Writing

by Marguerite Duras, Mark Polizzotti (Translator)

Written in the splendid bareness of her late style, these pages are Marguerite Duras's theory of literature: comparing a dying fly to the work of style; remembering the trance and incurable disarray of writing; recreating the last moments of a British pilot shot during World War II and buried next to her house; or else letting out a magisterial, so what? To question six decades of storytelling, all the essays together operate as a deceitful, yet indispensable confession.

Genres: Writing, Nonfiction, France, Essays, Literature, French Literature, Short Stories

91 pages, Paperback

First published September 15, 1993

About the author

Marguerite Germaine Marie Donnadieu, (4 April 1914 -3 March 1996) known as Marguerite Duras, was a French novelist, playwright, screenwriter, essayist, and experimental filmmaker.

Her script for the film Hiroshima mon amour (1959) earned her a nomination for Best Original Screenplay at the Academy Awards.

Reviews

[Karin Pettersson]

Jag tror det här är en bok jag kommer läsa om många gånger.

[Lo Inga]

Jag hade lite svårt för Duras när jag läste Lol v. Stains hänförelse i vintras. Men tyckte mycket om denna så ska nog ge henne en till chans. Hon är väldigt sparsam med orden men säger så mycket

[Karenina (Nina Ruthström)]

Här delger Duras mer personligt – kan man i alla fall tro – vad hon känner inför livet, skrivandet, smärtan, platsens betydelse, spriten, döden, judeutrotningen, samtiden och politiken. Det är som att hon rasar av sig i ett sista skri. Men det är en mystisk blandning av fem olika texter som jag inte helt förstår mig på och jag tycker titeln är missvisande. Möjligen tilltalar de skrivande personer mer. Jag är en läsare. Ändå är det huvudnumret, den första texten Att skriva jag gillar bäst.

Jag fastnade för det hon skriver om livet och det oundvikliga ögonblicket som kommer, då man tvivlar på allt (utom barnet). Det är ensamhetens tvivel som en författare måste uthärda. Att tvivla är att skriva.

Böcker som är tillrättalagda utan misstag, mörker eller tystnad är inga böcker, skriver hon och jag är benägen att instämma.

”Det som alltid kommer att vara förhärskande, och det för oss att gråta, är arbetslivets helvete och orättvisa. Fabrikernas helvete, maktmissbruket i arbetsgivarnas förakt och orättvisa, i dess fasa, fasan i det kapitalistiska systemet, i all olycka som följer av det, i de rikas rätt att förfoga över proletariatet och göra det till själva orsaken till dess misslyckande men aldrig till dess framgång.”

Den andra texten om ung en engelsk pilot som sköts ner i slutet av andra världskriget är drabbande i sin upprepande form.

Text nummer fyra heter Det rena antalet och här vill Duras ha hjälp att synliggöra proletariatets individuella ansikten. En god sak i och för sig, men inte essä jag kommer att minnas.

Hennes bildliga prosa känns igen i övrigt får jag känslan av ofullständighet. Det här hade aldrig utgivits om det inte var den framgångsrike Duras som stod bakom, tänker jag. Men jag kan ha fel.

[Matilda Hotanen]

Förlåt men vad vill Duras med denna röriga lilla bok? Varför är den en kultbok som alla litteraturvetare och författare borde läsa och ska ~älska~?

Fem korta berättelser som inte hänger samman, och som inte tycks ha någon särskilt djup mening (förutom då att allt kan läsas som metaforer av något, men det kan man visserligen alltid göra??).

Första texten ”Att skriva” var bra och gav insikter och beskriver skrivandet trovärdigt.

Texten om den unge engelske pilotens död, som många verkar ha hyllat och rörts av, gjorde mig rasande. Nej. Inte rasande. Trött. Blähh. Och vad är meningen med att upprepa hans ålder heeeela tiden?? Ja?? Han var 20 år. Hur många andra barn dör varje dag som inte alls är nära ens 20 fyllda år??

Texten ”Roma” däremot var bra. Spännande och intressant. Har inte riktigt klurat ut än vad den står för. Eller om den gör det alls. Kanske är det ”bara en text”.

De två sista texterna ”Det rena antalet” och ”Måleriutställningen” hade mycket potential och borde varit längre.

[Bokskvaller - Emma]

”Att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt. Jag skrev. Skrivandet har aldrig övergett mig.”

Jag kommer förmodligen uppfattas både hård och orättvist nu, men den här boken kan väl inte klassas som en färdig bok? Allting i den känns ofärdigt. Påbörjat, men aldrig slutfört.

Det var kanske inte heller rättvist att välja ”Att skriva” som den första bok av Duras jag läser, för den bidrog inte till sug efter ytterligare böcker av henne.

