Och så plötsligt, nästan helt utan förvarning, lägger hon en hand runt min nacke och pressar sina läppar mot mina. Mitt hjärta slår ursinnigt när vi kysser varandra. Fan vad vi kysser varandra.
Det är första dagen på gymnasiet och när Fille får se Hanna är det som om tiden stannar. Det är ju hon! Som stal hans hjärta och tog det med sig när hon flyttade från staden i fjärde klass. Som alltid var smutsig och hade trasiga kläder men de mest fantastiska ögon han någonsin sett. Nu är hon tillbaka och Fille faller handlöst, igen. Det blir början på en trevande men fantastisk kärlekshistoria som bultar av hjärta, sorg och hudlöshet.
Och samtidigt pågår det vanliga livet - med frånvarande föräldrar, sena festkvällar, promenader i duggregn, mer eller mindre genomtänkta hångel, svettiga replokaler och kompisar i trubbel.
Hälsningar från havets botten är en berättelse om att välja sin egen väg framåt, oavsett var man kommer ifrån. Christina Lindström skriver humoristiskt och med fingertoppskänsla om den första, stora kärleken och de försiktiga stegen in i vuxenlivet.
En bok med folk jag vill hänga med. Sympatiska, sårbara och väldigt älskvärda. Huvudpersonen Fille har en klar och rolig röst, även när han själv är förvirrad, och de karaktärer vi möter genom honom når in i hjärtat.
Gillade verkligen den här boken och sättet den var skriven på. Har skrattat rakt ut flera gånger åt vissa av Filles kommentarer. Tänk om sådana killar ändå existerade på riktigt 3
Lite som om Barbro Lindgrens Masarin och Loranga fått växa upp och ta formen av en musikälskande tonåring och hans hjärtliga, bohemiska men ganska oansvarige far. Fille är en sympatisk karaktär som är lätt att tycka om och står i kontrast till den aviga och socialt handikappade Hanna, som han råkar vara kär i. En fin och ganska okomplicerad historia om kärlek och sorg och vänskap.
Nu är jag nog lite för generös, sentimental och barnslig, men för sin genre är boken svåröverträffad. Den är kort, lättläst, inkännande och träffar rakt i hjärtat.
Mannen, allt är stört galet. Så sjukt stört galet. Hade ingen bok att läsa när jag kom hem så jag tog en ur bokhyllan från högstadiet. Jag tillhör inte målgruppen längre som jag vill mena att jag gjorde då, men jag tror inte mina åsikter förändrats speciellt mycket sedan dess. Det kan också bara vara jag som gärna vill ha högre tankar om mig själv som femtonåring än vad som egentligen är befogat, men vafan... we will never know och det finns inga bevis. Det är en typisk bok som kunnat sättas i händerna på valfri högstadieelev i skolan och som fullkomligt dryper av självtitulerad-hipp-vuxen-människa-som-försöker-kommunicera-med-kidsen-för-att-vi-alla-vet-ju-hur-det-är-att-vara-tonåring-hö-hö-hö. Den gör inget fel, men den gör inte mycket rätt heller. Det StÖrT GaLnA språket och de konstanta betonande upprepningarna gör den så krystad att det blir svårt att läsa utan att få en stroke. Personligen. Men igen: jag är inte rätt målgrupp, jag har bara svårt för människor som försöker agera som någon de inte är eller som inte kan kommunicera med andra människor vilka tillhör en annan målgrupp än en själv utan att kravera under någon slags föreställning om att man måste anpassa sig stört galet mycket för att överhuvudtaget kunna göra sig förstådd. Jag är bara en wannabe bitterf*tta som inte har något bättre att lägga ner tid på än att sitta och skriva en bitter recension på en tonårsbok, så... C'est la vie.
jag gillade hemskt mycket! älskar Filles sarkasm, älskar farmor och hur himla ROLIG den faktiskt är trots att den är väldigt svart och djup också. älskar att det finns karaktärer av alla de sorter och gillar att det finns så många paralella historier och inte bara "huvud"berättelsen. pappan och farmorn har också stora roller vilket jag gillar hemskt mycket. inte en femma pga inte fullkomlig kärlek, ni vet? den är väll för kort och ändå lite geå för att bli så där unfreakingbelievable som vissa andra är. men väldigt väldigt bra, imponerad är jag!
Men åååå vilket slut! Behöver en uppföljning när de är typ 25 år gamla eller något... Fin bok om att gå på gymnasiet, vänskap & kärlek. Christina Lindström skriver Filles historia väldigt bra & trovärdigt - roligt att läsa YA/unglit med manlig berättare!
A men språket! Vilken underbar dialog. Så underbar att jag tänker att den inte är helt trovärdig men vem bryr sig om det. Det är ju underbart i alla fall
Den här boken var inte bara tråkig, oklar och påskyndad, utan den var också ganska overklig. Hade inte kunnat se de här tonåringarna som verkliga människor.