What do you think?
Rate this book
Psicofármacos que matan y denegación organizada
"El nuevo best seller de Peter Gotzsche denuncia la psiquiatría biológica que domina actualmente esta especialidad, y los fármacos que utilizan sin ton ni son los especialistas e incluso los médicos de familia. Además de documentar las muertes que producen los antipsicóticos, antidepresivos, etc., Gotzsche afirma: «Los psiquiatras de prestigio han creado un pseudouniverso lleno de ideas erróneas. Cuentan con el apoyo y los cantos de sirena de una industria farmacéutica delictiva que ha ganado miles de millones gracias a las mentiras y a la muerte de millones de pacientes».
Niños y ancianos, gente normal, a todo el mundo se le recetan fármacos muy peligrosos, frecuentemente adictivos, y no indicados para pseutranstornos inventados por la colusión entre psiquiatras y laboratorios."
Niños y ancianos, gente normal, a todo el mundo se le recetan fármacos muy peligrosos, frecuentemente adictivos, y no indicados para pseutranstornos inventados por la colusión entre psiquiatras y laboratorios."
424 pages, Hardcover
First published September 1, 2015
41 people are currently reading
528 people want to read
About the author
Peter C. Gøtzsche
24 books107 followersPeter C. Gøtzsche is a Danish physician, medical researcher, and leader of the Nordic Cochrane Center at Rigshospitalet in Copenhagen, Denmark. He co-founded, and has written numerous reviews within the Cochrane collaboration.
Among his research findings are that placebo has surprisingly little effect and that many meta-analyses may have data extraction errors. Gøtzsche and his coauthors have been keen to criticize the research methods and interpretations of other scientists, e.g. in meta-analysis of placebo.
Gøtzsche has commented on meta-analysis and the editorial independence of medical journals. He has written about issues surrounding medical ghostwriting with the position that it is scientific misconduct. He has also criticized the widespread use of SSRI antidepressants.
Among his research findings are that placebo has surprisingly little effect and that many meta-analyses may have data extraction errors. Gøtzsche and his coauthors have been keen to criticize the research methods and interpretations of other scientists, e.g. in meta-analysis of placebo.
Gøtzsche has commented on meta-analysis and the editorial independence of medical journals. He has written about issues surrounding medical ghostwriting with the position that it is scientific misconduct. He has also criticized the widespread use of SSRI antidepressants.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 16 of 16 reviews
November 26, 2021
This book should be required reading for all doctors, psychiatrists, nurses, medical students, etc, etc. throughout the world, as well as the general public.
It informs us of the deadly, and at least, harmful consequences of using psychiatric drugs of questionable benefit.
“Psychiatric drugs are so harmful that they kill more than half a million people every year among those aged 65 and over in the United States and Europe ---. This makes psychiatric drugs the third leading cause of death, after heart disease and cancer.”
Many psychiatric drugs not only increase total mortality but also the risk of suicide and homicide, “while no drug agency anywhere has approved any drug as being effective in preventing suicides”. (Lithium is an exception since it might possibly reduce suicide.)
Widespread overdiagnosis and overtreatment is another serious issue.
The author believes we could reduce our usage of psychotropic drugs by 98% and at the same time improve people’s mental health and survival.
Patients are erroneously informed that their mental disorder is caused by a chronic imbalance in the brain.
Psychiatrists lie to their patients, to themselves and to the public. Official statements exaggerate the benefits of psychiatric interventions by five to ten times and by a similar factor underestimate the harmful effects.
Gøtzsche constantly refers to “silverbacks”, which is his name for those “at the top of the hierarchy” who keep others away from absolute power and give themselves money and fame.
These suffer from “collective, organized denial” and refuse to see the damage they cause despite the overwhelming evidence.
Gøtzsche debunks, among other things, the following MYTHS:
1) psychiatric diagnoses are reliable;
2) the usage of psychiatric drugs reflects the number of people with mental disorders;
3) people with mental disorder have a chemical imbalance in their brain and psychiatrists can fix this imbalance with drugs, just like endocrinologists use insulin for diabetes;
4) long-term treatments with psychiatric drugs is good, as it prevents recurrence of the disease;
5) treatment with antidepressants does not lead to dependence;
6) treatment of children and adolescents with antidepressants protect against suicide;
7) depression, ADHD and schizophrenia lead to brain damage;
8) drugs can prevent brain damage.
We have created a huge epidemic of drug overuse with just as many drug addicts on SSRIs (selective serotonin reuptake inhibitor, an antidepressant) as on benzodiazepines.
The way we currently use psychiatric drugs and the way we practice psychiatry cause more harm than good. Antidepressants, antipsychotics, electroshock and admission to a psychiatric ward are more often harmful than beneficial. It is the psychiatrists that think their drugs are effective, not the patients.
We should use psychiatric drugs “very little, in low doses” and always with a plan for “tapering them off”, Our citizens would be far better off we removed all psychotropic drugs from the market.
“Silverbacks” usually speak with the same voice as the drug industry because it so generously supports them financially.
