Fresh from a brief stay at a psych hospital, reporter Camille Preaker faces a troubling assignment: she must return to her tiny hometown to cover the unsolved murder of a preteen girl and the disappearance of another. For years, Camille has hardly spoken to her neurotic, hypochondriac mother or to the half-sister she barely knows: a beautiful thirteen-year-old with an eerie grip on the town. Now, installed in her old bedroom in her family's Victorian mansion, Camille finds herself identifying with the young victims—a bit too strongly. Dogged by her own demons, she must unravel the psychological puzzle of her own past if she wants to get the story—and survive this homecoming.
Librarian's Note: this is an alternate cover edition - ISBN 10: 0307341550 (ISBN 13: 9780307341556)
Gillian Flynn is an American author and television critic for Entertainment Weekly. She has so far written three novels, Sharp Objects, for which she won the 2007 Ian Fleming Steel Dagger for the best thriller; Dark Places; and her best-selling third novel Gone Girl.
Her book has received wide praise, including from authors such as Stephen King. The dark plot revolves around a serial killer in a Missouri town, and the reporter who has returned from Chicago to cover the event. Themes include dysfunctional families,violence and self-harm.
In 2007 the novel was shortlisted for the Mystery Writers of America Edgar for Best First Novel by an American Writer, Crime Writers' Association Duncan Lawrie, CWA New Blood and Ian Fleming Steel Daggers, winning in the last two categories.
Flynn, who lives in Chicago, grew up in Kansas City, Missouri. She graduated at the University of Kansas, and qualified for a Master's degree from Northwestern University.
Review Quotes: "Gillian Flynn is the real deal, a sharp, acerbic, and compelling storyteller with a knack for the macabre." –Stephen King
Garanterar puls efter slutet!!!! Tyckte boken var okej men kom igång lite för sent och tyckte den var obehaglig så blir en väldigt stark 3a, ps. Jag försöker va lite mer sträng.
Jag har avklarat ännu en deckare!! Jag känner mig ändock inte värdig som recensent; jag är en ovan deckarläsare och en ovan ljudbokslyssnare, men jag har ändå några saker jag vill påpeka:
1. Översättningen är stundtals så konstig (vilket jag vanligtvis sällan brukar tänka på). Men på riktigt, vem kallar sin mamma for mammi/e?? 2. Note to self: lyssna inte på översatta ljudböcker. Alla engelska namn blir så konstiga och onaturliga.
I övrigt så tycker jag att det är en helt okej bok, den har relativt bra flyt och jag blir förstås nyfiken på hur det ska sluta. Twisten är oväntad men jag blir irriterad på att det vänder så snabbt två gånger inom de 45 sista minuterna?
Flynn ger mig dock starka känslor för karaktärerna (som är alltför många)(vilket uppenbarligen är en vanlig kritik från min sida), men inte särskilt positiva känslor. Camille är så jobbig och hon känns inte ens som en skicklig reporter (vilket är meningen). Dessutom tycker jag att hennes inristade ärr, ord, inte är trovärdiga överhuvudtaget. Jag vet inte om det egentligen är en symbolik för något annat, men i så fall tycker jag att det är otydligt/dåligt/tråkigt. Hennes mamma Adora (som inkonsekvent benämns vid namn eller mamma, mor eller mammi) är hemsk, vilket förstås är medvetet och ska väcka misstankar, men jag tycker att hon är en störig karaktär.
Några saker får jag dock inte svar på (antingen är jag ouppmärksam, eller så får vi faktiskt inte svar): What up med grisfabriken? Hur lyckades Camille skära in ord på sin egen rygg? Vem är Camilles och Mariannes pappa? Vad händer till slut med Adora?
This entire review has been hidden because of spoilers.
början trist, rent av, men det vände - makalöst sjukt sjuk, debut, som är om individer/relationer; dyafunktion, skitigt, vidrigt, lortigt och alldeles underbart hemskt. man vill ha mer flynn som ett beroende, man fastnar
Jag såg miniserien baserad på boken när den kom och gillade den väldigt mycket. Nu när jag läst färdigt boken är jag sugen på att se den igen för Vassa Föremål är riktigt bra. Det är en djupdykning i mörker, misär och mänsklig ondska och historien om reportern som motvilligt åker tillbaka till sin hemstad för att skriva om mordet på två små flickor skulle kunna gömma sig i valfri tragisk notis i tidningen. Jag ser fram mot att läsa mer av Flynn!
2023 Lika bra som förra gången jag läste den, och serien är också jäkligt bra!!! Kanske är detta ett fall när serien är bättre än boken? Kommer inte ihåg exakt men tror serien lämnar lite mer untold, det gillar jag! Blir lite överförklarat ibland i boken men det kanske behövs annars blir man kanske lite galen! Men se serien den är otrolig!!!!
Spännande och smått obehaglig, speciellt mot slutet! När jag tänker efter så är hela historian ganska fucked up, asså de är mental issues x 100 på typ alla karaktärer. Vissa av karaktärerna var så irriterande att jag fick panik. Det var säkert syftet också, men ibland så blev det för mycket. Ändå värd läsning! 😌
Den här var skitdålig, tror dock det beror på översättningen. Vissa ord/uttryck översättaren valde att använda gjorde sammanhangen så konstiga. Aja. Pulled through!
