I Max Anderssons nya serieroman återfinner den namnlösa huvudpersonen delar av sin familj bland underjordiska lämningar av föräldrahemmet som påträffats vid arkeologiska utgrävningar. Under försöken att återknyta familjebanden visar det sig dock snart att något inte riktigt stämmer.
Ett lik utan ansikte under köksbordet, en pornografisk dokusåpa hos grannarna och en lyxrestaurang med offentliga duschar i källaren är bara några av ingredienserna i den surrealistiska mordgåta som leder blodsförvanterna in i en episk labyrint fylld av drastiska vändningar, våldsamma konfrontationer såväl som förlösande situationskomik. Medan karaktärerna förändras lika ofta och oförutsägbart som omgivningarna, drivs handlingen osvikligt vidare från en halsbrytande cliffhanger till nästa genom berättelsens sju kapitel på sammanlagt över 300 sidor. Det samtidigt mardrömslika och rörande som är Max Anderssons speciella kännemärke genomsyrar även denna historia, från de både mångtydigt gåtfulla och bedrägligt enkla teckningarna till de svarta marginalerna där fritt svävande figurer bildar ett universum som fortsätter långt utanför bokens pärmar. Max Andersson är sedan debuten i mitten av 90-talet en av Sveriges mest meriterade serieskapare med uppmärksammade seriealbum som Pixy och Container, han har erhållit flera utmärkelser och priser. Dessutom har han gjort avtryck internationellt som filmskapare och bor sedan 20 år i Berlin.
A total dreamscape nightmare of a story. It was extremely surreal, and I feel like it really captures the mood of a truly strange dream. It even maintains dream logic in some illogical way.
A macabre acid trip of a graphic novel, made up of disjointed horror stories revolving around the same few characters and illustrated with thick, black-and-white woodcut images. An impressive work on the whole, I just wish there was some semblance of a plot to follow!
Wow! The artwork had a very 90s feel about it, but some of the "stories" reminded me quite alarmingly of dreams I've had. I believe the artist also drew heavily from his own dreams in creating these vignettes. I don't know what that says about him (or me), but all in all, I was quite impressed.
Jag fastnade för Max Anderssons seriegärning redan på 90-talet med hans geniala album, Pixy, som frammanar en hel värld av svart absurdism och surrealism. Utgrävningen, som är Anderssons senaste seriealster, är en tjock bok, fylld med helsidesrutor i hans klassiska tecknarstil. Personligen känner jag mig ofta kluven till greppet med att konsekvent bara använda helsidesrutor, även det finns ett flertal exempel på hur det kan göras riktigt bra, eftersom jag saknar sidans komposition av rutsekvenser som seriemediumet vanligtvis nyttjar. I Utgrävningen fungerar greppet väl, men jag tror fortfarande att användningen är en bidragande del till varför detta inte når upp till fem stjärnor för mig.
En annan orsak är den vilda ohämmade surrealismen i berättelsen. I Pixy genererar Andersson en konsekvent (om än surrealistisk, mörk och absurd) värld som suger in läsaren och övertygar hen om sin egen mytiska existens. Utgrävningen å andra sidan tycks mig vara mer som en fantastisk (mar)drömsekvens, som förvisso erbjuder en sorts fiktionsvärld, men som liksom drömmar i allmänhet inte känns stabil. Givetvis behöver den heller inte vara det; om den vore det, skulle det vara en väldigt annorlunda bok (och inte nödvändigtvis bättre). Men skuggan av Pixy är onekligen lång.
Oavsett, så är Utgrävningen något som jag rekommenderar varmt, inte bara till Andersson-fans utan även till andra som inte räds det mörka, det absurda, det surrealistiska i de narrativa konstarterna.
Psychedelická magořina. Pokud vám tenhle popis zní dobře, tak jste na správné adrese. Jinak zase klidně pokračujte v cestě. Autor se ani ne tak inspiroval ve snech jako spíš tu ony sny prostě překresluje. Ať už dávají smysl nebo ne. Většinou spíš ne. Přičtěte si kresbu, která je velmi specifická (čti ošklivá) a vcelku líná (vždy jeden obrázek na stránku, takže práce s panely nulová) a máte tu kousek, který by neznalého čtenáře odradil hned na první dobrou. Pokud tedy tohle není čtenářův šálek čaje, tehdy ho vlastně i ta kresba spíš potěší. Další Anderssonovy kousky jsou v pořadí, tak snad budou vypointovanější než Vykopávka.
