What do you think?
Rate this book
Paradisets barn #2
Kains bok
I Kains Bok, andra delen i trilogin Paradisets barn, ger Marianne Fredriksson oss en annorlunda bild av Kain. Bokens Kain är vuxen och lever tillsammans med sina föräldrar och sin fru Letha. När Letha ska föda deras barn lämnar han dem för att söka paradiset och de ordlösa som hans mor berättat om. Mötet med dem blir dramatiskt.
218 pages, Paperback
First published January 1, 1980
7 people are currently reading
89 people want to read
About the author
Marianne Fredriksson
47 books218 followersMarianne Fredriksson was a Swedish author who worked and lived in Roslagen and Stockholm. Before becoming a novelist, she was a journalist on various Swedish newspapers and magazines, including Svenska Dagbladet.
Fredriksson published fifteen novels, most of which have been translated into English, German, Dutch and other languages. Most of her earlier books are based on biblical stories. A central theme in her writings is friendship because, as she maintained, "friendship will be more important than love" in the future.
Fredriksson published fifteen novels, most of which have been translated into English, German, Dutch and other languages. Most of her earlier books are based on biblical stories. A central theme in her writings is friendship because, as she maintained, "friendship will be more important than love" in the future.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 14 of 14 reviews
August 15, 2024
Minns för några år sedan när jag började återuppta läsningen och läste ut den första boken i denna trilogi.
Den var jag aningen mindre imponerad av men jag måste säga att denna bok är riktigt trevlig att läsa. Är det den bästa boken jag någonsin läst? Nej. Men ifall en har ett intresse för religiösa motiv så är den fascinerande. Jag gillade hur mycket av boken som berörde religiositet utanför det bibliska med gudinnor som Inanna.
I vissa avseenden känns denna bok lite enkel i språket men det vägdes upp av Kains komplexitet.
Den var jag aningen mindre imponerad av men jag måste säga att denna bok är riktigt trevlig att läsa. Är det den bästa boken jag någonsin läst? Nej. Men ifall en har ett intresse för religiösa motiv så är den fascinerande. Jag gillade hur mycket av boken som berörde religiositet utanför det bibliska med gudinnor som Inanna.
I vissa avseenden känns denna bok lite enkel i språket men det vägdes upp av Kains komplexitet.
October 25, 2022
Marianne Fredriksson är otroligt skicklig i att skapa mänskliga och mångbottnade karaktärer som fängslar. Få karaktärer i Bibeln har varit så svårförstådda som Kain. I denna bok får läsaren ta del av en ny och annorlunda bild av honom, en mjuk och kärleksfullt berättad saga. Åh det är bra, riktigt, riktigt bra.
September 2, 2018
Mijn eerste van Marianne Fredriksson. Het 'lot' van Kaïn vanuit een interessante invalshoek die mij wat doet denken aan de boeken van Marion Bradley rond Avalon.
Heel toegankelijke schrijfstijl, wat me verraste na de recensies die ik in het algemeen over deze schrijfster las.
Heel toegankelijke schrijfstijl, wat me verraste na de recensies die ik in het algemeen over deze schrijfster las.
October 2, 2021
Marianne Fredriksson is one of the great mystics of our time. She so clearly cuts through the dogma and facade of religion right down to the core. Her perspective on the Bible and its sympols is the best I have ever read.
December 20, 2023
Underhållande om lite väl porrig fanfiction om vad som händer med Kain efter att han förvisas.
Read
March 5, 2024Då jag hade läst den första boken i den här serien (Evas bok) hade jag inte så höga förhoppningar på den här boken. Det var inte så att jag inte gillade Evas bok men jag tyckte att den var för feministisk och att den stundtals var en för långsökt tolkning av Skapelseberättelsen. Men jag gillade faktiskt den här boken mycket bättre. Det var absolut inte det bästa jag har läst men den var underhållande och gick fort att läsa. Däremot är jag inte så bekant med Kains historia och vet därav inte hur trogen Fredrikssons berättelse är Bibeln.
