"Såklart satte de en sådan som du i Observationsklass. För att bli Observationsklasselev skulle man ha de vanligaste beteendeproblemen; aggression, bristande koncentrationsförmåga, lågt arbetstempo, dålig ordning. Läs- och skrivsvårigheter. Man skulle ha motivationsvårigheter. Du uppvisade det mesta av detta, men jag vet det, du hade det inte. Du var begåvad, du var egentligen mycket begåvad. Så sa ju alla."
Anni och Sami, syster och bror. Det fanns aldrig pengar. Det fanns alltid alkohol. För Anni ordnar sig livet ändå bra, med arbete, man och barn. För Sami går det åt helvete. Långa perioder har de ingen kontakt, men Annis längtan efter att få tillbaka sin bror finns alltid där. Susanna Alakoskis berättelse är fylld av sorg och vrede, över drogers makt och samhällets utstötningmekanismer. Men inte minst är detta också en kärleksroman.
Susanna Alakoski is a Swedish-Finnish author and lecturer. She won the August Prize in 2006 for the novel Svinalängorna. She researches gender issues and works as a social worker.
Gripande och rak roman Ammi och hennes bror Sami som kommer från ett missbrukarhem. För Ammi går det bra, för Sami går det utför. Romanen handlar om Ammis försoning med Sami men är även en rättfram beskrivning av livet i social utsatthet. Detta är en lättläst bok om ett blytungt ämne.
Wow denna tyckte jag verkligen om. Språket och det sargade jaget med så mycket hopp och ilska. En fantastisk berättelse om att vara anhörig till ett beroende. Tog den av ren slump på biblioteket, väldigt glad för det.
Ser i mina anteckningarna att jag vid en tidpunkt tyckte boken hade sagt allt den ville säga, men oj den hade mycket mer att ge och levererade det.
Hör kommer anteckningarna jag skrivet före och medan jag läst boken:
”Ny bok. Fortsätter med min varannan engelska varannan svensk bok. Såg denna randomly på Älvsjö bibliotek. Ser nu att det är hon som har skrivit Svinalängorna, har hört talas om den filmen
Intressant stapligt sett att skriva, som tankar som bara rinner ut, får en god känsla till det
Ja det kommer ju bli en må skit bok. Heroin och barn och prostitution på första tre sidorna. Lets go
Nämen gillar det desperata i berättarens ton, det uppgivna och snabbt lystna
Huvudkaraktärens bror är missbrukare, nu är hon på rehab med honom
Två adhd barn blir vuxna
Tog en paus från denna bok i typ 6 dagar, hoppar in i den igen, är lite förvirrad om det är samma jag som det var förut men tror det är det.
Står om en kompositör jag precis läst på om inför en konsert, KUL
Knark brorsan har två söner
Gillar den här bilden av droger utifrån, anhöriga, det är ju det hela boken handlar om
Okej den är unga 1985 kanske 15 år? Hon är född 70?
Wow tycker om den jättemycket
Nu tycker jag nästan boken fått ut lite ”det den vill säga” nu börjar en ny del så är nyfiken hur den ska utvecklas efter detta
Line som fastnar ”endast du mår bra av det knark du tar” s.200
”[…] och da fattar jag att du har gjort ett framsteg, och da föraktar jag mig själv igen, eftersom jag är som alla andra som inte fattar att ett bakslag kan vara ett framsteg om man är som du […]” s. 216
Ibland förstår jag inte uppdelningen av kapitel, känns som de håller ihop mer och inte alltid behövs delas upp i kapitel.
Vart lite repetitivt nu, men nu kommer vi mot sluttampen av boken
Skolmarknad kapitlet gör så jag gråter och skrattar högt, wow den satte sig i hjärtat”
Författaruppläsningar är inte alltid en bra idé, men den här boken vann verkligen på att att Alakoski själv läser den. Språket är speciellt. Flödande och splittrat, men jag gillar det. Det har en rytm jag tror få hade fått till bättre än författaren själv. Så, jag rycks med att studsar fram genom boken i språkets takt, men … Även om jag gillar språket har jag svårare för att berättelsen i sig är så splittrad. Jag tappar bort mig mellan alla tidshopp och får ingen djup känsla för syskonrelationen i centrum. Ibland glömmer jag att den är en roman. Tänker att det är en självbiografi. Ett politiskt manifest. Jag har svårt för sånt. Så, på något sätt bär inte språket berättelsen och det är ett problem för mig, ett problem för läsupplevelsen i sig.
