What do you think?
Rate this book
Karuküti tütred: jutustus seitsmest õest
Ikka räägiti siin-seal lugusid kurikuulsa karuküti seitsmest tütrest. Arvamused läksid lahku. Kas nad tõesti elasid päris omaette metsikus looduses? Väidetavalt veetsid nad aega jahipidamise, suplemise ja maadlemisega, kui nad ennast parajasti samakast ja õllest täis ei joonud. Vahetevahel nägi neid laadal, kus nad müüsid karunahku ja tantsisid napis riides ja kelmikalt, kui müük üle ootuste hästi läks. Üks naine otsustab seitsme õe pöörase loo jäädvustada kodulooseltsi aastaraamatus. Miks nad kunagi koolis ei käinud? Miks nad soovisid elada isoleeritult metsikus looduses, saja kilomeetri kaugusel lähimast linnast? Miks nad käitusid mühakate poiste kombel? See lugu räägib vihast ja leinast, üksindusest ja kokkukuuluvusest, peresuhetest ja elust puutumata looduses. Anneli Jordahli (snd 1960) inspireeris Aleksis Kivi klassikaline „Seitse venda” aastast 1870, kuid ta otsustas tuua loo tänapäeva ja nimetutesse Soome kohtadesse – ning kirjutada seitsme venna asemel seitsmest õest. Ta on kirjutanud kümmekond raamatut ja tegutseb ka kirjanduskriitikuna. „Karuküti tütred” on tema viies romaan.
318 pages, Hardcover
First published August 30, 2022
51 people are currently reading
1161 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 138 reviews
March 18, 2024
Freu mich auf die Buchbesprechung am 20.03. Dieses Buch bietet viel Diskussionsstoff.
January 20, 2023
”Visa lite kuk nu!”
Stod det i ingen bok som jag gillar. Den här är inget undantag.
Vem dränker varandra och brottas ”på skoj”, slåss med knutna nävar och bryter arm, kör trimmade mopeder, skjuter skarpt, stinker svett, rapar, fiser, onanerar och kommer högljutt inför varandra? Fan vet, men det är väl samma som hatar sin mor och älskar sin far, röker som borstbindare och super hårt, vräker i sig kött, är vulgära, svär och skriker? Maskulina och misslyckade män enligt schablon. Anneli Jordahl beskriver alltså värsta sortens mansfasoner, bara att de är kvinnor som är avsändare. Varför gör hon på detta viset?
Man brukar prata om att det är av godo att kunna lyfta problem med våldsamheter och övergrepp utan att reproducera dito. Här väljer Jordahl att göra det motsatta. Jag tror att det är meningen att det ska vara en rolig skröna detta. Men jag skrattar inte. Okej, jag kanske drar på munnen en gång (”Dra du fittan över huvut så får du en bra pälsmössa!”).
Alltså jag gillar ju inte giftig maskulinitet. Det är ju DET jag inte gillar. Män som sådana har jag inget emot. Så att läsa om kvinnor som beter sig i enlighet med stereotypa karlar är lika hopplöst som om det vore män som gjorde det.
Och det är verkligen inte bara det våldsamma som stör mig med Björnjägarens döttrar. Till att börja med blandas det mellan små och stora bokstäver på omslaget. Det är så att själen sjunker ner i hälarna! Jag hade aldrig gett den här boken en chans om det inte vore för att den var augustnominerad. Obegripligt är det att handlingen utspelar sig i nutid. Författaren har inspirerats av en klassiker jag aldrig hört talas om från 1870 (Sju bröder) och kanske hade det fungerat bättre om systrarna levde då. De äter ekorrhjärna för fanken. Berättelsen om de sju föräldralösa systrarna liknar mer en pastisch av Snövits sju endimensionella dvärgar. Karaktärerna i den här boken är som dockor som gått sönder och klistrats ihop med armen i pannan.
Jag tycker inte att storyn håller. Även om jag accepterar den som en ekivok skröna går den emot sina egna premisser. Å ena sidan har systrarna anammat manliga ideal å andra sidan ogillar de/är de rädda för män och vill inte beblanda sig med dem. De är riktiga värstingar som inte går att ha i möblerade rum, men ändå är minst en offer för manligt sexuellt våld. En annan osannolik grej är att systrarnas föräldrar har gett sken av att vara analfabeter men de har efterlämnat både brev och dagboksanteckningar efter sig. Jag förstår mig inte på dessa hårda tjejer som läsaren ska… ja vad då? Se upp till? Se ner på? Ska vi skratta åt deras infantilitet? När en Philip pratar med syster Laura om ”det pastorala” så tror Laura att det handlar om pastorer.
Systrarna lever i en klan, de kallar det stam, under en auktoritär ledare. De misstror myndigheter och får inte gå i skolan. De gör totempålar och har egna regler. Kanske försöker Jordahl lyfta hur vansinniga kulturer med hedersvåld och andra konservativa inslag kan te sig. Men det blir pannkaka av det tycker jag. I och med att berättelsen utspelar sig i Finland trodde jag ett tag att hon vill skapa nidbilder av finska kvinnor. Diskussionen huruvida landet står mot staden ger mig heller inget. Samhällskritiken är grund när Jordahl reducerar den urbana nutidsmänniskan till ”robotar som säger fiiint hela tiden”.
