Millaisia elinikäisiä jälkiä lapsuuden traumat ja pitkäaikaissairaus jättävät - ja miten rohjeta uskoa olevansa rakkauden arvoinen? Valtavaa huomiota herättänyt teos tunnetulta dekkaristilta.
Raastava avioero 15-vuotisen liiton jälkeen romahduttaa Ninni Schulmanin. Kriisi vie kirjailijan psykiatriseen hoitoon ja pakottaa hänet kohtaamaan tuskallisia muistoja lapsuuden loputtomista sairaalajaksoista. Vanhojen potilasasiakirjojensa avulla hän ryhtyy ruotimaan lamauttavaa läheisriippuvaisuuttaan ja hylätyksi tulemisen pelkoaan.
Tarkkanäköinen ja omakohtainen romaani synnynnäisen selkävamman kanssa elävän kirjailijan lapsuudesta, jota värittivät sairaus, yksinäisyys ja ulkopuolisuus, sekä aikuiselämästä, jossa pahimmat pelot käyvät toteen.
Vacker. Stark. Personlig. Så många adjektiv jag hade kunnat tillskriva den. Men det viktigaste är nog ändå ”smärtsam”. Om Ninnis smärta, på ett sätt jag aldrig kommer kunna förstå. Men också smärtsam på andra sätt. På sätt som känns rakt in i hjärtat, för att de är personliga för mig med.
Och att läsa om Lesjöfors. Jag tänker på farmor och farfars hus nästan intill kiosken. På att köpa godis för några kronor. På att åka skridskor på Stålvallen och första gången jag testade längdskidor med pappa, uppe vid skidbacken någonstans. På sommarlov och jullov och hur allting känns så längesedan.
Svårt att skriva en recension. Jag grät. Den slog omkull pappa också. Han har ju ännu större koppling både till Ninni och till platserna boken nämner. Definitivt något av det bästa jag läst på länge.
It was an ok biogrophy :) i havent read any books by Ninni before but i wanted to read this because i myself been through the hospital alot as a child.
I cant say i been through the same as Ninni. But i had 15-18 operations in my jaw to fix a wrong doing in the very first operation someone did. Today i struggle with chronic jaw pain, phantom pains, some days i cant speak or eat (except soup ofc).
I didnt know what to excpect from the book but i do agree with Ninni in the fact that
1. I too wanna hit kids or ppl askibg stupid questions, my problems arent viseble but that makes ppl question my pain more, even doctors. Took 10 years until someone said i had chronic pain before that ppl just said "hey.......u imaginating stuff for attention"
2. I hate when ppl pity me.
Good book :) i think i need to read one of her fictional books now.
Nästan en fyra i betyg, faktiskt! En mycket bra och utlämnande bok. Som är mer att författaren gör upp med sig själv, sina känslor och sitt liv än rent självbiografisk. Tycker också att det finns något fint i att författaren vid ett tillfälle i boken säger till sin psykolog att hon alltid känt sig älskad, men trots det har känslor av att vara bortvald som lett till separationsångest och dåligt självförtroende. Ofta beror såna känslor (min upplevelse) på traumatiska händelser i barndomen som går att relatera till familjesituation. Så är ju inte riktigt fallet här och det var en rätt speciell vinkel på det hela.
Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Jag har något svårt att sätta ord på vad jag just har hört.
Ninni Schulman är mest känd som deckarförfattare, men inom henne har en helt annan historia grott under många år. Historien om hennes uppväxt och liv. Flickebarn nr 291 är hennes historia – en hudlös och ärlig självbiografisk roman.
Så öppet berättat av författaren om sin uppväxt och liv fram till idag. Föddes med ryggskada som krävdes många sjukhus besök, operationer, metallställning. Beskriver smärta , ensamhet, utanförskap som sätter spår länge i hennes liv. Så läsvärd och tankeväckande
i grew up in a town of ~750 inhabitants. writing never interested my peers, but it was my reason to get out of bed. there is one person, though, who writes and who also grew up in this industrial valley town — and she happens to be one of sweden’s most popular authors.
reading ninni schulman’s biography feels like quite an unusual introduction: she’s best known for her crime/suspense stories. i’ll never forget her classroom visit in fourth or fifth grade. she brought a huge box of books, and her autograph is still pinned to my teen room’s black and bright red walls.
it was surreal seeing my hometown, my school, even my house, through a book. to relive certain chapters which were uncomfortably yet finally so close to some core memories of mine. the feeling of needing to hide, hearing “you’re ugly” and believing it, the euphoria of unrecognised disordered eating, the people pleasing, self loathing. and the bettering.
