Fyra av tio vuxna i Sverige lever i singelhushåll. Det borde finnas nästan tre miljoner singlar i vårt avlånga land, och ett enormt antal potentiella partners för den som längtar efter kärleken. Ändå vill ingen bli tillsammans med huvudpersonen i Amanda Romares svarta och underhållande debutroman.
För I will always love you är en mening som huvudpersonen i Halva Malmö består av killar som dumpat mig aldrig verkar få höra. På riktigt. Hon har testat allt. Dejtat killar över sin liga, i sin liga, under sin liga, svajpat på Tinder och raggat ute. Hon har dejtat jurister, forskare, bartenders, ingenjörer, livsmedelsförsäljare och snickare. Hon har varit undergiven och dominerande, men förblir övergiven. Hon har svårt att ens komma till second base, en andra dejt. Det är samma för hennes vänner. Tillsammans försöker de förstå den ekvation som det är att vara singel i det tjugoförsta århundradet.
Halva Malmö består av killar som dumpat mig är en bister men underhållande lägesbeskrivning av jakten på kärlek från Skåne till Lycksele.
Amanda Romare är producent på produktionsbolaget Bloody Brilliant Productions och en av grundarna till stiftelsen Den Andra Sidan. Halva Malmö består av killar som har dumpat mig är hennes skönlitterära debut. Hon bor i Malmö.
”Jag ska ALDRIG dejta igen, eftersom smärtan inte är värd det. Men när jag kom in på appen - fyhelvete vad skönt. Det var en ljuvlig känsla att välkomnas in i det trygga klimatet och swipa från kille till kille.”
Oj så tomt det blev efter att ha läst klart denna lilla goding! En riktig kompis i höstmörkret. En bok i dagboksform - som fina små brev skrivna till läsaren. Romare skriver med en rättfram och frispråkig ton om att vara osäker, bortkommen och skraj i dejtinglivet. Att ha dålig självkänsla, om hemska killar som inte skriver tillbaka och den vidriga tomheten som infaller när man blivit dumpad för tredje gången i rad innan tredje dejten. Det är så mycket ångest och samtidigt en del igenkänning som känns ända in i märgen.
Det är en stark trea. Det blir aldrig en fyra för från mitten av boken upplever jag att det blir tjatigt. Jag tappar bort namn (vem av alla var det där då?) och blir ganska trött på Amandas ältande. Trots det är det en genuin och sjukt autentisk läsupplevelse skriven med självdistans och go humor.
PS! Jag vill flytta till Malmö!! Googlade varenda bar och restaurang och kände bara mmmm
Det var på många sätt konstigt att läsa Halva Malmö består av killar som dumpat mig, för det finns så mycket jag känner igen mig i. Jag kommer från nästan samma ställe Romare är från från början, med andra ord har även jag gått på tonårsdisko på Madison. Vi rör oss till stor del i samma områden i Malmö. Jag är precis lika hypokondrisk och har också närt en liten, liten kärlek till Adrian Boberg från Rollspelsklubben (jag har dock aldrig trackat honom med meddelanden på messenger). Populärkulturella referenser verkar vi i stort sett dela, och våra mammor fyller tydligen år på samma dag.
Den stora skillnaden är att jag var mellan 19-22 när min dejtingjakt, som på många sätt påminner om Romares, pågick för fulla muggar. Amanda är i boken 32, men hennes beteende och emotionella reaktioner känns för mig betydligt mer omogna än så (att dessutom hänvisa till att “skejtkillar har en viss coolhetsfaktor” osar väl 15-åring?). Detta får mig lite att fundera, är det tvåsamheten, att leva tillsammans med någon och ständigt referera till “sin andra hälft” som gör att vi uppfattas som vuxna? Eller det kanske inte går att dejta med värdighet när man kommer upp i åren?
På många sätt är Halva Malmö består av killar som dumpat mig ett perfekt tidsdokument över Malmö idag men säkerligen även Sverige i stort. Det är Tinder, det är trendiga platser i Malmö och klockrena beskrivningar av vanliga moderna arketyper, och det beskrivs som helt naturligt att rådfråga ett medium om sina livsdilemman vilket jag förstått är poppis generellt hos “millennials” tillsammans med magiska stenar och astrologi. Någon stor litteratur är det inte, och språket lämnar en del att önska (särskilt överanvändandet av utropstecken i tid och otid är extra störigt) men det är underhållande, utlämnande på ett sätt som är uppfriskande och fullt av igenkänning.
