What do you think?
Rate this book
Dit liv og mit
9t 11m
Märit står af toget Lund uden egentlig at vide hvorfor. Det er mere end tres år siden, hun var her sidst, og hun længtes ikke tilbage en eneste gang. Hun var studerende dengang i 60’erne, en tid hvor alting syntes at blomstre.
På kirkegården blomstrer en simpel massegrav, der vidner om Vipeholm – dér hvor hendes bror blev placeret.
Det er en søgen efter sandhed og retfærdighed for dem, som ikke fik lov at være med, da velfærdssamfundet voksede. Historien om familiehemmeligheder, skam, skyld og hævn – og Märits opgør med fortiden og Den Anden.
Märit står af toget Lund uden egentlig at vide hvorfor. Det er mere end tres år siden, hun var her sidst, og hun længtes ikke tilbage en eneste gang. Hun var studerende dengang i 60’erne, en tid hvor alting syntes at blomstre.
På kirkegården blomstrer en simpel massegrav, der vidner om Vipeholm – dér hvor hendes bror blev placeret.
Det er en søgen efter sandhed og retfærdighed for dem, som ikke fik lov at være med, da velfærdssamfundet voksede. Historien om familiehemmeligheder, skam, skyld og hævn – og Märits opgør med fortiden og Den Anden.
Audiobook
First published April 11, 2017
21 people are currently reading
676 people want to read
About the author
Majgull Axelsson
31 books269 followersMajgull Axelsson (b. 1947) is a famous Swedish journalist and writer. She grew up in Nässjö and had education in journalism.
Her first book was non-fiction, and focused on the problems of child prostitution and street children in third world, and poverty in Sweden. April witch is her second novel, and one that was well received in Sweden. With over 400,000 copies sold in hardcover, It landed on several bestsellers lists for months and received important Swedish literature awards including the Moa Martinsson Prize Jörgen Eriksson's Prize and Augustpriset. It addresses themes of mother-daughter relationships, competition between women, and the failures of Sweden's postwar welfare state.
Axelsson lives with her husband on Lidingö.
(From wikipedia.org.)
Her first book was non-fiction, and focused on the problems of child prostitution and street children in third world, and poverty in Sweden. April witch is her second novel, and one that was well received in Sweden. With over 400,000 copies sold in hardcover, It landed on several bestsellers lists for months and received important Swedish literature awards including the Moa Martinsson Prize Jörgen Eriksson's Prize and Augustpriset. It addresses themes of mother-daughter relationships, competition between women, and the failures of Sweden's postwar welfare state.
Axelsson lives with her husband on Lidingö.
(From wikipedia.org.)
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 114 reviews
February 21, 2019
Майгуль Аксельссон пише так, що я завжди жадібно поглинаю усе, що вона пише. Я вважаю, що вона взагалі одна з найкращих сучасних письменниць Швеції, а для мене особисто вона точно одна з найулюбленіших. Вона майстриня з зображення людських драм. Усі ці дочки-матері в її виконанні - Фройд би плакав, давився би слізьми і все одно не переставав би читати. У цій книжці, яку можна перекласти як «Моє життя, твоє життя» ми спостерігаємо за 70-річною Меріт. Все її життя за нею тінню ходять її брат і сестра. Сестра, яка була однією з трійні, яка мала родитися разом з Меріт, та померла при народженні, і старший брат, який був аутистом і помер молодим в закритій клініці. В той час, коли він родився (кінець 1930х), таких людей ізольовували і навіть ставили на них експеременти. Це відомий факт в історії Швеції, так що Аксельссон бере цю сумну історію в основу свого роману і розігрує справжню драму життя. Вся книжка про те, як деякі помилки дитинства можуть не давати жити аж до старості, про те, що не варто терпіти несправедливість, навіть, якщо вона йде від найрідніших, про те, що час змінює нас, тому варто давати собі можливість змінюватися і не тягнути з собою старі і давно відмерлі відносини, якими б близькими вони нам не здавалися. Я поставила 5 з 5. Мені ще подобається, що Аксельссон майже всі свої романи пише від імені старших жінок (яким 70+), в яких особливий погляд на життя і які не бояться ставити собі найнезручніші запитання.
Якщо читаєте шведською, дуже рекомендую. Може, і іншими мовами є, я не перевіряла.
Якщо читаєте шведською, дуже рекомендую. Може, і іншими мовами є, я не перевіряла.
November 30, 2019
Per molti di noi i paesi nordici rappresentano un'isola di perfezione, ordine, organizzazione. Vite logiche e ben poste, indipendenti, educate.
Dietro la porta, però.
In questo libro si apre quella porta e si scopre come la Svezia si è rapportata per decenni al tema della follia, della diversità, della emarginazione. Chiudendo gli occhi. Ma quando gli occhi guardano tuo fratello ogni porta chiusa è uno strappo.
In questo libro ogni persona è un segreto e l'equilibrio fragilissimo sopra la follia della protagonista è possibile solo a un prezzo che scopriremo mano mano.
Desolante, ben scritto, ironico, essenziale.
Dietro la porta, però.
In questo libro si apre quella porta e si scopre come la Svezia si è rapportata per decenni al tema della follia, della diversità, della emarginazione. Chiudendo gli occhi. Ma quando gli occhi guardano tuo fratello ogni porta chiusa è uno strappo.