Bra deckare ändå! Den var ganska spännande även fast jag tycker att slutet var ganska förutsägbart. Tycker om skrivstilen i boken också, speciellt i de delar som berör mor- och dotterrelationen och Camilles psykiska ohälsa. Vart lite chockad över alla sexscener i boken, men dom var i alla fall inte skrivna på ett smärtsamt sätt
4.5🌟 Sjukt bra bok! Hade ångest genom hela boken då Flynn skriver obehag på ett sjukt bra och läskigt sätt. Hade en aning om vem det skulle visa sig vara i slutet men Flynn lyckades lura mig flera gånger innan jag fick veta att det vara Amma. Sjukt obehaglig bok men riktigt bra, rekommenderar!
This entire review has been hidden because of spoilers.
Vass egg/Vassa föremål/Sharp objects. Denna omtalade debutbok har stått i min hylla i många år och nu fick jag eld i baken att läsa den innan jag ska titta på serien. Det är ohyggligt rått, det handlar om barnamord. Det är skitigt, mörkt, äckligt. En hemvändande journalist ska rapportera om mordet. Här finns självskadebeteende och både spriten och spyorna flödar. Det finns en känslomässigt dysfunktionell mor och en ung halvsyster som lever dubbelliv. Platsen är en dammig småstad med föredetta skolkamrater som blivit äldre och blivit kvar samt ett gäng hormonstinna elaka tonårsflickor. Allt beskrivs utan förskönande omskrivningar och jag både äcklas och fascineras. Själva mordhistorien hamnar i periferin (för mig) och jag förundras nästan mer av de oerhört trasiga relationerna (fast, kan något vara trasigt när det aldrig har varit helt?). Det är som Joyce Carol Oates fast äckligare och jag gillar det massor!
Tillägg: Mina tankar när jag var på sidan 63: Vet inte om det är jag som är ofokuserad men läsningen känns.. kantig? Huvudpersonen, journalisten Camille, återvänder motvilligt till sin lilla hemstad för att rapportera om ett mord på en flicka. Under tiden bor hon (också motvilligt) hos sin mor och bedövar sig med starksprit. Dessa komponenter gör att mina tankar hela tiden sticker iväg till Krysten Ritters Rökridå som jag läste ganska nyligen..
En rätt hemsk och oroväckande historia. Jag mådde dåligt när jag läste den men den är också väldigt spännande så jag ville hela tiden veta hur boken skulle sluta. Den var riktigt bra men hemsk och sorglig.
Min första Gillian Flynn- bok som jag redan hade börjat läsa för ett tag sedan men aldrig fastnade i. Gjorde ett nytt försök nu och no regrets! Det är inte ofta en bok får mig att slå handen för munnen men denna boks slut var helt oväntat. Jag älskar Flynns språk och sätt att bygga upp en berättelse genom att ge karaktärerna mer djup ju längre man läser. Speciellt spännande var det att läsa om bokens huvudkaraktär, Camille Preaker, vars personlighet och bakgrundshistoria växte fram sida för sida. Men jag vill inte ställa de andra karaktärerna i skymundan, de var minst lika komplexa och spännande att läsa om.
Såg någon skriva att de inte gillade att slutet av berättelsen sammanfattades så kort, men jag anser att det var det som gav plot-twisten extra krut. När det inte var så många sidor kvar och den skyldige hade ”avslöjats” trodde jag att sista sidorna bara skulle vara ett avslut av något slag, och därför blev jag så mycket mer förvånad när den verkliga mördaren blev tydlig. Om detta hade beskrivits på ytterligare 50-100 sidor hade man anat att skyldige nummer 1 kanske inte bar på ansvaret ändå.
Bästa boken jag har läst hittills i år! Funderar vilken Flynn-bok jag ska läsa härnäst… kanske Gone Girl eftersom den har fått så mycket uppmärksamhet.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Himla bra och spännande bok!! Jag var uppslukad varje gång det handlade om morden och mysteriet kring det. Men det som handlade om Camilles relationer och liv var minst lika intressant att läsa om. Jag är lite glad över att jag nästan listat ut rätt mördare innan jag fick reda på det.
(Anledningen till 4 stjärnor är att barn ibland beskrevs på ett märkligt sätt. Tyckte det var lite för sexualiserat och det kändes inte helt okej.)
Oklart betyg!! Märktes att det var hennes debut och den var ganska dålig på en del sätt men samtidigt tyckte jag nog om den mer än Gone girl! Ömmade för många av karaktärerna. Samtidigt som de kändes krystat skruvade (och som mycket kändes krystat) så tyckte jag om det, att det just kändes rörigt och galet i kombination med klyschigt. Språkligt var det mycket roligare och intressantare än Freida McFaddens böcker iaf!! haha
Tror jag hade bögre förväntningar! Kanske hade varit bra strand läsning, när man tvingas ligga still o läsa klart boken. Men så här i vardagen när boken pausas så var boken pausad i en månad och inte gjorde det mig nått. Sen hade jag nog förväntat mig en plottwist men plottwisten kunde jag räkna ut från typ första kapitlet
En otroligt obehaglig psykologisk thriller som jag absolut gillade! Språket fastande jag inte för vilket drog ner betyget lite men kommer definitivt läsa mer av Gillian Flynn!
Det här är tydligt karaktär över handling. Vanligtvis är det tvärtom gällande mordmysterier, vilket gör att karaktärerna ibland glöms bort. Det är inte att säga att handlingen inte är bra i Sharp Objects, det är den. Men karaktärerna är det huvudsakliga drivmedlet.
Lyckades lista ut en av tvisterna relativt tidigt. Den andra flög mig över huvudet.