The author writes well; although the subject is absolutely serious, his style is amusing/ironic/sarcastic, and we are left in no doubt as to his views and the depressing state of affairs within the field of psychiatry, and the harmful/deadly influence of the drug industry on psychiatric patients throughout the world.
“Why is it that leading psychiatrists can’t get enough? Isn’t this behaviour so bizarre, abnormal --- that in accordance with the psychiatrists’ own way of thinking it would be legitimate to invent a diagnosis for it? An appropriate name could be Obsessive Compulsive Disease Mongering Disorder, OCDMD, which could also be short for Obvious Common Desire for Money-making Diagnoses. The diagnostic criteria could be a disturbance of at least six months during which at least five of the following are present:
1) Has been on industry payroll within the last three years.
2) Is willing to put his or her name on ghost-written manuscripts.
3) Believes that getting a diagnosis cannot hurt.
4) Believes that screening cannot hurt, as the drugs have no side effects.
5) Believes that people with psychiatric disorders have a chemical imbalance in the brain.
6) Tells people that psychiatric drugs are like insulin for diabetics.
7) Believes that depression and schizophrenia destroy the brain and that drugs prevent this.
8) Believes that antidepressants protect children against suicide.
9) Believes information from drug companies is useful.
Gøttzsche is supported in his views by many other leading experts throughout the world. He informs us of the dangers of antidepressants, ADHD drugs, antipsychotic drugs and all other psychotropic drugs, together with the perils of electroshock, We learn what happens in the brain when people are given these treatments,
We learn about the ineffectiveness of antidepressants, the flaws of placebo-controlled trials and the flagrant lies told by the drug companies.
The negative factors of the book are that it has seemingly been primarily written for psychiatrists and thus in places can be difficult for the layman to understand. “Randomised trials” and other such things have not been adequately explained for the layman’s benefit.
I found the book to be an absolutely essential read. Millions of lives could be saved if this book were to be read, taken seriously and acted upon.
It informs us of the deadly, and at least, harmful consequences of using psychiatric drugs of questionable benefit.
“Psychiatric drugs are so harmful that they kill more than half a million people every year among those aged 65 and over in the United States and Europe ---. This makes psychiatric drugs the third leading cause of death, after heart disease and cancer.”
Many psychiatric drugs not only increase total mortality but also the risk of suicide and homicide, “while no drug agency anywhere has approved any drug as being effective in preventing suicides”. (Lithium is an exception since it might possibly reduce suicide.)
Widespread overdiagnosis and overtreatment is another serious issue.
The author believes we could reduce our usage of psychotropic drugs by 98% and at the same time improve people’s mental health and survival.
Patients are erroneously informed that their mental disorder is caused by a chronic imbalance in the brain.
Psychiatrists lie to their patients, to themselves and to the public. Official statements exaggerate the benefits of psychiatric interventions by five to ten times and by a similar factor underestimate the harmful effects.
Gøtzsche constantly refers to “silverbacks”, which is his name for those “at the top of the hierarchy” who keep others away from absolute power and give themselves money and fame.
These suffer from “collective, organized denial” and refuse to see the damage they cause despite the overwhelming evidence.
Gøtzsche debunks, among other things, the following MYTHS:
1) psychiatric diagnoses are reliable;
2) the usage of psychiatric drugs reflects the number of people with mental disorders;
3) people with mental disorder have a chemical imbalance in their brain and psychiatrists can fix this imbalance with drugs, just like endocrinologists use insulin for diabetes;
4) long-term treatments with psychiatric drugs is good, as it prevents recurrence of the disease;
5) treatment with antidepressants does not lead to dependence;
6) treatment of children and adolescents with antidepressants protect against suicide;
7) depression, ADHD and schizophrenia lead to brain damage;
8) drugs can prevent brain damage.
We have created a huge epidemic of drug overuse with just as many drug addicts on SSRIs (selective serotonin reuptake inhibitor, an antidepressant) as on benzodiazepines.
The way we currently use psychiatric drugs and the way we practice psychiatry cause more harm than good. Antidepressants, antipsychotics, electroshock and admission to a psychiatric ward are more often harmful than beneficial. It is the psychiatrists that think their drugs are effective, not the patients.
We should use psychiatric drugs “very little, in low doses” and always with a plan for “tapering them off”, Our citizens would be far better off we removed all psychotropic drugs from the market.
“Silverbacks” usually speak with the same voice as the drug industry because it so generously supports them financially.
The author writes well; although the subject is absolutely serious, his style is amusing/ironic/sarcastic, and we are left in no doubt as to his views and the depressing state of affairs within the field of psychiatry, and the harmful/deadly influence of the drug industry on psychiatric patients throughout the world.
“Why is it that leading psychiatrists can’t get enough? Isn’t this behaviour so bizarre, abnormal --- that in accordance with the psychiatrists’ own way of thinking it would be legitimate to invent a diagnosis for it? An appropriate name could be Obsessive Compulsive Disease Mongering Disorder, OCDMD, which could also be short for Obvious Common Desire for Money-making Diagnoses. The diagnostic criteria could be a disturbance of at least six months during which at least five of the following are present:
1) Has been on industry payroll within the last three years.
