What do you think?
Rate this book
The School of War
“A marvelously affecting memoir of the war in perfectly pitched and intensely evocative, and all the more powerful for being seen through the eyes of a child.”—William Boyd
“Delicate and unforgettable.”— ELLE
“One of the most talented francophone writers of his generation.”— Le Monde
All wars are alike. What I experienced in Lebanon, others experienced in France, in Spain, in Yugoslavia, or elsewhere. Yes, all wars are alike, because while weapons change, the men who wage and are subjected to war do not in the least.
Alexandre was eight when Lebanon erupted into a bloody and brutal conflict; he was twenty-three when the guns at last fell silent. After seven years of voluntary exile spent clearing his mind of the unbearable nightmare of civil war, he is now back amongst his family and friends, and the past is quickly catching up with him.
As he reacquaints himself with his bullet-riddled city, Alexandre is haunted by vivid memories, which he sets down with extraordinary imagination and humor.
“Delicate and unforgettable.”— ELLE
“One of the most talented francophone writers of his generation.”— Le Monde
All wars are alike. What I experienced in Lebanon, others experienced in France, in Spain, in Yugoslavia, or elsewhere. Yes, all wars are alike, because while weapons change, the men who wage and are subjected to war do not in the least.
Alexandre was eight when Lebanon erupted into a bloody and brutal conflict; he was twenty-three when the guns at last fell silent. After seven years of voluntary exile spent clearing his mind of the unbearable nightmare of civil war, he is now back amongst his family and friends, and the past is quickly catching up with him.
As he reacquaints himself with his bullet-riddled city, Alexandre is haunted by vivid memories, which he sets down with extraordinary imagination and humor.
200 pages, Paperback
First published August 25, 1999
About the author
Alexandre Najjar
48 books56 followersإسكندر نجار محامٍ وكاتب لبناني. هو مستشار وزير الثقافة منذ العام 1999، ويشرف على الملحق الأدبي L’orient littéraire لجريدةL’Orient- le jour التي تصدر في بيروت. له روايات عدّة بالفرنسية تُرجِمَت إلى العربية منها: دروب الهجرة، الفلكي، مدرسة الحرب. له بالفرنسية أيضاً كتاب جبران الذي لاقى رواجاً كبيراً وتُرجم إلى لغات عديدة منها العربية. أشرف على الأعمال الكاملة لجبران الصادرة باللغة الفرنسية. ونال جوائز عدّة في لبنان وفرنسا.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 9 of 9 reviews
June 1, 2020
A wonderful, strangely poetic, novel comprised of short stories - best described as flash memoirs, I think. The account of childhood lived through the Lebanese Civil War.
Easily read in an afternoon but with wonderful imagery and a strange humor, but a stark reality grounding it.
Far more beautiful than informative, but it conveys emotion other texts can't.
Easily read in an afternoon but with wonderful imagery and a strange humor, but a stark reality grounding it.
Far more beautiful than informative, but it conveys emotion other texts can't.
July 23, 2018
A fine little book that tells the story of the Lebanese Civil War from a civilian’s perspective: the sacrifices, the adaptations, the memories, and above all, the hope for a better future.