Så, vad hade boken då?

Små små partier av lysande text. Jag vaskade guld, och fann små små glittrande bitar.

”Att gråta måste också äga rum.”

Det var nog det.

[Zebastian N]

som med södergran och när man har så samlade verk i övrigt om man får se fler sidor av författare blir man besviken. och jag vet inte ibland känns det bara som ett ihopplock av ett förlag av ofärdiga texter för att tjäna mer pengar på ett namn. jag gillade den sista texten dock men det är för att jag är en sucker för utställningar

[hudlös flicka]

Blod, känslor och galenskap. Hon skrev och blev ensam, skrev för att det aldrig övergivit henne och för att det ”befolkade” hennes ensamma själ.

”Det finns ett skrivandets galenskap som är inuti en själv, en skrivandets rasande galenskap, men det är inte därför man är galen. Tvärtom.”

” Skrivandet är det okända(…)Det är det okända i en själv, ens huvud, i ens kropp(…)en annan person som visar sig(…)och som ibland, genom sina egna handlingar, riskerar att förlora sitt liv.”

[Ida]

Tror den förtjänar 4 stjärnor? Eller 3? Underligt bok. Vacker. Men emellanåt rörig. Jag kunde relatera till den eftersom jag också skriver. Vissa delar var fantastiska, den första och sista specifikt. Men ändå spretig liksom. Jag är kluven!

[Emelie Talledo]

Första essän var briljant, resten var svaga

[Maja]

(2.5) Lite för ojämn kvalitet för min smak…

[Else]

läste om i hopp om inspiration

[Natassa]

Uppdelad i fem, där den första och längsta delen handlar om skrivande och ensamhet, visar denna lilla bok (essäsamling?) upp Marguerite Duras diverse sätt att berätta något för läsaren. Fragment om skrivande (lugnande, men lite halvtråkigt efter ett tag), en berättelse om en död engelsk pilot som berör både henne och andra i byn (intressant, men repetitivt), en berättelse som jag personligen skulle anse vara en pjäs som utspelar sig i Rom (intressant, men stundvis förvirrande), en kort essä om renlighet och vad det innebär i olika kulturer (dess längd, eller brist på längd, bidrar till att denna var som en snabb knytnäve i magen), och sist en kort text om en målare som förbereder en måleriutställning (spännande karaktär som jag gärna skulle ha läst en längre text om).

Allt som allt kände jag att texter antingen var för långa eller för korta. Sällan var jag nöjd, tyvärr. Jag tror att det faktum att det var fem olika berättelser - något jag inte visste om när jag började läsa - också bidrog till det faktum att jag inte alltid kände att jag fastnade. Men! Duras har ett vackert språk som jag gärna läser mer av i framtiden. Första delen om skrivande var nog min favorit, kanske mest för att jag började läsa denna samling för den textens skull.

[Signe]

Så bra att jag behövde läsa klart den mitt under mitt zoomseminarie. Gav mig nya perspektiv på författarskap. Duras har en otrolig träffsäkerhet i att sätta in små ting och händelser i ett större perspektiv. En bok att klura på.

Hon är fantastisk, analyserande och observant. Kommatecken-queen, vilket jag älskar. Fint gestaltat allt, och jättepersonlig. Man får en redig inblick i hennes sätt att tänka. Det fåsidiga sidantalet gör det lätt att sträckläsa den. Och jag rekomenderar även att sträckläsa den för att kunna fördjupa sig på bästa sätt och komma nära Duras.

[Elmer Malmskär]

Jag känner mig otroligt lurad av titeln. I boken "Att skriva" lyckas Duras tala om att skriva i max 10 sidor, om jag ska vara generös, av ca 140.
Resten är, som Ramqvist pekar ut i förorden och som Duras själv verkar uttalat, "en åldrad och sjuklig människa som skriver, en kvinna med skrumplever som närmar sig åttio och till stor del talar fram sina böcker istället för att skriva dem".
Det är precis vad det känns som. Som när man fantiserar om att man blir intervjuad av någon och försöker komma på något bra att säga, men inte lyckas hålla sig till saken utan svävar iväg i oändlighet. 
På sista uppslaget av första delen skärper hon plötsligt till sig. Ett citat därifrån passar bra in på den här boken.
"Denna bok är inte en bok... Att skriva om allt på samma gång är inte att skriva. Det är inget. Att läsa det är outhärdligt, på samma sätt som en reklam text."

[Fatima Suldan]

Jag tänker att böcker är konst, och konst är av olika slag, liksom oss människor. Någon ser skönhet där en annan ser tomhet, någon ser djup där en annan ser ytlighet. Någon kanske berömmer boken och säger att den är skriven på ett typiskt franskt, postmodernistiskt sätt. För mig var den…blek. Saknade sammanhang. Otydlig på ett för mig svårtolkat sätt.

