What do you think?
Rate this book
Antropocen : en essä om människans tidsålder
Hösten 2016 sammanträder världens ledande geologer i Kapstaden. En grupp experter lägger fram de slutliga bevisen för att världen behöver ett nytt namn för en ny tid. Ett av bevisen är resterna av radioaktivitet från provsprängningarna efter andra världskriget, ett annat spridningen av plast och sot. Efter 12 000 år under Holocen är det dags för Antropocen, människans tidsålder. En stor händelse i planetens historia. Ska vi glädjas åt eller förskräckas av att människan nu bevisligen satt sina outplånliga spår på planeten?
Sverker Sörlin är en av världens ledande miljöhistoriker och han har följt diskussionerna noga bland geologerna. I den här essän ger han den första samlade beskrivningen av Antropocen, vår nya tidsålder.
Sverker Sörlin är en av världens ledande miljöhistoriker och han har följt diskussionerna noga bland geologerna. I den här essän ger han den första samlade beskrivningen av Antropocen, vår nya tidsålder.
- GenresNonfictionHistory
228 pages, Hardcover
First published March 28, 2017
4 people are currently reading
70 people want to read
About the author
Sverker Sörlin
50 books10 followersSverker Sörlin is Professor of Environmental History at KTH Royal Institute of Technology.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 7 of 7 reviews
Read
December 3, 2019Roy Scranton - Att lära sig dö i antropocen: Reflektioner över en civilisations slut, Lil’Lit Förlag 2019. Översättning av Christian Nilsson.
*
Sverker Sörlin - Antropocen: En essä om människans tidsålder, Weyler 2017.
Det är sent på jorden. Något som har hävdats av många före mig, och långt tillbaks i tiden. Men det har aldrig varit lika sant som idag. Åtminstone inte om vi talar om människodjuret. Jorden klarar sig nog ett tag till. Kanske rentav tills solen blir en ”röd jätte” som slukar Merkurius och Venus, kanske även jorden, och slutar som en ”svart dvärg”, en kall, död stjärna. Allt detta om en sisådär fem till tio miljarder år. Allt handlar förstås om perspektiv. Och människan är — förstås — i dessa perspektiv bara en passus, en liten snöflinga på evighetens axel.
Det tar inte många sidor in i Scrantons bok innan tonen är satt. Mycket kan sägas om den, men inte att den är optimistisk: ”Det är kört för oss. Den enda kvarstående frågan är hur snabbt det kommer att gå och hur smärtsamt det blir”. Eller, ett par sidor längre in: ”Den största utmaningen vi står inför är filosofisk: att förstå att denna civilisation redan är död”. När antropocen, människans (teknologiska) tidsålder, har sin början debatteras fortfarande; vid jordbrukets början för 12 000 år sedan, industriella revolutionen runt 1800 eller den första detonerade atombomben 1945? Scranton börjar, för säkerhets skull, från början, när Homo sapiens reste sig upp i Afrika för tvåhundratusen år sedan. Då var jorden ca två grader kallare, men i takt med att värmen ökade och isarna drog sig tillbaka, flyttade vi allt längre norrut. Jag ska inte dra mänsklighetens historia här, utan istället hoppa direkt fram till året som kanske kan kallas början till vårt slut: 1781. Då uppfann britten James Watt den koldrivna ångmaskinen och vår dödliga dans med fossilt bränsle tog sina första stapplande steg. Sedan dess har vi överfört miljontals ton kol från jorden till luften och så åstadkommit ”grundläggande förändringar i jordens klimat, biosfär, och geologi”.
Trots vår ökade medvetenhet om vår egen påverkan på jorden — ”alla vet redan” — har exempelvis utsläppen av växthusgaser ökat med 35 procent sedan 1990. USA, Ryssland och Kina står för nära hälften av alla utsläpp av koldioxid och tillhör samtidigt de länder som visat minst intresse av att göra någonting åt saken. Detta samtidigt som koldioxidhalterna idag nått en nivå som planeten inte upplevt på mer än två miljoner år. En snar framtid med temperaturökningar på 3-5 grader, vilket bland annat innebär att Norra ishavet kommer att vara isfritt på sommaren, är inga fantasier eller skräckscenarier längre, det är vår reella framtid. Det är verklighet. Det är kört för oss.