För en läkare en jätte viktig bok, som en läkarstuderande borde läsa. Det är alltid ytterst intressant hur våra patienter upplever vården de får och hur sjukdomen påverkar deras liv.
I den här boken är det frågan om författarens barndom, och en medfödd tillstånd som gör henne liten till växten, svårt skoliotisk med mera. Hon utsatts till en lång vård, svåra operationer och förlängda sjukhusvistelsen. Allt detta dyker upp när hon är vuxen och äktenskapet håller på att krascha. En av terapeuterna börjar fråga om barndomen, och för första gången förstår författaren, att den svåra sjukdomen har haft en stor inverkan på hennes person och relationer.
Ninni Schulmans Hagforsdeckare tillhör den lilla minoritet detektivromaner som jag faktiskt gillar, och den här boken visar att hon kan annat också.
En bok, lånade denna, dt va en tragisk och hemsk läs upplevelse som även va tung. Va tvungen att googla henne... Förr läste jag nästan bara sanna böcker, som pojken som kallades det och annat hemskt, men nuförtiden har jag kommit ifrån det, mår liksom dåligt av det, kanske kommit med åldern som så mkt annat.. En sann grym story, det finns tyvärr många personer som får uppleva det ena hemska efter dt andra. Klart "läsvärd"
Boken är både gripande och berörande. Jag har läst Ninni Schulmans deckare, gillat dem, och bestämde mig därför för att läsa den här boken. Språket är bra, vilket gör att jag som läsare kan känna del av den smärta som hon har känt. Hennes historia är väldigt ärlig och smärtsam, utan att hon för den delen lämnar ut andra personer. Väldigt läsvärt för hur en persons medicinska tillstånd, behandlingar den får så starkt påverkar den person man blir.
Olipa koskettava, hyvin henkilökohtainen kirja. Vaikka kirjoittaja kertoo omasta, paljon lapsuudessa sairaalahoitoja vaatineesta selkäsairaudestaan, nämä hänen kokemuksensa ovat varmasti samaistuttavia myös muille. Schulman kirjoittaa hyvin avoimesti ja oivaltavasti häpeästä, ulkopuolisuudesta, läheisriippuvuudestaan, hylätyksi tulemisen peloistaan ja masennuksestaan, johon avioero johti.
Teknisesti nopealukuinen kirja, lyhyet luvut. Mentaalisesti kirja, jota täytyy sulatella. Kirja, joka eri lukukerroilla varmasti paljastaa aina uutta tai ainakin syvemmin koskettavaa.
Jag älskar i princip allting som Ninni Schulman har skrivit och denna boken är inget undantag. Som vanligt är hennes språk så levande att det inte bara målar upp tydliga olika scenarion som man kan se framför sig, utan man får även uppleva dem med henne.. och ja, i det här fallet till och med som henne.
En modig självrannsakan och djupdykning i hennes eget förflutna. Allt ifrån barndomens tid bland läkare och sjukvårdsbesök, uppföljningar, journal-anteckningar, tonårsångest, behovet att få vara med och viljan passa in i gruppen, självkänslan.. att som vuxen vilja få känna sig kvinnlig, ha den pendlande relationen till kroppen, klara av att navigerara i havet av alla känslor under den leende fasaden, den upprivande skilsmässan, psykiatrin, anknytningsstilen, separationsångesten och relationen till familjen.
Jag tillhör den gruppen av läsare som INTE kan relatera till det som Ninni har tvingats gå igenom, därför ger det mig så oerhört mycket att få inblick i hennes upplevelser och möjlighet att försöka förstå ett liv som är så olikt mitt eget.
Jag känner att den här boken är en dyrbar gåva som hon valt att dela med sig av för det var nog inget lätt beslut och jag beundrar hennes mod. Vill tacka henne för att hon vågade. Jag tror att olika människor kan få ut olika lärdomar av denna bok.