Det här var sannerligen inte en bok för mig. Många andra verkar dock gilla den. Jag tror författaren har rätt när hon skriver att ”folk vill förfasa sig”. De vill läsa om hemskheter och råa människor. Jag verkar inte vilja det, i alla fall inte om de gör ”vildkattsmidiga längdhopp”, ”frivolter i serie”, konsumerar öl, cigg och rå potatis till frukost. Språket är bitvis lyckligt, det medger jag, men alla dessa retoriska frågor kväver mig (Bara på sidan 22: ”Skulle han komma hem till helgen med ännu ett fällt djur?” ”Ropade hon i sömnen?” ”Hade hon ens samma far?”).
Jordahl är förbannad och det förstår jag. Ilskan över giftig maskulinitet är befogad, den får fem stjärnor. Men i sin ilska bankar hon fram prosan med stämjärn och hammare vilket gör att det blir för hårda kanter och för stillastående resultat. Oavsett vinkel eller ljusinsläpp skriker texten enkla svar. Allt är levererar och klart även känslorna. Den här berättelsen hade kanske fungerat (för mig) som novell. Som roman på 333 sidor känner jag som om det vore 666.
Jag gillar dock att författaren vill ge en knäpp på näsan till kvinnor som tror att genom att imitera det manliga skulle vägen bli framkomlig. Hon lyfter det vanliga fenomenet internaliserad misogyni, barn som älskar sin pappa och föraktar sin ”tråkiga” (ansvarsfulla/trygga/ordningsamma/gränssättande osv) mamma. Men gör hon inte just det själv i bokform nu, eller?
Stod det i ingen bok som jag gillar. Den här är inget undantag.
Vem dränker varandra och brottas ”på skoj”, slåss med knutna nävar och bryter arm, kör trimmade mopeder, skjuter skarpt, stinker svett, rapar, fiser, onanerar och kommer högljutt inför varandra? Fan vet, men det är väl samma som hatar sin mor och älskar sin far, röker som borstbindare och super hårt, vräker i sig kött, är vulgära, svär och skriker? Maskulina och misslyckade män enligt schablon. Anneli Jordahl beskriver alltså värsta sortens mansfasoner, bara att de är kvinnor som är avsändare. Varför gör hon på detta viset?
Man brukar prata om att det är av godo att kunna lyfta problem med våldsamheter och övergrepp utan att reproducera dito. Här väljer Jordahl att göra det motsatta. Jag tror att det är meningen att det ska vara en rolig skröna detta. Men jag skrattar inte. Okej, jag kanske drar på munnen en gång (”Dra du fittan över huvut så får du en bra pälsmössa!”).
Alltså jag gillar ju inte giftig maskulinitet. Det är ju DET jag inte gillar. Män som sådana har jag inget emot. Så att läsa om kvinnor som beter sig i enlighet med stereotypa karlar är lika hopplöst som om det vore män som gjorde det.
Och det är verkligen inte bara det våldsamma som stör mig med Björnjägarens döttrar. Till att börja med blandas det mellan små och stora bokstäver på omslaget. Det är så att själen sjunker ner i hälarna! Jag hade aldrig gett den här boken en chans om det inte vore för att den var augustnominerad. Obegripligt är det att handlingen utspelar sig i nutid. Författaren har inspirerats av en klassiker jag aldrig hört talas om från 1870 (Sju bröder) och kanske hade det fungerat bättre om systrarna levde då. De äter ekorrhjärna för fanken. Berättelsen om de sju föräldralösa systrarna liknar mer en pastisch av Snövits sju endimensionella dvärgar. Karaktärerna i den här boken är som dockor som gått sönder och klistrats ihop med armen i pannan.
Jag tycker inte att storyn håller. Även om jag accepterar den som en ekivok skröna går den emot sina egna premisser. Å ena sidan har systrarna anammat manliga ideal å andra sidan ogillar de/är de rädda för män och vill inte beblanda sig med dem. De är riktiga värstingar som inte går att ha i möblerade rum, men ändå är minst en offer för manligt sexuellt våld. En annan osannolik grej är att systrarnas föräldrar har gett sken av att vara analfabeter men de har efterlämnat både brev och dagboksanteckningar efter sig. Jag förstår mig inte på dessa hårda tjejer som läsaren ska… ja vad då? Se upp till? Se ner på? Ska vi skratta åt deras infantilitet? När en Philip pratar med syster Laura om ”det pastorala” så tror Laura att det handlar om pastorer.
Systrarna lever i en klan, de kallar det stam, under en auktoritär ledare. De misstror myndigheter och får inte gå i skolan. De gör totempålar och har egna regler. Kanske försöker Jordahl lyfta hur vansinniga kulturer med hedersvåld och andra konservativa inslag kan te sig. Men det blir pannkaka av det tycker jag. I och med att berättelsen utspelar sig i Finland trodde jag ett tag att hon vill skapa nidbilder av finska kvinnor. Diskussionen huruvida landet står mot staden ger mig heller inget. Samhällskritiken är grund när Jordahl reducerar den urbana nutidsmänniskan till ”robotar som säger fiiint hela tiden”.
Det här var sannerligen inte en bok för mig. Många andra verkar dock gilla den. Jag tror författaren har rätt när hon skriver att ”folk vill förfasa sig”. De vill läsa om hemskheter och råa människor. Jag verkar inte vilja det, i alla fall inte om de gör ”vildkattsmidiga längdhopp”, ”frivolter i serie”, konsumerar öl, cigg och rå potatis till frukost. Språket är bitvis lyckligt, det medger jag, men alla dessa retoriska frågor kväver mig (Bara på sidan 22: ”Skulle han komma hem till helgen med ännu ett fällt djur?” ”Ropade hon i sömnen?” ”Hade hon ens samma far?”).
