Kallocain

by Karin Boye, Gustaf Lannestock (Translator), Richard B. Vowles (Introduction)

This is a novel of the future, profoundly sinister in its vision of a drab terror. Ironic and detached, the author shows us the totalitarian World-state through the eyes of a product of that state, scientist Leo Kall. Kall has invented a drug, kallocain, which denies the privacy of thought and is the final step towards the transmutation of the individual human being into a "happy, healthy cell in the state organism." For, says Leo, "from thoughts and feelings, words and actions are born. How then could these thoughts and feelings belong to the individual? Doesn't the whole fellow-soldier belong to the state? To whom should his thoughts and feelings belong then, if not to the state?"
As the first-person record of Leo Kall, scientist, fellow-soldier too late disillusioned to undo his previous actions, Kallocain achieves a chilling power and veracity that place it among the finest novels to emerge from the strife-torn Europe of the twentieth century.

Genres: Classics, Dystopia, Science Fiction, Fiction, Swedish Literature, Sweden, Scandinavian Literature

193 pages, Paperback

First published January 1, 1940

About the author

Karin Boye was a Swedish poet and novelist.

She is perhaps most famous for her poems, of which the most well-known ought to be "Yes, of course it hurts" (Swedish: "Ja visst gör det ont") and "In motion" (Swedish: "I rörelse"). She also wrote a few novels including "Kallocain". Inspired by the rise of National Socialism in Germany, it was a portrayal of a dystopian society in the vein of Orwell's Nineteen Eighty-Four and Huxley's Brave New World (though written almost a decade before Nineteen Eighty-Four). In the novel, an idealistic scientist named Leo Kall invents Kallocain, a kind of truth serum.

Boye died in an apparent suicide when swallowing sleeping-pills after leaving home on April 23, 1941.

Reviews

[zack]

Leo Kall är en kemist i Kemistaden 4 som arbetar för att förbättra effektiveten när det gäller att hitta och sålla ut Världstatens illojala eller fientliga invånare. Han har skapat en sanningsdrog som tvingar personen att säga precis som det är; utan några lögner eller hemligheter.

Men samtidigt som framgångarna är stora när det gäller sanningsdrogen börjar Leo Kall sakta men säkert inse att det är många som har önskningar och begär bortom Världstatens hårda, känslolösa styre – och snart finner han sig själv i en kamp mellan vad huvud anser vara rätt och vad hjärtat vill.

Kallocain är ett bra exempel på den sorts berättelse jag direkt tänker på när jag hör ordet 'dystopi'. Den liknar 1984 på många sätt – vilket faller mig precis i smaken. Det är en bok där Världstaten härskar. Det talas om platser bortom Världstaten; men de är bara myter, ungefär som när vi berättar om Atlantis och Eldorado för våra barn.

Man förväntas att endast föröka sig för statens bästa; men att knyta sig an sina barn på riktigt är inte ens att tänka på. Sådana känslor är ingen nytta för staten och därför bör de inte finnas. Alla existerar för staten. Men trots det så finns det något i de flesta hjärtan som vill ha mer, som har svårt att inte älska, som drömmer sig bort till värld där staten existerar för invånarna.

Det är en vacker men delvis lite långtråkig bok då den inte håller så mycket action; utan det handlar mer om att tänka till och fundera. Däremot så känns det som det saknas något; jag saknar anknytningar till dagens samhälle, vilket gör det svårt att tänka över budskapet i boken mer än flyktigt. I Fahrenheit 451 handlar det om teknologi och i 1984 är övervakning och fullständig kontroll i centrum. Men jag tycker att det är svårt att riktigt förstå Kallocains centrala problem. Möjligtvis en berättelse om att oavsett miljö så är vi mänskliga – och att vara mänsklig är att ha känslor för både saker och andra människor. Det var åtminstone ett ämne jag tänkte på mycket under min läsning.

[Annika Kronberg]

Kallocain är definitivt en av mina favoriter från litteraturkurserna. Jag är inte jätteförtjust i dystopier, de fascinerar mig inte, men jag tycker ändå att Kallocain sticker ut i sin genre, delvis för att allt inte behöver vara snedvridet och fullkomligt absurt. Det är rappt och enkelt, språket flyter fint och Boye är så smart. Det bästa tycker jag är synen på staten samt porträttet av Linda, och hennes monolog om att vara kvinna. Att det är skrivet 1940 är så briljant!!