Det här är en samtidsroman om när kärleken inte vill flytta in, ett vrål av frustration över att gång på gång bli dumpad och inte ens lyckas få till en tredje dejt. I vår tid finns ett narrativ om självständighet och baksidan av det är ensamhet. 40% av den vuxna befolkningen lever ensamma enligt SIFO. Amanda Romare berättar öppenhjärtigt, med humor och självdistans, om hur det kan vara att bli dumpad av halva Malmö.
Jaget, som också heter Amanda och är lika gammal som författaren (31 år) lär vi känna genom ett års dagboksanteckningar. Hon har ett stabilt och lustigt gäng med vänner. De har med sig piskor ut på krogen som de klatschar hit och dit med, som raggningstrick. Amanda är rolig, snabbtänkt, drogfri, frispråkig och ganska snygg. Hennes standardfråga lyder: Hade du helst velat ha sex med en gris eller en död människa? Hon söker kärleken på krogen, bland grannar och vänners vänner samt Tinder – kärlekens bajstunna.
Ett fåtal tillfälliga sexuella förbindelser får hon till, men blir obönhörligen dumpad som ”flickvänsmaterial”, trots att hon är jättebra på att kommunicera, sväljer sin stolthet, förflyttar sina gränser, försöker vara en ”cool girl” som är öppen för det mesta. Hon anpassar sig, kompromissar, biter ihop, tröstar och peppar, bjuder till, sätter sig in i den andras situation, men det hjälper inte. Hon ifrågasätter sig själv allt mer, sin klasshärkomst, sitt utseende. Hon skäms över hur hon låter sig bli behandlad. Analyserandet går henne på nerverna och hon tappar sin genuinitet.
Boken känns ganska lång och det gör att läsaren verkligen får uppleva hennes känslor av hopplöshet och utmattning som ökar i takt med dumpningarna. Amanda hyvlas ner bit för bit men berättelsen tappar inte ett uns espri. Hon silar sina upplevelser genom ett ironiskt filter vilket får mig att skratta högt flera gånger. Jag är egentligen för gammal och måste ibland googla det ungdomliga tugget och somliga av alla populärkulturella referenser. Men även för mig är det här är en riktigt rolig roman.
”Kom en timme för sent, även om vi bara satt en preliminär tid. Jag valde som sagt min gröna skinndräkt men svettades sönder den. Inget andades under mig. Jag var alldeles våt.”
Men den har förstås ett allvarligt djup. Hur ska en människa som upplever sig oälskbar våga visa sig sårbar? Vilka möjligheter återstår när kärleken reducerats till en vara på Tinder? Jag tror inte att sex och/eller sms är särskilt bra grogrunder för kärlek. Kanske föredrar många män(niskor) förlegade ideal? Amanda kan försörja sig själv, hon utstrålar varken offer eller våp utan är rättfram med vad hon vill och hon tar initiativ. Är det vad hela den här skiten handlar om; att en stor andel män inte attraheras av kvinnor som inte är lågmälda, blyga och behövande?
Jag lyssnade på ”faktaboken” om insel parallellt. Somliga män som blir dissade vill döda kvinnorna som dissar dem. Många kvinnor som dumpas, Amanda exempelvis, tackar för tiden som varit, biter i det sura äpplet och försöker ta hand om sina jobbiga känslor själv, för att sedan avsluta med några uppmuntrande ord till killen. En annan stor skillnad är att många kvinnliga singlar söker stöd hos vänner och familj. Insels sitter socialt isolerade framför datorn och sprider sitt hat.
Jag tror att några av anledningarna till problemen med utebliven ömsesidig kärlek är bra saker som jämställdhet, frihet, självständighet och valmöjligheter. Men det djupt mänskliga behovet av nära relationer har inte förändrats. Samtidigt som jämställdhet och allt det andra ökar välbefinnandet i redan etablerade relationer. Man ska ”bara” lyckas komma dit.