In questo libro ogni persona è un segreto e l'equilibrio fragilissimo sopra la follia della protagonista è possibile solo a un prezzo che scopriremo mano mano.
Desolante, ben scritto, ironico, essenziale.
May 9, 2019
Non ci si deve lasciar andare. Non si può strillare e far chiasso e menare botte. Nemmeno quando se ne avrebbe voglia. Nemmeno se si hanno tutte le ragioni del mondo. Non se si nasce donne. Perché altrimenti non ce la so può cavare.
February 17, 2018
Hat, hämnd, skuld, familjehemligheter tillhör ju mina favoritingredienser i litteraturen.
Så, den låg nära en femma men blev lite för tjatig ibland.
Tyckte dock mycket om.
Så, den låg nära en femma men blev lite för tjatig ibland.
Tyckte dock mycket om.
August 25, 2024
Det här är en stark och gripande familjehistoria fylld av outtalade hemligheter, svek, skam, hat, skuld och hämnd.
Jag tyckte väldigt mycket om den och Majgulls sätt att skriva. Det som är skrämmande är att den är verklighetsförankrad. Först 1993 stängdes den sista avdelningen på Vipeholmsanstalten.
Stark och bra läsning. Läs den!
Jag tyckte väldigt mycket om den och Majgulls sätt att skriva. Det som är skrämmande är att den är verklighetsförankrad. Först 1993 stängdes den sista avdelningen på Vipeholmsanstalten.
Stark och bra läsning. Läs den!
October 13, 2018
Denna bok är svår att tycka något om. Å ena sidan har den stora laster som inte gör att förbise. Å andra sidan har den några teman som är intressanta, viktiga och ibland, stundom, förklarade på ett sätt som kryper under skinnet.
Om vi börjar med problemen med boken kan jag först säga att språket är tråkigt. Det finns ingen finess, inget intressant i ordval och ibland känns det som att Axelsson glömde redigera manuset. Språket är platt och, ja, tråkigt. Sedan händer det för mycket. Som jag skrev har den några teman som är viktiga och intressanta, men jag kan itne för mitt liv förstå varför författaren valt att klämma ihop alla dessa teman och alla dessa frutkansvärt tragiska livsöden i en bok, i ett par karaktärer. Vissa saker förstår jag inte den berättarmässiga poängen utav, det blir liksom alldeles för konstigt. Vissa karkatärer saknar djup, och många karaktärers handlingar säger emot sig självt. Mycket som sker lämnas också okommenterat, vilket blir väldigt märklig i en sådan här roman som gör anspråk på att vilja avtäcka något som handlar om vårat samhälle.
Det som talar för denna roman är att jag kan känna med karaktären en del. Jag tor hon påminner om min farmor. Hon har sina principer, och hon ska alltid göra alla till viljes och nöjda, men innerst inne har hon en sida av sig som skriker efter att det ska vara nog, den sidan av henne som vill göra revolt. Jag gillar också hur hon genom "den andra" också lyckas avsäga sig nästan allt ansvar över sitt handlande.
Det finns ett avsnitt där huvudkaraktären känner skuld inför att hon aldrig ville ge mer tid av sitt liv åt att ta hand om sin märkliga bror Lars. Jag känner igen mig väldigt mycket i den känslan. Det blir så hycklande när man försöker höja en persons värde, men sedan inte kan förmå sig att verkligen värdera personen i sitt liv.
Jag gillar också att hela historien utspelar sig under ett par dagar, då huvudkaraktären rannsakar sitt liv. Det är något i det som ger historien en dimension, det är en berättelse i berättelsen. Vad kan karaktären utelämnat?
Om vi börjar med problemen med boken kan jag först säga att språket är tråkigt. Det finns ingen finess, inget intressant i ordval och ibland känns det som att Axelsson glömde redigera manuset. Språket är platt och, ja, tråkigt. Sedan händer det för mycket. Som jag skrev har den några teman som är viktiga och intressanta, men jag kan itne för mitt liv förstå varför författaren valt att klämma ihop alla dessa teman och alla dessa frutkansvärt tragiska livsöden i en bok, i ett par karaktärer. Vissa saker förstår jag inte den berättarmässiga poängen utav, det blir liksom alldeles för konstigt. Vissa karkatärer saknar djup, och många karaktärers handlingar säger emot sig självt. Mycket som sker lämnas också okommenterat, vilket blir väldigt märklig i en sådan här roman som gör anspråk på att vilja avtäcka något som handlar om vårat samhälle.
Det som talar för denna roman är att jag kan känna med karaktären en del. Jag tor hon påminner om min farmor. Hon har sina principer, och hon ska alltid göra alla till viljes och nöjda, men innerst inne har hon en sida av sig som skriker efter att det ska vara nog, den sidan av henne som vill göra revolt. Jag gillar också hur hon genom "den andra" också lyckas avsäga sig nästan allt ansvar över sitt handlande.
Det finns ett avsnitt där huvudkaraktären känner skuld inför att hon aldrig ville ge mer tid av sitt liv åt att ta hand om sin märkliga bror Lars. Jag känner igen mig väldigt mycket i den känslan. Det blir så hycklande när man försöker höja en persons värde, men sedan inte kan förmå sig att verkligen värdera personen i sitt liv.