2) Is willing to put his or her name on ghost-written manuscripts.
3) Believes that getting a diagnosis cannot hurt.
4) Believes that screening cannot hurt, as the drugs have no side effects.
5) Believes that people with psychiatric disorders have a chemical imbalance in the brain.
6) Tells people that psychiatric drugs are like insulin for diabetics.
7) Believes that depression and schizophrenia destroy the brain and that drugs prevent this.
8) Believes that antidepressants protect children against suicide.
9) Believes information from drug companies is useful.
Gøttzsche is supported in his views by many other leading experts throughout the world. He informs us of the dangers of antidepressants, ADHD drugs, antipsychotic drugs and all other psychotropic drugs, together with the perils of electroshock, We learn what happens in the brain when people are given these treatments,
We learn about the ineffectiveness of antidepressants, the flaws of placebo-controlled trials and the flagrant lies told by the drug companies.
The negative factors of the book are that it has seemingly been primarily written for psychiatrists and thus in places can be difficult for the layman to understand. “Randomised trials” and other such things have not been adequately explained for the layman’s benefit.
I found the book to be an absolutely essential read. Millions of lives could be saved if this book were to be read, taken seriously and acted upon.
August 8, 2016
This is a scary read.
But sometimes the truth is ugly. Even so, it does not do us any good to close our eyes to it, refusing to see, continuing our misguided ways, hurting ourselves and others.
We must own up to the truth, and try to have it help us see new ways of healing and living.
I have so much respect for Gøtzsche, and for what he has done, digging up the buried and misconstructed research, inspecting and analyzing it carefully, speaking the horrific truths he's found and going against the powerful system and its culture, machinery and operators, who will do whatever they can to silence, ridicule you, so they can keep people believing the lies and bringing home the profits.
But Gøtzsche has some serious balls.
He is brave, and funny, and persistent and very skilled in his field of medicine and research and analyzing data. His task is not an easy one, and the opposition is strong, and yet he presents the truths he has found, and it is just heartbreaking and horrific, but hopefully it can create a crack in the masks and the beliefs and lead others to courage and freedom against the deadly, expensive and oppressive medicines and the way they are practiced.
I would recommend this book to everybody, and will be doing so in my field of work as a psychologist, where I often meet parents and teachers making decisions on medication on behalf of children, thinking it's safe and hope it can help their children - and themselves. In the future I will recommend them to read this book before they make a decision to give their children drugs.
But sometimes the truth is ugly. Even so, it does not do us any good to close our eyes to it, refusing to see, continuing our misguided ways, hurting ourselves and others.
We must own up to the truth, and try to have it help us see new ways of healing and living.
I have so much respect for Gøtzsche, and for what he has done, digging up the buried and misconstructed research, inspecting and analyzing it carefully, speaking the horrific truths he's found and going against the powerful system and its culture, machinery and operators, who will do whatever they can to silence, ridicule you, so they can keep people believing the lies and bringing home the profits.
But Gøtzsche has some serious balls.
He is brave, and funny, and persistent and very skilled in his field of medicine and research and analyzing data. His task is not an easy one, and the opposition is strong, and yet he presents the truths he has found, and it is just heartbreaking and horrific, but hopefully it can create a crack in the masks and the beliefs and lead others to courage and freedom against the deadly, expensive and oppressive medicines and the way they are practiced.
I would recommend this book to everybody, and will be doing so in my field of work as a psychologist, where I often meet parents and teachers making decisions on medication on behalf of children, thinking it's safe and hope it can help their children - and themselves. In the future I will recommend them to read this book before they make a decision to give their children drugs.
December 20, 2016
Det är lätt hänt att diskussioner och debatter kring ämnen som detta blir onyanserade från flera håll. Läkemedelsindustrin och psykiatriker rekommenderar psykofarmaka i höga doser och olika kombinationer för alla möjliga tillstånd, samtidigt som motståndarsidan menar att läkemedel är i princip bara dåligt och dödligt. Verkligheten är förmodligen mer komplicerad än så, det brukar den vara.
Utifrån min högskoleexamen inom det psykiatriska området, mina nuvarande studier i psykologi samt mina egna erfarenheter som patient inom psykiatrin (bipolär typ 1) och observationer av medpatienter inom både sluten- och öppenvård så håller jag med författaren om att det sker en omfattande övermedicinering och felmedicinering. Ångest/depression borde inte behandlas med antipsykotika såsom är mycket vanligt idag och ingen patient behöver 3-4 antidepressiva preparat samtidigt plus två stämningsstabiliserare och två antipsykotika, två sömnmedel, två ångestdämpande etc. Denna kombination har jag själv haft. När det kommer ett nytt preparat har jag märkt att plötsligt står halva avdelningen på den medicinen, även om den inte har rätt indikation för deras tillstånd. Jag drar slutsatsen att läkemedelsföretaget har berättat för psykiatrikern om detta fantastiska nya preparat som hjälper mot allt, och då ger psykiatrikern det till alla utifrån detta. Det är ett stort problem, med tanke på att dessa mediciner ger stora biverkningar och interagerar med varandra. Och vem blir hjälpt av det egentligen? Diagnoser ges även lättvindigt, jag har sett medpatienter som fått en borderlinediagnos på ett enda öppenvårdsmöte. En psykiatriker ville ge mig diagnosen ADHD trots att jag aldrig hade problem som barn. Det är inte realistiskt. Där håller jag med Gøtzsche.
