Jag visste inte ens att man kunde snubbla över en bok skriven på vad som närmast kan beskrivas som en skön förortsdialekt. Men ibland är slumpen nästan för generös. Mitt första besök för 25 på en småstads loppis resulterade i ett otummat exemplar av I Ain’t Scared of You, Bernie Mac, från 2002. En komiker jag inte ägnat en tanke på sedan mina tidiga tjugo år.
Boken är allt annat än stram. Den är stökig, pratig, ibland direkt slarvig och hade verkligen mått bra av en sträng redaktör. Men samtidigt ligger det energi och en nerv över sidorna som gör att de 176 sidorna rinner förbi innan midnatt och termometern visar årets första nollgradiga natt.
Bernie Mac (1957-2008) blev känd som en av “The Original Kings of Comedy” och senare genom “The Bernie Mac Show”. Han hade en stil som blandade familjehumor med råa sanningar och en kompromisslös blick på både vardag och samhälle. I boken bjuder han på just det, minnen från den fattiga barndomen i Chicagos South Side, där snacks kunde vara kokta ägg doppade i stark sås. Reflektioner över komikerlivet och ett osminkat porträtt av hur kändisskapet förändrar relationerna till familj, vänner och sina rötter.
Språket är dominerat av tugg och förorts nära att det känns mer muntligt än tryckt. Slang, svordomar, råa skämt, en stil som i dag lätt skulle uppfattas som stötande. Men som tidsdokument är det fascinerande. Bernie förstärker amerikanska stereotyper med ett kryddat persongalleri och ibland märker man hur han själv driver med just de bilderna. Han är lika benägen att skämta om sina egna brister som att avväpna andra.
Jag skulle sammanfatta boken som ojämn, ibland blixtrar den till med skarp humor och oväntade iakttagelser, ibland stapplar den fram som en utdragen stand-up. Och visst, det är underhållande att kastas mellan minnen, moralpredikningar och utsvävningar om en getto amerikan som ska spela golf eller gå på jakt första gången. Men när en anekdot introduceras på sidan XX och först får sin upplösning långt senare har man snarare tappat eller glömt bort tråden. Det är som om Bernie vill ha applåder redan innan han berättat skämtet. En röst som varken kan, eller vill, hålla ordning på sig själv.