Jag gillar också att hela historien utspelar sig under ett par dagar, då huvudkaraktären rannsakar sitt liv. Det är något i det som ger historien en dimension, det är en berättelse i berättelsen. Vad kan karaktären utelämnat?
September 13, 2019
Le pagine scritte dalla Axelsson ci trascinano in una spirale in cui passato e presente finiscono per essere sovrapposti, in cui il dolore è tanto ed è visibile, in cui quello che viene raccontato è sì parte di un romanzo, ma dev’essere successo per forza. Anche per questo, La tua vita e la mia non vi deluderà.
Leggi la recensione completa qui: http://bit.ly/IndieMajgull
Leggi la recensione completa qui: http://bit.ly/IndieMajgull
October 23, 2020
Väldigt bra! Blir sugen på att läsa mer av Majgull Axelsson.
June 4, 2017
Märit ska fylla 70 om några dagar. Hon har precis kommit tillbaka från en resa till Indien (ty så kan 69-åriga änkor göra på 2010-talet) och är på väg till barndomshemmet i Norrköping för att fira födelsedagen med sin tvillingbror. Så varför kliver hon av tåget i Lund? Jo, för hon har ju två andra syskon. Eller hade. Lars, kallad Tok-Lars, som blev inskriven på dårhu… f’låt, mentalsjukhuset Vipeholm när de var små och aldrig kom därifrån, och så trillingsystern som var dödfödd och levt hela sitt liv som Den Andra, en åklagare i Märits huvud. Och en av de två bestämmer sig nu för att kliva av i Lund och besöka graven till deras bror som ingen nämnt på 50 år.
Och redan i den scenen, där Märit letar på den fint ordnade lundensiska begravningsplatsen efter en namnlös grav, fångar Majgull Axelsson mig igen.
Jag ser först på graven, sedan på [mannen som visade henne dit] innan jag tvivlande skakar på huvudet.
”Nej”, säger jag.
”Jo”, säger mannen. ”Detta är Vipeholmsstenen.”
Den är så liten. (…) Den här ska ju vara en påminnelse om skulden. Min skuld. Min familjs skuld. Allas vår skuld. I själva verket är Vipeholmsstenen inte ens en ljummen ursäkt.
Axelsson har tillbringat hela sin författargärning åt att ge röst åt de som av olika skäl hållit tyst. I förra mästerliga romanen Jag heter inte Miriam tog hon sig (kanske något förmätet, men ändå) rätten att tala för en romsk kvinna som levt under antagen identitet. Den här gången kan hon inte berätta ur den utsattes perspektiv. Lars, och tusentals andra dårar f’låt, begåvningshandikappade med honom, är ju död sedan decennier tillbaka. Efter ett kort liv på en anstalt där han hölls fastbunden i en säng och användes för medicinska experiment (ja, i det fina efterkrigssverige) blev han nedskottad i en massgrav med ett samvetsdövande bibelord ovanpå, hans namn bortglömt redan innan han dog. Det var ju bäst så, för alla inblandade. Folkhemmet rullade vidare för dem som var inbjudna till det, och Lars existerar nu bara i minnet hos de få som minns honom och valde bort honom. Den där offentliga ursäkten som ska låta oss glätta över det kom ju aldrig. Så det är upp till Märit att berätta.
Och som hon gör det. Medan Märit återupptar resan mot föräldrahemmet och officiellt tantskap tvingas hon gå igenom ett halvt sekel med inlåsta, fastbundna och tvångströjeförsedda minnen. Det är lätt att göra en samhällsroman av det, och det är det förstås också på ett plan, inte olikt vad Sara Stridsberg gjorde med Beckomberga häromåret. Det fina svenska samhället där obekväma lik är inmurade i fundamentet, och ingen har rent samvete. Men Axelssons (och för all del Stridsbergs också) storhet är att hon inte låter det ta över utan gör något personligt av det, skapar en tät, psykologisk skräckstämning som inte är miltals från en östgötsk David Lynch i sättet hon låter Märit navigera mellan Dörrar Som Inte Får Öppnas medan hon går igenom sitt och Lars liv. För innan hon kommer fram måste hon nå någon sorts räkenskap, med sig själv, med sin bror, och med dem som inte längre finns annat i hennes huvud. För någonstans tar ursäkterna slut och då står vi där med våra egna spegelbilder.
Vi behöver författare som Axelsson som klarar av att skapa historier och romanfigurer som bär alla de här motsättningarna, som kan bryta ner den där tomma klichén om att man kan döma ett samhälle utifrån hur det behandlar sina svagaste, göra ett jag, ett du och ett vi av det där ”det”-et. Vi kan inte alla välja vilken lott vi får i livet, men vi kan välja vad vi klarar att leva med. Jag heter inte Miriam började med en födelsedag, Ditt liv och mitt slutar med en. De är en generation isär, och de får stå för många som lidit i tysthet, men någonstans ser jag något hoppfullt i det ändå. Blås föralldel ut ljusen och önska, men sen kommer ett år till där du får arbeta på det också.
http://dagensbok.com/2017/06/01/majgu...
Och redan i den scenen, där Märit letar på den fint ordnade lundensiska begravningsplatsen efter en namnlös grav, fångar Majgull Axelsson mig igen.
Jag ser först på graven, sedan på [mannen som visade henne dit] innan jag tvivlande skakar på huvudet.
