Det är examenstider på Stockholms Stadsläroverk och förberedelserna pågår för fullt inför den stora vårfesten med middag, dans och så kvällens clou: den traditionsenliga teaterföreställningen.
I slutscenen faller hjältinnan ned på scengolvet till rungande applåder men det hör inte till pjäsen, hon har blivit förgiftad med cyankalium.
Puck och Einar undervisar båda på läroverket och kommissarie Christer Wijk är snart på plats. Men knappt har han hunnit dit förrän han gör en hemsk upptäckt, under scenen ligger ännu en död elev!
Vem är det egentligen som velat röja de kvinnliga eleverna ur vägen och stulit kemikalier ur skolans giftskåp?
Dagmar Lange was a Swedish author of crime fiction under the pen name Maria Lang. She was one of the first detective novelists in the Swedish language, and her books helped make the genre popular in Sweden. Her first novel, "Mördaren ljuger inte ensam," was published in 1949 and caused some controversy because two of the main characters lived in a homosexual relationship. The book was given a positive review by Barbro Alving in Dagens Nyheter.
Lange wrote more than 40 detective novels, as well as crime fiction for young adults. Most of her books are set in the fictional Swedish town Skoga, which is based on Lange's home town Nora. She was one of the original 13 members of the Swedish Crime Writers' Academy when it was founded in 1971.
Bra! Men inte lite trevlig som den första i serien pga sjukt rasistiska uttalanden som kom lite från ingenstans och verkligen förstörde mys-deckare-stämningen. Å andra sidan vara karaktärerna fortfarande, för det mesta, tredimensionella och mysteriet spännande, så den får ändå tre stjärnor.
Boken skrevs 1950, rena nostalgitrippen att läsa! Både på sättet boken är skriven, ordval och studentmiljön. Jag läste boken redan på 60-talet men det var en annan upplevelse att läsa den mer än femtio år senare! Handlingen är förlagd på Stockholms Stadsläroverk, en gymnasieskola, veckorna före studentexamen. I teaterföreställningen, som hålls på vårfesten, dör den kvinnliga huvudrollsinnehavaren. Och dagen efter hittas ytterligare en kvinna död. De är båda förgiftade av gifter från kemisalens giftskåp. Vi får sedan följa Puck som tillsammans med kommissarien Christer listar ut vem som är mördaren! Men innan dess ytterligare ett par mord.
Tämä taitaa olla viides lukemani Maria Langin dekkari. Koska kyseessä on Christer Wijk -sarjan toinen romaani vuodelta 1950, Langin vakiohahmoista Christer Wijk on yhä poikamies, Puck ja Einar Bure eivät vielä ole naimisissa eikä kirjailija Almi Graanista ole tietoakaan. Nyt ei myöskään olla pikkukaupungissa vaan keskellä Tukholmaa lukiossa - jossa yllättäen sekä Einar että Puck ovat opettamassa - tapahtuvia murhia selvittelemässä. Ruotsalaisen keski- ja yläluokan parissa liikutaan, joten Langin ja perinteisen dekkarin ystäville tässä ei ole mitään uutta tai ihmeellistä, kuten ei pidäkään olla. Christer Wijk saa riittävästi mustaa kahvia ja homma toimii.
Minua eivät yleensä vanhahtavat suomennokset haittaa (päinvastoin, joskus vanhassa vara parempi), mutta tässä hieman häiritsi, että Tukholman katujen nimet oli suomennettu, ja jostain käsittämättömästä syystä Christer Wijkin etunimi oli pitänyt muuttaa ilmeisesti suomalaisille helpommin sulatettavaksi Kristeriksi. Lisäksi yhdessä kohtauksessa syötiin inhokkiani, "kaakkua" (enkä usko, että alkutekstissä siinä kohti oli mitään murreilmaisua). Eivät nuo tietysti järin suuria haittatekijöitä olleet, mutta hieman kiusasivat muuten lepppoisaa lukukokemusta.
Inte lika bra som första boken, trots att den utspelar sig i en miljö som borde varit välkänd för författaren. Lite rörig, men läsvärd ändå! 41 böcker kvar!
Ruotsalaisen murhamamman toinen dekkari (vuodelta 1950) on viehättävä yhdistelmä kyräilyä, salailua ja irtosuhteita. Tapahtumat sijoittuvat vuoden 1949 kevääseen, ja tapahtumapaikkana on tukholmalainen lukio. On kevätjuhlan aika, ja oppilaat harjoittelevat näytelmää koulun päättäjäisiä varten. Näytelmän käsikirjoittajana on Einar Bure, joka avioituu kirjasarjan edetessä kertojana toimivan Puck Eckstedtin kanssa.
Näytelmä päättyy traagisesti yhden näyttelijän nielaistua kaliumsyanidia, ja tapausta alkaa selvitellä Krister Wijk yhdessä rikoskonstaapeli Ellertin ja ylikonstaapeli Nordin kanssa. Vaarallista nautittavaksi on tyypillinen suljetun huoneen tapaus, jossa epäiltyjen joukko on rajallinen ja uusien kuolemantapausten myötä vähitellen supistuva. Lukijan on mahdollista ratkaista murhavyyhti tarjottujen johtolankojen avulla.