PS kan inte låta bli att tycka om Rissen bara för att det nästan låter som Riesen

[Stig]

Ett dystopiskt mästerverk med oförtjänt dåligt rykte. Denna bok ska inte sättas i gymnasieelevers händer vilka läst två böcker innan. Inte konstigt att den då hatas (min egen dotter orkade 5 sidor sen googlade hon fram en analys som lämnades in). Har man dock läst en hel del innan och öppnar denna bok av fri vilja så får man möte en suggestiv, dystopisk berättelse som rör det innersta av den mänskliga själen.

[trix]

"Gemenskap, säger ni - gemenskap? Sammansvetsade? Och det ropar ni från var sin sida av en avgrund."

3 ✨

[Molly Borgström]

konceptet i Kallocain är smart men i början tyckte jag inte att boken levde upp till mina förväntningar. men den blev faktiskt bättre och jag sträckläste de sista 80 sidorna. man kan ändå säga att de är en bladvändare, och det känns bra att ha läst en klassiker.
2-2.5/5

[Emmy]

Läste på resan. Som 1984 fast tar en annan vändning. Väldigt väldigt insiktsfull.

[Madeleine Knutsson]

Nu förstår jag varför alla pratar om Karin Boye.
Bättre sent än aldrig som jag läste denna klassiker.

[Wilma]

För långa meningar med för många komman. Inge tydligt händelseförlopp. Läste enbart för svenska 2 och ville nästan hoppa av hela kursen för denna bok. 10/10 would not read again

[Ella Lindstrand]

Fråga mig inte vad boken handlar om för jag har fortfarande ingen aning.

[Hugo Stenlund]

Jag försökte mig på denna bok för lite mindre än ett halvår sedan, men klarade inte av att läsa klart den. När jag nu plockade upp den igen, och läste om de 50 sidorna jag tidigare läst, upplevde jag den som lika trögflytande, men efter att ha ”kämpat” igenom de sidorna som leder upp till den sista delen av boken kan jag säga att Boye verkligen knyter ihop säcken snyggt. Sista delen carryar något så jävulskt!!!

[Linnea]

Med absolut inga förväntningar gav jag mig in i den här klassikern och blev så positivt överraskad. Fruktansvärt vad den hållit i relevans genom tiden.

[Tania Bethoon]

Väldigt intressant bok och skildring av tankar och känslor.

[Eddo]

Intim dystopi driven av huvudpersonens tankar kring sin klaustrofobiskt begränsade miljö. Här är dubbeltänket så inrotat att Leo Kalls monologer hela tiden visar på en inre kamp när något inte stämmer överens med idealet han byggt upp i huvudet. Man kommer snabbt in i hans tankesätt och känner direkt igen bikaraktärers "fientliga" uttalanden oavsett hur orimligt pro-autokratiskt Leos perspektiv är. Hans synsätt är konsekvent och gör Boyes världsbyggande så effektivt. Leos eviga spekulationer om sin överordnade Rissen var underbara att läsa, såsom när han sätter sig in i hur Rissen kanske tänker kring att flyga över det osynliga landskapet. Boye gör ett utmärkt jobb med att hålla chefen i våra bakhuvuden.

I slutändan har alla de främsta profilerna fått en sorts upplösning som tyder på att Boyes värld är större än man först anade. Läsarens fantasi håller den världen levande och aktuell. En klassiker som överraskade positivt!
8/10

[Bettie]

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.



Need a re-read in these Qanon days, where the Daily Fail mentions women over 60 are a drain on NHS, what with their anxieties etc etc - oh, and what about the fact that they also are not needed for childcare because the younguns are not procreating...
La!

[Anna Bonander]

Tack gode gud att det är över

[Heidi Höglund]

Kallocain borde läsas av alla - och sedan pratas om tillsammans. Den väcker tankar hos mig om etik, samhällsordning, individen-kollektivet. Om rädslor, önskningar och uppoffringar. Och vilket vackert språk!

[josefin]

tycker denna bok är ett perfekt exempel på en 3/5 bok! den var bra men inte superbra och den var inte dålig heller. den var medelmåttig helt enkelt. karaktärerna kände jag inte att jag fick någon jättebra relation till :( språket var helt ok men handlingen var intressant och underhållande. gillar karin boyes poesi mer än hennes romaner tror jag (utifrån det jag läst än så länge) men det var spännande att prova på något skönlitterärt av henne😁😁😁

[Tekla Hagberg]

Okej, jag hade inte tänkt ge den en femma, men sista 60 sidorna var så bra att jag typ ville spy. Hatar och älskar Leo Kall.