”Nej”, säger jag.
”Jo”, säger mannen. ”Detta är Vipeholmsstenen.”
Den är så liten. (…) Den här ska ju vara en påminnelse om skulden. Min skuld. Min familjs skuld. Allas vår skuld. I själva verket är Vipeholmsstenen inte ens en ljummen ursäkt.
Axelsson har tillbringat hela sin författargärning åt att ge röst åt de som av olika skäl hållit tyst. I förra mästerliga romanen Jag heter inte Miriam tog hon sig (kanske något förmätet, men ändå) rätten att tala för en romsk kvinna som levt under antagen identitet. Den här gången kan hon inte berätta ur den utsattes perspektiv. Lars, och tusentals andra dårar f’låt, begåvningshandikappade med honom, är ju död sedan decennier tillbaka. Efter ett kort liv på en anstalt där han hölls fastbunden i en säng och användes för medicinska experiment (ja, i det fina efterkrigssverige) blev han nedskottad i en massgrav med ett samvetsdövande bibelord ovanpå, hans namn bortglömt redan innan han dog. Det var ju bäst så, för alla inblandade. Folkhemmet rullade vidare för dem som var inbjudna till det, och Lars existerar nu bara i minnet hos de få som minns honom och valde bort honom. Den där offentliga ursäkten som ska låta oss glätta över det kom ju aldrig. Så det är upp till Märit att berätta.
Och som hon gör det. Medan Märit återupptar resan mot föräldrahemmet och officiellt tantskap tvingas hon gå igenom ett halvt sekel med inlåsta, fastbundna och tvångströjeförsedda minnen. Det är lätt att göra en samhällsroman av det, och det är det förstås också på ett plan, inte olikt vad Sara Stridsberg gjorde med Beckomberga häromåret. Det fina svenska samhället där obekväma lik är inmurade i fundamentet, och ingen har rent samvete. Men Axelssons (och för all del Stridsbergs också) storhet är att hon inte låter det ta över utan gör något personligt av det, skapar en tät, psykologisk skräckstämning som inte är miltals från en östgötsk David Lynch i sättet hon låter Märit navigera mellan Dörrar Som Inte Får Öppnas medan hon går igenom sitt och Lars liv. För innan hon kommer fram måste hon nå någon sorts räkenskap, med sig själv, med sin bror, och med dem som inte längre finns annat i hennes huvud. För någonstans tar ursäkterna slut och då står vi där med våra egna spegelbilder.
Vi behöver författare som Axelsson som klarar av att skapa historier och romanfigurer som bär alla de här motsättningarna, som kan bryta ner den där tomma klichén om att man kan döma ett samhälle utifrån hur det behandlar sina svagaste, göra ett jag, ett du och ett vi av det där ”det”-et. Vi kan inte alla välja vilken lott vi får i livet, men vi kan välja vad vi klarar att leva med. Jag heter inte Miriam började med en födelsedag, Ditt liv och mitt slutar med en. De är en generation isär, och de får stå för många som lidit i tysthet, men någonstans ser jag något hoppfullt i det ändå. Blås föralldel ut ljusen och önska, men sen kommer ett år till där du får arbeta på det också.
http://dagensbok.com/2017/06/01/majgu...
April 3, 2020
È il primo libro che leggo di quest'autrice e l'ho trovato ipnotico. La sua scrittura coinvolge completamente fin dalla prima pagina in un vortice introspettivo che scava a fondo nell'animo umano. I temi trattati sono molto forti ma l'autrice riesce a parlarne toccando le corde giuste, con grande sensibilità ma senza addolcire la Storia, descrivendo fatti terribili che fino a qualche decennio fa erano all'ordine del giorno. Si parla però anche di famiglia, colpa e redenzione, con un'intensità che ha fatto rientrare questo libro tra i miei preferiti di sempre.
March 31, 2025
È il 2013, Märit sta per compiere 70 anni; è una vedova, ex giornalista, ed è appena rientrata dall'India dove vive felicemente sua figlia con il marito e una bimbetta di un anno.
Prima di rientrare a Stoccolma, dove abita, dovrà fermarsi - molto controvoglia - a Norrköping dove vivono il fratello gemello Jonas e la cognata Kajsa, per festeggiare insieme i loro compleanni.
Ma qualcosa agita Märit e la induce ad una sosta intermedia a Lund: desidera, dopo cinquantun anni, fare visita al luogo di sepoltura dei malati di Vipeholm, un istituto in cui venivano rinchiusi negli anni '60 i disabili intellettivi. Il suo fratello maggiore Lars era uno di loro.
E poi, nella vita di Märit c'è "l'Altra", che incessantemente dialoga con lei stando in un luogo privilegiato, l'interno della sua testa. Alcuni lo chiamerebbe Super-io, altri la Coscienza, per Märit è l'Altra, la terza gemella non nata che da sempre è installata lì, dietro un occhio o una tempia, dispensando principalmente rimproveri o critiche, o a spronare ribellioni e reazioni violente.
