blue distances -- from the hills of my ancient bliss, came a shiver of twilight -- and at once snapt the bond of birth, the chains of the Light. "
V
"Nature stood alone and lifeless. Dry Number and rigid Measure bound her with iron chains. As into dust and air the priceless blossoms of life fell away in words obscure. Gone was wonder-working Faith, and its all-transforming, all-uniting angel-comrade, the Imagination. A cold north wind blew unkindly over the torpid plain, and the wonderland first froze, then evaporated into æther. The far depths of heaven filled with flashing worlds. Into the deeper sanctuary, into the more exalted region of the mind, the soul of the world retired with all her powers, there to rule until the dawn should break of the glory universal. No longer was the Light the abode of the gods, and the heavenly token of their presence: they cast over them the veil of the Night. The Night became the mighty womb of revelations;"
September 19, 2024
Un alemán romántico emo que escribe hermoso; obsesionado con la Noche, la Muerte y Jesús, que de cierta manera son todos lo mismo. Soy fan.
February 2, 2019
Uma nota para a excelente tradução, que mantém o «compasso ternário» do original e a harmonia das aproximações sonoras.
November 4, 2023
SPONTANE IMPULSE [fortlaufender Posten]:
Immer wieder aufs Neue: "Der helle Wahnwitz!"
Immer wieder aufs Neue: "Der helle Wahnwitz!"
Read
May 31, 2017Şiiri yorumlamak kolay şey değil. Özellikle de her okuyanın farklı bir dizede kendisini bulduğu ve her dizede farklı anlamlar çıkarabileceği düşünüldüğünde.
Her kim ki bağlıdır eski zamanlara körü körüne,
Sadece yalnızlık ve keder düşer hissesine.
Bu kitap ile ilgili okuyacağınız yorumlar az çok aynı olacaktır aslında. Çünkü bana göre hepimizi etkileyen ortak bir paydada buluşuyor kitap; Novalis'in şiirinin ölen nişanlısının ardından yazdığı bir ağıt olması. Oldukça etkileyici bir ağıt.
Geceye Övgüler'in İş Bankası Kültür Yayınları'ndan çıkan baskısı bize metnin her iki halini de sunuyor. Yani bir dergide yayınlanmış hali olan 'Athenaum Metni' ve düzenlenen 'Elyazısı Metin'.
Athenaum Metni benim daha çok hoşuma gitti. Şiirden ziyade düz yazı insanı olduğum içinde olabilir tabii.
Herkes sever diyemem ama şiir seviyorsanız, Romantizm ilginizi çeken bir akımsa seveceğinizi düşünüyorum.
Her kim ki bağlıdır eski zamanlara körü körüne,
Sadece yalnızlık ve keder düşer hissesine.
Bu kitap ile ilgili okuyacağınız yorumlar az çok aynı olacaktır aslında. Çünkü bana göre hepimizi etkileyen ortak bir paydada buluşuyor kitap; Novalis'in şiirinin ölen nişanlısının ardından yazdığı bir ağıt olması. Oldukça etkileyici bir ağıt.
Geceye Övgüler'in İş Bankası Kültür Yayınları'ndan çıkan baskısı bize metnin her iki halini de sunuyor. Yani bir dergide yayınlanmış hali olan 'Athenaum Metni' ve düzenlenen 'Elyazısı Metin'.
Athenaum Metni benim daha çok hoşuma gitti. Şiirden ziyade düz yazı insanı olduğum içinde olabilir tabii.
Herkes sever diyemem ama şiir seviyorsanız, Romantizm ilginizi çeken bir akımsa seveceğinizi düşünüyorum.
April 12, 2020
The longing for death and eternal peace forms the backdrop to these romantic lyrics, a classic of German literature.
Read
September 12, 2017
Yet, no matter how deeply I go down into myself, my God is dark, and like a webbing made of a hundred roots that drink in silence...
- (Rilke)
... En ese punto delirante y genial del romanticismo en que el mito de Dioniso (el que nació dos veces) se mezcla con el cristianismo nazareno. Es como si en ese famoso pasaje de Eurípides sobre las bacantes en el monte con los animales, la leche y la miel hubiera aparecido el Dios cristiano a imponer el orden y 'la luz'.
¿Cuáles son los lugares que Novalis capitaliza? la tradición clásica, el cristianismo en tanto religión del Dios Padre, etc. Lo supremo es cómo Novalis funde esto en la visión poética del mundo: está ese dios oscuro de Rilke, está la naturaleza y está el poeta que se reúne con su amada sólo en la naturaleza. Aunque si me apuran lo digo: la amada muerta del poeta no existe, es una excusa para amar la Noche, mortuoria y pagana.
... En ese punto delirante y genial del romanticismo en que el mito de Dioniso (el que nació dos veces) se mezcla con el cristianismo nazareno. Es como si en ese famoso pasaje de Eurípides sobre las bacantes en el monte con los animales, la leche y la miel hubiera aparecido el Dios cristiano a imponer el orden y 'la luz'.