Romare skriver modigt fram ett realistiskt porträtt av en medelung kvinna i vår samtid. Jag gillar det litterära greppet med ett renodlat subjektivt jag-perspektiv. Via dagboken berättar hon vad hon tänker på, vad hon håller hemligt för kompisarna och vad hon egentligen menade och tänkte när hon sa si och så. Läsaren får tillsammans med Amanda gissa sig till killarnas belägenheter.
Ni som gillar Girls, Bridget Jones dagbok, Nuckan, Bara ha roligt och Männen i mitt liv, kommer definitivt uppskatta den här.
Vaaaarför hypear alla upp denna bok? Hade jag varit 16 kanske den hade gått hem men ärligt talat känner jag mig alldeles för gammal för boken (blev nyss 30) & gnället är allt annat än charmigt.
Känner verkligen att jag inte har något fint att säga om huvudpersonen Amanda (som jag innerligt inte hoppas är baserad på författaren) eller det slarviga språket. Den saknar helt det djupa & vackra som finns i exempelvis ”Männen i mitt liv” där deppan & ångesten också stundtals tar över helt, men på ett mindre gnälligt & ”pick-me girl” vis.
Den får ändå ⭐️⭐️ pga ibland rolig & relaterbar.
SPOILER NU!
. . . . . . . . .
Också råtöntigt att hon faktiskt ”skaffar en kille” tillslut. Tror den hade varit bättre om hon lyckades se hur sjukt hennes beteende var & skaffat sig en hobby eller terapeut.
Stundtals kul om vännerna och deras liv, men alltså det här med killarna och självbilden är ju bara plågsam läsning och boken är på tok för lång. Rent litterärt är det ju inget särskilt heller.
I "mina kanaler" har det varit en hel del prat om Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Eftersom den handlar om Tinder-dejtande och därmed relationer och kärlek var mitt intresse ganska svalt. Men så läste jag några utdrag ur boken på en blogg och skrattade till och kände att den kanske visst var för mig.
Amanda bor i Malmö och jobbar ihop med sin mamma och syrra. Utöver jobbet är Dr Pepper, gänget med bästisar, centrum i livet. Och så killar då. Amanda ser par och drömmer om tvåsamheten, men hon är och förblir singel. Hon raggar upp killar på uteställen och blir sedan helt hocked på dem, men de faller aldrig för henne. Hon installerar Tinder och dör inombords när en kille avmatchar henne efter de träffats och hon kastas mellan hopp och förtvivlan under det år vi följer henne.
Jag skrattade högt flera gånger under läsningen av Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Den var riktigt rolig! Galghumor förvisso, men just det är min tekopp det! Jag tycker också väldigt mycket om hur mycket kropp det får handla om. Mens under sex, vad gör man med tampongen? Amanda blir lite brydd när en kille pissar på vägen hem. Hem till sexet där hans kuk kommer att vara otorkad och när ett ragg undrar om hon vill ha satsen i munnen eller slicka den av honom överväger Amanda alternativen och ryser vid tanken på att slicka hans runda håriga mage och ja... det är kul och krasst och jag tror många kan relatera till att det finns en krock mellan romantik/sexighet och kropp. I vissa lägen.
Jag tycker också om att vi får följa med i Amandas tankar/känslor och sen läsa vad hon egentligen säger/skriver/signalerar. Hon vill vara cool och obrydd trots kaoset på insidan. Som läsare vill man också hindra henne från att göra vissa grejer och fråga hur hon egentligen tänker kring vissa av killarna.
Jag tänkte lite på Bridget Jones dagbok när jag läste Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Känns som en nyare, vassare, mörkare Bridget Jones kan jag tycka. Tänkte också lite på I fiskarnas tecken som har samma krasshet kring kropp och sex.
Jag tycker inte alls man behöver ha Tinder-dejtat för att kunna läsa den här boken. Det har jag aldrig gjort men jag fann den underhållande och möjlig att relatera till i alla fall. Och som många andra är jag imponerad över att Halva Malmö består av killar som dumpat mig är en debut.
Första läsningen: En generationsroman för 80- och 90-talister om singelliv och dejtande i en digital tidsålder. Att bli ghostad, dumpad och ghostad igen. Att jaga killar man inte ens gillar och ändå bli ledsen när de tar bort matchningen på tinder.
Amanda Romare har tagit temp på det moderna dejtandet och livet som en 30-någonting vuxen singel i en storstad. Det är roligt, men det är en svart humor. En relationsroman många i rätt ålder kan känna igen sig i.