Först och främst tyckte jag om den delade synvinkeln, att den inte bara var från huvudkaraktärens perspektiv, det vill säga Kain (vilket, om jag minns det rätt enbart var från Evas perspektiv i första boken). Speciellt tyckte jag om att läsa från Adams perspektiv och jag tyckte att det gav en större bild av honom än den från Evas bok, där Adam porträtteras som lite av en ljugande mansgris. Här tyckte jag att han blev mycket mer ödmjuk och relationen mellan honom och Kain, den tysta förståelsen dem emellan, tyckte jag var en bra representation på hur det ofta är män emellan. Hur vackra och praktiska ord än må vara är det lika mycket i vägen för hur man känner.
Sedan tyckte jag att det var intressant hur Eva berättade för Kain att olika människor har olika bilder av världen och för att kunna känna gemenskap måste man kliva in i deras bild av världen: “Människor bygger sina världar, fyller dem med bilder, historier, sagor - rena skrönor ibland. Om du vill bli delaktig i en annans värld, gå in där, för att vara tillsammans måste du göra hans värld till din, se samma bilder.”
Detta är något som Kain försöker sig på när han träffar herdefolket. Det resulterade i att han kunde vara med, skratta och ha kul, men som konsekvens fick det honom att känna sig instängd. Instängd i en värld som inte var hans egen. Som fick honom att begränsa sig själv. Jag tyckte att detta var en bra reflektion över vår värld. Hur man kan känna sig ensam fastän man är omgiven av andra människor, och hur många människor därmed föredrar att vara ensamma istället för att bedra sig själva och låtsats vara någon de inte är enbart för att känna gemenskap. Samtidigt förstår jag varför man väljer att lämna sig själv bakom för att få känna gemenskap: människan är ju ändå ett socialt djur. Jag antar att det gäller att ha is i magen och vänta tills man hittar någon eller några som delar samma världsbild som en själv.
En annan sak jag tyckte var intressant var hur Eva förklarade för Kain att vreden lägger sig så fort man får ord att beskriva sina känslor med: “Det går över när han får ord att uttrycka sina känslor med.” Det fick mig att tänka på ordens styrka, men inte enbart som något positivt. Om det är så att ord, förmågan att uttrycka sina känslor med ord, gör att känslorna ebbar ut eller fångas in. Kontrolleras. Är inte det något sorgligt? Visst är ilska en mindre positiv känsla men för det är den lika viktig som alla andra. Känslor visar hur vi känner och förmedlar om något är rätt eller fel. Jag tror att en anledning till att många människor mår dåligt nu för tiden är just för att de inte låter sina känslor flöda fritt. Ofta räcker det med att gråta en skvätt om man är ledsen, eller skrika i en kudde eller kasta en sten om man är arg. När man har fått leva ut sina känslor känns det ofta mycket bättre. Känslor och ord är två olika saker trots det faktum att den andra försöker förklara den första. Fastän jag själv är förälskad i ord och allt man kan göra med dem tror jag att de mer ofta än sällan gör ett dåligt jobb på att förklara känslor. Som aspirerande författare själv är det samtidigt ett av skrivandets lockelser: att det är svårt att med ord göra känslor rättvisa. Här tror jag faktiskt att måleri och musik, dans, är mycket bättre på att förmedla känslor. Känslor är nog inget som ska förklaras, det heter känslor av en anledning: de ska kännas. Att beskriva känslor med ord burar nog bara in dem och stjälper dess fulla potential. På ett sätt är jag hycklare, jag säger ofta till min fästman att jag älskar honom. Men på ett sätt är det så långt ifrån vad jag faktiskt känner. Det är så otroligt mycket större än så. Samtidigt är det det närmsta jag kan komma för att kunna förmedla hur jag känner för honom. Det är i sådana stunder jag önskar att jag var en kompositör.
