Lockelsen med den här trilogin är att det är en inofficiell fortsättning på Sagan om Ringen. Det utspelar sig några hundra år efter händelserna i Tolkiens makalösa trilogi och kretsar kring hoben Folco och hans följeslagare, dvärgarna Thorin och Lillen, och deras äventyr i det Midgård som växt fram efter Ringens krig.
Mitt bestående minne av första boken var skildringen av hur det genomförts en etnisk rensning av orcher i efterdyningarna av det "godas" seger och att man för första gången fick ta del av deras syn på saken. Något som saknades helt i Tolkiens skildring (av uppenbara skäl, men ändå).
Perumov söker sig till nyanserna, gråtonerna, och han lyckas t.o.m. överraska emellanåt.
Nåväl, det var första boken det. Nu ska det ju handla om den andra...
Den är fruktansvärt dåligt skriven och den verkar också slarvigt översatt. Detta ökar, ju längre in i boken jag kommer och det förtar mycket av läsglädjen. Jag kan också tycka att huvudberättelsen är ointressant, medan den sightseeing som både läsaren och Folco ägnar sig åt är betydligt roligare. Att platser och karaktärer gör små gästinhopp gör inte den saken sämre.
En annan styrka är just försöken till nyansering. De förklaringar vi får till varför de här folken som sällade sig till Saurons armé den där gången för trehundra år sedan faktiskt gjorde det ger en spännande nyans till framtida omläsning av Tolkiens trilogi.
På många sätt är det lättare att känna igen min omvärld i Perumovs Midgård än i Tolkiens. Och det är på gott och ont. Det förtar lite av läsningen, men får den att stanna kvar på ett helt annat sätt.
Så även om det är en rätt så dålig bok, tycker jag du kan ge den en chans. I alla fall om du redan läst Alvklingan.