London 1888. En dag finner författaren Amelia Spencer en livs levande faun i sitt arbetsrum, och efter det blir inget sig likt. Hundra år senare blir en målning föreställande en faun viktig för den unga Anna som reflekterar över sitt liv och vänskapens dilemman. I sin egen berättelse dyker faunen upp i en tredje gestalt: drömmens och mytens gäckande skogsväsen. Tre olika historier vävs samman till en roman om vänskap och svek, ansvar och skapande, som sträcker sig genom tid och rum.
Läser om Faunen igen. Ett arv från litteraturvetenskapen i Uppsala. Minns hur pepp läraren var när han introducerade boken som skriven av en doktorand på institutionen. Vilket mest verkade skrämmande på mig. Men den följer med över åren. Denna gång fastnade tankarna om seende bäst. Hur och vad och vad det gör med oss. Dags att läsa om några av Palms noveller tror jag. Kanske till och med ta mig an den olästa Målarens döttrar.
Vad kan man egentligen säga om böcker? Undrar jag ibland. Mycket, såklart, men jag är verkligen bättre på att svältfött och girigt sluka ord än att använda dem för eget bevåg. Det här är en sån bok som ger mig mer känslor än beskrivning. Vad ska jag säga? Jo visst, jag gillade den! Det är tre berättelser med tre olika stämningar som kanske mer eller mindre hör ihop. Men främst handlar den kanske om berättelser, berättande, kraften i en bra historia.
Den här boken börjar med att få mig att tvivla på mitt eget omdöme. Jag minns ju så tydligt hur jag föll för Målarens döttrar, och hur Herrgården - även om den inte var lika träffande - också erbjöd ett språk jag fascinerades av. Och så börjar det här som någon lågstadiesaga...? Well, det visar sig vara just en saga; en historia i huvudhistorien. Om en nu kalla något av det en huvudhistoria; de reflekterar på sätt och vis (tror jag det är tänkt?) varandra. Men jag-berättaren är utanför sagan - och där visar Palm åter upp sin språklighet. Fast frågan är om jag uppskattar den...? I nutids-historien, med jag:et, blir det väldigt snårigt. Krumbuktigt och konstlat. Någon sorts ramberättelse anas, men det är mest tankar, minnen, drömmar - och navelskåderi. Väldigt meta. Kontrasten mot 1800-talsinläggen blir stor, där berättandet är i tredjeperson och väldigt "objekt, subjekt, predikat". Å andra sidan är det då en saga, en (också väldigt meta-) fantasi. Med en (you guessed!) faun. Jag gillar sago-huvudpersonen Amelia skarpt, jag står inte ut med jag-huvudpersonen. Språket kring den förstnämnda är torftigt (men kring fantasifulla fasoner), språket kring den sistnämnda är imponerande (men kring introverta pretentioner). Onekligen unikt, men... Nä, jag orkar inte gilla detta.
De Faun was een van de eerste echte romans die ik las. Misschien dat het boek me daarom zo goed is bijgebleven of omdat het verhaal oprecht heel goed geschreven is. Het boek verteld het verhaal vanuit de perspectieven van twee vrouwen, in een verschillende eeuw, maar ook dat van de Faun die een grote rol speelt in beide levens van de vrouwen. De verschillende perspectieven en tijden maakte het soms wat lastig om het verhaal goed te volgen en de vertellingen vanuit het perspectief van de Faun waren soms iets langdradig.
Al met al wel zeker een heel mooie roman die ik 3 sterren geef.
Underbar 3 i en en berättelse. Jag gillar det fantasieggande i att introducera en livslevande faun till berättelsen. Fina funderingar om vänskap, syskonskap och kärleksrelationer. Roliga referenser till historiska romaner och ”kvinnolitteratur” en läsvärd liten pärla. Kul och annorlunda bidrag till berättande skatten