Jordahl är förbannad och det förstår jag. Ilskan över giftig maskulinitet är befogad, den får fem stjärnor. Men i sin ilska bankar hon fram prosan med stämjärn och hammare vilket gör att det blir för hårda kanter och för stillastående resultat. Oavsett vinkel eller ljusinsläpp skriker texten enkla svar. Allt är levererar och klart även känslorna. Den här berättelsen hade kanske fungerat (för mig) som novell. Som roman på 333 sidor känner jag som om det vore 666.
Jag gillar dock att författaren vill ge en knäpp på näsan till kvinnor som tror att genom att imitera det manliga skulle vägen bli framkomlig. Hon lyfter det vanliga fenomenet internaliserad misogyni, barn som älskar sin pappa och föraktar sin ”tråkiga” (ansvarsfulla/trygga/ordningsamma/gränssättande osv) mamma. Men gör hon inte just det själv i bokform nu, eller?
October 11, 2023
Der Finne Heikki Leskinen war ein legendärer Bärenjäger, der mit Frau und 7 Töchtern einen abgelegenen Kleinbauernhof im Norden bewirtschaftete. Während Heikki unterwegs war, versorgte seine Frau Louhi den Hof, brachte ihre Kinder mit Hilfe der Nachbarin zur Welt und wünschte sich sehnlichst, endlich einen Jungen zu gebären. Als Heikki sich in die Vorstellung steigert, auf der Flucht vor dem System (das Steuern fordert und Schulpflicht predigt) zu sein, baut er seine Erstgeborene als Nachfolgerin auf. Johanna soll Fleisch auf den Tisch bringen können, mit den restlichen Kleinigkeiten hält der Held sich nicht auf. Weil die Töchter nicht lesen können, weder Uhr noch Handy kennen, werden sie - fern der Welt - allein mit Heikkis paranoiden Weisheiten indoktriniert.
Es kommt, wie es kommen muss, Heikki stirbt im Gemetzel mit einem Bären; Louhi bleibt mit Töchtern zwischen 12 und 20 Jahren zurück, denen sie nicht über den Weg traut. Die Mädels fluchen, saufen, rauchen und prügeln sich halbtot. Allein Simone steht der Mutter nahe, verbunden im christlichen Glauben. Louhi wünscht sich, dass wenigstens Simone Lesen lernt.
Nach dem Tod der Mutter sieht sich Johanna vor einem Berg an Aufgaben. Jagen, Holz machen, Reparaturen, Feldarbeit – und rechtzeitig Felle für den Markt vorbereitet haben, mit deren Verkauf sie z. B. Treibstoff und Munition finanzieren. Da Heikki sich hauptsächlich für Jagd, Fischfang und Schnaps interessierte, war sein Lehrplan lückenhaft. Johanna muss auf die harte Tour lernen, dass sie sich nicht leisten kann, eine der jüngeren, körperlich schwächeren Schwestern zu vernachlässigen. Unbemerkt bildet sich in ihrem Rudel außer Simones Religiosität weiterer Widerstand: Aune, die Jüngste, ist entschlossen, Lesen zu lernen, um Autorin zu werden, und mit Laura wächst eine begabte Künstlerin heran, die sich nicht mehr lange von Johanna drangsalieren lassen wird.
„Die Töchter des Bärenjägers“ zeichnet zunächst einen gewalttätigen Naturburschen, der Frau und Töchter systematisch von anderen Menschen fernhält. Johanna saugt das System Heikki auf und reproduziert es unreflektiert. Fehlte nur, dass sie als „Johann“ den Clanchef gegeben hätte. Doch die Farbe der Inszenierung blättert, als die Töchter in kleinen Dosen mehr über ihre Mutter erfahren und erster Kontakt zur Außenwelt entsteht.
Fazit
Wie die Geschichte der 7 Schwestern in Jordahls Buch gelangt sein könnte, lässt eine raffinierte Rahmenhandlung ahnen. Sie zwingt Leser:innen des Romans, ihr Urteil über die ungebärdigen Töchter noch einmal auf den Prüfstand zu stellen. - Ein verstörender, brutaler, dreckiger Roman, der mich zum Nocheinmal-Lesen anstiftet.
Es kommt, wie es kommen muss, Heikki stirbt im Gemetzel mit einem Bären; Louhi bleibt mit Töchtern zwischen 12 und 20 Jahren zurück, denen sie nicht über den Weg traut. Die Mädels fluchen, saufen, rauchen und prügeln sich halbtot. Allein Simone steht der Mutter nahe, verbunden im christlichen Glauben. Louhi wünscht sich, dass wenigstens Simone Lesen lernt.
Nach dem Tod der Mutter sieht sich Johanna vor einem Berg an Aufgaben. Jagen, Holz machen, Reparaturen, Feldarbeit – und rechtzeitig Felle für den Markt vorbereitet haben, mit deren Verkauf sie z. B. Treibstoff und Munition finanzieren. Da Heikki sich hauptsächlich für Jagd, Fischfang und Schnaps interessierte, war sein Lehrplan lückenhaft. Johanna muss auf die harte Tour lernen, dass sie sich nicht leisten kann, eine der jüngeren, körperlich schwächeren Schwestern zu vernachlässigen. Unbemerkt bildet sich in ihrem Rudel außer Simones Religiosität weiterer Widerstand: Aune, die Jüngste, ist entschlossen, Lesen zu lernen, um Autorin zu werden, und mit Laura wächst eine begabte Künstlerin heran, die sich nicht mehr lange von Johanna drangsalieren lassen wird.
