Skådespelaren och artisten Rikard Wolff debuterar med en självbiografisk berättelse om nu och då, om platser, händelser och möten som varit avgörande i livet. Från uppväxten i Gubbängens radhuslängor, över tonåren i Karlstad och livet på teaterskolan i Skara. Från de omvälvande åren i åttiotalets Stockholm till idag. Här möter vi familjen Wolff, vänner, kollegor och kärlekar och inte minst Rikard Wolff själv - sidor som vi inte tidigare har sett, berättelser som vi inte tidigare har hört. Rikard Wolff är en av våra mest folkkära artister. Han har gett ut nio album med både egna texter och tolkningar av andra, bland annat av favoriter som Édith Piaf. Som skådespelare debuterade han under åttiotalet på Teater Galeasen och Unga Klara, och har sedan dess setts såväl på film och tv som på scen i en rad uppmärksammade och hyllade produktioner. Han är aktuell hösten 2010 med Änglagård - tredje gången gillt och på Stockholms stadsteater gör han under 2010 och 2011 den för honom specialskrivna föreställningen Maria Callas - obesvarat liv.
Jag e sjuk och kollade igenom Björn Kjellmans instagram igår. Där stod det om den här boken, så jag lyssnade på den. Blev mycket berörd av första halvan där han skriver om hur det var att ha gad och vara hemmasittare på början av 60-talet.
Biografier är ökänt jobbiga att skriva om enligt min mening så därför kommer det här nog bli väldigt kort och intetsägande. Men vad kan jag säga då? Jo, jag gillade denna bok så mycket mer än vad jag trodde jag skulle göra. Rikard skriver väldigt, väldigt bra och rörande; på flera sätt känns det som att man kommer riktigt nära honom (någonting som skulle kunna bli väldigt fel men som nu absolut fungerar!). Denna bok är väldigt personlig och jag som inte direkt visste någonting om honom innan fick en väldigt positiv bild av honom.
”Jag har aldrig hört talas om Karlstad, men jag slår upp det i min skolatlas. Nästan i Norge.”
”De hade lovat att solen alltid skulle lysa i Karlstad. Det gjorde den inte.”
”De har ett konstigt språk i Karlstad, jag lär mig aldrig, och det luktar underligt. Sulfit luktar skit. Eller om det är sulfat och så luktar det från Löfbergs kafferosteri. Inte så gott som när man öppnar en burk kaffe utan mer bränt. Fränt. Men fränt betyder någonting helt annat i Karlstad. Det betyder läckert. Allt var fränt när jag kom dit som tioåring. I Stockholm var det läckert. Frän bil, fräna skor. Nej, jag lär mig aldrig.”
”Jag får 5,0 om man räknar bort gympan, men det får man, så jag gör det.”
”Teatern bar mig genom gymnasiet. Jag hade valt treårig Natur, man skulle hålla alla dörrar öppna. Varför skulle alla dörrar hållas öppna när jag visste att det var teatern som gällde? Jag är skådespelare, jag har vetat det hela tiden. Jag borde ha stuckit redan där. Gymnasiet blev ett utdraget uppbrott, en tid i väntan på - i alla avseenden. […] Nu var jag inte en sådan som hoppade av, det gjorde man inte i vår familj, men jag tog i alla fall sabbatsår mellan tvåan och trean.”
”Monica Zetterlund var i särklass. Vid den här tiden var hon på skolturné i Värmland och kom till vår ttf, timme till förfogande, för att sjunga Fröding.”
”Jag flyttar ut i solen, till tolv kvadratmeter i en gammal träkåk på Herrhagen. […] En pytteliten lägenhet ovanpå vedboden på Bergslagsgatan 14.”
Väldigt vackert och personligt självporträtt. Också imponerad av hur han beskriver tiden han levde i genom att beskriva sig själv. Fint språk, fina bilder och en berättarröst som känns som hans egen. I jämförelse med andra självbiografier jag läst så får den här fem av fem!
Rs mamma dog i våras. De senaste 20 åren ringde han till henne varje dag. Det är när han beskriver sin uppväxt och sitt förhållande till henne som han berör (plus Aidsavsnittet). Annars skriver han lättläst och lite ytligt om pojkvänner och scenuppdrag.
Memoarer av Sveriges ende öppet homosexuelle skådespelaren (enligt honom själv). Intressant skildring av både ett liv och en tidsepok, inte alltid smickrande bild av en svartsjuk våldsam person. Blandades med fina sånger och mysig stämning.
Vacker, hemsk, svår lägga ifrån sig. Om familjen, vänner, teatern, filerna, musiken. Om svunna tider. Om socialdemokratin, AIDS och om bästa stämningarnas längtan. Tack för ditt avtryck Rikard Wolff.
Det var en mycket givande bok. Den beskrev flera skeenden i Richards liv, samtidigt som det kopplades till hur samhället var vid dessa tidsperioder. Som cirka 10 år yngre läsare kunde jag känna igen perioderna som beskrevs. Hans vinkel gav fler sätt att tänka på dessa perioder såsom AIDS-hysterin och homofobi.
Jag tycker om hans ärliga sätt att beskriva sig själv och det som varit svårt. Han beskriver sin barndom med sin svåra ångest. Det är sällsynt att sådant blir känt för vad det är. Tack Rikard!
Så blev det äntligen så då att jag läste klart den här boken. Det tog inte alls så lång tid för att den var tråkig på minsta sätt och vis, det bara föll sig så att jag aldrig riktigt hade tid att komma in i den ordentligt. Vilken underbart intressant människa han är, Rikard. Jag känner mig berikad av att höra hans levnadshistoria.