April 12, 2023
"I kvällens match möts Paris Saint-Germain och Olympique de Marseille. Nu kommer lagen ut från omklädningsrummen, och i täten går domarna…
Fotboll har alltid varit mitt stora intresse. Under kriget var det förresten hela folkets stora intresse. Nu när jag ser den där matchen dyker det naturligt upp i minnet. Det är 1982. Spanien är värdland för fotbolls-VM. Libanon står i brand: på alla fronter rasar striderna. Folk engagerar sig lidelsefullt för de tävlande lagen. Egendomligt nog delar sig landet i två läger: de som håller på Västtyskland – symbolen för tyngd och disciplin – och de som håller på Brasilien – symbolen för virtuositet och lekfullhet. Jag ser för mig kvarteret hemma strax före avspark i fotbolls-VM 1982: gator dränkta i ett hav av vimplar i grönt och gult eller svart, rött och gult, husfasader prydda med flaggor, väggar fulla med klotter som hyllar de två lagen. På bilarnas vindrutor sitter bilder av spelarna … Det var under öppningsmatchen som jag upptäckte hur stort de krigförandes intresse för sport egentligen var: inte ett gevärsskott avlossades under hela matchen mellan Argentina och Belgien…"
Efter sju års bortovaro bestämmer Alexandre Najjar sig för att göra en resa hem till Beirut. I samma stund som han kliver över tröskeln till faster Malakes hem överrumplas han av det förflutna: den blå heltäckningsmattan, de antika möblerna och tavlan på Umm Kulthum har fortfarande samma plats som under barndomen. På ett bord intill står en bukett vita rosor i en gammal granathylsa – och det vackra nuet vecklar ut sig över minnena från inbördeskriget. Han minns tillbaka på när de första granaterna föll: alla varnande nyhetsrapporteringar på radion: skolgången och skyddsrummen: avspärrningarna runt om i staden och den oro som låg som en tjock dimma i luften. Sist han befann sig i Libanon var under krigets slutskede, och det är med ett ovant öra som han hör hur Majida al-Roumis sång om att "dina ögon är som en sommarnatt" (Aynak) avbryts för en rapportering om ett kommande statsbesök, istället för just varnande rapporter om bombningar och krypskyttar. Livet har fortsatt.
»Krigets skola: ungdomsminnen« handlar om just de fragmentariska minnena som tar sig fram hos Alexandre Najjar under besöket i Beirut. Verket består av kortare essäer som alla berör det förflutnas upplevelser, och hur det var att som barn leva mitt i ett krig.
Vill rekommendera Ziad Doueiris film »West Beirut« från 1998 som likt Najjars verk skildrar den yngre generationens upplevelser av inbördeskriget. Samt Michael Azars bok »Döden i Beirut« som övergripande tar sig an Beiruts snåriga och mångåriga historia.
Fotboll har alltid varit mitt stora intresse. Under kriget var det förresten hela folkets stora intresse. Nu när jag ser den där matchen dyker det naturligt upp i minnet. Det är 1982. Spanien är värdland för fotbolls-VM. Libanon står i brand: på alla fronter rasar striderna. Folk engagerar sig lidelsefullt för de tävlande lagen. Egendomligt nog delar sig landet i två läger: de som håller på Västtyskland – symbolen för tyngd och disciplin – och de som håller på Brasilien – symbolen för virtuositet och lekfullhet. Jag ser för mig kvarteret hemma strax före avspark i fotbolls-VM 1982: gator dränkta i ett hav av vimplar i grönt och gult eller svart, rött och gult, husfasader prydda med flaggor, väggar fulla med klotter som hyllar de två lagen. På bilarnas vindrutor sitter bilder av spelarna … Det var under öppningsmatchen som jag upptäckte hur stort de krigförandes intresse för sport egentligen var: inte ett gevärsskott avlossades under hela matchen mellan Argentina och Belgien…"
Efter sju års bortovaro bestämmer Alexandre Najjar sig för att göra en resa hem till Beirut. I samma stund som han kliver över tröskeln till faster Malakes hem överrumplas han av det förflutna: den blå heltäckningsmattan, de antika möblerna och tavlan på Umm Kulthum har fortfarande samma plats som under barndomen. På ett bord intill står en bukett vita rosor i en gammal granathylsa – och det vackra nuet vecklar ut sig över minnena från inbördeskriget. Han minns tillbaka på när de första granaterna föll: alla varnande nyhetsrapporteringar på radion: skolgången och skyddsrummen: avspärrningarna runt om i staden och den oro som låg som en tjock dimma i luften. Sist han befann sig i Libanon var under krigets slutskede, och det är med ett ovant öra som han hör hur Majida al-Roumis sång om att "dina ögon är som en sommarnatt" (Aynak) avbryts för en rapportering om ett kommande statsbesök, istället för just varnande rapporter om bombningar och krypskyttar. Livet har fortsatt.