„Die Töchter des Bärenjägers“ zeichnet zunächst einen gewalttätigen Naturburschen, der Frau und Töchter systematisch von anderen Menschen fernhält. Johanna saugt das System Heikki auf und reproduziert es unreflektiert. Fehlte nur, dass sie als „Johann“ den Clanchef gegeben hätte. Doch die Farbe der Inszenierung blättert, als die Töchter in kleinen Dosen mehr über ihre Mutter erfahren und erster Kontakt zur Außenwelt entsteht.
Fazit
Wie die Geschichte der 7 Schwestern in Jordahls Buch gelangt sein könnte, lässt eine raffinierte Rahmenhandlung ahnen. Sie zwingt Leser:innen des Romans, ihr Urteil über die ungebärdigen Töchter noch einmal auf den Prüfstand zu stellen. - Ein verstörender, brutaler, dreckiger Roman, der mich zum Nocheinmal-Lesen anstiftet.
March 7, 2024
Eine wirklich gute Geschichte, sie hat mich nach anfänglichen Schwierigkeiten von jetzt auf gleich in ihren Bann gezogen…
November 25, 2022
Björnjägarens döttrar var en bok som jag pendlade mycket mellan om vad jag egentligen tyckte om den. Å enda sidan så älskade jag hur döttrar sket i allt och körde sitt egna race, hur författaren drog paralleller mellan kön och diskuterade hur normer och klass är i ett samhälle. Å andra sidan så tyckte jag inte att den hade det där drivet och den röda tråden som jag önskar i varje bok. Det var lite som att boken kunde hålla på i en evighet till utan att aldrig riktigt ta slut - vilket i och för sig kanske också var tanken med skrivsättet.
Skrivsättet gjorde också att jag inte riktigt kunde komma karaktärerna nära. Det var som att de var på ett avstånd till läsaren, vilket kan ses som ett sätt att de inte ville "beblanda sig" med vanliga samhället och en anledning till varför författaren valde sättet att skriva som hon gjorde. Jag hade däremot önskat att det var lite mer känsla i berättelsen och inte bara "det här hände och sen hände det här"-stuket på berättarteknik. Det gör boken lite torr och svår att verkligen fastna i.
Men, den här boken har jag varit intresserad av sedan den kom ut så är glad att jag ändå läst den, även om den inte helt föll mig i smaken.
Skrivsättet gjorde också att jag inte riktigt kunde komma karaktärerna nära. Det var som att de var på ett avstånd till läsaren, vilket kan ses som ett sätt att de inte ville "beblanda sig" med vanliga samhället och en anledning till varför författaren valde sättet att skriva som hon gjorde. Jag hade däremot önskat att det var lite mer känsla i berättelsen och inte bara "det här hände och sen hände det här"-stuket på berättarteknik. Det gör boken lite torr och svår att verkligen fastna i.
Men, den här boken har jag varit intresserad av sedan den kom ut så är glad att jag ändå läst den, även om den inte helt föll mig i smaken.
March 21, 2024
Eine wilde und intensive Geschichte. Man lernt die einzelnen Schwestern und ihre Persönlichkeit kennen, sie haben jeder ihren eigenen Charakter teilweise etwas schablonenhaft, aber distinkt. Ich finde auch interessant, dass die älteren Schwestern noch naturverbunden sind als die jüngeren (ausgenommen Aune). Ich frage mich ob das daran liegen könnte, dass sie noch mehr Zeit mir ihrem Vater verbracht haben. Ich hätte Datumsangaben gut gefunden, andererseits hat man so vielleicht noch mehr das zeitlose Gefühl, dass auch die Schwestern haben, ohne Uhr und Kalender.
April 27, 2024
Sur le papier, tout pour me plaire : 7 sœurs, sauvages, indépendantes, qui vivent libres dans une vieille cabane dans la forêt de Finlande.
A la lecture, quelle déception ! Plusieurs points m’ont dérangés. Déjà, j’ai eu beaucoup de difficultés à identifier l’époque, je pensais que c’était le 19eme siècle (avec cette histoire de foire) alors qu’il s’agissait de notre époque actuelle. Trop de personnages également et difficile d’identifier les différentes sœurs avec leur caractère et leur personnalité.
Le plus problématique : impossible de développer une empathie avec le choix de vie de ces sœurs. J’ai trouvé leur relation laide et violente, verbalement et physiquement. La langue n’est soit pas bien traduite soit elle même plutôt laide. La place de la nature est curieusement peu exploitée. Le ton est sec et distancé. Aucune sœur ne m’a touchée. Je n’ai pas du tout vu la liberté derrière leur mode de vie mais plutôt un enfermement psychologique et de la barbarie. Le chasseur d’ours n’est pas assez remis en question, alors que c’est lui qui a interdit aux sœurs de s’élever, de s’instruire, chasseur d’ours doublé d’un côté complotiste. La critique le concernant n’est pas assez marqué.