En bok för de som gillar Nuckan av Malin Lindroth och Maken av Gun-Britt Sundström.
Och ja, jag är kär i Emil okej?! Vem av alla boys det är får ni läsa boken för att ta reda på!
Andra läsningen: Jag är lika besatt av den här boken andra gången gillt. Den här boken talar verkligen till mig. Det är något med hur rått och naket Amanda Romare skriver. Jag känner igen mig i så mycket. Dejtingkatastrofer, bekräftelsebehov, ångest, ensamhet. Därför är det lyckliga slutet så, så läkande!
Under min Instagrampaus flyttade jag på appen och lade istället en e-bok på samma ställe. Valet föll på Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Jag har därför läst boken lite sporadiskt, i korta stycken, när jag annars skulle ha slöscrollat. Bokens många kapitel passade utmärkt för ändamålet och läsupplevelsen var enkel och stundtals roande, stundtals lite ångestfylld. För som singel är det svårt att inte känna igen sig i delar av Romares historia. Hoppet som följs av besvikelsen som följs av jakten på bekräftelse. Det är en vass samtidsskildring som verkligen sätter fingret på något, samtidigt känner jag att det ibland blir lite likriktat och att den litterära nivån inte riktigt briljerar. Men ett kul tidsfördriv är det och från ett marknadsföringsperspektiv måste jag också säga att titeln och omslaget är en fullpoängare!
Vilket dravel. Är det en självbiografi? Varför vet jag isf inget om varför hon har så dålig självkänsla. En roman? Varför känner jag då ingen av karaktärerna & har svårt att minnas vem som är vem av vännerna, som mest är en kuliss till allt ältande? Eller är det en dagbok? Vad händer isf den 31/2?
Nä, det här hade kunnat vara ett bra grepp om våndorna med singellivet men blev mest ett försök att vara så sexuellt frispråkig som möjligt och ett ledsamt testamente över kvinnors beroende av mäns bekräftelse.
Amanda Romares självbiografi/dagbok om hur det är att vara singel i den moderna tindervärlden har blivit otroligt väl mottagen. Många känner igen sig, tycker att den är otroligt ärlig och modigt skriven, och säger att dem skrattade sig igenom den.
Det kanske är för att jag är en sådan jobbig relationsperson, men jag tyckte att boken var fruktansvärt irriterande. Jag vill inte säga för mycket då det här trots allt är en riktig människas liv och tankar, men låt oss bara säga att jag inte kunde relatera till Romare. Även om jag bortser från detta dock, var boken otroligt repetitiv då den helt enkelt bara består av en 30-årig kvinna som går på 1-2 dejter, gör samma misstag, och blir dumpad. Om och om igen. I 309 sidor. Det var kul första gången, men man tröttnar väldigt snabbt.
Och för många, som känner igen sig, blir detta ju givetvis ännu en sak att relatera till. Något som gör att man känner sig mindre ensam. Detta är varför jag ändå kan förstå varför många tycker om den, och jag kan beundra Amanda Romare som vågar vara så ärlig.
Troligtvis det enda jag faktiskt tyckte om med boken var att den främst utspelade sig i mitt fina Malmö. Författaren bor till och med väldigt nära där jag själv bott, och jag älskade beskrivningarna av de upplysta gatorna längst kyrkogårdarna, Plan B's sunkiga men härliga känsla och Casuals kända milkshakes. Det var fint då vi väldigt sällan får Malmö-baserade böcker, eller media överhuvudtaget för den delen - och om vi får något så har det med kriminalitet att göra.
Annars är jag faktiskt förvånad att jag ens klarade av att läsa hela Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Romare har trots allt skrivit detta om sitt liv, så jag försöker verkligen att inte kräka för mycket på boken eftersom det känns som att jag då kräks på hennes liv. Vilket inte är schyst, så jag håller tillbaka. Rejält.
Summan av kardemumman - nej tack. Vi matchade ett väldigt kort tag där, men jag avmatchar utan skam eller ånger. Tack å hej.