Hade svårt med berättargreppet inledningsvis. Men Alakoskis breda kunnande inom området kriminalvård och socialt arbete kopplat till det politiska läget i samtiden i berättelsen slukade mig efterhand. Nu har jag bokbaksmälla och kanske läser jag Bomullsängeln som jag har påbörjat förr men alltid lagt ifrån mig. Kanske jag kommer in i den lättare när jag är inne i Alakoskis berättarstil och säregna språk. Rekommenderas. Trots att jag inte gett den fem stjärnor så är den bland det bästa jag har läst i år. Ibland ändrar jag antalet stjärnor efter ett tag beroende på hur boken lever kvar eller glöms.
Gripande roman om syskon som kommer från ett missbrukarhem. Dottern Anni klarar sig men för sonen Sami går det inte lika bra och han hamnar snart också i narkotikamiljön. Trots att tanken bakom romanen var riktigt bra, nämligen att visa hur anhöriga upplever problematiken, så blev det inte lika bra som tänkt. Det var många hopp i tid och rum som får en att lätt tappa tråden, det verkar som de firar jul jämt men under tiden har man blivit 10 år äldre. Intressant tema men genomförandet är inte min grej.
Det här var inte min typ av litteratur. Den behandlade ett viktigt och tungt tema, som ofta kröp nära inpå, men Alakoskis något ”råddiga” (i brist på bättre ord) tilltalade mig inte. Många hopp i tid och rum bidrog till råddigheten. Kan förstå att vissa gillar denna typ av litteratur, men denna var inte min.
Kirja siitä, mitä on elämä päihdeongelmaisen läheisenä, ja siitäkin, miten lapsuus vaikuttaa vielä aikuisenakin. Jonkin verran toisteista, tavan takaa pitkiä luetteloita, mutta niissäkin on oma järkensä. Alku ja loppu limittyvät ja vyyhti keritään auki siinä välissä.
Gripande, tillräckligt intressant för att läsa till slut men stilen gjorde de svårt ibland, hade tyckt om mer tex ”vanlig” dialog osv och mindre huvudpersonens inre tankeström
Fick till slut lyssna på den för den tog fan aldrig slut. Gud, poetisk och konstig skrivstil och bara alldeles för lång. Bra grundstory men för lång. Bra i slutet!
The good thing about buying second-hand books is that you always have the chance to be surprised. In my copy of the book there is a dedication by Alakoski himself. I think the story starts off strong with the description of the neat, beaded relatives of the addicts who are barely human anymore. There are many good arguments about the correctional system that are more relevant now than ever before and about class society. However, the text gets a bit muddled at times. The synonyms and associations make you lose the flow of the story, even though the story itself is strong, revealing and very raw.
Ett språk som rinner fram och som både är mjukt och hårt. Jag kommer på mig själv att likt huvudkaraktären våndas. Kan en sån här saga sluta bra? En problematik jag själv aldrig upplevt men som jag nu fått en inblick i. Jag känner mig ganska rolös när boken är klar. Kanske landar jag om ett tag.
Teksti kuin ajatuksenjuoksua -tyyliin on aina totuttauduttava ja se vie aikansa. Kirjassa oli tehokas, vihainen aloitus, joka tavallaan imaisi mukaansa ja sai lukemaan kirjan loppuun, vaikka tyyli ontuikin toisinaan.
Hyvää vangkilaa... kuvasi eittämättä loistavasti päihderiippuvaisen läheisten tuntemuksia, pelkoja ja omia ongelmia. Vähän Annin ja Samin perhetragedia ja Samin riippuvuuksien syyt jäivät kuitenkin sittenkin liikaa taka-alalle, mikä aiheutti sen, ettei kohtalot sen kummemmin koskettaneet. Vihan, itsevihan ja pettymyksen tunteita kuvattiin erityisen hyvin.