¿Cuáles son los lugares que Novalis capitaliza? la tradición clásica, el cristianismo en tanto religión del Dios Padre, etc. Lo supremo es cómo Novalis funde esto en la visión poética del mundo: está ese dios oscuro de Rilke, está la naturaleza y está el poeta que se reúne con su amada sólo en la naturaleza. Aunque si me apuran lo digo: la amada muerta del poeta no existe, es una excusa para amar la Noche, mortuoria y pagana.
What wells up so menacingly under the heart and gulps down the soft air's sadness? Are you pleased with us, dark Night? What're you holding under your cloak, that grabs so unseen at my soul? Costly balm drips from your hand, from a bundle of poppies. You raise up the soul's heavy wings. Darkly, unspeakably we feel moved - I see a serious face startled with joy, it bends to me soflty, reverently, and under the endlessly tangled locks of the Mother's dear youth shows. How poor and childish the Light seems now - how happy and blessed the day's departure... (p. 11)
November 18, 2017
Hep yeniden gelmek zorunda mı sabah?
Hasan Ali Yücel Klasikleri Dizisi'nden sıralı okuma yapıyorum şu sıralar. Novalis'le ve onun romantizmiyle tanışmam da bu vasıtayla oldu.
Sonsuz ve gizemli akışla
Kaplamakta tatlı bir ürperti her yanımızı
Bana öyle geliyor ki, derinlerden dalgalanmakta
Hüznümüzün bir yankısı.
Sevenler de özlem çekmekte herhalde
Ve bize özlemin soluğunu göndermekte.
Nişanlısının ölümünün ardından yazdığı Geceye Övgüler, altı bölümden oluşan kısa ama iliklere kadar hissettiren duygularla dolu, enfes bir şiir kitabı.
Kitapla ilgili eklemek istediğim bir not var; şiirlerin Almanca aslı ile Türkçe çevirisi karşılıklı sayfalar halinde verilmiş. Önsözü de çıkarırsanız kırk iki sayfacık kalıyor kitaptan geriye. Ama size tavsiyem onuda ikiye bölmeniz çünkü şiirin iki farklı yazım versiyonu var. İlki "Athenâum Metni" diye adlandırılmış, nazım ve nesir karışık hali; ikincisi "Elyazısı Metin" diye adlandırılmış sadece nazım hali bulunmakta.
Ben ilk kısmını, nazım ve nesrin birlikte kullanılmış versiyonunu daha çok sevdim.
March 9, 2017
"(...)Dia, é quando eu vivo
da fé animado.
Noite, é quando morro
santo e abrasado"
da fé animado.
Noite, é quando morro
santo e abrasado"
February 8, 2015
Quem estuda literatura alemã e chega ao período Romântico, é necessário fazer uma pausa em Novalis. Este autor teve a típica vida de um poeta romântico - a sua amada morreu bastante nova e ele também, devido à tuberculose. Hymns to the Night é a primeira obra deste após a morte da rapariga que cortejava, pelo que tem uma carga bastante melancólica e pesssimista. A obra divide-se em 6 partes, cada uma dedicada 1 espécide de 'temática' diferente, contudo, as sensações são as mesmas. É uma coletânica que considerei relativamente maçadora se lida de uma só vez - poderá tornar-se demasiado pesado e até exagerado, pelo que necessitamos de uma pausa após a leitura de cada parte, para intepretarmos melhor os sentimentos de Novalis. A riqueza desta obra é imensa pelo simples facto de conter vários tipos de expressão: prosa, poesia, poesia prosaica... Dentro da poesia, temos vários esquemas de rima, o que mostra a grande preparação que o autor tinha em termos didáticos.
Acima de tudo, é uma obra 'sem papas na língua', onde Novalis se exprime sem ter qualquer tipo de receio em chocar em emocionar a plateia - apenas deseja mostrar-se ao mundo tal como é, sem qualquer desejo de mudar. Em termos de estudo, simplesmente adorei a obra pela importância que esta tem em relação ao movimento.
Acima de tudo, é uma obra 'sem papas na língua', onde Novalis se exprime sem ter qualquer tipo de receio em chocar em emocionar a plateia - apenas deseja mostrar-se ao mundo tal como é, sem qualquer desejo de mudar. Em termos de estudo, simplesmente adorei a obra pela importância que esta tem em relação ao movimento.
February 19, 2017
Usually, poetry isn't really my thing. Or maybe it is more correct to say that I just haven't found the right poet yet. I chose to read this myself, for a college course. And I found myself reading it not once or twice, but three times. And I really like the poems in this short collection. Maybe "there's still hope" for me and poetry. These poems were both sad and beautiful and just ... good. I don't know...
November 28, 2018
Fazla romantik akıma bağlı olduğu için romantik akımdan haz etmeyenler çok beğenmeyebilir. Benim açımdan öyle bir sorun yok. Sonuçta 'bizi kendine hayran bırakan her şey gecenin rengini taşımıyor mu?'