Il y a également trop de petites histoires qui s’ajoutent au récit et qui n’étaient pas forcément nécessaire au développement de l’histoire. Les cours de lecture ou l’autre chasseur, très chaud lapin, la fausse couche, la mère qui finalement sait lire. Tout semble un peu initié sans jamais aller au bout de l’intention de l’auteur.
Pour finir, je n’ai pas réussi à identifier ce que l’auteur souhaitait transmettre. Réflexion sur la violence psychologique ? Sur la violence des hommes ? Ou plutôt ode à la liberté des femmes ? Aucune idée.
La fin est également très expéditive et décevante.
A la lecture, quelle déception ! Plusieurs points m’ont dérangés. Déjà, j’ai eu beaucoup de difficultés à identifier l’époque, je pensais que c’était le 19eme siècle (avec cette histoire de foire) alors qu’il s’agissait de notre époque actuelle. Trop de personnages également et difficile d’identifier les différentes sœurs avec leur caractère et leur personnalité.
Le plus problématique : impossible de développer une empathie avec le choix de vie de ces sœurs. J’ai trouvé leur relation laide et violente, verbalement et physiquement. La langue n’est soit pas bien traduite soit elle même plutôt laide. La place de la nature est curieusement peu exploitée. Le ton est sec et distancé. Aucune sœur ne m’a touchée. Je n’ai pas du tout vu la liberté derrière leur mode de vie mais plutôt un enfermement psychologique et de la barbarie. Le chasseur d’ours n’est pas assez remis en question, alors que c’est lui qui a interdit aux sœurs de s’élever, de s’instruire, chasseur d’ours doublé d’un côté complotiste. La critique le concernant n’est pas assez marqué.
Il y a également trop de petites histoires qui s’ajoutent au récit et qui n’étaient pas forcément nécessaire au développement de l’histoire. Les cours de lecture ou l’autre chasseur, très chaud lapin, la fausse couche, la mère qui finalement sait lire. Tout semble un peu initié sans jamais aller au bout de l’intention de l’auteur.
Pour finir, je n’ai pas réussi à identifier ce que l’auteur souhaitait transmettre. Réflexion sur la violence psychologique ? Sur la violence des hommes ? Ou plutôt ode à la liberté des femmes ? Aucune idée.
La fin est également très expéditive et décevante.
February 15, 2023
En OTROLIG bok! Var fast redan efter några sidor. Stundtals oerhört mörk och sorglig historia men språket är samtidigt så underhållande och komiskt. Jag är imponerad! Älskar vassa och humoristiska formuleringar som liksom får en att stanna upp och dra en go *utandning* när man ligger på sängkammaren och läser. Boken handlar om sju systrar som till en början växer upp med destruktiva och våldsamma föräldrar, men snart stryker de med och systrarna får klara sig själva. De är barbariska och vulgära, de slåss och super, helt obrydda och avskärmade från rådande samhällsnormer. Vill inte spoila men tycker det är himla fint att böcker, bibliotek, konst och kultur får spela en stor roll för några av systrarnas fortsatta liv mot slutet av boken. 5/5. Rekommenderas till samtliga!
December 2, 2022
Det känns ovanligt att en såhär "mustig" bok, nästintill en saga i sin berättarform, blir nominerad till Augustpriset. Jag var ganska skeptisk när jag läste plotten, tycket väl inte att "ett gäng systrar som bor i skogen" lät särskilt spexigt eller engagerande. Men oj, så indragen jag blev!
Sju systrar bor i vad som tycks vara finländsk urskog, strax utanför en by. De har växt upp med en samhällsskeptisk björnjägare till far, och en kuvad och barnagande mor. Uppväxten var karg och full av arbete på gården, men deras far älskade dom (även om jag som läsare kan urskilja att han var fanatisk och konspiratorisk i sin motvilja till civilsamhället och myndigheterna). När fadern går bort i björnkamp så förfaller hushållet, och snart blir de lämnade helt ensamma. De bestämmer sig för att gå till skogs och bosätta sig ute bland granar, tallar och tjärn. De super, svär och slåss som djur - operation Bo Själva I Skogen går minst sagt knackigt. Eftersom de aldrig gått i skolan saknar de förmågan att planera och tänka strategiskt. Vad ska ta kål på dom först; svälten eller det våld de utövar mot varandra?
Naturskildringarna är många och vackra. Just naturen i kontrast till de hårdbarkade maskulina systrarna tycker jag utgör en sån fin balans boken igenom, och det förstärker känslan av människan som ett djur. Systrarna ter sig verkligen som troll när de försöker hitta sin plats i världsalltet, var och en med sina egna bekymmer och drömmar. Kanske är det den kontrasten som gör att jag tycker boken känns lite som fantasy ibland, fast utan fantasielementen (haha). Jordahls språk är porlande och går fort. Jag hade många gånger svårt att lägga ifrån mig boken, kände mig tvungen att veta hur det skulle gå för dom. Jag trodde till en början att jag skulle få svårt att hålla isär systrarna, men kom snabbt in i det. Det underlättade även att de olika grupperingarna inom systerskaran ofta beskrevs vara på olika platser, med olika uppdrag. Kanske blev det lite väl platt ibland, och riskerade då och då att falla in i de amerikanskt stereotypa karaktärsdragen ("nörden", "idioten", "den introverta")...