Mielenkiinnolla luen myös Alakosken esikoisen, koska kirjoittaminen oli selkeästi ansiokasta.
Huh, aluksi minun ei todellakaan ollut tarkoitus luovuttaa ks. kirjan suhteen mutta valitettavasti nyt kävi näin...
Hyvää vangkilaa toivoo Jenna ei vastannut laisinkaan odotuksiani. Odotin ehkä enemmän takakannen perusteella kirjaa, joka olisi kertonut enemmän ja paremmin Annin ja Samin yhteisestä lapsuudesta ja Samin nykyisestä elämänvaiheesta eri tavalla.
Kirja oli mielestäni kaikin puolin hyvin outo kirjoitustyylineen ja pitkäveteinen mielenkiintoisesta aiheesta huolimatta. Totta kai kirjassa oli myös hyviä kohtia mutta vaikka välillä tuli lukuja skipattua, tuntui ettei ollut jäänyt mistään paitsi. Aivan vääränlainen kirja minulle ja siksi saakin vain yhden tähden.
Alakosken Sikalat oli minulle aikoinaan aivan mielettömän vahva kirja, mutta tämä tuntui enemmänkin sen vastakohdalta. Kirja olisi voinut olla ihan hyvä, jos...
... se ei olisi yrittänyt ottaa kantaa niin moneen asiaan samalla kertaa. Kirja on sirpalemainen ja punainen lanka kadoksissa.
... ei olisi ollut toistoa toiston perään ja luetteloita joka toisella sivulla. Lukeminen oli työlästä, tylsää ja tarinasta etäännyttävää, kun kerronta oli näin tahmea.
Kirjan sanoma on hyvä, ja loppua kohden kirja vähän paranee, mutta kokonaisuus oli kyllä heikko.
Kertojana on Anni, jonka veli Sami on narkomaani. Tarinasta ja teemoista pidin paljon. Annin ajatukset ja tunteet ovat varmasti tuttuja sellaiselle, jonka läheinen on päihderiippuvainen. Kuinka voi vihata ja hävetä ja silti välittää. Tuntuu siltä, että Alakoski tosiaan tietää aiheestaan paljon. Kuten Sikaloissa, teos kertoo myös ruotsinsuomalaisuudesta ja työläisluokan kurjastakin elämästä, mikä kiinnosti myös. Miinus tulee kerronnasta: tehokeinoina käytetään paljon toistoa, luettelointia, vähän tajunnanvirtamaista kerrontatapaa. Liikaa käytettynä se menetti tehoaan, ärsyttikin.
Ihan mielettömän hyvä! Ja samalla miltei toivottoman synkkä teos, joka masensi lukijansakin. Erityisesti pidin taidokkaasta kerronnasta: paketti pysyi todentuntuisesti kasassa ilman sortumista turhaan liioitteluun tai valistuskirjamaiseen rivien välistä saarnaamiseen. Ensimmäinen osio oli vähän raskaslukuinen, mutta tarinan lähdettyä kunnolla käyntiin ei kirjaa malttanut laskea käsistään.
En oikein päässyt sisään päähenkilöihin, joten kirjan tapahtumat, huumeongelmat, vankila, vanhempien kohtalo eivät koskettaneet. Kirjassa oli lisäksi paljon kielellistä kikkailua jonka tarkoituksena oli varmaan välittää tunteita, mutta joka vain teki lukemisen ja ymmärtämisen vaikeaksi ja ärsytti.
Alakoski uses the novel to explore the relationships in a family devastated by alcoholism. It focuses on the relationship between sister and alcoholic brother. A sub-plot explores the relationship between ethnic Finns and Sweden. (It touches on issues related to my family history.)
Olisin halunnut pitää tästä enemmän. Teksti on paikoin loisteliasta (kuten avauskappaleessa), mutta toisaalla kovin keskinkertaista ja lähes lukijalle saarnaavaa. Tiivistäminenkään ei välttämättä olisi ollut teokselle pahaksi.