"Eppure la domanda rimarrà in eterno: quanti figli avevano gli Johansson? Quattro? Tre? O forse solo due? Ottima domanda. Ma la risposta dipende dalla persona a cui la si rivolge. Due, avrebbero sostenuto la nonna e il nonno, e anche con un certo trasporto. Jonas si sarebbe senza dubbio dichiarato d’accordo. Mia madre, invece, avrebbe sollevato il mento con aria di sfida e non avrebbe permesso a nessuno di farla franca. Tre! Così era. E mio padre avrebbe annuito muto per mostrarsi d’accordo. Nella famiglia Johansson c’erano tre figli! Tutto questo mentre io avrei continuato in segreto ad affermare l’esistenza dell’Altra. Lei era la quarta figlia."
Con mirabile destrezza, Axelsson intreccia il suo racconto come fosse la trama di un poliziesco e ci conduce pian piano attraverso i misteri, i tabù, il Grande Segreto di una famiglia disfunzionale, attraverso mezzo secolo. Il valore principale del romanzo è stato indicato nella sensibilità "alle sottili crepe nell’edificio della società svedese" [...], affrontando "un tabù della socialdemocrazia scandinava, risalendo all’epoca della sua fioritura come modello di uguaglianza e solidarietà sociale per dare voce a coloro che ne furono tagliati fuori, privati perfino dei diritti umani" (così recita la nota dell'Editore). Ma oltre a raccontare la vergogna dei manicomi di un'epoca fortunatamente passata, è anche un romanzo sulla famiglia, l'amicizia, la solitudine, il riscatto.
Dopo il bellissimo Io non mi chiamo Miriam (Iperborea, 2016), Axelsson torna a piacermi molto, sia per tematiche che per efficacia narrativa e scrittura.
[E poi, W le splendide copertine Iperborea!]
Prima di rientrare a Stoccolma, dove abita, dovrà fermarsi - molto controvoglia - a Norrköping dove vivono il fratello gemello Jonas e la cognata Kajsa, per festeggiare insieme i loro compleanni.
Ma qualcosa agita Märit e la induce ad una sosta intermedia a Lund: desidera, dopo cinquantun anni, fare visita al luogo di sepoltura dei malati di Vipeholm, un istituto in cui venivano rinchiusi negli anni '60 i disabili intellettivi. Il suo fratello maggiore Lars era uno di loro.
E poi, nella vita di Märit c'è "l'Altra", che incessantemente dialoga con lei stando in un luogo privilegiato, l'interno della sua testa. Alcuni lo chiamerebbe Super-io, altri la Coscienza, per Märit è l'Altra, la terza gemella non nata che da sempre è installata lì, dietro un occhio o una tempia, dispensando principalmente rimproveri o critiche, o a spronare ribellioni e reazioni violente.
"Eppure la domanda rimarrà in eterno: quanti figli avevano gli Johansson? Quattro? Tre? O forse solo due? Ottima domanda. Ma la risposta dipende dalla persona a cui la si rivolge. Due, avrebbero sostenuto la nonna e il nonno, e anche con un certo trasporto. Jonas si sarebbe senza dubbio dichiarato d’accordo. Mia madre, invece, avrebbe sollevato il mento con aria di sfida e non avrebbe permesso a nessuno di farla franca. Tre! Così era. E mio padre avrebbe annuito muto per mostrarsi d’accordo. Nella famiglia Johansson c’erano tre figli! Tutto questo mentre io avrei continuato in segreto ad affermare l’esistenza dell’Altra. Lei era la quarta figlia."
Con mirabile destrezza, Axelsson intreccia il suo racconto come fosse la trama di un poliziesco e ci conduce pian piano attraverso i misteri, i tabù, il Grande Segreto di una famiglia disfunzionale, attraverso mezzo secolo. Il valore principale del romanzo è stato indicato nella sensibilità "alle sottili crepe nell’edificio della società svedese" [...], affrontando "un tabù della socialdemocrazia scandinava, risalendo all’epoca della sua fioritura come modello di uguaglianza e solidarietà sociale per dare voce a coloro che ne furono tagliati fuori, privati perfino dei diritti umani" (così recita la nota dell'Editore). Ma oltre a raccontare la vergogna dei manicomi di un'epoca fortunatamente passata, è anche un romanzo sulla famiglia, l'amicizia, la solitudine, il riscatto.
Dopo il bellissimo Io non mi chiamo Miriam (Iperborea, 2016), Axelsson torna a piacermi molto, sia per tematiche che per efficacia narrativa e scrittura.
[E poi, W le splendide copertine Iperborea!]
July 23, 2024
Tyvärr lite av en besvikelse. Många partier var snabblästa, men språket var beklagligt enkelt och platt. De många tidshoppen var för det mesta snyggt sammanvävda, men bidrog ibland till att vissa delar av boken kändes underutvecklade.
Påfundet "Den Andra" fungerade inte bra och gjorde berättelsen repetitiv utan att berättiga sin existens, varken i relation till huvudkaraktären eller de teman som behandlades.
Beskrivningarna av de "sinnesslöa" och anstalterna som dessa tvingades in på, och hur detta i hög grad påverkade nära anhöriga och deras samspel sinsemellan var däremot träffande.
Påfundet "Den Andra" fungerade inte bra och gjorde berättelsen repetitiv utan att berättiga sin existens, varken i relation till huvudkaraktären eller de teman som behandlades.
Beskrivningarna av de "sinnesslöa" och anstalterna som dessa tvingades in på, och hur detta i hög grad påverkade nära anhöriga och deras samspel sinsemellan var däremot träffande.