Dock ser jag några problem med denna bok.
Vissa stycken presenteras med påståenden som om de vore fakta, men saknar referens på slutet. Uppenbarligen författarens egna åsikter, vilket är helt okej och naturligt. När jag kollar upp de många referenserna som finns så märker jag dock att vissa stycken refererar till en hel bok vilket är lite ohederligt enligt mig eftersom det gör det svårare för mig att kolla upp denna referens. Att tvingas läsa en hel bok för att kolla upp ett enda stycke är inte försvarbart enligt mig, dessutom hade jag varit tvungen att läsa många böcker för att kolla upp fakta. Det kan väl ändå inte vara bra när författaren vill bevisa något för sina läsare?
Ibland görs påståenden som om "såhär är det" (ex att ADHD inte har en biologisk grund i form av förändringar i hjärnan, kapitel 5) men författaren refererar endast till ett annat kapitel i sin egen bok (kapitel 11) och när jag söker igenom det hittar jag angående detta påstående bara referenser till en bok och en artikel (som inte ens är en egen neurovetenskaplig studie), vilket är otillräckligt för ett såpass svepande uttalande. Detta vet alla som håller på med forskning, förmodligen inklusive författaren.
Ibland säger Gøtzsche även emot sig själv. Han menar i kapitel 3 (om depression) att ett stort problem i studier av antidepressiva är att det läggs för lite vikt på patienternas subjektiva upplevelse och för mycket på läkarnas objektiva skattningsskalor. Samtidigt som han i kapitel 4 om ångest menar att sömnkvalitet är svårt att göra studier om eftersom det är så subjektivt. För mig verkar det som att han vänder på argumentationen när det passar hans åsikter bättre.
Min poäng är inte att påstå att Gøtzsche har helt fel, för det har han inte. Och vi behöver en diskussion om allt det som inte fungerar inom dagens psykiatri. Problemet är hur man argumenterar. För att debatten ska bli givande och nyanserad (världen är inte svartvit) så behöver man vara hederlig, referera på ett lämpligt sätt, undvika generaliserande påståenden och visa ett verkligt intresse av att förbättra och förändra, inte bara gå i polemik och inte bara lyfta fram aspekter som man själv håller med. Tyvärr tycker jag inte att Gøtzsche gör detta vilket är synd för debatten behövs. Jag skulle absolut rekommendera denna bok för den är intressant och väcker viktiga frågor. Men jag rekommenderar alla läsare att ta Gøtzsches påståenden med en nypa salt och alltid kolla upp referenserna i slutet av boken.
Till sist vill jag säga på ett personligt plan att när jag insjuknade var jag omedicinerad och fick stora problem i mitt liv. När jag sedan upplevde felmedicinering/övermedicinering fick jag andra problem, men när jag fick rätt medicin för min bipolära sjukdom så kom jag tillbaka till livet. Jag gick från att svänga mellan depression, mani, hypomani, psykos och ångest, inläggningar inom psykiatrin och ett svårt självskadebeteende till att bli balanserad, lugnare, påbörja en ny universitetsutbildning, umgås med mina vänner, bli ordförande i en förening, gå på fester och sportmatcher och faktiskt må bra, vilket jag inte gjort på flera år. Så mediciner är inte bara dåligt, och jag skulle säga att det är ett farligt påstående att säga så.
Som vanligt är nyansering och sakliga bedömningar det absolut bästa om man vill föra en konstruktiv diskussion och förbättra för alla psykiatriska patienter som idag lider av felmedicinering, övermedicinering, svåra sjukdomssymtom och tvångsinläggningar. Jag tror helt enkelt inte att Gøtzsches bok bidrar till detta på ett konstruktivt sätt.
Utifrån min högskoleexamen inom det psykiatriska området, mina nuvarande studier i psykologi samt mina egna erfarenheter som patient inom psykiatrin (bipolär typ 1) och observationer av medpatienter inom både sluten- och öppenvård så håller jag med författaren om att det sker en omfattande övermedicinering och felmedicinering. Ångest/depression borde inte behandlas med antipsykotika såsom är mycket vanligt idag och ingen patient behöver 3-4 antidepressiva preparat samtidigt plus två stämningsstabiliserare och två antipsykotika, två sömnmedel, två ångestdämpande etc. Denna kombination har jag själv haft. När det kommer ett nytt preparat har jag märkt att plötsligt står halva avdelningen på den medicinen, även om den inte har rätt indikation för deras tillstånd. Jag drar slutsatsen att läkemedelsföretaget har berättat för psykiatrikern om detta fantastiska nya preparat som hjälper mot allt, och då ger psykiatrikern det till alla utifrån detta. Det är ett stort problem, med tanke på att dessa mediciner ger stora biverkningar och interagerar med varandra. Och vem blir hjälpt av det egentligen? Diagnoser ges även lättvindigt, jag har sett medpatienter som fått en borderlinediagnos på ett enda öppenvårdsmöte. En psykiatriker ville ge mig diagnosen ADHD trots att jag aldrig hade problem som barn. Det är inte realistiskt. Där håller jag med Gøtzsche.
