Kan du räkna upp antikens sju underverk? Listan upprättades redan 140 f.Kr. av Antipatros från Sidon, men inte ens han hade sett dem med egna ögon. Ett av underverken kanske aldrig existerat, ett annat hade raserats långt innan han föddes. Några eldhärjades eller rämnade under senantiken, andra demonterades i senare tider. I dag återstår enbart det äldsta av de sju - Cheopspyramiden. Men antikenkännaren Allan Klynne ger i denna bok nytt liv åt byggnaderna, med text och bild, och med hjälp av de senaste arkeologiska rönen och de äldsta vittnesmålen. Hur byggdes de, och varför, och hur länge bestod de? Varför upprättade man underverkslistor, och varför blev det just dessa sju?
Rekommenderar denna bok varmt. Titeln och bokomslaget är en smula torrt, för att inte säga urtrist men innehållet är desto mer intressant. Klynne bjuder på en gedigen genomgång av de sju underverken. Vi får följa med tillbaka till antiken och höra vad som kan tänkas ha gjort att vissa byggnadsverk kvalade in som särskilt viktiga sevärdheter. Det kan ibland handla om konstruktionen. Sedan följer vi med i nutid när forskare letar efter de exakta platserna där dessa kolossen eller mausoleum stått. Klynne är kunnig och emellanåt smårolig. Möjligen blir det ibland lite väl många mått. Det räcker att veta att tornet på Stockholms stadshus är inspirerat av, och troligen ungefär samma höjd, som fyrtornet utanför Alexandria.
En grundlig genomgång av antikens sju underverk, med stark betoning på verk. Klynne redogör för verkens tillkomst, byggnadsprocess, utformning och eftermäle. På köpet ger boken en glimt av antikens politiska och sociala verklighet.
Klynne lägger stor vikt vid att vara en god historiker med skeptisk inställning mot källorna. Han hämtar sitt stoff främst från arkeologiska utgrävningar och äldre historiska skrifter och ögonvittnesskildringar. Och han är inte nådig i sitt nedsablande av sina antika och medeltida föregångare, vars pålitlighet han gång på gång, förmodligen med rätta, dömer ut fullständigt. Det är en hedersvärd skepticism och korrekthet han besitter, Klynne, men ibland önskar jag att han kunde ta rygg på sina fabulerande föregångare och försöka frammana underverkens sublimitet. Istället blir det ibland lite väl torra genomgångar av mått och data. Klynne hade för min del gärna fått ställa sig bredvid den oklanderliga historieskrivningen emellanåt och skapa en mer känslomässig upplevelse av undren. Att t.ex frammana fyrtornet på Faros mäktiga uppenbarelse via en ökenbeduins första förundrade anblick. Först i bokens absolut sista mening tillåter Klynne sig att hänge sig åt sublimitetens svindel när han berättar om hur man på Röhsska museet i Göteborg idag kan bevittna samma babyloniska reliefer som Alexander den store vilade ögonen på under sina sista timmar i livet i Nebukadnessars tronsal för 2 344 år sedan. Så jävla fett.