August 19, 2018
Som i Nerverna m.fl. romaner just nu förmedlas psykiatrihistoria via en familjeberättelse. Här lär vi oss mer om sinnesslöanstalterna Vipeholm (känd från P3 Dok) och Värnhem. Får visst aldrig nog av den genren.
April 16, 2020
Niente di che. Anzi, a dire il vero ho fatto non poca fatica a completarlo.
Stile scialbo, storia di una famiglia raccontata in maniera un po' banale, con continui salti temporali - flashback. Tema un po' appiccicato, che risulta quasi solo accennato. Forse è voluto, me ne rendo conto, ma sinceramente preferisco altro sul tema.
Niente, bruttino per me.
Stile scialbo, storia di una famiglia raccontata in maniera un po' banale, con continui salti temporali - flashback. Tema un po' appiccicato, che risulta quasi solo accennato. Forse è voluto, me ne rendo conto, ma sinceramente preferisco altro sul tema.
Niente, bruttino per me.
June 10, 2025
Jag uppskattade att boken inte slutade med försoning, uppfriskande med ett icke-lyckligt slut! Handlingen svajade lite dock, det var så många teman som skulle petas in i samma historia, jag fick känslan att Majgull börjat skriva i flera olika ändar och inte riktigt fick ihop trådarna. Det var en hel del ytskrapande men inget djupdyk. Roligt att hon återkommer till Norrköping i sina böcker.
This entire review has been hidden because of spoilers.
April 11, 2022
Ja, jävlar. Jag älskar Majgull Axelsson. Jag älskar hennes språk, hennes karaktärer, hennes världar. Jag älskar hennes romaner och av de jag har läst (vilket är ett gäng men inte alla) kan Ditt liv och mitt mycket väl vara den bästa.
July 11, 2022
När den är bra är den jättebra men de bitarna var för få.
February 3, 2018
Lyssnat på denna som radioföljetong och uppläsningen av Catharina Larsson är riktigt bra.
Jag trodde nog att det skulle handla ännu mer om hur utvecklingsstörda behandlades och bemöttes förr. Man får veta en del (och det är riktigt skrämmande fakta), men boken handlar mer om Märit och hennes liv, där det råkar ingå en autistisk bror i familjen. Att familjen i övrigt är rätt så dysfunktionell är visserligen intressant, men jag hade gärna sett att "de sinnesslöa" fått ta ännu mer plats. Nu känns det som om det bara är en av många trådar i berättelsen.
Perspektivet växlar mellan dåtid och nutid och det är inte alltid lätt att hänga med när en lyssnar. Ibland tar det ett tag innan jag upptäcker att perspektivet ändrats och det stör mig en del. Det förekommer en del jobbiga/starka scener i boken, så det ska man vara beredd på. Särskilt en har etsat sig fast och fick nästan mitt hjärta att gå sönder...
Jag trodde nog att det skulle handla ännu mer om hur utvecklingsstörda behandlades och bemöttes förr. Man får veta en del (och det är riktigt skrämmande fakta), men boken handlar mer om Märit och hennes liv, där det råkar ingå en autistisk bror i familjen. Att familjen i övrigt är rätt så dysfunktionell är visserligen intressant, men jag hade gärna sett att "de sinnesslöa" fått ta ännu mer plats. Nu känns det som om det bara är en av många trådar i berättelsen.
Perspektivet växlar mellan dåtid och nutid och det är inte alltid lätt att hänga med när en lyssnar. Ibland tar det ett tag innan jag upptäcker att perspektivet ändrats och det stör mig en del. Det förekommer en del jobbiga/starka scener i boken, så det ska man vara beredd på. Särskilt en har etsat sig fast och fick nästan mitt hjärta att gå sönder...
April 17, 2021
Devo dire che mi aspettavo qualcosa in più, qualche chiarimento. Ma alla fine capisco anche che l'intento dell'autrice non sia spiegare perché la protagonista senta la voce di una sorella mai nata nella testa,
quanto invece raccontare un modo di vivere sbagliato, un continuo autolimitarsi che ci porta a fare errori e a creare relazioni tossiche. Relazioni che molto spesso nascono in famiglia e che si accettano per convenzione, come quella di Märit con i nonni o col fratello Jonas. È bello vedere che però non è mai troppo tardi per distaccarsene. Per allontanarsi dal veleno che gli altri, consciamente o meno, cercano di somministrarci. Consigliato.
quanto invece raccontare un modo di vivere sbagliato, un continuo autolimitarsi che ci porta a fare errori e a creare relazioni tossiche. Relazioni che molto spesso nascono in famiglia e che si accettano per convenzione, come quella di Märit con i nonni o col fratello Jonas. È bello vedere che però non è mai troppo tardi per distaccarsene. Per allontanarsi dal veleno che gli altri, consciamente o meno, cercano di somministrarci. Consigliato.
May 29, 2017
Av någon anledning älskar jag allt Majgull Axelsson skriver. Boken är ännu ett exempel på hennes förmåga att bygga en riktigt bra skönlitterär intrig runt ett ämne som är svårt och som väcker många frågor och engagemang. Den här gången handlar det om institutioner där man placerade människor med funktionsvariationer, om hur personalen där avhumaniserade och begick övergrepp på patienterna, här i Sverige, och så sent som på 50-talet. Det må vara svårt att ta till sig, men det är en viktig bok att läsa
October 1, 2018
Jag fick kämpa för att ta mig igenom denna bok. Tyckte inte att historien var intressant, varken den i nutid eller dåtid. Språket författaren använder är enkelt och journalistiskt, det fängslar mig inte alls. Jag hade svårt för jagets andra jag, Den Andra, och förstod aldrig vad det hade för vits. En svag tvåa!