Dock ser jag några problem med denna bok.
Vissa stycken presenteras med påståenden som om de vore fakta, men saknar referens på slutet. Uppenbarligen författarens egna åsikter, vilket är helt okej och naturligt. När jag kollar upp de många referenserna som finns så märker jag dock att vissa stycken refererar till en hel bok vilket är lite ohederligt enligt mig eftersom det gör det svårare för mig att kolla upp denna referens. Att tvingas läsa en hel bok för att kolla upp ett enda stycke är inte försvarbart enligt mig, dessutom hade jag varit tvungen att läsa många böcker för att kolla upp fakta. Det kan väl ändå inte vara bra när författaren vill bevisa något för sina läsare?
Ibland görs påståenden som om "såhär är det" (ex att ADHD inte har en biologisk grund i form av förändringar i hjärnan, kapitel 5) men författaren refererar endast till ett annat kapitel i sin egen bok (kapitel 11) och när jag söker igenom det hittar jag angående detta påstående bara referenser till en bok och en artikel (som inte ens är en egen neurovetenskaplig studie), vilket är otillräckligt för ett såpass svepande uttalande. Detta vet alla som håller på med forskning, förmodligen inklusive författaren.
Ibland säger Gøtzsche även emot sig själv. Han menar i kapitel 3 (om depression) att ett stort problem i studier av antidepressiva är att det läggs för lite vikt på patienternas subjektiva upplevelse och för mycket på läkarnas objektiva skattningsskalor. Samtidigt som han i kapitel 4 om ångest menar att sömnkvalitet är svårt att göra studier om eftersom det är så subjektivt. För mig verkar det som att han vänder på argumentationen när det passar hans åsikter bättre.
Min poäng är inte att påstå att Gøtzsche har helt fel, för det har han inte. Och vi behöver en diskussion om allt det som inte fungerar inom dagens psykiatri. Problemet är hur man argumenterar. För att debatten ska bli givande och nyanserad (världen är inte svartvit) så behöver man vara hederlig, referera på ett lämpligt sätt, undvika generaliserande påståenden och visa ett verkligt intresse av att förbättra och förändra, inte bara gå i polemik och inte bara lyfta fram aspekter som man själv håller med. Tyvärr tycker jag inte att Gøtzsche gör detta vilket är synd för debatten behövs. Jag skulle absolut rekommendera denna bok för den är intressant och väcker viktiga frågor. Men jag rekommenderar alla läsare att ta Gøtzsches påståenden med en nypa salt och alltid kolla upp referenserna i slutet av boken.
Till sist vill jag säga på ett personligt plan att när jag insjuknade var jag omedicinerad och fick stora problem i mitt liv. När jag sedan upplevde felmedicinering/övermedicinering fick jag andra problem, men när jag fick rätt medicin för min bipolära sjukdom så kom jag tillbaka till livet. Jag gick från att svänga mellan depression, mani, hypomani, psykos och ångest, inläggningar inom psykiatrin och ett svårt självskadebeteende till att bli balanserad, lugnare, påbörja en ny universitetsutbildning, umgås med mina vänner, bli ordförande i en förening, gå på fester och sportmatcher och faktiskt må bra, vilket jag inte gjort på flera år. Så mediciner är inte bara dåligt, och jag skulle säga att det är ett farligt påstående att säga så.
Som vanligt är nyansering och sakliga bedömningar det absolut bästa om man vill föra en konstruktiv diskussion och förbättra för alla psykiatriska patienter som idag lider av felmedicinering, övermedicinering, svåra sjukdomssymtom och tvångsinläggningar. Jag tror helt enkelt inte att Gøtzsches bok bidrar till detta på ett konstruktivt sätt.
September 6, 2020
Een mustread voor iedereen werkzaam in de psychiatrie, en met name voor artsen.
April 29, 2019
Highly Informative and scary information
This book is highly informative and well researched. However, its information can be very scary for psychiatric patients or any patient taking a mood altering drug. It takes much corage to truly educate the people and to expose a corrupt system and institutions, when one is still intrinsicaly part of it, as Dr. Goetzche is. He has dared to risk his reputation and his career in the name of telling the truth about abusive and mistakenly used psychiatric medicine and treatments for the public at large. All for the standard of professional ethics in medicine and in psychiatry, as well. My deepest respect and gratitude to this doctor who blows the whistle for the fairness, respect and well being of any person who has ever been treated with psychiatric drugs (that which is a most common trait in our modern days society). I have learned much with this book and will be informing and refering it to others, about this hidden body of modern and necessary knowledge of medicine and psychiatry for everyone.