Svår bok att betygsätta. Den är en aning långsam, repetitiv och trevande, ändå kunde jag inte lägga ner boken. Fann mig själv fnissa rakt ut över vissa beskrivningar, och det ska författaren verkligen ha! Däremot kunde jag känna att Amandas karaktärsutveckling i princip var obefintlig och att hon inte kändes helt… realistisk vissa gånger? Kan absolut va så att jag bara inte kan relatera riktigt men kunde känna att karaktären saknade djup, aningen tvådimensionell. Med detta sagt läste jag ändå ut den och ångrar det inte. Den hamnar däremot inte på toppen av min rekommendationslista.
Fantastiskt bra bok! Väldigt rolig och lättläst och väldigt smärtsam och därför svårläst.
Jag skrattar åt det tokroliga, det pinsamtroliga och det generanderoliga och ofta fastnar skrattet i halsen. Det är hjärtskärande att läsa hur Amanda vänder smärtan inåt. Men hon gör det helhjärtat och tar sedan nya tag. Hon har också stöd av ett fantastiskt tjejgäng; Dr Peppers. Inte läst om något så härligt, sedan jag läste Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson.
Det är så här mitt kärleksliv (minus tjejgänget) skulle ha kunnat se ut om jag haft något i den åldern. I realiteten var jag inte ens en av dessa mardrömsdejter; försagd, blyg, tyst, hopplöst sluten. Jag var framförallt bara hopplöst och hjälplöst avståndsförälskad, därför blir jag så berikad och befriad av boken.
Särskilt kan jag relatera till de djupa värdelöshetskänslorna och besattheten inför den omöjliga, totalt hopplösa förälskelsen. Liksom till snällheten, blåögdheten och troskyldigheten, som jag i mitt fall kopplar till att jag som barn aldrig fick någon anknytning till min mamma och därför på ett plan aldrig möttes av besvikelser. Jag blev helt frånkopplad och desorienterad, men med den självklara anknytningsförmågan oanfrätt.
Dagboksformen kan lätt göra läsningen splittrad och emellanåt enahanda, men från sidan 222 hamnar vi här i Västerbotten. Då tätnar boken och blir en helt oemotståndlig bladvändare.
Nästan en tvåa. Medioker, tröttsam, neurotisk, dåligt skriven, dåligt redigerad. Att författaren strösslar så överdrivet mycket med engelska blir bara pinsamt.
2,5 ⭐️ Det finns förutsättningar för att detta ska vara en bok i min smak, med en 30+kvinnas relationer i fokus. Men på något vis känns det lite platt och som ett enda uppradande från en klagande dagbok. Min känsla är att den antingen hade behövt vara roligare eller djupare för att bli något mer än meh. Ibland är det lite kul och vissa stunder finns det absolut igenkänning, men överlag är jag tyvärr mest irriterad.
3,5 En blandvändare med hög igenkänning! Inledningsvis kände jag att den kröp under skinnet på mig, det kändes jobbigt, men är på ett sätt också ett bevis på att Romare hittat rätt i sin tonalitet om singelliv, dejtande och Tinder. Upplevde att det finns ett starkt driv i boken som gjorde att jag ville läsa vidare för att se vad som hände med Amanda och hennes dejtande. Eftersom många i min närhet har förhållanden var det skönt att läsa om en verklighet som bitvis påminner om min egen, utan att själv behöva berätta något om vad som händer i mitt singelliv eller svara på frågan ”hur går det med dejtandet?” Uppskattade också skildringen av olika platser i Malmö. Jag tycker helt enkelt det är extra kul att läsa en bok som utspelar sig på en plats jag känner till.
Trevlig läsning men gav inte så mycket som jag trodde den skulle. Känns som en tonårsbok för vuxna på något sätt? Men det funkade för det mesta! Underhållande och gav ändå ett par insikter, men ganska mycket som inte sa så mycket alls :/ Gillade karaktärerna och att det är skrivet som en dagbok. All in all kul och enkel läsning men vänta er inget revolutionerande kanske.
Vet inte om jag ens kan säga att jag läst denna fullt ut? TMI och irritationen över gnället som genomsyrar boken har gjort att jag då och då (hyfsat ofta) hoppat över ett par sidor. Blir lite uppgiven av att huvudpersonens liv är såhär? Känner inte igen mig? En del av mig känner medlidande för huvudpersonen och en del av mig känner ryck upp dig, detta är inte meningen med livet! Är boken baserad på ett äkta liv hoppas jag av hela mitt hjärta att hon får ett bättre liv vidare! Men den får bara 1 stjärna av mig