I början förstår vi att det är en utomstående berättare som ger oss historien, och inte förens mot slutet förstår läsaren vem det är. Ett snyggt grepp tycker jag, som ändå lämnar en del åt fantasin och som inte ger texten något anspråk på att vara från en trovärdig berättare. Det adderar ytterligare åt den sagolika känslan för mig, att jag just tagit del av en sägen. Jag tycker även om att leken med könsroller aldrig riktigt skrivs läsaren på näsan. Det är sju tjejer präglade på sin burduse björnjägarfar, och så var det med det. Deras maskulinitet är påtaglig och uppfriskande.
Ni vet ju vad jag tycker om böcker om äckliga, destruktiva tjejer! Går alltid hem av nån anledning. Här har vi det paketerat i ett snabbläst och sagolikt format. Rått, naturnära och snabbläst. Och med en påtaglig lukt av porter och häststall.
Sju systrar bor i vad som tycks vara finländsk urskog, strax utanför en by. De har växt upp med en samhällsskeptisk björnjägare till far, och en kuvad och barnagande mor. Uppväxten var karg och full av arbete på gården, men deras far älskade dom (även om jag som läsare kan urskilja att han var fanatisk och konspiratorisk i sin motvilja till civilsamhället och myndigheterna). När fadern går bort i björnkamp så förfaller hushållet, och snart blir de lämnade helt ensamma. De bestämmer sig för att gå till skogs och bosätta sig ute bland granar, tallar och tjärn. De super, svär och slåss som djur - operation Bo Själva I Skogen går minst sagt knackigt. Eftersom de aldrig gått i skolan saknar de förmågan att planera och tänka strategiskt. Vad ska ta kål på dom först; svälten eller det våld de utövar mot varandra?
Naturskildringarna är många och vackra. Just naturen i kontrast till de hårdbarkade maskulina systrarna tycker jag utgör en sån fin balans boken igenom, och det förstärker känslan av människan som ett djur. Systrarna ter sig verkligen som troll när de försöker hitta sin plats i världsalltet, var och en med sina egna bekymmer och drömmar. Kanske är det den kontrasten som gör att jag tycker boken känns lite som fantasy ibland, fast utan fantasielementen (haha). Jordahls språk är porlande och går fort. Jag hade många gånger svårt att lägga ifrån mig boken, kände mig tvungen att veta hur det skulle gå för dom. Jag trodde till en början att jag skulle få svårt att hålla isär systrarna, men kom snabbt in i det. Det underlättade även att de olika grupperingarna inom systerskaran ofta beskrevs vara på olika platser, med olika uppdrag. Kanske blev det lite väl platt ibland, och riskerade då och då att falla in i de amerikanskt stereotypa karaktärsdragen ("nörden", "idioten", "den introverta")...
I början förstår vi att det är en utomstående berättare som ger oss historien, och inte förens mot slutet förstår läsaren vem det är. Ett snyggt grepp tycker jag, som ändå lämnar en del åt fantasin och som inte ger texten något anspråk på att vara från en trovärdig berättare. Det adderar ytterligare åt den sagolika känslan för mig, att jag just tagit del av en sägen. Jag tycker även om att leken med könsroller aldrig riktigt skrivs läsaren på näsan. Det är sju tjejer präglade på sin burduse björnjägarfar, och så var det med det. Deras maskulinitet är påtaglig och uppfriskande.
Ni vet ju vad jag tycker om böcker om äckliga, destruktiva tjejer! Går alltid hem av nån anledning. Här har vi det paketerat i ett snabbläst och sagolikt format. Rått, naturnära och snabbläst. Och med en påtaglig lukt av porter och häststall.
January 29, 2024
Une langue crue et sans poésie qui m’a laissée un peu sur le carreau. Si je ne me suis pas attachée aux sœurs et n’ai pas réussi à faire mienne leur voix, j’ai quand même trouvé qu’on avait là, au milieu de cette rentrée de janvier encore prolifique, un roman qui se démarque, qui reste en tête et qui nous projette en quelques chapitres au milieu des arbres et des bêtes. Pour moi c’est à lire pour l’ambiance, pour l’originalité et pour les thèmes abordés qui interrogent notre société : emprise, identité, reproduction sociale, archaïsme contre modernité…
Un roman inspiré de la légende scandinave des trois frères.
Un roman inspiré de la légende scandinave des trois frères.
November 28, 2024
Me ha gustado mucho "Las hijas del cazador de osos" por su capacidad de mezclar una narrativa cruda y poética con una exploración profunda de las emociones humanas. Anneli Jordahl logra construir un relato lleno de contrastes: la dureza del bosque frente a la fragilidad de las relaciones familiares, la idolatría hacia el padre frente al rechazo hacia la madre, y el aislamiento frente al crecimiento personal. La atmósfera que crea es envolvente y poderosa, con personajes complejos y una prosa evocadora que te sumerge en su mundo. Es una historia que deja huella, tanto por su belleza como por su brutalidad.