”Varje gång du kollar din mejl värmer du upp planeten. Vi gör det varje dag. Vi kan inte låta bli. Vi kommer inte att låta bli”. Scranton levererar inga falska förhoppningar, han konstaterar bara kallt fakta, att det är vi själva som är problemet, och att det inte finns någon ”’återställningsknapp’ för denna civilisation”. Varför vi har hamnat här är inte heller något Han darrar på manschetterna om. Svaret är enkelt: marknadsliberal kapitalism med en blind tro på vinster och ständig tillväxt. Något som lett oss till ”vår koldrivna globala kapitalistiska civilisations suicidala utbrändhet”. Makthavarna vill gärna få oss att tro att det handlar om individuella val, att vi kan lösa det här genom att ”äta mera grönkål och köpa elbilar”, när sanningen är att ”nästan två tredjedelar av alla utsläpp av växthusgaser gjorts av så lite som 90 företag”. Vårt hushållssorterande gör varken till eller från ur ett globalt perspektiv, utan dämpar endast vårt egna samvete. Varken hot eller lösningar handlar om individer, bara kollektiv.
Scranton tar hjälp av bland annat antika dramer, Gilgamesheposet, astronomi och diverse filosofer (Sloterdijk!) för att sätta det mänskliga eländet i perspektiv. Detta är, enligt honom, vår samtid och framtid: ”torka, stormar, flyktingar, gränspatruller, krig om olja, vatten, gas och mat”. Så vi kan lika gärna förbereda oss på att dö, konsten som kallas ars moriendi. Med den stoiske filosofen Marcus Aurelius (en hejare på dödsmedvetenhet) lär vi oss att ”den mänskliga livstiden är ett ögonblick lång. (...) Det som hör till kroppen är en ilande flod, det som hör till själen är drömmar och dimma; livet är en kamp och en färd i främmande land; eftermälet är glömska”. Ungefär samma budskap som Becketts kvinna som föder gränsle över en grav. Eller Hegel, som talar om att utifrån en negationens dialektik skapa ett medvetande om sina egna gränser och sin egen död: ”Människan är denna natt, detta tomma intet som i sin enkelhet innehåller allt (...) då blickar man in i en fruktansvärd natt, där hänger världens natt framför oss”. Det gäller, säger Scranton, att acceptera denna tomhet och släppa taget om det egna jaget. Döden är ändå ”inget annat än skeendet då det rör sig från ett mönster till ett annat”. Och det är ju, som sagt, ändå kört.
”Att lära sig dö i antropocen” är faktaspäckad, kritisk, skarp och underhållande. Den väjer inte en tum för de svåra frågorna. Diskussionerna rör förutom miljö, även kamp och våld, ekonomi och demokrati, teknologi, politik och personligt ansvar. Men framför allt är budskapet att ”[o]m vi vill lära oss att leva i antropocen måste vi först lära oss att dö”.
När jag ändå var igång passade jag på att även läsa Sverker Sörlins bok om antropocen. En utbildande upplevelse, skulle det visa sig. Sörlins bok går mer grundligt igenom begreppet antropocens historia. Kronologiskt och pedagogiskt. Även han konstaterar såklart klimatkatastrofen (”människans makt över planetens processer är irreversibel”) och orättvisorna (”de tio procenten rikaste svarar för femtio procent av utsläppen medan den fattigaste halvan av jordens befolkning bara står för tio procent”). Men hans slutsatser är, om än mörka, inte lika hopplöst pessimistiska som Scrantons.
Sörlin presenterar begreppet Den Stora Accelerationen, som står för den korta period i människans historia då utnyttjandet av naturens resurser, skövlingen av regnskogar, utsläpp av kemikalier och växthusgaser, befolkningsökningar etc, etc, har fått forskarnas grafer att skjuta så markant i höjden att de fått namnet ”hockeyklubbs-kurvor” (hockey stick curves). Även Sörlin spårar orsakerna i en ”blind tro på ekonomisk expansion och mänsklig härskarmakt över skapelsen”, och markerar att vi måste lyfta blicken från individen och istället hitta såväl frågor som svar hos ”människorna som summa”.