Iallafall, för att runda av det hela är jag glatt överraskad av den här boken och skulle rekommendera den även om man läste första boken och som jag inte tyckte så mycket om den. Det enda jag har att kritisera är att relationen mellan Kain och Enki kändes lite orealistisk. Jag har svårt att tro att två män är så öppna med hur de känner för varandra. Speciellt när en av dem har så känslomässiga trauman som Kain. Jag tvivlar inte på att de älskar varandra som bröder men jag tror inte att två unga män hade varit så snabba med att visa det för varandra. Som att säga att de älskar varandra bara någon vecka efter att ha känt varandra.
Först och främst tyckte jag om den delade synvinkeln, att den inte bara var från huvudkaraktärens perspektiv, det vill säga Kain (vilket, om jag minns det rätt enbart var från Evas perspektiv i första boken). Speciellt tyckte jag om att läsa från Adams perspektiv och jag tyckte att det gav en större bild av honom än den från Evas bok, där Adam porträtteras som lite av en ljugande mansgris. Här tyckte jag att han blev mycket mer ödmjuk och relationen mellan honom och Kain, den tysta förståelsen dem emellan, tyckte jag var en bra representation på hur det ofta är män emellan. Hur vackra och praktiska ord än må vara är det lika mycket i vägen för hur man känner.
Sedan tyckte jag att det var intressant hur Eva berättade för Kain att olika människor har olika bilder av världen och för att kunna känna gemenskap måste man kliva in i deras bild av världen: “Människor bygger sina världar, fyller dem med bilder, historier, sagor - rena skrönor ibland. Om du vill bli delaktig i en annans värld, gå in där, för att vara tillsammans måste du göra hans värld till din, se samma bilder.”
Detta är något som Kain försöker sig på när han träffar herdefolket. Det resulterade i att han kunde vara med, skratta och ha kul, men som konsekvens fick det honom att känna sig instängd. Instängd i en värld som inte var hans egen. Som fick honom att begränsa sig själv. Jag tyckte att detta var en bra reflektion över vår värld. Hur man kan känna sig ensam fastän man är omgiven av andra människor, och hur många människor därmed föredrar att vara ensamma istället för att bedra sig själva och låtsats vara någon de inte är enbart för att känna gemenskap. Samtidigt förstår jag varför man väljer att lämna sig själv bakom för att få känna gemenskap: människan är ju ändå ett socialt djur. Jag antar att det gäller att ha is i magen och vänta tills man hittar någon eller några som delar samma världsbild som en själv.
En annan sak jag tyckte var intressant var hur Eva förklarade för Kain att vreden lägger sig så fort man får ord att beskriva sina känslor med: “Det går över när han får ord att uttrycka sina känslor med.” Det fick mig att tänka på ordens styrka, men inte enbart som något positivt. Om det är så att ord, förmågan att uttrycka sina känslor med ord, gör att känslorna ebbar ut eller fångas in. Kontrolleras. Är inte det något sorgligt? Visst är ilska en mindre positiv känsla men för det är den lika viktig som alla andra. Känslor visar hur vi känner och förmedlar om något är rätt eller fel. Jag tror att en anledning till att många människor mår dåligt nu för tiden är just för att de inte låter sina känslor flöda fritt. Ofta räcker det med att gråta en skvätt om man är ledsen, eller skrika i en kudde eller kasta en sten om man är arg. När man har fått leva ut sina känslor känns det ofta mycket bättre. Känslor och ord är två olika saker trots det faktum att den andra försöker förklara den första. Fastän jag själv är förälskad i ord och allt man kan göra med dem tror jag att de mer ofta än sällan gör ett dåligt jobb på att förklara känslor. Som aspirerande författare själv är det samtidigt ett av skrivandets lockelser: att det är svårt att med ord göra känslor rättvisa. Här tror jag faktiskt att måleri och musik, dans, är mycket bättre på att förmedla känslor. Känslor är nog inget som ska förklaras, det heter känslor av en anledning: de ska kännas. Att beskriva känslor med ord burar nog bara in dem och stjälper dess fulla potential. På ett sätt är jag hycklare, jag säger ofta till min fästman att jag älskar honom. Men på ett sätt är det så långt ifrån vad jag faktiskt känner. Det är så otroligt mycket större än så. Samtidigt är det det närmsta jag kan komma för att kunna förmedla hur jag känner för honom. Det är i sådana stunder jag önskar att jag var en kompositör.