March 28, 2022
okumanızı öneririm bu şiiri.. Aşkına sadık bir adamın Ölen sevgilisine ulaşmak için İmgelerin dünyasını aralayarak içindeki uzaya ruhsal bir yolculuğu anlatır..
April 9, 2019
3.5
I might reread it soon.
I might reread it soon.
January 30, 2026
NO FUCKING WAYYY 😭😭😭 I don’t think i’ll ever recover from this.
November 8, 2017
"İlk belirtilmesi gereken nokta, belli noktalarda "Aydınlanma'ya karşı çıkış" demek olan Romantizmin yalınkat bir biçimde aklın yerine duygunun geçirilmesi anlamına gelmediğidir. Bu doğrultuda Romantizm, Aydınlanma ile bağları köktenci bir biçimde koparma hedefine değil, fakat Aydınlanma'nın boşluklarını doldurma hedefine yöneliktir. Aydınlanma'nın temel konularından biri, bilgiye erişmenin ve bilmenin olanaklarıydı; ancak Aydınlanma bu konulara yönelirken, bilgi ile dilsel söylem arasındaki ilişki üzerinde yeterince durmamıştı. Bir başka deyişle bilinen ile, bilinenin söylenebilme olanakları arasındaki ilişki, yani bilginin dilsel söylemle bağımlılığı geri planda bırakılmıştı. Başta Novalis olmak üzere, Romantizmin şairleri ve yazarları, dilsel gerçeklik ile dil-dışı gerçeklik (yani: dilin olanaklarıyla dile getirilmeyen gerçeklik( arasındaki ilişki bağlamında varolan bu eksikliği gidermek için çaba harcadılar. Bu çabadan ötürüdür ki, Romantiklerde metin ile bağlam arasındaki ilişki, deneyimi, bilgiyi ve inancı dilsel söyleme sürtüşmesiz aktarma çabası, kendini hep belli eder. Dilbilim açısında söylemek istersek, bu durumu gösteren ile gösterilenin olabildiğince örtüşmesini sağlama çabası diye de nitelendirebiliriz.
Dilsel söylemin gerçekliği bulma ve iletme bağlamında her zaman yeterli olamadığının saptanması, Romantikleri doğal olarak duyguyu ve sezgiyi de bilginin kaynakları arasında saymaya götürmüştür.
Dilsel söylem ile gerçeği kavrama arasındaki ilişki, Romantikler açısından odak noktası niteliğindeki bir konu olduğundan, Romantizmin çabaları kendini doğal olarak önce edebiyat alanında dışa vurmuştur."
Ahmet Cemal'in bu önsözü, baştan sona soyut bu kitabın ve Romantizm akımının edebiyat tarihindeki önemine ışık tutar nitelikte.
Dilsel söylemin gerçekliği bulma ve iletme bağlamında her zaman yeterli olamadığının saptanması, Romantikleri doğal olarak duyguyu ve sezgiyi de bilginin kaynakları arasında saymaya götürmüştür.
Dilsel söylem ile gerçeği kavrama arasındaki ilişki, Romantikler açısından odak noktası niteliğindeki bir konu olduğundan, Romantizmin çabaları kendini doğal olarak önce edebiyat alanında dışa vurmuştur."
Ahmet Cemal'in bu önsözü, baştan sona soyut bu kitabın ve Romantizm akımının edebiyat tarihindeki önemine ışık tutar nitelikte.
December 23, 2012
Ahmet Cemal'ın Türkçe çeviriye ( Geceye Övgüler - ki iyi bir çeviri kanımca ) yazdığı önsözde alıntıladığı Hesse tarafından Novalis üzerine yazılmış çalışmanın bir bölümü:
‘Deha, yalnızca düşünce tarihine ait değil, fakat aynı zamanda, dahası her şeyden önce, biyolojik bir olgudur: Bu durumun simgesi olan olağandışı yazgılar, kendilerinden sonra yaşayanlar bağlamında hep en derin ilgiyi uyandırmışlardır. Yakın Alman düşünce tarihinde Hölderlin, Novalis ve Nietzsche, bu yazgıların en soylularıdır. Hölderlin ve Nietszche, yaşam artık kendileri için olanaksızlaştığında, deliliğe çekilirlerken, Novalis ölüme çekilir; ancak bu, kendini dehaya çok sık ve zorla benimseten, intihar biçiminde bir ölüm değildir; Novalis, kendini bilerek içinde yakar - bu, büyülü, erken gelençiçekler açan ve olağan üstü üretken bir ölümdür; çünkü şairin özellikle bu tuhaf sonu, ölümle olan olumlu, büyülü, olağandışı ilişkisi, onun en güçlü etkisine de kaynaklık eder. Bu etki, düşünce yaşamımızın yüzeyinin bize sezdirebileceğinden çok daha derindir.’ ( ‘Novalis - Dokumente seines Lebens und Sterbens’. Hesse, Hermann )'
‘Deha, yalnızca düşünce tarihine ait değil, fakat aynı zamanda, dahası her şeyden önce, biyolojik bir olgudur: Bu durumun simgesi olan olağandışı yazgılar, kendilerinden sonra yaşayanlar bağlamında hep en derin ilgiyi uyandırmışlardır. Yakın Alman düşünce tarihinde Hölderlin, Novalis ve Nietzsche, bu yazgıların en soylularıdır. Hölderlin ve Nietszche, yaşam artık kendileri için olanaksızlaştığında, deliliğe çekilirlerken, Novalis ölüme çekilir; ancak bu, kendini dehaya çok sık ve zorla benimseten, intihar biçiminde bir ölüm değildir; Novalis, kendini bilerek içinde yakar - bu, büyülü, erken gelençiçekler açan ve olağan üstü üretken bir ölümdür; çünkü şairin özellikle bu tuhaf sonu, ölümle olan olumlu, büyülü, olağandışı ilişkisi, onun en güçlü etkisine de kaynaklık eder. Bu etki, düşünce yaşamımızın yüzeyinin bize sezdirebileceğinden çok daha derindir.’ ( ‘Novalis - Dokumente seines Lebens und Sterbens’. Hesse, Hermann )'
June 2, 2024
Cuando preparé un trabajo para la facultad sobre este libro y el profesor me dijo que era el mejor del curso 💅🏻 gracias, Novalis.