Mohlo by se vám líbit, pokud: - vás bavily věci jako Thomas Ott nebo Salad fingers a přežijete, že tu neexistují výraznější příběhy nebo pointy
Spíš vás zklame, pokud: - nemáte akutní potřebu číst něčí sny - nejste moc na komiksové pokusy
När jag läste Pixy för första gången 2011 var jag golvad. Älskar heavy ink-stilen i serieromaner och mardrömslika porträtt a la Lynch och Andersson briljerar i denna konstform. Pixy står fortfarande på min bokhylla och ler varje gång jag ser den. Den är ett mästerverk. Men Utgrävningen är som författaren själv beskriver i boken mot slutet: "Jag tror inte det här är ett manus. Det verkar vara en slumpartad samling teckningar med sexuella undertoner". Exakt så skulle jag beskriva den också. Och Max själv förstår detta vilket fick mig att skratta högt. Tänk inte så mycket när du läser denna, ta bara in galenskaperna. Illustrationerna är mer eller mindre identiska Pixy, men medan Pixy hade en relativt sammanhängande och mer intressant story är denna är en kaosartad mardröm utan någon tråd överhuvudtaget. På gott och ont.
Very strange graphic novel. Comparable to the f**ed up hallucinatory absurdity of Canadian cartoonist Marc Bell. While Bell's artwork, at least, has an absurd effect "The Excavation" with a mainly morbid, disconcerting atmosphere, somehow maintains a transfixing narrative throughout. This might have something to do with how, amidst all the distortion and confusion, classic and effective cartooning techniques are employed. By the end, you find yourself not quite sure what you just read, but you know you kept at it enthusiastically.
Max Andersson's The Excavation is a vivid array of crude and nightmarish body horror stories that feels like an acid trip from start to finish. The stories are all grotesque and evoke a sense of dream logic that makes for a very disorientating read. Andersson's artwork heavy pen-and-inks evoke a similar aesthetic to that of woodcuts to great effect. The main downside to this book is that most of the stories aren't really memorable. The artwork, however, will be the main reason to consider revisiting this book.
Presumably written edited, published, and prominently displayed in a local library by ADULTS, (probably in an attempt to attract teen readers) the book definitely catches attention by bright covers and striking black and white graphics. But….. YUK, gross. The only real appeal might be to people with the mind of a four-year-old potty mouth type. Includes depictions and text that is mostly about excrement and cut and mutilated body parts.
Jag uppskattade verkligen tecknar tilen och hur Max Andersson visualiserat det olika scenariumen.
Inte min typ av humor, och för min del blev det även ett stort minus poäng av att boken innehöll ett transfobiskt uttalande. Där en kvinna har en fin häck, men så fort underlivet syndes blev det skräck o faro för programledaren.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Not rating because it wasn't my kind of thing, but that doesn't make it bad. I'm sufficiently not-into this type of graphic work that I can't fairly evaluate. Someone recommended it, and I like excavations [note: this is not really about excavation], so I tried it without adequate research. My fault, not the book's.
Certainly surreal as advertised. But there wasn't any emotional punch like I was hoping. I don't know, sometimes I think the prose loses something in translation. It has happened with nearly every book I've read that is translated from German.
The art is gorgeous though, and I'm still glad I was able to get to this one. It satisfied my curiosity, yet it left me feeling empty and meh.
Excavation by Max Anderson has a dark, Frankenstein-like horror vibe that feels almost like falling into a nightmare. The illustrations are crowded and sometimes hard to follow, but that chaos adds to the unsettling atmosphere. The story jumps around and feels disjointed, yet there’s something strangely appealing about it, like drifting through a bad dream you can’t shake.
The early parts of this book were first published in Andersson's comic book series Death and Candy, and at least one other outlet (not sure which). What he's done here is to take that earlier work, and use only one panel per page. (In the original presentation, four panels comprised a page.) This is the kind of dreamlike meandering narrative that I've come to expect from Andersson, and I enjoy his style of storytelling quite a bit.
Look I know you're proud of the flyers you drew for the harsh noise show in Keith's basement but you can't just staple them all in a row and call that a comic book. I mean, I guess you can, but it won't be a very good one
This is like if you watched too much Salad Fingers and tried to make it into a dark comedy mixed with soft core porn. Definitely not for me. I picked it up randomly through the library and I’m full of regret.