Этот роман продолжает историю приключений хоббита Фолко Брендибэка и его друзей, призванных остановить Олмера, бывшего золотоискателя, а ныне вождя воинственных восточных племен, поднятых им на захват Запада. Однако магическая сила, которая избрала Олмера своим орудием, хранит и оберегает его так, что попытки друзей покончить с ним проваливаются одна за другой. Война же тем временем приближается к своей трагической развязке. Еще немного, и падет последний оплот королевства - Серые Гавани, а с ним рухнет весь привычный и понятный мир...
Nick Perumov (Russian: Ник Перумов) is the pen name of Nikolay Daniilovich Perumov (Russian: Николай Даниилович Перумов; born 21 November 1963), a Russian fantasy and science fiction writer. Perumov was born November 21, 1963 in Leningrad, USSR. He began writing short stories since he was a teenager, and after reading The Lord of the Rings in the early 1980s, he became a fantasy fan. After studying at the Leningrad Polytechnical Institute, Perumov worked at a research institute, and later as a translator.
In 1985-1991 he his debut 'Кольцо Тьмы ' (The Ring of Darkness), a fantasy triology, which consisted of two novels: Эльфийский Клинок (Elven Blade),Черное Копье (Black Lance)and Адамант Хенны. The events of the book took place in J. R. R. Tolkien's Middle-earth, 300 years after the War of the Ring. Perumov initially regarded his novel as just a fan fiction written for friends, until one of his colleagues offered to publish it. In 1993 the duology, re-edited and renamed 'Кольцо Тьмы' (The Ring of Darkness) was published in Severo-Zapad publishing, which paid Perumov just $300. The Ring of Darkness has sold at least 100,000 copies, and ranked high in popularity among Russian fantasy readers. At the same time it also provoked a controversy in Tolkien fandom. Some Tolkien fans considered that no one has the right to write sequels to The Lord of the Rings and to change Middle-earth's history. Other critics argue that Perumov eroded the edge between Good and Evil by giving Uruk-hai humanlike behaviour.
After the success of his debut, Perumov decided to start a career of professional writer. He wrote the novel 'Гибель Богов' (Godsdoom), the first to be set in Упорядоченное (The Consistent), his universe of multiple connected worlds. The Consistent became the main locale of his following books, including the most known, 8-volume series Хранитель Мечей (The Keeper of Swords).
Perumov's books published in overall number of more than 4 millions of copies and translated to many languages, Northern and Eastern European mostly. One of his books, Godsdoom has also been translated to English. At Eurocon 2004 he was awarded as the best fiction writer of Europe.
Perumov now lives in the United States of America, where he works at a research center as a microbiologist. He claims writing is his 'hobby', while science is his work.
I did not liked the book. I wanted to like that book, really, because the first one was very decent. I even planned on reading the 3rd one, which end the trilogy. Well no more. It was boring, too many battles, too little plot and little logic. Sometimes it was ok, and that what kept me reading, although, it took me too long. Not recommended, there are better books by this author.
Det tar sig! Andra delen hade jag mycket svårare att lägga ifrån mig. De sista kapitlen sträckläste jag för nu hade Perumov fått till en spännande historia som inte bara levde på Tolkiens arv.
Lockelsen med den här trilogin är att det är en inofficiell fortsättning på Sagan om Ringen. Det utspelar sig några hundra år efter händelserna i Tolkiens makalösa trilogi och kretsar kring hoben Folco och hans följeslagare, dvärgarna Thorin och Lillen, och deras äventyr i det Midgård som växt fram efter Ringens krig.
Mitt bestående minne av första boken var skildringen av hur det genomförts en etnisk rensning av orcher i efterdyningarna av det "godas" seger och att man för första gången fick ta del av deras syn på saken. Något som saknades helt i Tolkiens skildring (av uppenbara skäl, men ändå).
Perumov söker sig till nyanserna, gråtonerna, och han lyckas t.o.m. överraska emellanåt.
Nåväl, det var första boken det. Nu ska det ju handla om den andra...
Den är fruktansvärt dåligt skriven och den verkar också slarvigt översatt. Detta ökar, ju längre in i boken jag kommer och det förtar mycket av läsglädjen. Jag kan också tycka att huvudberättelsen är ointressant, medan den sightseeing som både läsaren och Folco ägnar sig åt är betydligt roligare. Att platser och karaktärer gör små gästinhopp gör inte den saken sämre.
En annan styrka är just försöken till nyansering. De förklaringar vi får till varför de här folken som sällade sig till Saurons armé den där gången för trehundra år sedan faktiskt gjorde det ger en spännande nyans till framtida omläsning av Tolkiens trilogi.
På många sätt är det lättare att känna igen min omvärld i Perumovs Midgård än i Tolkiens. Och det är på gott och ont. Det förtar lite av läsningen, men får den att stanna kvar på ett helt annat sätt.
Så även om det är en rätt så dålig bok, tycker jag du kan ge den en chans. I alla fall om du redan läst Alvklingan.
Still limited by language, thi one takes us to the lands far East, that Tolkien had never described--and suffers because of that. Perumov isn't *bad*, he just fails to evoke the feeling of the depth of land and history that was such a crucial part of Tolkien's legendarium. He also recycles plenty of The Professor's villains, some in rather incongruous settings. Parts of the book travel very closely to swords-and-sorcery, and the description of a war concluding this volume is perilously close to military fantasy.
Still, and entertaining read even while it takes serious liberties with the foundations of Ea.
Drugi tom czyta się zdecydowanie lapiej. O wiele ciekawsze pomysły, zamiast odwiedzana starych lokacji znanych z pierwszej książki tutaj mamy podróż na daleki wschód, i Pierumow całkewm dobrze sobie rzadzi z przedstawianiem nowych i nieznanych nam z oryginalenj trylogii krail.
Hobbit wciąż jest mocno EMO, ale ogólnie akcja nabiera bardzo miłego tempa. Podoba mi się to, że autor nie stroni od Tolkienowskiego założenia, że ludzie są gatunkiem niezwykle samolubnym oraz podatnym na podszepty ciemnych sił oraz korupcję.
Kapkę przegadana, ale warto tym, któzy pragną ponownie odwiedzić śródziemie.