September 11, 2024
Like top 5 book ever written unironically holy heck
April 6, 2013
The atmosphere isn't as dark and as tragic as late romanticism but it's still very enjoyable.
Read
September 14, 2020Novalis - Hymner till natten/Hymnen an die Nacht, översättning av Gunilla Bergsten, bearbetad och kompletterad av Daniel Pedersen, efterord av Daniel Birnbaum | Lärjungarna i Saïs, översättning av Margaretha Holmqvist, efterord av Johan Redin. Bokförlaget Faethon 2020.
I dunkel jord vilar den helige främlingen, / i späd knopp / växte för ynglingen gudomlighet, / drucket strängaspel / förstummat i rosornas blomning.
Nej, det är ingen dikt av Novalis, men väl den tyska expressionistpoeten Georg Trakls hyllning Till Novalis, skriven 1913-1914. Här i översättning av Peter Handberg. Novalis har, tillsammans med legenden om Kaspar Hauser, kallats Trakls ”egofantomer”. Han är knappast ensam om att ha fascinerats och inspirerats av denne kanske den främste av romantikens diktare; Wagner, Nietzsche, Baudelaire, Heidegger, Freud, Mann, Rilke, Hesse, Celan, Borges, Bachelard... Listan kan göras hur lång som helst. Karl Vennberg skrev att det hos Novalis finns ”en nästan outtömlig kunskap och insikt att ta del av”. Jag delar den åsikten och det gör det svårt att skriva en ordinär recension. Så kanske det här blir något annat.
Friedrich von Hardenberg föddes på familjegodset Oberwiderstedt i Thüringen den andra maj 1772. Som sextonåring skriver han sina första dikter och bara ett år senare börjar han översätta bland andra Horatius, Homeros och Pindaros. Han får en gedigen naturvetenskaplig utbildning, liksom studier i latin, grekiska, juridik, politik, historia, filosofi och matematik.
1794 möter han den blott 12-åriga Sophie von Kühn och en förälskelse av kosmiska, mytiska proportioner väcks. Året efter, på Sophies 13-årsdag, förlovar de sig. Hon insjuknar dock redan samma höst och avlider mindre än ett och ett halvt år senare. Hardenberg kastas in i en djup depression och svår livskris (fast inte värre än att han året efter förlovar sig med sin fysiklärares dotter). Författaren Penelope Fitzgerald har för övrigt skrivit en inte helt oäven roman, The Blue Flower, om denna märkliga, tragiska kärlekshistoria.
Efter studier i kemi och bergsvetenskap påbörjar Hardenberg 1798 en yrkesutbildning vid Bergsakademien i Freiberg. Samma år publiceras han också i bröderna August och Friedrich Schlegels tidskrift Athenaeum (idag ofta stavat Athenäum), Jenaromantikernas husorgan, och påbörjar dessutom arbetet med sitt drömprojekt: den stora encyklopedin Das Allgemeine Brouillon. Ett projekt som dessvärre skulle gå i stå.
Inspirerade av bland andra Goethe, Kant, Herder, Fichte och Reinhold och tillsammans med Schiller, de tidigare nämnda bröderna Schlegel samt Ludwig Tieck bildar Hardenberg kärnan i den nya unga romantiska rörelsen. Till de viktigaste verken hörde Ludwig Tiecks Franz Sternbalds wanderungen från 1798, Friedrich Schlegels Lucinde (1799) och Hardenbergs ofullbordade Heinrich von Ofterdingen (där romantikens metafor framför alla, den symboltyngda blå blomman, introduceras 1802). Men den sistnämnda får han själv aldrig se i tryck. Hardenberg akterseglar den, beroende på vem du frågar, mytiska och/eller fåniga ”Club 27” med två år och dör i tuberkulos i Weißenfels 1801. Vid hans sida fanns vännen och fellow romantikern Friedrich Schlegel.
