Södergrans skrev ett litet förord, om sin fria stil, att hon bara kan skriva "under full frihet", hon beskriver sina dikter som "vårdslösa handteckningar", och avslutar med de berömda orden: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."
Södergran har läst Nietzsche och inspirerats till ett visionärt diktjag. Jag har ännu aldrig orkat igenom "Så talade Zarathustra", som vars å populär vid förra sekelskiftet, men gjorde idag ett tredje försök med "Zarathustras företal', betydligt längre än Södergrans förord, och fann där orden:
"Men om något omöjligt beder jag här: jag beder att min stolthet alltid måtte följa min klokhet. / och om en gång min klokhet övergiver mig - ack, han älskar att flyga bort! - må då min stolthet flyga bort med min dårskap!"
Visst är det samma anda som hos Södergran, att våga visa upp sin klokhet med stolthet. Hon vet med sig att hon diktar med eftertanke, även om litteraturkritikerna inte tolkar henne så. Utmanande ord för en så ung kvinna, hon lever i en brytningstid, när kvinnor söker sig nya vägar, liksom samhällena i övrigt.
Jag har läst den fullständiga utgåvan, även om förlagets första utgåva 1918, krymptes, 19 dikter av 45 togs bort, vilket fick Södergrans planerade sammanhang att halta. Diktjagets meditativa visioner, besvärjelser, kom att dominera, affirmationer för att hämta kraft under en ond tid av krig, svält, revolution, inbördeskrig. September 1918 flödade inspirationen som mest, förhoppningar om en bättre värld fanns, även om det fanns lika mycket tvekan inför den otrygghet som spred sig.
Den fullständiga samlingen är mer balanserad. Förutom de andliga besvärjelser om skaparkraft, för såväl diktande ledstjärnor som hela samhället, så finns där också tvivel. Sjutton av dikterna innehåller frågor, ibland som ett upprepad refräng, ibland besvarade, ibland inte.
I krig och revolution fanns en förhoppning om förbättringar för mänskligheten, men till det krävdes andlig styrka. Ingen visste i samtiden vad som skulle ske. Nietzsche skrev allegoriskt i Zarathustra företal (det jag läst), han samlade styrka bland djuren på bergen i tio år, och helgonet han mött i skogen hade mediterat i ensamhet minst lika länge. Men människorna som kallar sig rättrådiga litar inte på dem, och tänker inte predika eller omvända.
Södergran använder också allegori och metafor. Diktjaget söker gång på gång inre styrka, söker kontakt med sitt inre, intuitionen, ny styrka måste samlas. I Södergrans motsägelsefulla dikt 'Vid Nietzsches grav' sitter diktjaget där som hans "första barn i glädjetårar", och förklarar att "Dina barn svika dig ej" men några rader ner står också att graven är 'förfallen'. Så tvivlet finns där, balansen mellan idealism och verklighet, lever under ständig spänning.