This book is highly informative and well researched. However, its information can be very scary for psychiatric patients or any patient taking a mood altering drug. It takes much corage to truly educate the people and to expose a corrupt system and institutions, when one is still intrinsicaly part of it, as Dr. Goetzche is. He has dared to risk his reputation and his career in the name of telling the truth about abusive and mistakenly used psychiatric medicine and treatments for the public at large. All for the standard of professional ethics in medicine and in psychiatry, as well. My deepest respect and gratitude to this doctor who blows the whistle for the fairness, respect and well being of any person who has ever been treated with psychiatric drugs (that which is a most common trait in our modern days society). I have learned much with this book and will be informing and refering it to others, about this hidden body of modern and necessary knowledge of medicine and psychiatry for everyone.
October 4, 2017
Great book on what is wrong with how we treat people with psychological diseases and how the pharma industry prolongs and often even causes the suffering.
September 7, 2024
"Una práctica antigua al tratar con enfermos mentales era arrojarlos a un pozo lleno de serpientes. La teoría era que, si algo así haría enloquecer a una persona sin problemas mentales, a la fuerza tendría que funcionar a la inversa. ¿No es eso lo que también hacemos hoy? Tratar a los enfermos mentales con fármacos que hacen que las personas sanas se vuelvan locas, con la esperanza de que milagrosamente ocurra lo contrario."
Peter Gøtzsche
Este libro da cuenta de los abusos perpetrados por las corporaciones farmacéuticas y los psiquiatras. Muchos de estos médicos no son sino esbirros de las empresas que desarrollan psicotrópicos, las cuales pagan generosamente a los facultativos para que difundan mentiras y prescriban ciertos fármacos.
El problema radica en que tales medicamentos no son sólo inefectivos, sino también perniciosos. Gøtzsche--que, dicho sea de paso, fundamenta sus aseveraciones con una amplia gama de citas--explica que los remedios psiquiátricos (los ISRS, principalmente) causan estragos en quienes los toman. Los perjuicios son de tal magnitud que no puedo describirlos en esta reseña.
La lectura de Psicofármacos que matan y denegación organizada me ha proporcionado otra perspectiva sobre la salud mental. Me doy cuenta, ahora, de que la situación en el área de la psiquiatría es catastrófica.
Peter Gøtzsche
Este libro da cuenta de los abusos perpetrados por las corporaciones farmacéuticas y los psiquiatras. Muchos de estos médicos no son sino esbirros de las empresas que desarrollan psicotrópicos, las cuales pagan generosamente a los facultativos para que difundan mentiras y prescriban ciertos fármacos.
El problema radica en que tales medicamentos no son sólo inefectivos, sino también perniciosos. Gøtzsche--que, dicho sea de paso, fundamenta sus aseveraciones con una amplia gama de citas--explica que los remedios psiquiátricos (los ISRS, principalmente) causan estragos en quienes los toman. Los perjuicios son de tal magnitud que no puedo describirlos en esta reseña.
La lectura de Psicofármacos que matan y denegación organizada me ha proporcionado otra perspectiva sobre la salud mental. Me doy cuenta, ahora, de que la situación en el área de la psiquiatría es catastrófica.
December 30, 2022
Als "slachtoffer" van de gemedicaliseerde GGZ is het fijn om mijn intuïtie bevestigd te lezen. Of intuïtie.... het is gewoon aan alles te merken. Pillen maken mij zieker. Zijn pleidooi voor meer praten, meer accepteren dat het leven zwaar kan zijn, en zo min mogelijk pillen, is ook mijn pleidooi. Helaas heeft de farmaceutische industrie door extreem goed lobbywerk zich als "genezer" van de psychiatrie kunnen neerzetten. En wordt dat op belangrijke plekken (GGZ zelf, zorgverzekeraar, overheid) goed betaald geloofd.
Helaas heeft de auteur nogal de neiging een beetje populistisch te schrijven. Continue bepaalde psychiaters zilverruggen blijven noemen komt op mij nogal kinderachtig over. En hele hoofdstukken met naam (en dus bijnaam) aan psychiaters weiden die zich hebben laten verblinden door het geld is saai. Vooral als al die mensen onbekend zijn. En de vele pagina's over dezelfde frauduleuze handelingen van de farmaceutische industrie ....
In plaats van het een sterk boek te vinden, is het voor mij daardoor een frustratie uitlaatklep geworden. En dat is zo enorm jammer. Want tussen de 'aanvallen' door staan echt geweldig goede argumenten en theorieën en onderzoeken waarom medicatie zieker maakt (bijvoorbeeld door het frauduleus handelen van de farmaceutische industrie).
Helaas heeft de auteur nogal de neiging een beetje populistisch te schrijven. Continue bepaalde psychiaters zilverruggen blijven noemen komt op mij nogal kinderachtig over. En hele hoofdstukken met naam (en dus bijnaam) aan psychiaters weiden die zich hebben laten verblinden door het geld is saai. Vooral als al die mensen onbekend zijn. En de vele pagina's over dezelfde frauduleuze handelingen van de farmaceutische industrie ....
