Skuggan på världens botten och andra berättelser

by Thomas Ligotti, Arthur Isfelt (Translator), Oskar Aspman (Illustrator)

Svensk antologi med ett urval av Ligottis noveller.

OBS! Detta är inte en svensk översättning av "The Shadow at the Bottom of the World" från 2005, utan en ny antologi framtagen i samarbete mellan Ligotti och översättaren Arthur Isfelt.

Thomas Ligottis karaktärer rör sig i ett mörker som förefaller besjälat av ett eget medvetande; en värld där svart snö faller och stjärnorna vänder sig ut och in. Även om innehållet i hans noveller påvisar ett visst inflytande från föregångare som Edgar Allan Poe och H. P. Lovecraft, är han en unik röst inom skräcklitteraturen och hans prosastil olik alla andras. Han har tilldelats det prestigefyllda Bram Stoker Award inte mindre än tre gånger och även vunnit International Horror Guild Award. Det fylliga urvalet i Skuggan på världens botten och andra berättelser är hämtat från samtliga av Ligottis novellsamlingar: Songs of a Dead Dreamer (1986), Grimscribe (1991), Noctuary (1994) och Teatro Grottesco (2007). Med denna utgåva presenteras Thomas Ligotti för första gången på svenska. Nyutgåva hösten 2020.

Genres: Horror

390 pages, Paperback

First published October 1, 2012

About the author

Thomas Ligotti is a contemporary American horror author and reclusive literary cult figure. His writings, while unique in style, have been noted as major continuations of several literary genres—most prominently Lovecraftian horror—and have overall been described as works of "philosophical horror", often written as philosophical novels with a "darker" undertone which is similar to gothic fiction. The Washington Post called him "the best kept secret in contemporary horror fiction"; another critic declared "It's a skilled writer indeed who can suggest a horror so shocking that one is grateful it was kept offstage."

Reviews

[Charles · Rating 4 out of 5]

Tydligt inspirerad av, men (enligt mig) bättre än H.P Lovecraft!

Uppskattade berättelserna ”Harlekinens Sista Festival” samt ”Nethescurial” och titelberättelsen mest!

[7thTrooper · Rating 4 out of 5]

Thomas Ligotti är nog ett unikum inom en genre som jag misstänker producerat ytterst få sådana. Han gjorde sin debut med noveller (och har såvitt jag vet bara skrivit en enda roman) och det är fortfarande på detta område han rör sig. Denna hans första samling utgiven på svenska har smakprov från alla författarens tidigare utgivna verk ("Songs of a Dead Dreamer", "Grimscribe", "Noctuary" och "Teatro Grotesco") med tyngdpunkt på Grimscribe. En sak som måste sägas innan jag diskuterar novellerna i fråga är att översättaren Arthur Isfelt skall ha en stor eloge då översättningen är riktigt bra. Det kan skava lite ändå men felet ligger mer i själva svenskan än hos Isfelt. Thomas Ligotti verkar i en tradition som man kan säga kodifierades av Lovecraft i nittonhundratalets början; men där Lovecraft spelade på människans närvaro i ett enormt kosmos som var fullständigt likgiltig inför nyss nämnda så tar Ligotti det i sin egen riktning. Till och med mänskligheten själv (som i novellen "Skuggan, Mörkret") är bara en slags onödig utväxt i en verklighet som i bästa fall är likgiltig men även ibland ondskefull. Människan är kött och ben och allting annat, känslor minnen och sinnesintryck, är bara en olyckshändelse och en tragisk sådan. Eller så är existensen i sig något slags Lovecraftiansk kaos som ligger just under ytan på en ondskefull verklighet. Att födas är i sig en tragedi. Det finns inget hopp i Ligottis universum, bara människor som egentligen är mer som dockor styrda genom en mardröm skapad av en febrig demiurg. Om Lovecraft och Philip K. Dick hade ett barn skulle nog Ligotti vara detta barn.

