Jag känner främst Mara Lee som Anne Carsons översättare, och visst går det att urskönja Carson i Lee - särskilt i den första avdelningen. I det träffsäkert essayistiska, men också i det att båda arbetar i glappet mellan två objekt. Hos Mara Lee är detta glapp alltså ett stup, vilket gör henne avgjort skandinavisk.
Tyckte mycket om denna och siktar på att läsa mer av henne.
..."Hon vänder sig till honom, hans vansinne hans mörker, för bara han förstår vad det innebär att hata själva grunden för sin egen existens, att det vi andas, lever, talar, att detta är samma sak som förintar oss. Att vilja döda det som är allra närmast, att vilja utplåna kärnan längst in."
Det här är den första boken jag läser av Mara Lee efter att tidigare ha tagit del av hennes översättningar av Anne Carson och nu vill jag genast upptäcka mer. Det är något med den här formen som jag verkligen gillar, den oförutsägbara, egenartade som rör sig i gränslandet mellan poesi och prosa. Som är fylld med referenser till andra verk, utläggningar om ord och vokaler som plockas bort och dissekeras. Det är kärlek och det är hat och det är en fröjd att få läsa.
Det är inte en retorisk fråga, jag undrar verkligen. Jag älskade ju Salome, men tydligen inte nog för att läsa fler av Mara Lees romaner. Och det borde kanske inte spela roll, men Kärleken och hatet är, inte minst i början, så löjligt intertextuell; delvis roman, delvis diktsamling, delvis essä om både litteratur, lingvistik och filosofi, inklusive ett avsnitt där berättaren (som tagit bort i:et ur sitt namn för att kunna säga att hon tagit bort jaget ur sitt jag, fast det går inte att säga på svenska, speciellt inte om man är adopterad och har mindre att säga till om när det gäller hur ens jag ska definieras, och...) Var var jag? Alltnog, ett avsnitt där berättaren grälar med sin mor om huruvida modern i Future Perfect (futurum perfektum; det kommer att ha skett) är baserad på hennes mor eller inte. Sida vid sida med en utläggning om epanorthosis - ett retoriskt grepp där du förstärker det ursprungliga uttalandet genom att omedelbart ta tillbaka det.
Lager på lager av självbiografi som förnekar sig själv.
Jag har två val. Antingen börjar jag gråta eller så gör jag det inte. Det rycker i ögonvrårna. I helvete heller, tänker jag. Jag kramar ledstången så att knogarna vitnar. Näste man som rör mig, nästa kvinna som rör mig.
*
Besegrad? Nej, bara utmattad. Han misstar min trötthet för kapitulation och han ler som en segrare lägger ner vapnen men jag vägrar att låta det som inträffat det som sliter sönder min kropp i stycken att flyta ut i en fråga om dekorum, vad som passar sig att säga och inte.
*
Men att en vilt främmande man börjar slita i min arm. Att vara en kropp som de gör vad de vill med. Tar i, flyttar, drar i. En rättighet som kommer med deras vita modersmjölk, detta kan jag inte leva med. Har jag aldrig kunnat leva med, och det är därför jag dör varje dag.
*
Vad är det här för dag? frågar poeten mellan explosionerna, är det den längsta dagen i historien? Och vad ska jag göra för att inte minnas denna? Inte minnas hur min arm brutalt blev tagen i anspråk av en främmande man, att han drog i den, våldsamt, som om den inte längre tillhörde mig? Som om min arm var något som vem som helst är fri att ta? Som att, genom att ta tag i denna kroppsdel, skala av mig mig, min rörelse, min frihet, knuffa mig ur mitt eget jag, mot dess kanter, tills bara rester av mig finns kvar.
*
Det är alltid någon som arbetar för dig, för att din osynlighet ska vara intakt. Och det är alltid någons materiella sanning som betalar priset för din möjlighet att dra dig undan.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Stundtals lite ojämn kanske men eftersom den frammanade minnet av hur jag som barn brukade försöka somna under vattenytan när jag badade i sjön om somrarna och detta – ju – både var oväntat och fint så bedöms den därefter.
Ja, jag minns det som mysigt jag att i komplett lugn sjunka djupare och djupare mot bottnen med bultandet av de egna hjärtslagen som enda ljudkuliss. Koko.
"Kärleken och hatet" är en blandning mellan lyrik och berättande prosa, skör och personlig men samtidigt distanserad. För mig som inte är van vid samtida litteratur skapade det inledningsvis en frustration. Berättelsen är full av luckor man som läsare får försöka fylla i själv, med allt från narrativa brytningar till nivåer av berättarröster. Men efter ett tag blir osäkerheten en vana, en trygghet. Jag accepterar den som litterär funktion.
Mara Lee skapar skön läsning, men den är ändå inte enkel. Oklarheten är både bokens styrka och dess svaghet. Visserligen visar Lee att litteraturen är en dialog. Det ständiga tilltalet till ett mystiskt "du", hon återkommer ofta till diskussioner om just språket och skrivandet. Men i sin helhet rör sig texten på något sätt ändå nära monologen. Den process som berättaren går igenom öppnar inte upp för ett svar och lämnar därför inte heller några större intryck. Det som gör bra litteratur till dialog är att läsaren förs in i den, känner igen sig, sympatiserar. Därigenom får läsaren också en röst i verket. Men i "Kärleken och hatet" finns en slags idé om att berättarens röst är ensam, individuell, onåbar. Och då får den visserligen, genom temat som är rasifiering, kärlek, hat och språk, en reell styrka - men det sker på bekostnad av dialogen.
Det starkaste ögonblicket i boken är när berättaren tar tillbaka artikeln hennes pojkvän raderat. Inklistrad som överstruken text blir den en symbol för återtagandet av ett fördrivet perspektiv. En symbol för kamp.
"Kärleken och hatet" är vackert skriven, stark och driven, som en båt på en rusande ström, betraktad från bryggan. Jag önskar bara att Lee lät läsaren kliva ombord. Inte för att styra, men kanske få svar på frågor om var vi är på väg och varför.
Älskar faktiskt detta format mer än jag trodde att jag skulle. Och bilderna är starka. Och blandningen av vad som berättas och hur det berättas känns precis så som den mänskliga hjärnan tänker, och resonerar för att ge sammanhang till allt, och bygger sig själv inför sig själv och andra. if that makes sense.
Tyckte mycket om poesin och tematiken kring ursprung och modersrelationer. Men i övrigt en prosapoesi som vill för mycket och vill vara lite för smart.