Av politiska skäl valde Hardenberg att publicera sig under pseudonymen Novalis. Redan 1815, i samband med en andra upplaga av Hardenbergs skrifter, skriver dock Schlegel att namnet borde ändras. Pseudonymen var dock redan ett etablerat varumärke. Men ett ”fingerat namn kan också orsaka en fingerad individ”, skriver Johan Redin, författare av efterordet till Lärjungarna i Saïs här, samt avhandlingen Ars Inventrix: En studie av Friedrich von Hardenbergs (Novalis’) paraestetiska projekt (Uppsala universitet 2003). Av dessa skäl, och i linje med stora delar av den moderna forskningen, väljer jag att här framledes använda hans riktiga namn.
Hymner till natten är översatt av Gunilla Bergsten, som gick bort 1988, redan innan hennes tolkning första gången publicerades i Studentlitteraturs Helikonbibliotek 1991. Den finns även i tolkning av Sven Christer Swahn (ellerströms 1994) och kortare utdrag har tidigare publicerats på svenska av Erik Blomberg och Johannes Edfelt. Texten trycktes ursprungligen i tidskriften Athenaeum 1800, men en handskriftsversion återfanns senare, som delvis skiljer sig åt till både form och innehåll. Bägge dessa versioner finns nu med här och de presenteras dessutom med tysk parallelltext.
Med sin fria stil och vågade neologismer var Hymner till natten inte bara modern för sin tid utan rentav profetiskt modernistisk, för att inte säga postmodernistisk. Den är skriven på omväxlande bunden och fri vers och bygger på myter, kristen mystik, saga och ”helig poesi”. Det inleds med ett ”det”, ”det glädjebringande ljuset”, med dess ”milda allnärvaro / om dagen”, men övergår snart i ett ”jag”, som vänder sig nedåt till ”den heliga outsägliga / hemlighetsfulla natten” och texten fylls nu av vemod och tung melankoli: ”Hur fattigt och barnsligt / tycks mig inte ljuset, / med sina färggranna ting”. Allt är falskt och förfelat, det finns bara en väg att gå: in i natten, mystiken, döden.
Förutom ovan nämnda tänkare var Hardenberg också inspirerad av skomakarmystikern Jacob Böhme, nyplatonikern Plotinos, alkemistdoktorn Paracelsus och Hermes Trismegistos, som är både den egyptiska guden Thot, grekernas gud Hermes och en gnostisk urfader. Allt detta vävs in i en pietistiskt färgad kristendom, där själva Kristus även är hans älskade Sophie, som också är Sanningen. Låter det rörigt? Octavio Paz sammanfattar det fiffigt i en essä i boken Lerans barn (Brombergs 1990): ”Novalis’ Jungfru är Kristus’ moder, men hon är också den förkristna Natten, hans fästmö Sophie och döden själv”. Inte klokare? Nåväl, den här texten kräver ett öppet sinne.
Natten är inte bara död, utan också ursprung och befrielse, den heliga sömnen, det eviga ögonblicket. Den är en återfödelse (uppståndelse) och en initiation till något högre. Kroppen är själens tempel, säger Hardenberg, och den behövs för att skapa enhet. Vår värld är — som Predikaren säger — bara tomhet, men Guds anlet är ”den sol som icke bländar”. Och vi bär gudomligheten inom oss, i vårt dolda inre landskap. Det är vår uppgift att ta ner himlen till jorden och utplåna motsatserna. I Hardenbergs Utopia finns varken subjekt eller objekt, målet är fullkomlig enhet, vad Herakleitos kallar Hen Kai Pan, All-En. Detta, och inget mindre, är poetens uppgift. Konsten och poesin är broar till den transcendentala hälsan, botemedlet mot kosmisk obalans.
Daniel Birnbaums mättade efterord, där han rör sig från huvudpersonen över Nietzsche till Bataille (med besök hos Platon, Derrida, Rilke, Hegel) kan tyckas sökt, men inte — alls! — om man låter romantikens blödande åder vara öppen och intellektet lekfullt lyhört. Här förtydligas diktens rörelse från ljus till mörker, paradoxernas bländande mörker och ”nattens älskliga sol”. Birnbaum pekar, med intellektuell rörlighet, på några av de vägar som Hardenbergs profetiska poesi har tagit genom litteraturhistorien.
Hymner till natten är också, om det inte har framgått innan, storartad poesi. Hör bara på avslutningen av den fjärde hymnen, en klassiker:
”Jag känner dödens / föryngrande flod / till balsam och eter / förvandlas mitt blod – / om dagen jag lever / med tron som mitt stöd / och dör under natten / i helighets glöd.”
