Hela världen stormar. Global uppvärmning och väpnade konflikter, flyktingströmmar och ekonomisk oro allt eskalerar när den industriella civilisationen gasar hela vägen in i kaklet, eldad av olja och dogmen om evig tillväxt. I sin förra bok, Kollaps, visade David Jonstad hur vår civilisation är på väg att gå samma öde till mötes som romarriket, mayaimperiet och resten av historiens fallna civilisationer. I Jordad ställs frågan hur vi ska försörja oss när kriserna fördjupas och det globala maskineriet börjar falla isär. David Jonstad söker sig bakåt i historien och finner svaret under våra fötter. Han ser en framtid där marken, snarare än marknaden, är vad som tryggar vår försörjning. Där tillgången till ett stycke jord och förmågan att bruka den blir mer värdefullt än tillgången på pengar. Det vill säga, så som det har varit för de allra flesta som levt utanför världshistoriens fossila parentes. David Jonstad vill inspirera till ett mer jordnära sätt att leva inom planetens gränser och utan att lägga beslag på andras resurser. Boken är också en personlig berättelse om vägen från ett stressat lönearbete i storstan till en friare tillvaro på landet.
Jag känner mig inte riktigt lika tagen efter att ha läst Jordad som jag gjorde när jag avslutat Kollaps. Mycket är liknande resonemang och det gör mig absolut ingenting, men lite av den överväldigande känslan har lagt sig. Jonstad driver sin tes ganska hårt i den här boken. Tesen om att bruka jorden och att sänka komplexiteten i lokala samhällen är den enda vägen framåt. Jag har inget problem med det heller eftersom jag i stort tror som han, men känner mig ibland stressad och vilsen i det som är nu. Mittemellan Kollaps och Jordad. Hur ska jag använda min kunskap för att skapa mig ett bra liv?
Mycket intressanta tankar och idéer men också ett överdrivet romantiserande av den gamla goda tiden (Jonstad försöker också skamma kritiker av detta genom att kalla dem "såna som romantiserar framtiden" i.e. någon typ av urbana marknadsliberaler) och synnerligen märkliga teorier kring veganism och köttets klimatpåverkan. Till exempel att miljörörelsen skulle förespråka stordrift av djuruppfödning av klimatskäl?🤔 (Jag hoppas att jag missförstod.)
Summa summarum: inspirerande, men ta historieskrivningen med en nypa salt. Han verkar iofs själv fatta att hans bild är orealistisk men då kan en ju fråga sig varför det inte kommer fram förrän i sista kapitlet.
Författaren sammanfattar ett gediget material över historiska samhällen i kollaps, resilienta bondesamhällen och byar; jämför tillväxtekonomin med den tidigare gåvoekonomin, påpekar hur det i en framtida kollaps är marken som är viktig och att vår växande världsbefolknings två viktigaste frågor är energi- och matförsörjning. Utan olja, vad ska driva ett industriellt jordbruk?
Jonstad berättare även om sin väg från bostadsrätt i Stockholm till gård i Dalarna; han berättar om övergången från vegetarian till köttätare, vilket mynnar ut i en kritik av det industriella framför det småskaliga.
I mångt och mycket är det just det som är kärnan i boken: Ett småskaligt, lokalt förankrat hushåll som har en egen bas i sin försörjning kommer att klara utmanande tider bättre än ett hushåll som förlitar sig på transporter, jordbruksmarker i andra länder, globala förhållanden o.s.v.
Det fanns mycket att hämta från boken och jag rekommenderar den till alla som har några som helst tankar eller oro kring framtiden, som står mellan att bo i stad och bo på landet.
Detta är min första bekantskap med David Jonstad och jag kan konstatera att vi är tämligen överens om mycket. Tyvärr hade jag hoppats på att få reda på mer kring HUR man lever ett enklare liv, konkretare, och är därför lite besviken. Boken talar istället om hur vi gått från anarkistiska bönder i byar som klarat sig bra själva, till att vara helt beroende av en marknad som vill att vi köper grejer vi inte egentligen behöver för pengar som vi egentligen inte har. Här beskrivs hur den industriella civilisationen kör full gas in i väggen och att det kommer bli viktigare (igen) att ha en bit jord som man kan bruka. Det är en intressant bok och lätt att plöja igenom, men för mig inte så mycket nytt och inte riktigt vad jag hade väntat mig efter att ha läst baksidestexten.
Intressant och inspirerande om hur vi igenom historien levt närmare jorden, och hur vi kan (och enligt författaren måste) göra det igen. Väldigt mycket teorier och diskussioner men också handfasta tips.
Detta var inte den lättaste boken att ta sig igenom om man inte hoppar över mycket drabbel. Författaren ordbajsar väldigt mycket, så max en tiondel av bokens innehåll är av värde. Jag rekommenderar ändå att läsa boken om man gillar genren historia och om man är intresserad av jordbrukets historia.
En riktigt bra bok som inte går ut på att romantisera det förflutna utan istället kritiskt går igenom både dåtid, nutid och framtid för att ge en realistisk bild av var vi är och vart vi är på väg - och slutligen får läsaren att ställa sig själv frågan: Vart vill jag landa?
Även denna (uppföljaren till 'Kollaps') tilltalar mig riktigt mycket. Lite samma resonemang, men mer fokus på jordbruk och självförsörjning. Även hans eget val att bli "bonde" resoneras kring.