Detta är en självbiografisk bok som tar avstamp i en uppslitande skilsmässa och tillhörande sammanbrott, vilket får Ninni att börja gå hos en terapeut. Där konfronteras hon med och börjar att bearbeta sina upplevelser och känslor från barndomen genom att beställa sina sjukhusjournaler och för första gången läsa vad som egentligen hände i hennes tidiga barndom. Ninni föddes nämligen med en svår ryggskada och det var inte säkert att hon skulle överleva, vilket gjorde att hon spenderade mycket tid på sjukhus som liten.
Den här boken fångade mig verkligen från första stund. Det är en väldigt personlig och gripande berättelse där Ninni är öppen och ärlig om sina inre demoner, tankar och känslor. Även hos mig sätter boken igång många tankar och känslor framför allt om synen på barn och deras rätt till trygghet och närvarande föräldrar, och hur en sådan frånvaro kan påverka en människa hela livet igenom.
”Flicka nr 291” är en stark och självutlämnande bok som berör från första till sista sidan. Jag gråter sällan till böcker men här var det omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Bara läs!
Ruotsalaisen Ninni Schulmanin Tyttölapsi nro 291 kertoi hänen omasta elämästään. Hän koki avioeron tunteella, mikä voi tulla, kun rakas ihminen hylkää. Hän alkoi yhdessä terapeutin kanssa etsimään syitä, miksi hänen tunteensa olivat niin voimakkaat, että tunsi olevansa jopa kuollut. Terapeutti etsi syitä hänen lapsuuden kokemuksistaan.
Kirjan kannessa on Ninni Schulmanin lapsuudenkuvia. Syntymänsä jälkeen lääkärit epäilivät hänellä olevan kaikenlaisia kehitykseen liittyviä ongelmia. Niiden vuoksi hän joutui olemaan ensimmäiset kuukaudet sairaalassa. Sairaalat, lääkärit ja hoitajat tulivat lapsuudessa tutuiksi.
Skolioosin hoito jätti rumat arvet Ninni Schulmanin vartalolle, ja hän koki olevansa erilainen kuin muut. Varsinkin muiden oppilaiden kuiskuttelut satuttivat. Hän pyrki kuitenkin roikkumaan joukon mukana, nauroi isosti ja oli aina hyvällä tuulella.
Toisinaan parantumiseen auttaa aika. Toisinaan siihen tarvitaan uusia ajatuksia ja tapahtumia, kenties rakkautta ja hellyyttä tai arkista tukea. Ninni Schulmanin teos Tyttölapsi nro 291 kosketti herkkyydellä ja vahvuudella. Voi mitä kauheuksia Ninni onkaan joutunut kokemaan lapsuudessaan!
När Ninnis man berättar att han vill skiljas faller hon ner i ett stort svart hål. Hon mår dåligt långt in i själen och efter en tid på sjukhusets psykavdelning börjar hon träffa (ännu) en terapeut. Hon berättar, som vanligt, lite lättsamt om sin första tid i livet: hur hon spenderar de första tre månaderna separerad från föräldrarna eftersom hon inte vill äta, hur hennes skolios är så grav att hon måste både opereras och ligga i gipsvagga - intvingad i den under gråt och förtvivlan. Sakta lär hon känna sig själv ihop med terapeuten och varför hon mår som hon gör och hur hon ska hantera det. Sakta kommer en tanke om att, förutom deckarna, skriva en bok om sitt liv - men vem är intresserad av det?! *** En mycket stark och utlämnande historia! Jag lider med henne. Jag gråter med henne. Jag kämpar med henne. Vissa saker känner jag igen från min egen ungdom, även om det var av andra orsaker. Jag rekommenderar verkligen den här boken!
Fram tills nu kände jag Ninni Schulman bara som författaren av den kända deckarserien som utspelar sig i Hagfors. Några av dessa har jag läst och jag har inte blivit besviken. Snarare tvärtom, jag var ganska imponerad av Schulmans berättelser. och sedan kom denna roman, som inte är en deckare alls, utan en djupt personlig berättelse om författarens förflutna som hon har lyckats gömma och inte tänka på, tills en pinsam skilsmässa vänder hennes liv omkull. Gripande, rörande, brutalt ärlig... många adjektiv som passar och lika många mer positiva adjektiv skulle man kunna använda för att omskriva Schulmans författarskap. Vilken härlig och ödmjuk person.