Samlingen är nog som bäst i de noveller tagna från "Songs..." och "Grimscribe", då Ligottis språk är frodande och på gränsen till prunkande, till och med. Med en isande skönhet målar han upp utslagna människor, utslagna platser och amorfa, hungriga verkligheter. Det kan göra det svårt att hänga med ibland i alla svängar, men det är det värt. Jag tror nästan Ligotti tjänar lite på det då det bara ökar känslan av overklighet. Mot slutet, i och med de tagna från "Teatro Grotesco", skalas språket ned avsevärt och novellerna blir längre och mer fokuserade, mer filosofiska. Men liksom tidigare så finns det fantastiska bildspråket där, om än i mindre mängd. Jag tror nog att det som mest attraherar mig till Ligotti är samma som i mångt och mycket attraherar mig till Lovecraft, en slags nihilism och pessimism om verkligheten, dess natur och människans plats i den. Det är uppfriskande, tro det eller ej, att läsa om det. "Vastarien", titelnovellen och "Nethescurial" är nog de bästa. "Skuggan, mörkret" är lite lång, som alla från "Teatro..." men har ett avslut och tema som gör det värt att läsa hela. "Tsalal" känns som om Ligotti ville pröva att skriva en egen version av Lovecrafts "The Dunwhich Horror" och han lyckas bra.

Verkligheten suger, människor suger mer men att vara människa är allra värst. Läs en bok istället.

[Erik Wallmark · Rating 3 out of 5]

Ligotti har en sån sanslös höjd i sin prosa, flertalet magiskt bra berättelser här. Dock är denna samling generellt lite för svajig. Lovecraft-pastischerna är inte mina favoriter och det är ett par för många sådana här, till exempel. Även om han gör Lovecraft typ lika bra som Lovecraft själv.

Sen är hans världsbild och hans karaktärers världsåskådning generellt för dyster och entonig för att man rent psykiskt ska kunna ta sig an så här många berättelser i ett sånt här tätt format. Det ger nog ännu mer att läsa Ligotti utportionerat och långsamt.

[Emil Nilsson-Mäki · Rating 5 out of 5]

Som skräck är detta det obestridligt bästa jag läst. Den lilla ytan vi får se av ett så mycket större händelseförlopp eller tillstånd är en sån fröjd att jag själv har svårt att finna orden. Mästerligt!

[Jan Kjellin · Rating 4 out of 5]

Jag hittade Thomas Ligotti via ett boktips som handlade om böcker som på olika sätt inspirerat till den första (och bästa) säsongen av "True Detective"; en blek och otillfredsställande odyssé i jakten på en mördare. Hans The Conspiracy Against the Human Race ansågs vara en av de som utgjort basen för TV-seriens nihilistiska stämning och det kan nog stämma. Utgångspunkten för boken, som är en slags filosofisk reflektion över alltings meningslöshet, är att kärnan till all mänsklig misär är det ögonblick då hon blev medveten om sig själv och gick från att bara vara ett djur till att vara ett djur som tror sig vara något mer än bara ett djur - och att det dessutom finns en mening med detta.
Det här temat återkommer - kronologin här är för övrigt min läsning och inte nödvändigtvis den ordning i vilken texterna skrivits/publicerats - i novellen "Skuggan, mörkret" (ursprungligen från samlingen "Teatro Grottesco"), där Ligotti själv dyker upp som bifigur - en författare till en då outgiven filosofisk avhandling med titeln "En undersökning angående konspirationen mot människosläktet" - på ett café i den döda staden Crampton, där han och några andra samlats i ett för dem oklart syfte.
Men jag har inte för avsikt att referera vare sig en eller flera av novellerna i boken. Istället tror jag nog jag vill framhäva Ligotti som en sekelskiftes-Lovecraft för samtiden. Både vad gäller språket (Isfelts översättning är för övrigt riktigt bra, med endast några få snubbel här och där. Har han månne översatt Lovecraft någon gång?), stämningen och tematiken. Här finns små frön till en cthulhuesque mytologibildning, men jag vet inte om det är Ligottis syfte, eller om han bara leker med oss läsare - det vore lite för meningsfullt att bygga upp förståeliga ramar för att illustrera alltings meningslöshet, om ni förstår vad jag menar.
Jag är vanligtvis lite allergisk mot skräckgenren, då den lite för ofta slutar i antingen ett ganska lyckligt slut (monstret blir bekämpat, eller...?) eller åtminstone erbjuder en förklaring till vad som hände (monstret var en resande från en annan dimension). Ligotti erbjuder inte riktigt det där, utan lämnar istället kvar läsaren i ett ganska stort mått av ovisshet.

För det borde han få en eloge - eller en jävla smäll.