»Krigets skola: ungdomsminnen« handlar om just de fragmentariska minnena som tar sig fram hos Alexandre Najjar under besöket i Beirut. Verket består av kortare essäer som alla berör det förflutnas upplevelser, och hur det var att som barn leva mitt i ett krig.
Vill rekommendera Ziad Doueiris film »West Beirut« från 1998 som likt Najjars verk skildrar den yngre generationens upplevelser av inbördeskriget. Samt Michael Azars bok »Döden i Beirut« som övergripande tar sig an Beiruts snåriga och mångåriga historia.
August 19, 2019
Interesting civilian view of the war. Thin. Did not really gain any perspective
November 19, 2022
History really does recycle itself.
March 30, 2023
His story is quite nice but it's quite a boring story
August 28, 2025
#the52bookclub Challenge #1 - A Pun in the Title
May 3, 2009
Such an amazing novel!
For somebody whose homeland is saturated with blood and whose brothers and sisters are ripped apart by artillery fire, this book is dear to my heart.
There are such great descriptions about how war interrupts your daily life. Children must worry about friends and about not going to school. Families must worry about loved ones, about the lack of food and water, and about whether or not they will live to see tomorrow arrive. The innocence is shattered by the first drop of a shell. Children and adults alike both witness the horrors and barbarism of war.
Najjar also poses many questions regarding war. His questions are very much like those that puzzle and torment me. He questions the lack of response from the international community and he asks what criteria they follow to decide whether to intervene or not. He then finally concludes that the concept of an international community is an abstraction. He feels that the international community is useless; that they sit back and watch the horrors until it is too late to save lives (Rwanda, Sri Lanka etc.) But he also shows his humanity by acknowledging that what happened to the sniper was horrific. Even though it is the sniper that is firing on his people, he shows compassion for the sniper. He feels that what his people did to the sniper was barbaric and inhumane. Najjar also wonders which of his classmates has turned into assassins. He wonders what it is that happened to them to turn them into assassins. He feels that they are men who are just like him, but that it was a certain set of circumstances that has changed their perspectives or purpose in life. Najjar shows great insight, care and compassion. This novel touched my heart. I hope that we can still call it the United Nations and not the Divided Nations!
For somebody whose homeland is saturated with blood and whose brothers and sisters are ripped apart by artillery fire, this book is dear to my heart.
There are such great descriptions about how war interrupts your daily life. Children must worry about friends and about not going to school. Families must worry about loved ones, about the lack of food and water, and about whether or not they will live to see tomorrow arrive. The innocence is shattered by the first drop of a shell. Children and adults alike both witness the horrors and barbarism of war.
Najjar also poses many questions regarding war. His questions are very much like those that puzzle and torment me. He questions the lack of response from the international community and he asks what criteria they follow to decide whether to intervene or not. He then finally concludes that the concept of an international community is an abstraction. He feels that the international community is useless; that they sit back and watch the horrors until it is too late to save lives (Rwanda, Sri Lanka etc.) But he also shows his humanity by acknowledging that what happened to the sniper was horrific. Even though it is the sniper that is firing on his people, he shows compassion for the sniper. He feels that what his people did to the sniper was barbaric and inhumane. Najjar also wonders which of his classmates has turned into assassins. He wonders what it is that happened to them to turn them into assassins. He feels that they are men who are just like him, but that it was a certain set of circumstances that has changed their perspectives or purpose in life. Najjar shows great insight, care and compassion. This novel touched my heart. I hope that we can still call it the United Nations and not the Divided Nations!
This entire review has been hidden because of spoilers.
January 30, 2013
Bello e coinvolgente. Nella descrizione della guerra, dipinge anche il Libano nelle piccole cose di vita quotidiana. Cose che mi hanno riportato alla mente la mia permanenza a Damasco nel 2008.
Displaying 1 - 9 of 9 reviews