Vad ska vi göra med all denna valfrihet? Hur ska man kunna bestämma sig? Är det bara Sven Anders Johansson som blir alltmer ambivalent, eller gäller det hela vår tid? Finns det rent av en frihet i tvekandet, ångern och vankelmodet? Och är det därför litteraturen är viktig? Johanssons nya bok vacklar mellan jaet och nejet. Efter Det cyniska tillståndet (2018) och Litteraturens slut (2021) rundas samtidsdiagnosen av med ett försvarstal för ambivalensen. Eller om det är en kritik av valfriheten?
Sven Anders Johansson är professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet samt litteraturkritiker i Aftonbladet.
Hur betygsätter man en bok vars själva poäng går ut på att jag nog borde sätta alla betygsnivåer på samma gång? Ska jag acceptera Johanssons resonemang och ge en etta för de avsnitt som inte alls nådde fram till mig (eller som jag inte höll med om), en tvåa för de som jag förstod hur/vad han menade, men inte håller med om, en trea - detta ambivalenta mitemellanomdöme som säger varken (både) bu eller (och) bä, en fyra för det var ju ändå övervägande bra; eller ska det bli en femma för de av resonemangen som var både felfria och bekräftar min egen världsvy?
Jag har läst några stycken högt för min fru, men jag har också läst om vissa av dem ett par tre gånger utan att orden lyckas bryta igenom min disträa mur av tankar på helt andra saker - min sjuke svärfar, grejer på jobbet, datorn jag råkade kortsluta...
Om man redan - som jag - är en sådan där "å ena sidan/å andra sidan"-människa; är det lättare att tillgodogöra sig den här boken då? Vad skulle barnens lillkusin Vidar tycka? (Han, som har en bild av världen som en övervägande välsorterad IKEA-förvaring.)
Världen är dock inte övervägande välsorterad, Vidar. Och inte heller är vi det. Den enskilda människan är en oerhört heterogen varelse som kan tycka två helt motsatta saker samtidigt och agera utifrån en tredje åsikt.
Att det inte nödvändigtvis är en dålig sak är en insikt som åtminstone jag känner en viss tillfredsställelse inför.
Ännu en tankeväckande bok av Johansson! Tycker att denna tillsammans med det "Cyniska tillståndet" på ett träffande sätt beskriver samtiden. Jag tycker särskilt om att författaren analyserar vanliga fraser och språkliga klyschor som sägs i vardagen (ofta utan särskilt mycket eftertanke) och ger sin analys på vad språket säger om vår syn på fri vilja, agens, tolerans för ambivalens etc. Ett exempel är uttrycket "Jag är en annan person nu", som ofta används av kändisar när det uppdagats att de gjort ett feltramp några år tidigare, där den språkliga klyschan används för att distansera sig från det egna agerandet i det förflutna.