Joseph Brodsky (Russian: Иосиф Бродский] was a Russian-American poet and essayist. Born in Leningrad in 1940, Brodsky ran afoul of Soviet authorities and was expelled from the Soviet Union in 1972, settling in America with the help of W. H. Auden and other supporters. He taught thereafter at several universities, including Yale, Columbia, and Mount Holyoke. Brodsky was awarded the 1987 Nobel Prize in Literature "for an all-embracing authorship, imbued with clarity of thought and poetic intensity." A journalist asked him: "You are an American citizen who is receiving the Prize for Russian-language poetry. Who are you, an American or a Russian?" Brodsky replied: "I'm Jewish; a Russian poet, an English essayist – and, of course, an American citizen." He was appointed United States Poet Laureate in 1991.
Almost too good to be true. Three master practitioners reading a master (Eliot and Stevens will never mean as much to me as Frost does). This is criticism at the highest level--the level of dream-interpretation, of revelation. Brodsky's essay is actually one of his Mount Holyoke class lectures. Envy!
This thoughtful foray into the poetry and voice of Robert Frost also gives the reader a wonderful glimpse into the voices of Joseph Brodsky, Seamus Heaney and Derek Walcott, winners of the Nobel Prize in Literature all. The three poets are wonderful in their individual takes on Frost and his process of creating a poem: choice of words, cadence, counterbalance of emotion and events within the poem, the dark side of Robert Frost within his Yankee hominess, his ear for tones and tunes (an abstract "sound of sense") honed to perfection. A fascinating read.
Tre Nobelpristagare, alla poeter, kommenterar en annan oförglömlig poet. Mycket tankeväckande.
Joseph Brodskys långa rad-för-rad analys av dikterna "Come in" och i synnerhet den långa 'Home Burial" är lysande. Han lyckas till och med förhöja bildskapande detaljer hos dessa dikter, men även får konflikten mellan motsatserna, förstånd vs känsla, manligt vs kvinnligt, att inte begränsas till biografiskt, eller ens bara mellan mannen och kvinnan som sörjer sin lille son, utan även är två olika sidor inom diktaren själv, inom Frost - vad än biografiska kommentarer kan påstå.
Seamus Heaney gör kortare nedslag i desto fler dikter, och belyser i synnerhet den musikaliska sidan av Frosts språk, just det som gör många av hans dikter så oförglömliga. Och refererar till Frosts eget begrepp, 'the Sound of Sense', som trots att Frost inte är 'modernist' i vanlig mening, ändå förnyade det musikaliska i det vardagligt 'enkla' språkliga uttrycket, till sitt alldeles egna uttryck. Och ger dikterna en modern känsla som hör det tidiga 1900-talet till.
Derek Walcott är mer provokativ, essäistiskt ilar han fram med en mängd jämförelser mellan Frost och en mängd andra diktare. Och gräver betydligt djupare i den 'biografi' som Brodsky och Heaney bara snuddade vid. Hela tiden irriterar det mig. Jag här själv genom åren noterat att en roman-författares biografi ofta kan fördjupa betydelsen i de romanvärldar de bygger upp, men så snart det kommer till lyrik, är det mer ett hinder. En författare personliga brister har sällan någonting att göra med de fulländade ordskapelser de skapat. När det gäller dikt, i motsats till min läsning av romaner, förespråkare jag den litteratursyn som ser texten som ett väsen i sig, lösgjord från författaren.
Derek Walcott kommer i slutet själv fram till en liknande tanke, efter en utflykt över spår av rasism, alltför vanlig hos vita amerikaner. Jag tänker på alla Norge-vitsar vi slentrianmässigt drog när jag var barn. Inte smakligt. Men så länge dikter har allmänmänskliga ämnen, ligger de utanför tiden och författaren. Vi behöver inte en diktares biografi, för att nagelfara en dikt, ännu mindre för att uppskatta den. Det känns som den stora skillnaden mellan roman vs lyrik, för mig.
You think me mad if you believe I'd write a review of Joseph Brodsky, Seamus Heaney and Derek Walcott's three classic essays about the poetry of Robert Frost. All I can do is write a public interest message: to whom it may concern, this book really is out there.
These three essays were each a bit beyond me, but all excellent. Brodsky spends thirty pages in a line-by-line exegesis of "Home Burial" that is stunning. Heaney gets after Frost's voices, his capturing of American vernacular in his work. Also a good deal on "Home Burial," but other great work on, for example, "Come In." Wolcott is short and provocative, placing Frost in the context of American and British poets and calling him out on a racist comment from one of his letters. All brilliant stuff. Best bathroom book ever.
I saw that the first part reprints Brodsky's essay in the New Yorker back in 1994, on Frost's poems "Come In" and "Home Burial." I still remember the impression that article made on me when the magazine came in the weekly mail, having a poet like Brodsky commenting on and appreciating Frost.