April 19, 2023
Jag kunde inte ens förmåga mig att läsa ut denna bok. Så himla tråkig? Det fanns ingenting som drev handlingen framåt
September 10, 2024
Kohutav lugu seitsmest õest. Tüdrukud elasid kusagil Põhja-Soomes, lagunenud metsamajas, täielikus eraldatuses. Ainsad inimesed, kellega nad suhtlesid, oli nende viimse piirini kurnatud ema Louhel ja karukütist isa Heiki Leskinen. Täiesti düsfunktsionaalne perekond, kus lokkavad räpasus ja joomarlus, kirjeldamatu vägivald. Tüdrukud on vanuses 12 – 20, ei käi koolis ega tööl, neil puudub igasugune kokkupuude tsivilisatsiooniga, sh meditsiiniasutustega. Kui nende ema sisustab oma aega talle üle jõu käivate kodu- ja talutöödega, siis tüdrukud peamiselt lõbutsevad – vannuvad, suitsetavad ja joovad, lärmavad ja tülitsevad, kaklevad omavahel nii et veri ja juuksetutid lendavad, käivad metsajärves ujumas, harjutavad loomade jahtimist. Tüdrukute eraldatus tsivilisatsioonist ja usk, et inimestest, eriti ametnikest (võimud), saab tulla üksnes halba, on neisse isa poolt süstitud. Isa, kes ennast tsivilisatsioonist võõrutama ei kiirusta, näeb palju vaeva, et sisendada tütardele, keda ta võibolla, mingisugusel võikal moel isegi armastab, võimude- aga ka inimestevastast üldisemalt, hoiakut. Hoidku kokku ja eemale teistest, eriti meestest ja te jääte ellu! Peate olema julged ja jultunud, siis te saate hakkama! Püüab neist miskit karja moodi kooslust kasvatada. Seejuures, võtmata arvesse, et tüdrukud, olgu välimuselt ja käitumiselt sarnased, on indiviidid, igaüks omaette inimene, oma tugevuste ja nõrkustega, oma huvide ja eelistustega. Igatahes, ühel heal päeval jääb karukütt karu kätte ning leiab oma otsa. Varsti sureb ka ema ja korraga on tüdrukud omapead. Raha ja elementaarsete teadmisteta sellest, kuidas asjad käivad. Seejuures, nad pole ka kodu- ega talutöid varasemalt ise teinud. Nad pole puutunud kokku argipäevas hakkama saamiseks nii vajaliku rutiiniga, puudub arusaam mistahes korrast(atusest), ka hügieenist. Järgneb tüdrukute pikk matk läbi metsa, püüd omal käel hakkama saada, sihilikud või juhuslikud, hiljem olukorrast tulenevad, interaktsioonid teiste inimestega. Kas nad kohanevad ja kuidas?
Anneli Jordahl on öelnud, et see raamat on kummardus Aleksis Kivi „Seitsmele vennale“. Kirjanik vahetas peategelaste soo ning tõi tegevuse tänapäeva. Kokku sai jõhker vägivald ja kaunid looduskirjeldused, viimaseid ei ole palju. Raamatus on olulisi teemasid ja huvitavaid kohti. Nt see, et inimesed, isegi ühe pere lapsed, võivad olla täiesti erinevad. Välimuselt, iseloomult, püüdlustelt. Maa vs linn, füüsis vs intellekt, meestekeskne maailm, erinevad ühiskonnagrupid jpm. Tüdrukute ema lugu on väga hinge minev, valus ja hull. Meeldis ka nt sotsiaaltöötaja, kelle juures osa tüdrukuid käima hakkas, kirjeldus. Ma loen ja mul on tunne, et tüdrukutega peaksid otsekohe tegelema kõik ametkonnad korraga ja siis on üks selgelt veidi tülpinud sotsiaaltöötaja, eksole. Ta ei erutu ka mitte hetkeks, ta on kõike seda juba näinud, ju pisikeste variatsioonidega, kuid siiski – et kirjaoskamatud, vägivaldsed ja ei tea, kuidas asjad käivad? Kamoon, tal iga päev selliseid mitu.
Mulle raamat eriti ei meeldinud, see on üks neist, mille lugemise järel on tunne, et peaks kohe sauna minema … Ühelt poolt liiga palju roppust ja labasust, jõhkrust ja igast räppa kirjeldatuna nii, et jääb meelde, kleepub kuhugi ajju ja ründab siis suvalisel ajal. Ei meeldi ja ei taha. Teiselt, see et tekst selliselt häirib, on märk sellest, et raamat on hästi kirjutatud. Mõjusalt, värvikalt, hoogsalt. Juba üksi opereerimine seitsme peategelasega nii, et nad kõik erinevat nägu oleksid, kindlat iseloomu ja hoiakuid esindaksid ja seejuures omavahel sassi ei läheks, nõuab teatud meisterlikust. Lisaks tuli autoril panna kõik need iseloomud usutavalt grupina tegutsema ja ka see on hästi õnnestunud, grupisisesed sotsiaalsed protsessid toimivad veenvalt. Raamatu ülesehituse osas on vist kergemat teed mindud, tüdrukute loo räägib lugejale koduloouurija, kes intervjueerib ühte (ainukest, kes nõustus) neist selleks, et perekonnalugu kirja saaks. Viited kultuurilukku on alati boonus …
Anneli Jordahl on öelnud, et see raamat on kummardus Aleksis Kivi „Seitsmele vennale“. Kirjanik vahetas peategelaste soo ning tõi tegevuse tänapäeva. Kokku sai jõhker vägivald ja kaunid looduskirjeldused, viimaseid ei ole palju. Raamatus on olulisi teemasid ja huvitavaid kohti. Nt see, et inimesed, isegi ühe pere lapsed, võivad olla täiesti erinevad. Välimuselt, iseloomult, püüdlustelt. Maa vs linn, füüsis vs intellekt, meestekeskne maailm, erinevad ühiskonnagrupid jpm. Tüdrukute ema lugu on väga hinge minev, valus ja hull. Meeldis ka nt sotsiaaltöötaja, kelle juures osa tüdrukuid käima hakkas, kirjeldus. Ma loen ja mul on tunne, et tüdrukutega peaksid otsekohe tegelema kõik ametkonnad korraga ja siis on üks selgelt veidi tülpinud sotsiaaltöötaja, eksole. Ta ei erutu ka mitte hetkeks, ta on kõike seda juba näinud, ju pisikeste variatsioonidega, kuid siiski – et kirjaoskamatud, vägivaldsed ja ei tea, kuidas asjad käivad? Kamoon, tal iga päev selliseid mitu.