Lärjungarna i Saïs är också en nyutgåva av den på Studentlitteratur 1991 utgivna Novalisvolymen, men i översättning av Margaretha Holmqvist. Denna ofullbordade roman utkom postumt 1802 och betecknades av Hardenberg själv som en ”naturroman”. Här är det flera röster som talar och ämnet är människans förhållande till naturen och vetenskapen. Romantikerna såg estetiken som vetenskap, och ”[v]etenskapens fulländade form måste vara poetisk”, som Hardenberg skriver i en av sina fragment (Kykeon 1990, s 45). Diktaren är en gruvarbetare, som letar guld i jordens inre (en bild som känns igen hos en senare efterföljare som Paul Celan). Och precis som i Hymnerna har poeten ett heligt uppdrag; ”I’m on a mission from God”, som bröderna Jake och Elwood skulle uttrycka det i filmen Blues Brothers 1980.
Texten vördades av surrealisterna på sin tid och det är inte så svårt att förstå i rader som ”mig tycks skalderna långtifrån överdriva tillräckligt, endast dunkelt ana detta språks förtrollning”. Eller: ”Tanken är bara en känslans dröm, en död känsla, ett blekgrått, svagt liv”.
Centrala teman är minne och ursprung; ”Den tänkande människan vänder tillbaka till sin tillvaros ursprungliga funktion (...) till detta den egentliga njutningens produktiva moment, den inre självbefruktningen”. Här talas om ”urvätskan” och att ”söka spåren efter det förlorade urfolk, vars urartade och förvildade rester tycktes vara dagens mänsklighet”. Något har alltså gått förlorat på vägen. Vi har tappat kontakten med ”den stora samtidigheten i naturen”. En lärjunge påminner om att för att ”begripa naturen måste man låta naturen uppstå i sitt inre i hela dess följd”. Människan har förlorat känslan och förståelsen för naturens inre harmoni och hon famlar nu ”omkring i idel dissonanser”.
Även här är mystik och saga viktiga ingredienser. Naturen står ”i ett omedelbart förhållande till de kroppsdelar som vi kallar sinnen”. Men varken naturen eller människan är vad de var på Hardenbergs tid, som Redin noterar i efterordet; ”Idag kan vi klyva atomer, skapa fusion och därmed experimentera med själva universums ryggmärg”. Men jag tror ändå att här finns lärdomar att dra för oss, i vår antropocena misshandel av naturen, av utarmning och destruktion. Redan Hardenberg noterar att ”kunskapen om naturen kommer alltjämt att vara himmelsvitt skild från tolkningen av den”. Kanske kunde man peta in ordet ”girighet” någonstans där också. Uppenbart är i alla fall att vi har svårigheter att bli ”naturens elever”. Vi följer blint våra drifter men har svårare att inse konsekvenserna av vårt handlande. Men, lärdomen ligger inte nödvändigtvis i ” de synliga tingens skumma värld: ”Den renare världen ligger ju inom oss, i denna källa”. Vägen går inåt, ”du ska bli den du är”, som Nietzsche i Hardenbergs anda skulle hävda ett hundratal år senare.
”(...) och medan den ouppfyllda driften vill upp i den omätliga höjden försjunker den lyckliga kärleken gärna i det ändlösa djupet.”
I dunkel jord vilar den helige främlingen, / i späd knopp / växte för ynglingen gudomlighet, / drucket strängaspel / förstummat i rosornas blomning.
Nej, det är ingen dikt av Novalis, men väl den tyska expressionistpoeten Georg Trakls hyllning Till Novalis, skriven 1913-1914. Här i översättning av Peter Handberg. Novalis har, tillsammans med legenden om Kaspar Hauser, kallats Trakls ”egofantomer”. Han är knappast ensam om att ha fascinerats och inspirerats av denne kanske den främste av romantikens diktare; Wagner, Nietzsche, Baudelaire, Heidegger, Freud, Mann, Rilke, Hesse, Celan, Borges, Bachelard... Listan kan göras hur lång som helst. Karl Vennberg skrev att det hos Novalis finns ”en nästan outtömlig kunskap och insikt att ta del av”. Jag delar den åsikten och det gör det svårt att skriva en ordinär recension. Så kanske det här blir något annat.
Friedrich von Hardenberg föddes på familjegodset Oberwiderstedt i Thüringen den andra maj 1772. Som sextonåring skriver han sina första dikter och bara ett år senare börjar han översätta bland andra Horatius, Homeros och Pindaros. Han får en gedigen naturvetenskaplig utbildning, liksom studier i latin, grekiska, juridik, politik, historia, filosofi och matematik.
1794 möter han den blott 12-åriga Sophie von Kühn och en förälskelse av kosmiska, mytiska proportioner väcks. Året efter, på Sophies 13-årsdag, förlovar de sig. Hon insjuknar dock redan samma höst och avlider mindre än ett och ett halvt år senare. Hardenberg kastas in i en djup depression och svår livskris (fast inte värre än att han året efter förlovar sig med sin fysiklärares dotter). Författaren Penelope Fitzgerald har för övrigt skrivit en inte helt oäven roman, The Blue Flower, om denna märkliga, tragiska kärlekshistoria.
