Vad sker i psyket när en människa drabbas av sjukdom? Man börjar ofta minnas barndomen, i Göran Greiders fall en rätt så typisk arbetarklassuppväxt i Vingåker. Under hösten 2020 åkte han in och ut på sjukhus och kring nyår fick han en cancerdiagnos. Under hela denna tid har han skrivit, ofta i sjuksängen, och format en historia om sjukdom och minne i brutna rader. Det är en enkel berättelse i korta stycken där ett liv skärskådas mer självutlämnande och uppriktigt än tidigare i Greiders skönlitterära verk.
Barndomsbrunnen är ingen utpräglad eländeshistoria cancerbehandlingarna är numera fantastiska och de goda prognoserna borde ta bort en del skräck från den laddning som ordet cancer alltid haft. Men den tuffa cellgiftsbehandlingen och ångesten inför all ovisshet är förstås närvarande. Ändå finns här humorn, de färgstarka minnesbilderna men också en resolut idé om att minne och klasserfarenhet är djupt förbundna med varandra. Existens och politik går hand i hand i en bok som med lätt anslag tar sig igenom svåra ting.
”Barndom och sjukdom. Två domar föll. Den första blir jag aldrig fri från. Den andra ska jag klara.”
Som jag förstår det har Göran Greider undvikit att fundera på och processa sin barndom, kanske för att barndomstankar verkar försvagande. Han liknar mötet med barndomen vid kryptonit som får superkrafterna att tryta. Men när han i sextioårsåldern blir allvarligt sjuk tränger minnen av arbetarklassuppväxten i Vingåker fram.
”Barndomens dagar är den vuxnes nätter.”
Greider är en av få i offentligheten som bedriver både litterär verksamhet och dagspolitisk analys. Han misstros från två håll. Han förstår och relaterar till sverigedemokrater då de delar samma naiva trosvissa moralismer. Han förlåter dem allt utom deras val av parti.
”Från tonåren ända till den dag som idag är har jag ibland fantiserat om att slippa detta liv. Nästan någongång varje dag har tanken infunnit sig. Med åren har jag förstått vad det där är. Ett sätt att vila ut. Utslocknandets vila.”
Greider ryggar inför det privata men i Barndomsbrunnen bjuder han till ganska frikostigt. Han träder fram i sin fulla mänsklighet. Tillåter sig säga emot sig själv. Läsaren får veta att han slog ihjäl fågelungar och snattade som barn. Han funderar på hur det påverkar en människa att vara ful och frånstötande, kanske gjorde det honom normkritisk. Anledningen till att han aldrig har haft några nära vänner, hittar han i klassresan, i sitt självförtroende och sin frigörelseförmåga. Han är en solitär som förhåller sig diagonalt till människor.
Han skriver vackert, poetiskt med epifaniska metaforer. Vissa rader om livet och döden, själen och kroppen, fåglar och demokrati riktigt skimrar. Serietidningarna som han läste som barn, var arbetarklassens gudavärld. Marx ett sommarlov av ljus. Hans pappa som en underbar sång till anarkismen.
”Döden är en dörr som när som helst kan öppnas. Döden stiger in och tänder alla lampor. Du kommer att vara yrvaken när döden klampar in.”
Jag har tidigare bara läst Göran Greiders journalistiska verk så det här var det första jag läste av hans (mer) kreativa, självbiografiska skrivande. Jag tyckte mycket, mycket om Barndomsbrunnen. Ömsom sentimentalt, ömsom klarsynt men genomgående rörande och välskrivet. I fokus står naturen, kroppen, minnena, svaghet, familjemedlemmarna, musiken, medicinerna och som alltid – klassamhället.
"Jag älskar människors ansikten med mitt eget öppna ansikte Blad på blad av grönska Det är roligt att slå käft med sjuksköterskan när hon bäddar sängen Men jag gillar inte riktigt de här korta anteckningarna Vafan ska rymmas på en gravsten Stenhuggaren som graverade min mors gravsten hade torterats i Chile Vi stod bland stenarna på hans verkstad i Leksand och snuddade bara vid detta fruktansvärda Han vände bort ansiktet ibland och då genomborrade hans blick mig Vardagliga små samtal är en oerhörd naturmedicin"
All text och alla ord som kommer ur den mannen älskar jag. Har hittills aldrig läst något halvdant eller dåligt av det han har gett ut. Denna samling av tankar dikter och notiser rör sig om tiden då han var svårt sjuk och var nära att dö.