December 18, 2017
Jag hade av någon anledning förväntat mig mer.
Det känns som att det saknas något för att jag ska gilla boken.
Det känns som att det saknas något för att jag ska gilla boken.
April 22, 2022
Märit deve recarsi alla casa della sua infanzia per festeggiare il suo settantesimo compleanno assieme al fratello gemello. La prospettiva non le è così gradita, ma lo stesso parte in treno e il viaggio le riporta alla mente una marea di ricordi, soprattutto nel momento in cui, passando per Lund, decide di fermarsi per visitare la tomba del fratello maggiore, Lars, morto molti anni prima al manicomio di Vipeholm.
In questo viaggio Marit non è mai sola, infatti nella sua testa risiede ancora e sempre "l'altra", la sorella gemella, morta durante il parto. È il suo doppio e anche il suo opposto, una presenza che la assilla ed è tutto ciò che lei non è mai stata.
Majgull Axelsson, scrittrice e giornalista, ama indagare su fatti scomodi realmente accaduti. Stavolta tocca al lato oscura della Svezia degli anni 60, quando persone con disabilità intellettive venivano internate in questi istituti in cui venivano trattate in modo disumano, maltrattate e torturate al punto che poche di loro raggiungevano i 40 anni. Usate come cavie per esperimenti e, dopo morte, materiale per le prove di dissezione per gli studenti di medicina di quegli anni.
Questa è la sorte toccata a Lars. Quando la madre muore prematuramente, il ragazzo viene subito internato a Vipeholm e cade nel totale oblio, abbandonato da una famiglia che non solo non va mai a trovarlo, ma non lo nomina neanche più, come se non fosse mai esistito.
Un focolare domestico decisamente poco sano, una famiglia in cui le relazioni non funzionano, tra silenzi, velenosa schiettezza e malcelato disprezzo.
Neanche la nostra Märit si salva, anche lei è debole e cieca, se non per una singola volta in cui trova il coraggio di andare dal fratello... E sarà un'esperienza che le cambierà la vita.
Storie ed argomenti intensi come sempre, come sempre con un stile semplice e scorrevole. Interessante, bel libro anche se tutto sommato avevo aspettative più alte per un tema del genere e mi aveva convinta molto di più con "Io non mi chiamo Miriam". Se non conoscete l'autrice io continuo a consigliare proprio quello 😉
In questo viaggio Marit non è mai sola, infatti nella sua testa risiede ancora e sempre "l'altra", la sorella gemella, morta durante il parto. È il suo doppio e anche il suo opposto, una presenza che la assilla ed è tutto ciò che lei non è mai stata.
Majgull Axelsson, scrittrice e giornalista, ama indagare su fatti scomodi realmente accaduti. Stavolta tocca al lato oscura della Svezia degli anni 60, quando persone con disabilità intellettive venivano internate in questi istituti in cui venivano trattate in modo disumano, maltrattate e torturate al punto che poche di loro raggiungevano i 40 anni. Usate come cavie per esperimenti e, dopo morte, materiale per le prove di dissezione per gli studenti di medicina di quegli anni.
Questa è la sorte toccata a Lars. Quando la madre muore prematuramente, il ragazzo viene subito internato a Vipeholm e cade nel totale oblio, abbandonato da una famiglia che non solo non va mai a trovarlo, ma non lo nomina neanche più, come se non fosse mai esistito.
Un focolare domestico decisamente poco sano, una famiglia in cui le relazioni non funzionano, tra silenzi, velenosa schiettezza e malcelato disprezzo.
Neanche la nostra Märit si salva, anche lei è debole e cieca, se non per una singola volta in cui trova il coraggio di andare dal fratello... E sarà un'esperienza che le cambierà la vita.
Storie ed argomenti intensi come sempre, come sempre con un stile semplice e scorrevole. Interessante, bel libro anche se tutto sommato avevo aspettative più alte per un tema del genere e mi aveva convinta molto di più con "Io non mi chiamo Miriam". Se non conoscete l'autrice io continuo a consigliare proprio quello 😉
April 12, 2020
Protagonista di questo romanzo è Marit, una ex giornalista che, alla soglia dei 70 anni, snocciola le tappe fondamentali della propria esistenza. Questo scorrevole resoconto ci conduce in un viaggio nella Svezia degli anni '60, dove la disabilità, e più in generale la diversità, sembrano non essere ammesse. La vita di Marit però si rivela essere indissolubilmente intrecciata con quella di due personaggi, suo fratello Lars e la sua amica d'infanzia (nonché cognata) Kasja. Ad unire questi ragazzi è infatti proprio la diversità , il disagio, l'emarginazione. Se Lars, affetto da gravi disturbi dello spettro autistico paga lo scotto maggiore, Kasja, la cui madre soffre di un'acuta depressione vive un'adolescenza difficile e tormentata. Intorno alla giovane Marit tutti rimangono insensibili al dramma di Lars, ormai rinchiuso in un ospedale psichiatrico, tranne lei, inseguita da un senso di colpa che alberga dentro di lei sotto il nome de "L'Altra". Molti sono i presupposti e le intenzioni presenti in questo volume, ma non tutti vengono sviluppati in maniera efficace. Marit, nelle ultime pagine, abbandonando il suo 70 esimo compleanno, decide di lasciarsi alle spalle quel mondo di ipocrisia e finta perfezione rappresentata da Kasja e dal fratello gemello Jonas, ma non risolve il suo senso di colpa nei confronti del suo "piccolo grande fratello" Lars.