In plaats van het een sterk boek te vinden, is het voor mij daardoor een frustratie uitlaatklep geworden. En dat is zo enorm jammer. Want tussen de 'aanvallen' door staan echt geweldig goede argumenten en theorieën en onderzoeken waarom medicatie zieker maakt (bijvoorbeeld door het frauduleus handelen van de farmaceutische industrie).
September 27, 2019
The book raises some hard questions.
I point for myself some dirty tricks of big-pharma sponsored science and will check this issues when read other books about brain and psyche.
Another good point of the book is questioning of the idea about mandatory happiness. This point more existential and psychiatry is only one part of this moloch of our times.
Weak points is a lot of repetitions and avoidance of some questions like: if antidepressants do es not work why people voluntarily use its and feel better?
I point for myself some dirty tricks of big-pharma sponsored science and will check this issues when read other books about brain and psyche.
Another good point of the book is questioning of the idea about mandatory happiness. This point more existential and psychiatry is only one part of this moloch of our times.
Weak points is a lot of repetitions and avoidance of some questions like: if antidepressants do es not work why people voluntarily use its and feel better?
Read
June 8, 2019I have seen patients with schizophrenia and mood disorders and others improving by leaps and bounds with medicines. Those who tend to believe medicines don't work should visit the Psychiatric unit of a hospital and see for themselves , instead of believing blindly in books. If you can disbelief an entire system , you shouldn't believe a book too without experiencing for yourself.
July 10, 2020
Peter Gøtsche exposes the cynical manoevering of Big Pharma to bamboozle us all over mental distress. The happy pills they churn out constantly cause widespread misery to untold millions. If you are being prescribed these, first be aware of the damage they can inflict on you or your loved ones.
It's not an "easy" read but it is one of the most important books I have ever read
It's not an "easy" read but it is one of the most important books I have ever read
February 23, 2018
Terrifying. The corruption involved in pharma companies and the harms these drugs can cause in those exposed.
December 27, 2019
Puh, denne bog er godt nok skrevet på følelser. Den lægger også netop ud med at citere en kritik af forfatteren selv og desperat og useriøst at gendrive de kritiske påstande med nye påstande. Det er en virkelig kedelig, irrelevant start, hvor man som læser føler, man står i stuen hos et ægtepar, der skændes. Sådan bliver bogen egentlig ved. Dens useriøsitet er grænsende til pinlig. Det er f.eks. uskønt, at forfatteren ligefrem grupperer visse psykiatere og giver dem et navn, sølvrygge, og udstyrer dem med en diagnose, OKSP, obsessiv-kompulsiv sygdomsfremkaldende personlighedsforstyrrelse. Måske er det et forkvaklet forsøg på at være sjov ligesom her (og måske et sted pr. side i hele bogen, hvilket er utrolig trættende)
"Det var ikke en krise i børns mentale sundhed, men en krise i standarden for psykiatrisk forskning2 og en kronisk svækkelse af den intellektuelle formåen eller ærlighed hos visse førende psykiatere."
Det er jo bare tilsvining a la folkeskole.
Bogen er også meget indforstået - der henvises bl.a. hele tiden til amerikanske tal, tilstande og organisationer, hvilket jeg har svært ved at se relevansen i, når de danske ditto ikke nævnes til sammenligning.
Jeg ved ikke, hvilken verden forfatteren lever i, men jeg kan i hvert fald på ingen måde genkende dette: "En fjerde vigtig årsag til de alt for mange diagnoser er, at psykiatriske diagnoser ofte stilles ved det første besøg, når patienterne møder op med sorg, stress på arbejdspladsen, ægteskabelige problemer, et nyligt traume eller så meget andet ..." Det ville være rart, hvis forfatteren stillede sig lidt objektivt til emnet og snakkede om både over- og underdiagnosticering. Det er min erfaring, at læger er svære at få i tale, så snart man kommer med noget psykisk, og at de hellere end gerne bare sender folk med tydelig brug for hjælp hjem igen med beskeden om, at alt er godt.
Og endelig: Forfatteren kritiserer og kritiserer, men er aldrig konstruktiv. Fint nok, jeg antager, at han har ret i, at de nuværende sygdomsdefinitioner er for brede og vage, men hvad gør vi så?
Der nævnes mange tal, og jeg kan som uvidende læser slet ikke holde styr på nuancerne eller troværdigheden. Nogle virker selvmodsigende: "Fire femtedele var enige i, at de ikke rigtig vidste, om medicinen faktisk var nødvendig, mens de tog den." (side 114 ud af 776) og "For eksempel mente 83 % af patienterne, at medicinen havde mindsket deres depression." (side 115 ud af 776). Her og utallige andre steder savner jeg en sammenstilling og bedre forklaring end den, der gives: "... men det er givetvis, fordi både patienter og læger fejltolker den spontane bedring af depressionen som en lægemiddeleffekt."
Jeg opgav cirka 40 procent inde i bogen. Den var desværre ikke værd at læse færdig for mig.
