Tokyo, 1912. The closed world of the ancient aristocracy is being breached for the first time by outsiders - rich provincial familes, a new and powerful political and social elite. Kiyoaki has been raised among the elegant Ayakura family - members of the waning aristocracy - but he is not one of them. Coming of age, he is caught up in the tensions between old and new, and his feelings for the exquisite, spirited Satoko, observed from the sidelines by his devoted friend Honda. When Satoko is engaged to a royal prince, Kiyoaki realises the magnitude of his passion.
Yukio Mishima (三島 由紀夫) was born in Tokyo in 1925. He graduated from Tokyo Imperial University’s School of Jurisprudence in 1947. His first published book, The Forest in Full Bloom, appeared in 1944 and he established himself as a major author with Confessions of a Mask (1949). From then until his death he continued to publish novels, short stories, and plays each year. His crowning achievement, the Sea of Fertility tetralogy—which contains the novels Spring Snow (1969), Runaway Horses (1969), The Temple of Dawn (1970), and The Decay of the Angel (1971)—is considered one of the definitive works of twentieth-century Japanese fiction. In 1970, at the age of forty-five and the day after completing the last novel in the Fertility series, Mishima committed seppuku (ritual suicide)—a spectacular death that attracted worldwide attention.
Vårsnö? Hmm vad ska man säga. Precis läst klart. Den är proppfull med fin Mishima-prosa; översatt på ett sätt som verkligen känns. Gunilla har gjort ett riktigt pangjobb. Tror jag i alla fall.
Kiyoaki dör på slutet och hans sista rad är helt otrolig.
Vet däremot inte vad jag tyckte om hela nunna-grejen Satoko får för sig (som kändes lite tråkig) och inte heller de alldeles för långa utläggningarna om filosofi och ekonomi och buddhism som präglar boken och blir lite av ett sänke. Förstår tanken bakom dem; det är Mishima som använder sig av Thomas Manns jävligt trökiga filosofiska pladder för att ge romanen mer tyngd. Problemet är att detta ibland går till överdrift, typ när Honda bestämmer sig för att helt i detalj, så som att han talar till den (dumma) läsaren, förklara Kiyoakis roll i berättelsen. Då himlade jag med ögonen. Och jag vet med säkerhet att det inte är översättningens fel; en lika på-näsan-förklarande dialogsnutt förekommer även i Gyllene paviljongens tempel. Så det är synd.
Och på tal om den andra romanen saknade jag också våldsamheten som i mina ögon är så förenlig med Yukio Mishima. Vårsnö saknar den sadomasochistiska udd som utmärker hans författarskap; allt läsaren får är små glimtar av sex (eller, i det fallet en mycket utförligt beskriven sexscen) och döda djur men utöver det är romanen i ljuset av det andra Mishima skrivit—och som jag läst—ganska tam. För lite våldsidealism och snuskig erotik. Jag vill ha mer sånt. Mer Bergman.
Men jag tar med mig hans meningsuppbyggnad, och kanske växer romanen på mig om ett litet tag.
Fantastiskt fin och fantastiskt intressant. Jag fattar liknelserna med Proust - det är något med den avspänt glasklara och luftiga men ändå sylvassa prosan. Det tillsammans med huvudpersonen Kiyoakis psykologi, som är allmängiltig men ändå här väldigt bunden till tid och plats; han kan endast kan tillåta sig kärlek om den är omöjlig, för bara fullkomlig kärlek är värd något, och ingen kärlek kan vara fullkomligare än den omöjliga, och hur ett kejserligt Japan kan leverera dessa omöjligheter.
Jag försökte mig sedan på del två i serien, men fastnade helt, bara en massa förhärligande av självmord
Vacker tragedi om olycklig kärlek i ett Japan där samurajkulturens ideal krockar med 1900-talets västernisering. Mysig snuttefilt efter strosdag i Kyoto! Minus för störigt många nationalkonservativa monologer med inslag av cray kvinnosyn.
Författaren begick seppuku (googla, på tal om cray) efter ett misslyckat kuppförsök 1970.
Kombo av bristfällig kulturell kunskap hos läsaren och en eccentrisk författare gör denna till en bok som är svår att betygsätta. Kommer nog läsa vidare i tetralogin samt andra verk av Mishima