Barndomsbrunnen är den första bok jag läst av Göran Greider (med undantag för Populistiska manifestet). Tidigare har jag bara tagit del av hans tankar genom tidningsartiklar och mediaframträdanden. Fler Greiderböcker kommer definitivt att läsas då Barndomsbrunnen var fantastisk. Det är sjukhusvistelser på Nya Karolinska och tillbakablickar på barndomen i Sörmland på 60-talet – och klassmedvetandet finns alltid där. Lika mycket i diskussionerna med sjukhuspersonalen som när Greider lyfter barndomens arbetare i Vingåkers textilindustri.
Jag älskar allt.
Mitt favoritcitat: ”produktivitet skrämmer den sparsmakade medelklassen” (Greider om sin egen arbetstakt och den kritik han fått utstå till följd av den).
Jag lyssnade på Greiders egen inläsning, och det blev på ett sätt kanske en starkare upplevelse av det, men samtidigt måste jag kanske läsa om den i text för att få vila ögonen på diktpartierna lite längre.
Göran Greider hade länge en svår hosta. Efter många undersökningar får han besked om att han har en aggressiv form av blodcancer. Som går att bota med cellgiftsbehandling. Under våren när G Greider genomgår sin cellgiftsbehandling skriver han ner sina tankar. Allt som kommer i hans tankar. Det är allt från sjukdom till död, vänlig och kunnig personal, kapitalism och demokrati samt alla minnen som bara flödar fram från barndomen. Det blir lite av en självbiografi där delar av hans barndom passerar. Även minnen från sina föräldrar och livet i Vingåker blir tydliga, sådant han inte haft en tanke på tidigare. Han skriver också sin politiska syn, det som gett honom hans socialistiska åsikter, en djup klasskänsla som inte övergett honom. Naturen framstår som viktig. Han skriver att natur och arbete är äldre än kapitalet. Sjukdomen gör honom trött, och han konstaterar: man blir mindre stridbar när kroppen sviktar. Ändå skriver han ledare i DD ibland, och medverkar i tv-soffa innan han åker på cellgiftsbehandling. Trots sin sjukdom och att han ibland är både trött och utlämnad till andra i sin sjukdom förmedlar Göran Greider en längtan till livet. Som smittar av sig! En finstämd och allvarlig bok med många läsvärda tankar.
Många av Göran Greiders ”betraktelser” under rubriken Dagsformer har jag redan läst på Instagram i våras, då han lade ut en text om dagen under sin tunga cancerbehandling. Det är ärligt, enkelt och avskalat om att vara svag och utsatt, men ändå finna glädje i enkla saker som att titta på fåglar eller gå en promenad. I den första delen gör han nedslag i barndomen, ”som vi avtjänar även efter att vi frigivits”. Här finns så många citat jag vill spara. Göran Greider vet mycket om vad det är att vara människa och vad som formar oss.
"Barndom och sjukdom. Två domar föll. Den första blir jag aldrig fri från. Den andra ska jag klara."
Det slår mig hur få böcker jag läst om sjukdom och vad som händer med en människa när denne genomlever sina fysiskt sett svagaste stunder. Så viktigt ämne! Greiders tillbakablickar på barndomen från sjukbädden bildar ett vackert porträtt av världen där allt från löv och snö, husdjuren, serietidningarna och till stora politiska händelser får mening.
Greider om sin barndom blandat med sjukhusbesök under Corona året 20/21. Intressant blandning av poet och politisk skribent i bekanta Årsta o NKS-kretsar.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Minns att jag hörde Greider i Gävle för ganska många år sedan. Då ställde jag en mer personlig fråga, som han blev avog och avvärjande inför. Men nu har ålder och sjukdom fått honom att närma sig detta och sin dysfunktionella familj. Han skriver vackert, poetiskt och lågmält om barndom och sjukdom, och deras gemensamma nämnare svagheten. Befriande att han är marxist, lovordar och ser kommunism, det gemensamma, solidariteten, som vår väg ur mänsklighetens förhistoria. Och läser och förhöjer sin text så bra.
Ur barndomsbrunnen flödar minnen, tankar, rädslor, styrka och svaghet. En sån fantastisk bok, personlig och äkta, skriven på okänd mark när livet tar en vändning som gör döden närvarande. En bok att återkomma till. Varvar djuptänkande betraktelser, glömda minnen, konkreta sjukdomstecken i dagboksform, och poesi.