Trots att antropocen redan är ”begreppet för hur vi tillät oss att leva över våra tillgångar” och att hela boken är en spränglärd odyssé över människans allt fulare historia, skymtar ett paradoxalt hopp. Kanske borde Sörlin läsa Scrantons bok?
*
Sverker Sörlin - Antropocen: En essä om människans tidsålder, Weyler 2017.
Det är sent på jorden. Något som har hävdats av många före mig, och långt tillbaks i tiden. Men det har aldrig varit lika sant som idag. Åtminstone inte om vi talar om människodjuret. Jorden klarar sig nog ett tag till. Kanske rentav tills solen blir en ”röd jätte” som slukar Merkurius och Venus, kanske även jorden, och slutar som en ”svart dvärg”, en kall, död stjärna. Allt detta om en sisådär fem till tio miljarder år. Allt handlar förstås om perspektiv. Och människan är — förstås — i dessa perspektiv bara en passus, en liten snöflinga på evighetens axel.
Det tar inte många sidor in i Scrantons bok innan tonen är satt. Mycket kan sägas om den, men inte att den är optimistisk: ”Det är kört för oss. Den enda kvarstående frågan är hur snabbt det kommer att gå och hur smärtsamt det blir”. Eller, ett par sidor längre in: ”Den största utmaningen vi står inför är filosofisk: att förstå att denna civilisation redan är död”. När antropocen, människans (teknologiska) tidsålder, har sin början debatteras fortfarande; vid jordbrukets början för 12 000 år sedan, industriella revolutionen runt 1800 eller den första detonerade atombomben 1945? Scranton börjar, för säkerhets skull, från början, när Homo sapiens reste sig upp i Afrika för tvåhundratusen år sedan. Då var jorden ca två grader kallare, men i takt med att värmen ökade och isarna drog sig tillbaka, flyttade vi allt längre norrut. Jag ska inte dra mänsklighetens historia här, utan istället hoppa direkt fram till året som kanske kan kallas början till vårt slut: 1781. Då uppfann britten James Watt den koldrivna ångmaskinen och vår dödliga dans med fossilt bränsle tog sina första stapplande steg. Sedan dess har vi överfört miljontals ton kol från jorden till luften och så åstadkommit ”grundläggande förändringar i jordens klimat, biosfär, och geologi”.
Trots vår ökade medvetenhet om vår egen påverkan på jorden — ”alla vet redan” — har exempelvis utsläppen av växthusgaser ökat med 35 procent sedan 1990. USA, Ryssland och Kina står för nära hälften av alla utsläpp av koldioxid och tillhör samtidigt de länder som visat minst intresse av att göra någonting åt saken. Detta samtidigt som koldioxidhalterna idag nått en nivå som planeten inte upplevt på mer än två miljoner år. En snar framtid med temperaturökningar på 3-5 grader, vilket bland annat innebär att Norra ishavet kommer att vara isfritt på sommaren, är inga fantasier eller skräckscenarier längre, det är vår reella framtid. Det är verklighet. Det är kört för oss.
”Varje gång du kollar din mejl värmer du upp planeten. Vi gör det varje dag. Vi kan inte låta bli. Vi kommer inte att låta bli”. Scranton levererar inga falska förhoppningar, han konstaterar bara kallt fakta, att det är vi själva som är problemet, och att det inte finns någon ”’återställningsknapp’ för denna civilisation”. Varför vi har hamnat här är inte heller något Han darrar på manschetterna om. Svaret är enkelt: marknadsliberal kapitalism med en blind tro på vinster och ständig tillväxt. Något som lett oss till ”vår koldrivna globala kapitalistiska civilisations suicidala utbrändhet”. Makthavarna vill gärna få oss att tro att det handlar om individuella val, att vi kan lösa det här genom att ”äta mera grönkål och köpa elbilar”, när sanningen är att ”nästan två tredjedelar av alla utsläpp av växthusgaser gjorts av så lite som 90 företag”. Vårt hushållssorterande gör varken till eller från ur ett globalt perspektiv, utan dämpar endast vårt egna samvete. Varken hot eller lösningar handlar om individer, bara kollektiv.