"Jag sprang också runt och tjoade, som om jag också deltog i leken, men det gjorde jag ju inte. Hur mycket jag än skrek var det ingen som försökte stoppa in snö under min tröja." (s. 121). Opererad eller inte; jag tror att alla som någon gång känt sig som den där pusselbiten som hamnat i fel kartong kan relatera. Den där känslan av att vara ensam mitt bland andra, känslan av värdelöshet, att inte höra till, inte vara en del av andra människors värld. Den går som en röd tråd genom boken, sorgen över att inte duga. Det var modigt att skriva den här boken, att våga se sig själv utifrån så. Man önskar att det ska sluta väl från första sidan.
"Vaikeuksien kautta voittoon" -tyyliset selviytymistarinat eivät ole lemppareitani, olenhan draamannälkäinen kyynikko. Tämä oli kuitenkin aika koskettava. Varsinkin kuvailut siitä, miten hylätyksitulemisen traumat vaikuttavat aikuisena ihmissuhteisiin osuivat lähelle ja liikuttivat raa'alla rehellisyydellään.
Hämmentää kuitenkin, miten hirvittävän tylsää kieltä koko kirja on. Vaikka tarina on koskettava, samaistumispintaa löytyy ja lukijana odotin innolla mitä seuraavaksi tapahtuu, huomasin puutuvani monesti yksitoikkoisen kielen vuoksi.
Vackert och sorgligt, gripande och livsbejakande. Jag gillar hur Ninni är så ärlig med sina känslor och tankar, att hon vågar öppna sig så. Det är lite som en dagbok utan datum och där man är både i nutid och i dåtid. Jag känner väldig sympati för henne samtidigt som jag lär mig något som jag kan ta med mig - människor är olika, har olika förutsättningar och olika liv och bakgrunder, men alla är lika mycket värda.
Kiinnosfava, vähän erilainen sairauskertomus, joka yrittää löytää yhteyksiä lapsuuden kokemusten ja aikuisena koetun ahdistuksen välille. Koska monella on traumoja, tämä oman mielen historian tutkiskelu ei silti ainakaan itseäni jaksanut liiaksi kiinnostaa, vaan mielenkiintoisinta antia oli lukea siitä, millaista lapsipotilaan hoito aikanaan on ollut - varsin kylmää kyytiä nykyajatteluun suhteutettuna! Tähän teemaan olisi kirja voinut sukeltaa vielä syvemmälle.
Jag är mamma till en flicka som föddes med skolios och som blev korsettbehandlad från det att hon var knappt 2 till 13 år gammal, därefter opererade vid 3 tillfällen under tonåren. Den här boken berörde mig djupt och jag kan se så många likheter mellan reaktioner/känslor som Ninni beskriver och min dotters. Berörande, stark och så djupt mänsklig. Tack!
Wow!! Jag är tagen och jag gråter mer än en gång under lyssningen. Ninni Schulman berättar sin historia och hon gör det så bra. Det är gripande och hudlöst. Lo Kauppi gör ett fantastiskt jobb och gör att ljudbok i detta fall blir mitt förstahandsval. Jag kan inte annat än ge Flickebarn nr 291 full kanna, ☕☕☕☕☕. Läs eller lyssna vetja! Jag tror inte du blir besviken.
Råkade glömma trycka igång den här men läste den både i bokform och i Nextory. Blir ju så jävla förbannad på nextorys nya uppdatering så det nästan förstör böckerna jag läser 🥲 men ja alltså den är bra men verkar nästan lite för teatralisk ibland:/ som man ska skriva dagbok i form av att man vet att någon kanske läser den sen. Typ så. Men så klart en gripande och hemsk historia
Ninni Schulmans självbiografiska bok är avskalad och mycket gripande. Läsvärd. Hur är det attväxa upp som annorlunda? Går det att leva ett fullödigt liv? Vi vet ju svaret - Ninni Schulman är en framgångsrik författare. Hennes berättelse är viktig och handlar mycket om människovärde.
Surullinen ja koskettava tarina. Vähän epäkunnioittavalta tuntuu takakannen lainaus "Järisyttävä paljastustarina", josta tulee mieleen enemmän seiskalehti kuin henkilötarina lapsiin ja vammaisiin kohdustuvasta medikaalisesta väkivallasta ja sen jättämistä arvista. Tämän kirjoittaminen on varmasti ollut terapeuttista Schulmanille.