Iallafall, för att runda av det hela är jag glatt överraskad av den här boken och skulle rekommendera den även om man läste första boken och som jag inte tyckte så mycket om den. Det enda jag har att kritisera är att relationen mellan Kain och Enki kändes lite orealistisk. Jag har svårt att tro att två män är så öppna med hur de känner för varandra. Speciellt när en av dem har så känslomässiga trauman som Kain. Jag tvivlar inte på att de älskar varandra som bröder men jag tror inte att två unga män hade varit så snabba med att visa det för varandra. Som att säga att de älskar varandra bara någon vecka efter att ha känt varandra.
October 11, 2008
I have been hesitating to read this book ever since I bought it. I even regretted buying it.... But, when I was home without anything new to read except for this book, I started reading anyway.
And, it was not nearly as theological as I had expected. The story tells about Adam and Eve and their struggle in life. The book is a trilogy and in every book there is a different main character, a different point of view.
First there's Eve, then Kaïn and in the last book Norea. I read it with a lot of pleasure. It left me with a lot of questions, for example, what is 'true' and what is fiction. Is the whole story fiction, with just the use of names from the bible, or is it indeed founded on reasearch and archeology to give it solid groudn.
Do you, who read the book, have any idea?
And, it was not nearly as theological as I had expected. The story tells about Adam and Eve and their struggle in life. The book is a trilogy and in every book there is a different main character, a different point of view.
First there's Eve, then Kaïn and in the last book Norea. I read it with a lot of pleasure. It left me with a lot of questions, for example, what is 'true' and what is fiction. Is the whole story fiction, with just the use of names from the bible, or is it indeed founded on reasearch and archeology to give it solid groudn.
Do you, who read the book, have any idea?
July 27, 2011
Mir hat der Nachfolger von "Eva" erheblich besser gefallen. Das mag daran gelegen haben, dass ich mit dem Stil vertrauter war und mich deswegen besser zurecht finden konnte.
Auch "Abels Bruder" ist sehr philosophisch, bietet aber mehr "Story" drum herum, während "Eva" ein sehr introvertiertes Werk war.
Auch "Abels Bruder" ist sehr philosophisch, bietet aber mehr "Story" drum herum, während "Eva" ein sehr introvertiertes Werk war.
September 15, 2016
Laaiend enthousiast over deze! Geen kleffe historische, langdradige roman, maar een mooi en uitdagend verhaal dat echt de goesting om meer van haar boeken, meer van historische verhalen, meer over geschiedenis te lezen en te leren. De manier waarop Fredriksson schrijft, is zo intens maar moeiteloos te lezen. Zeker een aanrader!
October 7, 2024
With her amazing story telling skills Frederikson gives the worlds first ’bad guy’ a life story, a reason and our understanding. She changed his famous flat character into layers of sadness and doubt and also happiness. If you want to know how the son of the first two people could leave to go to a city, this is your book.
March 23, 2013
Läste den väldigt slarvigt...
June 13, 2015
3.5
better than the first one!
about guilt and how to deal with it.
better than the first one!
about guilt and how to deal with it.
July 28, 2015
Andra boken i serien; tyckte den var bättre troligen för jag kommit in i berättarstilen! Sätter fantasin i rörelse, mycket dramatiskt slut....
May 4, 2016
Den är ju fantastiskt skriven! Men handlingen engagerar mig inte lika mycket som Evas bok gjorde. Kan det vara att jag har svårare att relatera till Kain?
Displaying 1 - 14 of 14 reviews