June 7, 2017
Ditt liv och mitt är en välskriven och tänkvärd berättelse. Jag tycker om det fina språket som gör läsningen i sig till en njutning. Boken är lättläst, faktiskt mer lättläst än både Moderspassion och Jag heter inte Miriam. Huvudpersonen är en kvinna i 70-årsåldern, och jag inser att det inte är alltför många böcker jag läser som har det. Beskrivningen av Märit är fin och ärlig, även om jag tycker ”den andra” i början är lite underlig. Men allt eftersom historien utvecklar sig så vänjer jag mig.
Det finns en ambition i Ditt liv och mitt att läsaren ska bli nyfiken på vad som hänt Märit tidigare, och det antyds som ett ”mysterium”. Jag tycker historien står på egna ben, och den hade inte behövt balansera på gränsen till spänningsroman, för det är den inte. Jag blir berörd av historien, i synnerhet den om Märits bror. Förmodligen beror det på att jag levt nära personer som haft någon form av förståndshandikapp, och i första hand upplevt hur folk utanför så lätt dömer sådana personer. Även i vårt samhälle numera. Den tid och den behandling dessa människor fick utsåt som Majgull Axelsson beskriver är horribel och komplett obegriplig.
Jag kommer definitivt att vilja läsa mer av Majgull Axelsson, och vill nog påstå att hon är en av mina favoritförfattare, även om Ditt liv och mitt inte är lika stark som Jag heter inte Miriam.
Omdöme: Välskrivet drama om utsatthet, ånger och personligheter
Betyg: 4+
https://lottensbokblogg.wordpress.com...
Det finns en ambition i Ditt liv och mitt att läsaren ska bli nyfiken på vad som hänt Märit tidigare, och det antyds som ett ”mysterium”. Jag tycker historien står på egna ben, och den hade inte behövt balansera på gränsen till spänningsroman, för det är den inte. Jag blir berörd av historien, i synnerhet den om Märits bror. Förmodligen beror det på att jag levt nära personer som haft någon form av förståndshandikapp, och i första hand upplevt hur folk utanför så lätt dömer sådana personer. Även i vårt samhälle numera. Den tid och den behandling dessa människor fick utsåt som Majgull Axelsson beskriver är horribel och komplett obegriplig.
Jag kommer definitivt att vilja läsa mer av Majgull Axelsson, och vill nog påstå att hon är en av mina favoritförfattare, även om Ditt liv och mitt inte är lika stark som Jag heter inte Miriam.
Omdöme: Välskrivet drama om utsatthet, ånger och personligheter
Betyg: 4+
https://lottensbokblogg.wordpress.com...
June 6, 2024
Das erste Buch, welches ich von Majgull Axelsson gelesen habe ("Ich heiße nicht Miriam"), hat mich mehr gefesselt. Die Thematik die aufgegriffen wird, ist wichtig und auch die Spannung wird aufrecht gehalten, jedoch hätte es für mein Empfinden noch tiefer gehen können und die unterschiedlichen Thematiken und Konflikte, die angedeutet werden, hätten noch mehr ausgeführt werden können. Dennoch lesenswert und ich werde auch die weiteren Bücher der Schriftstellerin lesen.
November 4, 2021
Ich habe so viele Fragen an das Leben, und bei Majgull Axelsson finde ich tatsächlich Antworten.
January 14, 2023
En oerhört välskriven bok. En nutida version av Dr. Jekyll och mr Hyde som gestaltas i en tragisk familjehistoria.
February 9, 2020
Jag gillar temat i boken och Axelssons sätt att lyfta fram skeenden ur historien som vi människor skäms för. Dock hade jag önskat mer. Detta är ingen historiebok men jag hade velat ha mer, fler beskrivningar av livet i Vipeholm och dess hemskheter. För det är fruktansvärt och sorgligt detta kapitel av svensk historia men jag önskar jag kände mer.
Dock känner jag igen mig i familjebeskrivningarna och känner Märits ilska och frustrationen över allt det osagda som inte får sägas högt. Så frustrerande att vara ung och inte bli lyssnad på. Även om hon är återhållsam på ett sätt så gör hon det som alla i en dysfunktionell familj "drömmer" om - att hänsynslöst agera ut sin ilska.
Dock känner jag igen mig i familjebeskrivningarna och känner Märits ilska och frustrationen över allt det osagda som inte får sägas högt. Så frustrerande att vara ung och inte bli lyssnad på. Även om hon är återhållsam på ett sätt så gör hon det som alla i en dysfunktionell familj "drömmer" om - att hänsynslöst agera ut sin ilska.
This entire review has been hidden because of spoilers.
August 17, 2023
Bra, fin!
Displaying 1 - 30 of 114 reviews