"Det var ikke en krise i børns mentale sundhed, men en krise i standarden for psykiatrisk forskning2 og en kronisk svækkelse af den intellektuelle formåen eller ærlighed hos visse førende psykiatere."
Det er jo bare tilsvining a la folkeskole.
Bogen er også meget indforstået - der henvises bl.a. hele tiden til amerikanske tal, tilstande og organisationer, hvilket jeg har svært ved at se relevansen i, når de danske ditto ikke nævnes til sammenligning.
Jeg ved ikke, hvilken verden forfatteren lever i, men jeg kan i hvert fald på ingen måde genkende dette: "En fjerde vigtig årsag til de alt for mange diagnoser er, at psykiatriske diagnoser ofte stilles ved det første besøg, når patienterne møder op med sorg, stress på arbejdspladsen, ægteskabelige problemer, et nyligt traume eller så meget andet ..." Det ville være rart, hvis forfatteren stillede sig lidt objektivt til emnet og snakkede om både over- og underdiagnosticering. Det er min erfaring, at læger er svære at få i tale, så snart man kommer med noget psykisk, og at de hellere end gerne bare sender folk med tydelig brug for hjælp hjem igen med beskeden om, at alt er godt.
Og endelig: Forfatteren kritiserer og kritiserer, men er aldrig konstruktiv. Fint nok, jeg antager, at han har ret i, at de nuværende sygdomsdefinitioner er for brede og vage, men hvad gør vi så?
Der nævnes mange tal, og jeg kan som uvidende læser slet ikke holde styr på nuancerne eller troværdigheden. Nogle virker selvmodsigende: "Fire femtedele var enige i, at de ikke rigtig vidste, om medicinen faktisk var nødvendig, mens de tog den." (side 114 ud af 776) og "For eksempel mente 83 % af patienterne, at medicinen havde mindsket deres depression." (side 115 ud af 776). Her og utallige andre steder savner jeg en sammenstilling og bedre forklaring end den, der gives: "... men det er givetvis, fordi både patienter og læger fejltolker den spontane bedring af depressionen som en lægemiddeleffekt."
Jeg opgav cirka 40 procent inde i bogen. Den var desværre ikke værd at læse færdig for mig.
April 14, 2021
L E Z E N !
dit zijn waarschijnlijk de beste mensen die er zijn om deze materie voor het voetlicht te brengen
https://www.lemniscaat.nl/boeken/dode...
https://www.lemniscaat.nl/files/fm978... 25 p. inleiding bij nl vertaling
( http://www.worldcat.org/oclc/966603475 )
http://www.worldcat.org/oclc/972903167
dit zijn waarschijnlijk de beste mensen die er zijn om deze materie voor het voetlicht te brengen
https://www.lemniscaat.nl/boeken/dode...
https://www.lemniscaat.nl/files/fm978... 25 p. inleiding bij nl vertaling
( http://www.worldcat.org/oclc/966603475 )
http://www.worldcat.org/oclc/972903167
February 23, 2018
Die erschreckenden Zusammenhänge von Pharmaindustrie, Marketing und Patientenversorgung. Vor allem im psychiatrischen Bereich besteht in Sachen medizinischer Forschung dringender Nachholbedarf. Viele Studien werden nicht zum Wohle der Patienten, sondern zur Profitmaximierung in Auftrag gegeben und entsprechend manipuliert. Das Ergebnis sind teils schädliche Medikamente, die nicht gegen psychiatrische Leiden wirken, sondern diese oft verschlimmern oder, insbesondere bei Mehrfachmedikation, erst verursachen. Ansätze wie Psychotherapie, Ernährungsumstellung, Sport etc. zeigen oft ähnliche oder gar bessere Wirkung – und das ohne Nebenwirkungen oder schlimme Entzugserscheinungen. Vor allem Letztere zwingen Patienten in einen Teufelskreislauf der Dauermedikation, da Entzugserscheinungen gerne als wiederaufflammende Krankheitssymptome fehlgedeutet werden.
September 12, 2016
Pelottavaa tekstiä taas Gøtzscheltä. Jos ei tietäisi että kaverilla on ihan täyspäisiä juttuja, voisi kuvitella tätä foliohattuiluksi. Mutta kun lähteet ja viitteet ovat kunnossa (näin maallikon silmin), on vaikea sivuuttaa olankohautuksella.
Tästä olisi kiva nähdä arvosteluita ja kommentteja asiantuntijoilta. Voiko tilanne tosiaan olla näin mustavalkoinen mitä petteri kuvaa? Siis että antipsykootit ja antidepressantit ja antisitäjatätät eivät käytännössä ole lääkkeitä lainkaan.
Tästä olisi kiva nähdä arvosteluita ja kommentteja asiantuntijoilta. Voiko tilanne tosiaan olla näin mustavalkoinen mitä petteri kuvaa? Siis että antipsykootit ja antidepressantit ja antisitäjatätät eivät käytännössä ole lääkkeitä lainkaan.
Displaying 1 - 16 of 16 reviews