Efter studier i kemi och bergsvetenskap påbörjar Hardenberg 1798 en yrkesutbildning vid Bergsakademien i Freiberg. Samma år publiceras han också i bröderna August och Friedrich Schlegels tidskrift Athenaeum (idag ofta stavat Athenäum), Jenaromantikernas husorgan, och påbörjar dessutom arbetet med sitt drömprojekt: den stora encyklopedin Das Allgemeine Brouillon. Ett projekt som dessvärre skulle gå i stå.
Inspirerade av bland andra Goethe, Kant, Herder, Fichte och Reinhold och tillsammans med Schiller, de tidigare nämnda bröderna Schlegel samt Ludwig Tieck bildar Hardenberg kärnan i den nya unga romantiska rörelsen. Till de viktigaste verken hörde Ludwig Tiecks Franz Sternbalds wanderungen från 1798, Friedrich Schlegels Lucinde (1799) och Hardenbergs ofullbordade Heinrich von Ofterdingen (där romantikens metafor framför alla, den symboltyngda blå blomman, introduceras 1802). Men den sistnämnda får han själv aldrig se i tryck. Hardenberg akterseglar den, beroende på vem du frågar, mytiska och/eller fåniga ”Club 27” med två år och dör i tuberkulos i Weißenfels 1801. Vid hans sida fanns vännen och fellow romantikern Friedrich Schlegel.
Av politiska skäl valde Hardenberg att publicera sig under pseudonymen Novalis. Redan 1815, i samband med en andra upplaga av Hardenbergs skrifter, skriver dock Schlegel att namnet borde ändras. Pseudonymen var dock redan ett etablerat varumärke. Men ett ”fingerat namn kan också orsaka en fingerad individ”, skriver Johan Redin, författare av efterordet till Lärjungarna i Saïs här, samt avhandlingen Ars Inventrix: En studie av Friedrich von Hardenbergs (Novalis’) paraestetiska projekt (Uppsala universitet 2003). Av dessa skäl, och i linje med stora delar av den moderna forskningen, väljer jag att här framledes använda hans riktiga namn.
Hymner till natten är översatt av Gunilla Bergsten, som gick bort 1988, redan innan hennes tolkning första gången publicerades i Studentlitteraturs Helikonbibliotek 1991. Den finns även i tolkning av Sven Christer Swahn (ellerströms 1994) och kortare utdrag har tidigare publicerats på svenska av Erik Blomberg och Johannes Edfelt. Texten trycktes ursprungligen i tidskriften Athenaeum 1800, men en handskriftsversion återfanns senare, som delvis skiljer sig åt till både form och innehåll. Bägge dessa versioner finns nu med här och de presenteras dessutom med tysk parallelltext.
Med sin fria stil och vågade neologismer var Hymner till natten inte bara modern för sin tid utan rentav profetiskt modernistisk, för att inte säga postmodernistisk. Den är skriven på omväxlande bunden och fri vers och bygger på myter, kristen mystik, saga och ”helig poesi”. Det inleds med ett ”det”, ”det glädjebringande ljuset”, med dess ”milda allnärvaro / om dagen”, men övergår snart i ett ”jag”, som vänder sig nedåt till ”den heliga outsägliga / hemlighetsfulla natten” och texten fylls nu av vemod och tung melankoli: ”Hur fattigt och barnsligt / tycks mig inte ljuset, / med sina färggranna ting”. Allt är falskt och förfelat, det finns bara en väg att gå: in i natten, mystiken, döden.
Förutom ovan nämnda tänkare var Hardenberg också inspirerad av skomakarmystikern Jacob Böhme, nyplatonikern Plotinos, alkemistdoktorn Paracelsus och Hermes Trismegistos, som är både den egyptiska guden Thot, grekernas gud Hermes och en gnostisk urfader. Allt detta vävs in i en pietistiskt färgad kristendom, där själva Kristus även är hans älskade Sophie, som också är Sanningen. Låter det rörigt? Octavio Paz sammanfattar det fiffigt i en essä i boken Lerans barn (Brombergs 1990): ”Novalis’ Jungfru är Kristus’ moder, men hon är också den förkristna Natten, hans fästmö Sophie och döden själv”. Inte klokare? Nåväl, den här texten kräver ett öppet sinne.
Natten är inte bara död, utan också ursprung och befrielse, den heliga sömnen, det eviga ögonblicket. Den är en återfödelse (uppståndelse) och en initiation till något högre. Kroppen är själens tempel, säger Hardenberg, och den behövs för att skapa enhet. Vår värld är — som Predikaren säger — bara tomhet, men Guds anlet är ”den sol som icke bländar”. Och vi bär gudomligheten inom oss, i vårt dolda inre landskap. Det är vår uppgift att ta ner himlen till jorden och utplåna motsatserna. I Hardenbergs Utopia finns varken subjekt eller objekt, målet är fullkomlig enhet, vad Herakleitos kallar Hen Kai Pan, All-En. Detta, och inget mindre, är poetens uppgift. Konsten och poesin är broar till den transcendentala hälsan, botemedlet mot kosmisk obalans.
