Frisch gekündigt und in durchnässtem Anzug steht Lauri Lonkonen auf einem Felsen mitten im Meer. Hilfe kommt von seinem Freund Kalle Homanen, der für die Rettung des Verunglückten sorgt und ihm auch gleich einen neuen Job verschafft. Lauri soll Kalle bei der Vermarktung seiner neuesten Erfindung unterstützung: einer mehrsprachigen Gebetsmühle von der Größe einer alten Kaffeemühle und ausgestattet mit modernster Elektronik. Die beiden Finnen machen sich auf den Weg, um die großen Märkte im Fernen Osten zu erobern. Eine aberwitzige Verkaufsreise beginnt.
Arto Tapio Paasilinna was a Finnish writer, being a former journalist turned comic novelist. One of Finland's most successful novelists, he won a broad readership outside of Finland in a way few other Finnish authors have before. Translated into 27 languages, over seven million copies of his books have been sold worldwide, and he has been claimed as "instrumental in generating the current level of interest in books from Finland".
Umím si představit, že paní Paasilinnová přišla za panem Paasalinnou a řekla mu: "Arto, došly peníze a já nutně potřebuju nové volvo. Napiš něco." Chudáku panu Paasilinnovi se moc nechtělo, ale když žena řekla, tak šel a napsal. A podle toho to dopadlo. Prvních 10 % bylo slibných a čouhal z toho jeho styl. Pak už následuje jen a jen trápení. Pan Paasilinna moc nevěděl co s tím, ale věděl, že to musí natáhnout tak, aby mu to vzali jako knížku, ne jen jako povídku. Jak to dopadlo mi asi zůstane navždy utajeno, protože už mě to nebaví číst ani rychločtením. 10 % knížky nestačí ani na jednu hvězdičku.
Prvních pár jeho knih, které tu vyšly, jsem přitom zhltla.
Arto Paasilinnas Roman Die wundersame Reise einer finnischen Gebetsmühle handelt von Lauri und Kalle, die einen Apparat erfinden, der Gebete, Predigten und religiöse Gesänge aufnehmen, wiedergeben und später wohl auch erzeugen kann. Sie begeben sich auf eine Reise, um für diese Gebetsmühle, wie sie den Apparat nennen, Produktionsstätten und Absatzmärkte zu erschließen. Dabei lassen sie sich von einer absurden Idee zur nächsten treiben und auf wundersame Weise gelingen ihnen auch noch die sonderlichsten Pläne. Ich habe das Buch etwa zu einem Drittel gelesen und etwa an dieser Stelle treffen sie den Dalai Lama, der den Apparat super findet und sich von den beiden zwei Mungos schenken lässt, die Lauri und Kalle zuvor von einer chinesischen Delegation geschenkt bekommen haben... Paasilinna ist ein humoristischer Autor, der für seine skurrilen Geschichten bekannt ist. Erfahrungswerte zeigen, dass man ihn wohl entweder liebt oder blöd findet. Ich kann mich nicht erinnern, zuvor schon etwas von dem finnischen Autor gelesen zu haben, ich mag schräg aber sonst schon, gerade skandinavisch schräg. Diese Gebetsmühlenstory geht mir allerdings ziemlich auf die Nerven, weswegen ich das Buch jetzt als erledigt betrachte. Es erfüllte nebenbei die Challenge, das am schlechtesten bewertete Buch von meinem Goodreads-SuB zu lesen - vor diesem Hintergrund ist ein Abbruch nicht nur nicht überraschend, sondern war zu erwarten.