[Louise]

Filosofiska tankar, anekdoter och funderingar kring livet som en skrivande och skapande människa. En bok som hängt med under hela våren och som jag plockat upp med jämna mellanrum.

[Josephine]

Kom inte riktigt in i den även om stämningen var fin.

[Sara]

svårt. franskt, otroligt franskt, så säkert vacker på franska, men är inte helt övertygad av den här versionen. historierna är vackra i sig, men tappade dom direkt efter att jag läst klart.

[Anna]

”Denna bok är inte en bok.
Det är inte en sång.
Inte en dikt. Inte tankar.
Men tårar, smärta, gråt, förtvivlan som man ännu var-
ken kan hejda eller resonera med.”

[Ribbit]

En vacker och betydelsefull bok att läsa, bestående av fem självstående kapiteldelar där första berör Margeurites egen författarresa och vad skrivandet för henne har inneburit, resterande beståndsdelar berör diverse ämnen och behandlar olika berättelser sammansvetsade med hennes egen livserfarenhet. Boken känns mycket som ett konstverk eller en essäsamling, och språket är målande och berör ens existentiella och filosofiska nyfikenhet - då den använder teori och kombinerar med livshistoria. Det är jättefint och underbar läsning, den enda kritiken jag kan komma på är att boken är kort (100 s och hade kanske nyttjat lite mer text som sammangjuter kapitlena).

I min mening är det mest rörande och fängslande kapitlet ''Rom'' vilket placeras mot slutet av boken. ''Rom'' är en dialog mellan två olika personer om olika händelser vilka härstammar från Rom eller det forna Romarriket. Genom denna berättelse leds man genom diskussioner om kärlek, förvandling och tingens stordåd och dess ostoppbara fall i entropins händer.

[O*]

Boken gav mig en del intressanta tankar, men till största delen kändes den närmast som en "stream of consciousness" med en mängd tankar som ibland hade något att göra med varandra, och ibland inte. Vänder mig mot en del av det hon skriver, som t ex ”Skrivandet är det okända. Innan man skriver vet man inget om vad man kommer att skriva”. Jag tycker att de flesta som ger råd om att skriva, och även de flesta goda skribenter, verkligen planerar sitt skrivande. Det ger bäst resultat även för mig.

En hel del, tycker jag, handlar dock inte så mycket om skrivande, utan om annat.

Den är lättläst, och det går bra att läsa en bit och återkomma senare, så rekommenderar den trots allt för de små sentenser jag har tagit med mig.

[Roland Hassel]

Skrivande som (en nödvändig) ensamhet, inte som passion, vilja, utan ett närmast oförklarligt måste, ett självpåtaget tvång och därför en självpåtvingad ensamhet, avskildhet, galenskap. Även på en andra nivå; detta är Duras som ensam skriver om och beskriver för sig själv den självvalda ensamhet som är konsekvensen av hennes skrivande. Klart mycket bättre än den förra, tidigare, Duras jag läste, detta är en författare som är skicklig, men viktigare än detta; har ett oerhört självförtroende, och i detta en befriande lätthet, en lekfullhet sida vid sida med svärtan och allvaret.

[Athena]

3,5. Duras språk är som alltid alldeles otroligt, och det är många meningar och stycken som skapar välbehag. Men lika ofta tycker jag det är svårt med hennes böcker för ofta kan de sväva såsom denna. Jag förstår inte helt, och vill förstå mer. Efter att ha läst den första essän/novellen/kapitlet Att skriva så skapas mer förståelse ändå - det här är så hon också vill skriva. Jag hade dock önskat mer kring hennes skrivande. Hur tänker hon, hur känner hon.

[Siri Wohrne]

Den är så inspirerande! Jag vill oxå ha ett eget hus endast tänkt för att skriva!😍🙌 bästa idén ju haha. Man vill verkligen sätta igång att skapa när man läser. Dessutom innehåller boken flera berörande och gripande historier, särskilt om den unge engelske piloten. Duras skriver om det så fint och proffsigt, en bok klart läsvärd. Rekommenderar!

[Sanna]

Vackert svammel med missvisande titel.

[Erika]

Egentligen 2,5. tycker kvalitén var varierande vilket sänker betyget från 3 till 2,5.

[mia maria]

hade ändå mina förväntningar och förhoppningar.
tycker om formen men innehållet känns: mjä.

[Nikki]

Sista var fin och den första fantastisk, men dem däremellan undrar man varför det printats i samma kollektion

[Tjeburasjka]

Förstod inte mycket tyvärr

[Elin Swartling]

Inte läst pärm till pärm alls men borde för älskart