Daniel Birnbaums mättade efterord, där han rör sig från huvudpersonen över Nietzsche till Bataille (med besök hos Platon, Derrida, Rilke, Hegel) kan tyckas sökt, men inte — alls! — om man låter romantikens blödande åder vara öppen och intellektet lekfullt lyhört. Här förtydligas diktens rörelse från ljus till mörker, paradoxernas bländande mörker och ”nattens älskliga sol”. Birnbaum pekar, med intellektuell rörlighet, på några av de vägar som Hardenbergs profetiska poesi har tagit genom litteraturhistorien.
Hymner till natten är också, om det inte har framgått innan, storartad poesi. Hör bara på avslutningen av den fjärde hymnen, en klassiker:
”Jag känner dödens / föryngrande flod / till balsam och eter / förvandlas mitt blod – / om dagen jag lever / med tron som mitt stöd / och dör under natten / i helighets glöd.”
Lärjungarna i Saïs är också en nyutgåva av den på Studentlitteratur 1991 utgivna Novalisvolymen, men i översättning av Margaretha Holmqvist. Denna ofullbordade roman utkom postumt 1802 och betecknades av Hardenberg själv som en ”naturroman”. Här är det flera röster som talar och ämnet är människans förhållande till naturen och vetenskapen. Romantikerna såg estetiken som vetenskap, och ”[v]etenskapens fulländade form måste vara poetisk”, som Hardenberg skriver i en av sina fragment (Kykeon 1990, s 45). Diktaren är en gruvarbetare, som letar guld i jordens inre (en bild som känns igen hos en senare efterföljare som Paul Celan). Och precis som i Hymnerna har poeten ett heligt uppdrag; ”I’m on a mission from God”, som bröderna Jake och Elwood skulle uttrycka det i filmen Blues Brothers 1980.
Texten vördades av surrealisterna på sin tid och det är inte så svårt att förstå i rader som ”mig tycks skalderna långtifrån överdriva tillräckligt, endast dunkelt ana detta språks förtrollning”. Eller: ”Tanken är bara en känslans dröm, en död känsla, ett blekgrått, svagt liv”.
Centrala teman är minne och ursprung; ”Den tänkande människan vänder tillbaka till sin tillvaros ursprungliga funktion (...) till detta den egentliga njutningens produktiva moment, den inre självbefruktningen”. Här talas om ”urvätskan” och att ”söka spåren efter det förlorade urfolk, vars urartade och förvildade rester tycktes vara dagens mänsklighet”. Något har alltså gått förlorat på vägen. Vi har tappat kontakten med ”den stora samtidigheten i naturen”. En lärjunge påminner om att för att ”begripa naturen måste man låta naturen uppstå i sitt inre i hela dess följd”. Människan har förlorat känslan och förståelsen för naturens inre harmoni och hon famlar nu ”omkring i idel dissonanser”.
Även här är mystik och saga viktiga ingredienser. Naturen står ”i ett omedelbart förhållande till de kroppsdelar som vi kallar sinnen”. Men varken naturen eller människan är vad de var på Hardenbergs tid, som Redin noterar i efterordet; ”Idag kan vi klyva atomer, skapa fusion och därmed experimentera med själva universums ryggmärg”. Men jag tror ändå att här finns lärdomar att dra för oss, i vår antropocena misshandel av naturen, av utarmning och destruktion. Redan Hardenberg noterar att ”kunskapen om naturen kommer alltjämt att vara himmelsvitt skild från tolkningen av den”. Kanske kunde man peta in ordet ”girighet” någonstans där också. Uppenbart är i alla fall att vi har svårigheter att bli ”naturens elever”. Vi följer blint våra drifter men har svårare att inse konsekvenserna av vårt handlande. Men, lärdomen ligger inte nödvändigtvis i ” de synliga tingens skumma värld: ”Den renare världen ligger ju inom oss, i denna källa”. Vägen går inåt, ”du ska bli den du är”, som Nietzsche i Hardenbergs anda skulle hävda ett hundratal år senare.
”(...) och medan den ouppfyllda driften vill upp i den omätliga höjden försjunker den lyckliga kärleken gärna i det ändlösa djupet.”
Read
January 4, 2024
"Gladly will I stir busy hands, everywhere behold where thou hast need of me—praise the lustre of thy splendor—pursue unwearied the lovely harmonies of thy skilled handicraft—gladly contemplate the clever pace of thy mighty, luminous clock—explore the balance of the forces and the laws of the wondrous play of countless worlds and their seasons. But true to the Night remains my secret heart, and to creative Love, her daughter."
A beautiful set of poems that conjures up the unique atmosphere that is present also in Ecclesiastes—solemn world-weariness tempered into reverence and joy.
Read
July 23, 2025algunos de los poemas son tan cautivadores que me he visto a mí misma siendo convencida de que todo lo que dice debe ser cierto: que debe haber vida tras la muerte, que la noche encierra poderes místicos capaces de acercarnos a aquellos que se han marchado, que un reencuentro es posible. definitivamente si hay algo en este mundo capaz de convencerme de la existencia de una vida eterna son poemarios tan inexplicablemente bellos como este.
Displaying 1 - 30 of 209 reviews