Kuuntelin äänikirjana automatkalla Tku-Jkl-Tku. Tämä oli juuri sen matkan mittainen. Humoristisuus ei naurattanut juuri kertaakaan. Silti sitä sieti. Tässä oli myös keittiöfilosofiaa ja uskontojen avarakatseista tarkastelua. Paasilinnan tapaan myös reissaamista, irtiottoja ja eksymistä surkuhupaisilla tavoilla. Rukousmylly oli hauska keksintö, ja sen kautta saatiin satiirinen näkökulma uskontojen ja henkisyyden kaupallistumiseen. Paasilinnan oma näkemys paistoi myös vahvasti läpi rivien väleistä. Kirjassa oli todella monta erilaista vaihetta, ja miljöötä. Käsiteltiin yleisimpiä uskontoja ja joitain poliittisia liikkeitä. Kerronta oli ulkopuolelta hölmöjä ihmisiä tarkkailevaa ja analysoivaa. Liikuttiin ympärimaailmaa; Itämereltä Intiaan, Tiibetiin, Kiinaan ja sieltä takaisin Suomeen ja Inarinjärvelle, jonne saatiin aikaiseksi maailmanluokan uskonnollinen tapahtuma satoine tuhansine kävijöineen. Perustettiin intialaisia ravintoloita ja keksittiin uutta uskontoa. Tyyli oli osin naiivistinen, ja aivan surrealistinen. En tälle anna kuin pari tähteä, sillä vaikka tämä oli ihan mukiin menevä romaani, ei sen kuunteleminen nyt kovin suurta nautintoa ollut.
Das Buch war für mich leider der Beweis dass auch ein sehr guter Schriftsteller nicht immer (sehr) gute Romane produziert. Na ja, immerhin sind auch Schriftsteller nur Menschen :) Ich lese Arto Paasilinna sehr gerne und mich stört sein schlichter Stil überhaupt nicht, denn dadurch kommen seine skurrilen Witze nur besser zur Geltung. Leider war in diesem Roman von den letzteren nur sehr wenig vorhanden, deswegen war er einfach langweilig zu lesen. Auch die Protagonisten und die Kulisse waren nicht unbedingt mein Geschmack. Bei Paasilinna lese ich am liebsten Berichte aus dem finnischen Nirgendwo, Geschichten von kleinen Menschen mit all ihren Macken. Eine Geschäftsreise von zwei wohlsituierten Herren, die sich dazu noch als wahre Alleskönner erweisen - kann man mögen, muss man nicht. Zum Glück wird der Autor reichlich übersetzt und mich erwarten noch zahlreiche Romane, da komme ich bestimmt noch auf meinen Geschmack!
Arto Paasilinna oli todella ahkera kirjailija, sillä häneltä julkaistiin 35 romaania ja niitä käännettiin yli 40 kielelle. Myyntiluvut olivat yli 8 miljoonaa kappaletta. Todella huikeita lukuja. Paasilinna kirjoitti huumoripitoisia seikkailukirjoja, ja Rietas rukousmylly sopii tähän hyvin, sillä kirjan päähenkilöt Lauri ja Kalle Homanen matkasivat Suomesta Intiaan, sieltä Tiibetiin, takaisin Intiaan ja lopulta päätyivät Inariin.
Lauri ja Kalle selvisivät monesta matkojensa aikana monesta hankaluudesta suomalaisella sisulla ja nokkeluudella. Suomalaisethan ovat tunnetusti rehellistä kansaa, joten sen vuoksi kaverukset joutuivat jopa vankilaan. Arto Paasilinnan Rietas rukousmylly veti suupieleni ylöspäin monta kertaa. Kyllä nuo kirjan kaverukset osasivat kohelluksen jalon taidon, mutta hyvin sympaattisella tavalla.
Eine sehr schöne Einstimmung auf Finnland. Der Humor gefällt mir hat er doch ein bedenken es werden theologischen Kern. Mein erstes Buch des Autors und nicht das letzte.
„Gott war die gesamte Schöpfung, er war das gewaltige Meer, verkörperte eine riesige Kraft, die bis zu den Wolken und noch höher hinauf reichte. Zu dieser ganzen Größe hatte Laurie versucht zu beten, hatte Gott zu überzeugen versucht, dass es lohnt, einem unschuldigen Menschen Kind zu helfen.“ S. 28
Två finska medelålders män. Den ena en excentrisk uppfinnare. Den andra en avskedad projektledare som har en nära-döden-upplevelse. De beger sig till Asien för att marknadsföra en bönemaskin. Det är skruvat, märkligt och syrligt mot religion och diktatur på ett lättsamt sätt. Jag visste inte att det var möjligt.