Scranton tar hjälp av bland annat antika dramer, Gilgamesheposet, astronomi och diverse filosofer (Sloterdijk!) för att sätta det mänskliga eländet i perspektiv. Detta är, enligt honom, vår samtid och framtid: ”torka, stormar, flyktingar, gränspatruller, krig om olja, vatten, gas och mat”. Så vi kan lika gärna förbereda oss på att dö, konsten som kallas ars moriendi. Med den stoiske filosofen Marcus Aurelius (en hejare på dödsmedvetenhet) lär vi oss att ”den mänskliga livstiden är ett ögonblick lång. (...) Det som hör till kroppen är en ilande flod, det som hör till själen är drömmar och dimma; livet är en kamp och en färd i främmande land; eftermälet är glömska”. Ungefär samma budskap som Becketts kvinna som föder gränsle över en grav. Eller Hegel, som talar om att utifrån en negationens dialektik skapa ett medvetande om sina egna gränser och sin egen död: ”Människan är denna natt, detta tomma intet som i sin enkelhet innehåller allt (...) då blickar man in i en fruktansvärd natt, där hänger världens natt framför oss”. Det gäller, säger Scranton, att acceptera denna tomhet och släppa taget om det egna jaget. Döden är ändå ”inget annat än skeendet då det rör sig från ett mönster till ett annat”. Och det är ju, som sagt, ändå kört.
”Att lära sig dö i antropocen” är faktaspäckad, kritisk, skarp och underhållande. Den väjer inte en tum för de svåra frågorna. Diskussionerna rör förutom miljö, även kamp och våld, ekonomi och demokrati, teknologi, politik och personligt ansvar. Men framför allt är budskapet att ”[o]m vi vill lära oss att leva i antropocen måste vi först lära oss att dö”.
När jag ändå var igång passade jag på att även läsa Sverker Sörlins bok om antropocen. En utbildande upplevelse, skulle det visa sig. Sörlins bok går mer grundligt igenom begreppet antropocens historia. Kronologiskt och pedagogiskt. Även han konstaterar såklart klimatkatastrofen (”människans makt över planetens processer är irreversibel”) och orättvisorna (”de tio procenten rikaste svarar för femtio procent av utsläppen medan den fattigaste halvan av jordens befolkning bara står för tio procent”). Men hans slutsatser är, om än mörka, inte lika hopplöst pessimistiska som Scrantons.
Sörlin presenterar begreppet Den Stora Accelerationen, som står för den korta period i människans historia då utnyttjandet av naturens resurser, skövlingen av regnskogar, utsläpp av kemikalier och växthusgaser, befolkningsökningar etc, etc, har fått forskarnas grafer att skjuta så markant i höjden att de fått namnet ”hockeyklubbs-kurvor” (hockey stick curves). Även Sörlin spårar orsakerna i en ”blind tro på ekonomisk expansion och mänsklig härskarmakt över skapelsen”, och markerar att vi måste lyfta blicken från individen och istället hitta såväl frågor som svar hos ”människorna som summa”.
Trots att antropocen redan är ”begreppet för hur vi tillät oss att leva över våra tillgångar” och att hela boken är en spränglärd odyssé över människans allt fulare historia, skymtar ett paradoxalt hopp. Kanske borde Sörlin läsa Scrantons bok?
July 7, 2025
Skrämmande läsning om den "nya" geologiska epok antropocen som är orsakad av människan. Ännu en ögonöppnare. Sätter saker i ett längre perspektiv än vi normalt omger oss med.
December 19, 2023
Sörlin fumlar runt mycket till en början men blir bättre i slutet. Ingen munter läsning direkt, men välbehövlig. Del i kurs
October 22, 2025
Vad innebär det att vi är i människans tidsålder? Är det ett meningsfullt begrepp? Geologer protesterar, men nog finns det konkreta kulturlager. Till exempel atombombsnedfall som kan spåras i marken på hela klotet. Men det viktiga är vad begreppet kan göra för öka vår insikt om vart jorden är på väg och hur vi ska hantera det. Teoretisk och ganska svår essä.
June 12, 2019
Good overview of the history of the term Antgropocene”
Read
January 4, 2021En utförlig utläggning om vad antropocen är för den som är intresserad utan tidigare kunskaper inom området.
July 4, 2024
Bra innehåll men rörig och spretig
Displaying 1 - 7 of 7 reviews