[borpi]

Fastnade aldrig för boken. Föredrar absolut hennes poesi

[Emma Sirovica]

Kul med en dystopi! Gillade verkligen denna.

[Jennie]

NU har jag läst klart. Tack alla som följt mig på min resa!

[Anna]

Älskade språkbruket! Väldigt mycket 1984-vibe men det är ju sen gammalt, flera av dialogerna var verkligen träffande

[Tage Landin]

Jag gillade idén bakom handlingen, alla teman och motiv och hur karaktärerna byggs och utvecklas genom berättelsen. Det var intressant hur teman som tillit och frihet påverkade karaktärernas psykologi. Jag gillade särskilt hur Kall utvecklades som karaktär.

Jag gillade inte slutet. Det var ett riktigt antiklimax som kändes abrupt och konstigt. Det var även flera konflikter som lämnades utan tydlig upplösning. Jag var inte heller ett stort fan av språket och inte heller den röda tråden, då handlingen var långsam och det var många händelser som inte drev handlingen framåt. Sista delen av boken var dock rätt så spännande.

Sammantaget var boken läsvärd och en bra, men inte den allra bästa läsupplevelsen.

[Ella Jönsson]

Ganska bra början, mindre bra i mitten, men blev ändå bättre än förväntat mot slutet

[Nathalie Gournambassis]

Spännande dystopisk bok som får en att tänka, vilket jag gillar. Den känns tyvärr fortfarande aktuell till dagens världsläge, fast att den är från 1940. Linda var iallafall den bästa karaktären!

[Klara Nord]

Släng dig i väggen Orwell..

[anna carlson]

höjt betyg vid omläsning! jag hade faktiskt glömt bort det mesta och hade bara kvar en vag känsla av att den var bättre än 1984 när jag började, så det var ett kärt återseende. brb ska gå och bygga ett Karin Boye-altare HUR kan det vara så bra

[Noa]

Första boken jag läst av Boye (och mer ska det bli - Kris ligger förhoppningvis i brevlådan nästa vecka :)!!

Boye gjorde mig inte besviken - hon är en väldigt begåvad författare, det märktes bara ett fåtal sidor in i boken. Kallocain är en mycket intressant bok som är inspirerad av samhällsutvecklingen i Tyskland och Sovjetunionen under 1930-talet. Hela diegesen, det samhälle hon lyckas bygga upp i en sådan relativt kort bok är minst sagt imponerande… Ett kommunistiskt samhälle under 30-talet för en som dessutom inte är särskilt historie-intresserad kan tänkas vara väldigt distanserat när det ska försöka målas upp i en bok som denna - men Boye lyckas. Den förståelse hon lyckas skapa för en sådan begränsad tillvaro, med sina välvalda ord, visar på hennes stora talang för skrivandets konst.

Jag instämmer med min kära Genneruds review från 2020 att boken är något långdragen och den spänning och komplexitet som man får ta del av i huvudkaraktären Leo Kalls inre fokalisation kommer allt för sent… men ändå: klart värd att läsa. (Om inte annat för att det är Karin Boye?? Ikon)

[Martina]

Hmm jag är kluven, av många anledningar🫠 Till att börja med hackade jag upp mig på språket alldeles för ofta och jag tror det förstörde en del av läsupplevelsen. Tyvärr tror jag också att jag jämförde den med 1984 och därför också upplevdes som lite sämre… MEN jag gillade ändå boken, för handlingen var spännande och vissa delar superintressanta✨

Jag har också insett att klassiker troligtvis alltid kommer lämna mig med en famn full av obesvarade frågor och den här tomhetskänslan av att ”jaha, vad händer nu då?”, och trots att det kanske är syftet så vill jag gärna få fler svar🥲
⭐️⭐️⭐️

[Ainhoa]

Väldigt svår att läsa på grund av min nuvarande språknivå (jag behövde läsa om varje kapitel på spanska för att förstå vad författaren ville uttrycka), men boken var intressant och spännande. Jag tycker att om man har läst 1984 eller A brave new world är Kallocain ett "must". Varför tillhör den här boken inte till "de tre dystopiska böckerna"? Det fattar jag inte.
Om du gillar dystopi, läs den.