Oproti Staré dámě nebo panu radovi se mi tenhle román jevil slabší, méně zábavný tím odlehčeným způsobem. Jako by autorovi trochu docházel dech a pokračoval v zajetých kolejích. Stále dobré, ale jen dobré.
Irgendwie vermochte ich mit dem Buch nicht richtig warm zu werden. Es enthält eine Menge skurriler und absurder Ideen, die aber irgendwie nur aneinandergereiht werden zu einer ziemlich drögen Geschichte.
Möjligen är det tangon, pirogerna, bastun, fyllan och svårmodet. De svarta sjöarna, eller skogen som bidrar till att färga den finska folksjälen i just den där rätta svartblåa nyansen. Det där som får dem att framstå som kärvare än oss andra här uppe och aldrig någonsin går att fullständigt täcka över eller inte låtsas om. Det sägs att till och med granarna i Finland ser lite ledsna och håglösa ut där de står och knäpper i den svåra februarikölden. Det här tänker jag på då jag läser Paasilinnas ”De oanständiga profeterna i Tibet.”
Författarrösten, tilltalet, det går inte att missta. Camilla Frostell som översatt har hittat precis rätt, eller också – vilket jag tror är mest troligt – så har Paasilinna gjort det omöjligt att översätta på något annat sätt. En finsk människa kan bo i Sverige i evigheters evighet och ändå bryta på sitt särartade sätt. Det är ett tilltal som är alldeles unikt och charmigt och till och med här - i text, så överlever då brytningen. Det finska kynnet sitter för evigt färgat i själen, som årsringarna på en gran. Ska finskan ur en Finländare, ja då måste den huggas ner. Mitt första möte med Paasilinna var annars ”Kollektivt självmord”, en bok som jag uppskattade för just det här. Den svarta humorn, kärvheten och det nästan perversa och makabra logiska. Det galna som ändå på ett sätt gjordes trovärdigt i jakten bort från ensamheten, också i längtan mot den frivilliga vandringen till döden.
���De oanständiga profeterna i Tibet”, kommer inte alls i närheten av dess föregångare. Tonen går att känna igen och även galenskaperna till en viss del, men intrigen känns aldrig riktigt trovärdig och därför inte heller engagerande. Kalle och Lauri uppfinner en högteknologisk bönekvarn och beger sig på en säljresa till Asien. Där hamnar de i tågbränder och förvisas till ett klosterfängelse bland mycket annat medan bönekvarnarna fylls av en sorts AI och beter sig precis hur de vill. De uppfinner en världsreligion, flyr och startar en restaurang i Indien. Det är en massa färgglada och till synes galna snitt ur den finska författarhjärnan. Och tanken känns intressant, rolig och läsvärd. Men helheten blev inte bra. Boken känns så tydligt ”producerad”. Själlös på ett sätt. Synd, då jag tyckte ”Kollektivt självmord”, var en sådan fullträff. Och just därför kommer jag nog att ge Paasilinna åtminstone en chans till.
Slumpstycket: Lauri och Kalle häpnade över bönekvarnens svinaktiga beteende. Vem hade spelat in dessa fräckheter? Det kunde väl i alla fall inte vara Dalai Lama? Nej givetvis inte. Till den nivån skull Tibets andlige ledare aldrig sänka sig. Han var en anständig och kultiverad människa.
Das Buch klang eigentlich ganz interessant, nach einer schön abgespaceten Geschichte. Leider zu sehr abgespacet, die Helden sind irgendwie Alleskönner, und kein Hindernis löst sich nicht nach 2-3 Seiten. Irgendwann wird die Geschichte langweilig, weil ihnen einfach alles gelingt, und dann natürlich die nächste Idee kommt und auch da alles wieder klappt. Auch der Humor ist nicht unbedingt meiner, aber der ist ja bei jedem anders.
Automatkalle äänikirjana Paasilinnaa, täydellinen kombo, tuumimme. Vaan Rietas rukousmylly oli kuin huono kopio Paasilinnasta. Loputtomasti toistoa ilman kärkevää ydintä. Ensimmäinen tunti lupaili hyvää, mutta loput viisi olivat paikoin jopa silkkaa piinaa.