Anglomani, en besatthet av det engelska, leder till hamstrande av fakta. Som att vraket Jeffrey Bernard greps på en klubb grundad av en bror till Stephen Tennant, vars vän, Edith Sitwell, stickade strumpor åt Alec Guinness, vars mentor, John Gielgud, svärmade med James Lees-Milne, som hjälpte fascistledaren Sir Oswald Mosley, gift med Diana Mitford, dyrkad av Evelyn Waugh, vars son Auberon stämdes av Sir James Goldsmith, spelkamrat med Alan Clark, vars styvmor hade rötter i Kenya, där Jock Delves Broughton åtalades för mord på Lord Erroll, vars dotter gifte sig med Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, som hjälpte Hugh Massingberd, vars idol, Anthony Powell, valde psalmerna på George Orwells begravning.
Döda vita män är en bok om 1900-talets England, speglat genom dessa märkliga personer.
Boken är intressant på grund av sina skildringar av färgstarka, unika människor. Författarens språk imponerar inte i samma utsträckning. Alltför ofta förekommer ordvändningar som ser ut som dåliga översättningar av de engelska källorna.
Ett gediget researcharbete har han verkligen gjort för denna bok. Det är på ett sätt rätt fascinerande och bildande att få inblick i dessa mäns absurda liv och värld. De är stenrika, egensinniga, ofta arroganta och självgoda. De tar för sig och tycker de har rätt till det. Obehagliga oftast. Hela deras miljö och sociala liv är gränslöst - alla tycks vara utan insikt i vanliga människors liv. Jag tycker inte det är roligt, eller underhållande, utan mest hemskt att inse att de funnits på riktigt och att liknande personer finns överallt än idag.
Den fantastiskt underhållande krönikören Hakelius har skrivit en inte fullt så underhållande bok om ett gäng verkligt underhållande engelska excentriker.