Antaisin teokselle kolme ja puoli tähteä, mutta koska puolikkaita ei jaeta, tyydyn kolmeen.
Heiligabend, Schweden, 1954 – das heißt: keine Handys, keine Forensik, keine Überwachungskameras. Was bleibt? Die Cleverness der Ermittler und die echte Ermittlungsarbeit zu Fuß und durch Interaktion und Kommunikation. Das macht den Charme des Cosy-Krimis von Maria Lang aus. Puck Bure und ihr Mann müssen etliche (sprichwörtliche) Steine umdrehen, bevor sie den Leserinnen und Leser – in bester Agatha Christie-Manier – den Schuldigen servieren. Obwohl es um ein ganzes Dorf geht, bleibt doch nur eine Handvoll Beteiligter bzw. möglicher Täter, sodass wir mit Fug und Recht von einem Closed-Room-Mystery ausgehen können, was dazu führt, dass man genüsslich einem Faden folgt, in aller Ruhe die weihnachtliche Stimmung im Schnee genießen kann und dabei gut unterhalten wird. Keine großartige Action, keine blutrünstigen Morde, mehr Geheimnis als Gewalt. Ich fühlte mich gut unterhalten und wie auf einer Zeitreise.
Ännu en spännande deckare av Maria Lang. Vi får möta Puck, Einar och senare även Christer när de försöker att lösa de fyra morden som romanen kretsar kring. Jag älskar Maria Langs böcker och brukar vanligtvis sluka dem på bara 1-2 dagar. Just denna boken upplevde jag som lite segare. Den kändes stundvis lite onödigt lång, som att vissa delar hade kunnat klippas bort utan att det hade påverkat handlingen nämnvärt. Men allt som allt så gillade jag den och njöt av att läsa ännu en invecklad mordgåta.
Ännu en Maria Lang-deckare. Som vanligt gillar jag 50-talsstämmningen i den, inte minst språket. Är dock intressant att notera hur självklart det till exempel betraktas att kvinnorna sköter matlagning och diskning.
Här handlar det om en gymnasieskola där det snart är dags för studentexamen, vilket var en intressant miljö. Mordmysteriet är mycket bra och klurigt uträknat, vilket jag gillar. Dock tycker jag motivet för morden känns väl krystat, vilket drar ner betyget. Störde mig också en del på hur relationen mellan Puck och Einar känns lite väl sned på slutet.
Puck är inte direkt en av mina favoriter men hon är en ung kvinna av sin tid och inget mer med det. Flickorna är förtjusande och vill gifta sig och männen är de som får jobbet gjort, tror de iallafall. Men om man lyssnar lite extra kanske man kan få en och annan ledtråd från ett fagert fruntimmer.
Tycker nog att det tar sig ganska bra i slutändan men för min del får gärna Christer Wijk förekomma lite mer.
Oplæser: Sune Pilgaard. En lidt ældre indspildning, men det er ok. Krimien er jo heller ikke blandt de nyeste!
Jeg elsker at læse (og meget ofte er det at genlæse), Maria Langs krimier. Skønne hyggekrimier, hvor persongalleriet altid er spændende og levende. Altså bortset fra dem der dør undervejs - og der er næsten altid mord i rigelige mængder.
Som altid, er det hyggeligt at Christer Wijk er detektiven. Og han kan jo dårligt klare sig uden Puck ved sin side.
Der er og bliver noget utroligt charmerende over Maria Langs krimier - skrevet i en anden tid med andre normer og standarder, men stadig interessant og overraskende.
I don't know how many times I've heard Maria Lang being described as Sweden's Agatha Christie. In many ways, that's a fair comparison; even though Lang's novels take place mostly in the 50's and 60's, they have that same feeling to them. Often the heroes (be it Poirot, Miss Marple or Puck and Eje in the case of Lang) are in a company of new-made or old friends and suddenly someone is murdered... and if the case isn't solved quickly someone else will kick the bucket.
The big difference though is how the heroines are portrayed. If you compare Tuppence (from Christie's Tommy and Tuppence novels) with Puck there is a stark difference. I'm not fond of how Lang continually tells the reader how Puck gets hysteric, cries and sometimes faint because of the things all around here. Even more so when neither of the male characters seem to be effected. Puck usually feel bad for being a burden and thinks about her "feminine whims" and weaknesses a lot... and it gets on my nerves. I might have liked this novel better if it wasn't for that... And the fact that in two Lang novels I've read a certain type of woman is always present - the ice-cold, sarcastic femme fatale who doesn't give two cents that her acquintances are being murdered left and right. I'm not a fan of that trope either.
Maria Lang (Dagmar Lange) har en förmåga att vrida och vända på en berättelse så att det hela tiden är spännande, och det är nånting särskilt med hennes känsla för karaktärerna. Dessutom är det härligt att läsa om mysterier som utspelar sig i en annan tid. Detta är den andra boken jag läst om/med Puck i huvudrollen (och dessutom den andra i kronologisk ordning) och jag vill bara läsa mer!
har läst maria lang böcker för och än så läge har ingen av hennes böcker gjort mig besviken. det är kanske inte de allra bästa jag läst men jag gillar den ganska mycket.