Mulle raamat eriti ei meeldinud, see on üks neist, mille lugemise järel on tunne, et peaks kohe sauna minema … Ühelt poolt liiga palju roppust ja labasust, jõhkrust ja igast räppa kirjeldatuna nii, et jääb meelde, kleepub kuhugi ajju ja ründab siis suvalisel ajal. Ei meeldi ja ei taha. Teiselt, see et tekst selliselt häirib, on märk sellest, et raamat on hästi kirjutatud. Mõjusalt, värvikalt, hoogsalt. Juba üksi opereerimine seitsme peategelasega nii, et nad kõik erinevat nägu oleksid, kindlat iseloomu ja hoiakuid esindaksid ja seejuures omavahel sassi ei läheks, nõuab teatud meisterlikust. Lisaks tuli autoril panna kõik need iseloomud usutavalt grupina tegutsema ja ka see on hästi õnnestunud, grupisisesed sotsiaalsed protsessid toimivad veenvalt. Raamatu ülesehituse osas on vist kergemat teed mindud, tüdrukute loo räägib lugejale koduloouurija, kes intervjueerib ühte (ainukest, kes nõustus) neist selleks, et perekonnalugu kirja saaks. Viited kultuurilukku on alati boonus …
December 24, 2022
Riktigt gott berättande, med en lös ramberättelse, någon utifrån som för pennan men berättar om systrarnas öde. Jag har inte läst boken Jordahl inspirerats av, men tycker att det är spännande med en kvinnlig parallell, att skriva fram en omvänd version i modern tid. Blir sugen på att läsa orginalet. Både sorgligt och liksom inspirerande, men mest blir det ju misär av alltihopa. Vinner samhället och bryter ner dem, eller ska vi se det som positivt trots allt? Jag kan känna mig kluven, blir ändå upprymd över ett anarkistiskt motstånd. Men. Det går ju inte, och det är väl det, går det att föreställa sig en version där det lyckas? Hursomhelst en jävligt bra berättelse, otillkrånglat, väl gestaltat, liksom skönt att befinna sig i fiktionen.
December 31, 2022
Sju systrar lämnar barndomshemmet efter föräldrarnas bortgång. Djuren är döda, huset fallfärdigt och skorstenen har rasat ihop. De ser inget annat val än att bege sig iväg till urskogen. För att överleva försörjer de sig på jakt och snideri, något deras far björnjägaren lärt dem.
Systrarna är obildade, fräcka bråkstakar som super, slåss och struntar i att sköta sin hygien.
När de besöker marknaden stirrar lokalinvånarna på dem, men de säljer som smör. Jag roas nåt enormt av krocken mellan anständighet och oanständighet. Skrattar rakt ut!
Jordahls inspirationskälla är enligt uppgift den finska romanklassikern Sju bröder av Aleksis Kivis från 1870. Kul grepp att flytta berättelsen till nutid och låta karaktärerna ha kvar de maskulint kodade egenskaperna trots annat kön.
Jag ser stråk av Torgny Lindgren, Kerstin Ekman och Arto Paasilinna i denna roman. I naturskildringarna och humorn. Det gränslösa i att gestalta det man sällan pratar om i verkliga livet: snusket, sexet, hygienen och människors vidrigheter.
Systrarna svär som borstbindare, har ett sjuhelvetes humör och brottas så fort de kommer på kant. Det är på något sätt befriande och även trovärdigt. Jag imponeras över att Anneli Jordahl lyckas gestalta flickorna så kristallklart att jag inte en gång tvivlar på deras karaktärer.
Det enda jag vänder mig mot är perspektivet med en författarinna som skriver om systrarna. Det är ett onödigt grepp. Jag hade föredragit en renodlad berättelse om den oborstade syskonskaran.
Systrarna är obildade, fräcka bråkstakar som super, slåss och struntar i att sköta sin hygien.
När de besöker marknaden stirrar lokalinvånarna på dem, men de säljer som smör. Jag roas nåt enormt av krocken mellan anständighet och oanständighet. Skrattar rakt ut!
Jordahls inspirationskälla är enligt uppgift den finska romanklassikern Sju bröder av Aleksis Kivis från 1870. Kul grepp att flytta berättelsen till nutid och låta karaktärerna ha kvar de maskulint kodade egenskaperna trots annat kön.
Jag ser stråk av Torgny Lindgren, Kerstin Ekman och Arto Paasilinna i denna roman. I naturskildringarna och humorn. Det gränslösa i att gestalta det man sällan pratar om i verkliga livet: snusket, sexet, hygienen och människors vidrigheter.
Systrarna svär som borstbindare, har ett sjuhelvetes humör och brottas så fort de kommer på kant. Det är på något sätt befriande och även trovärdigt. Jag imponeras över att Anneli Jordahl lyckas gestalta flickorna så kristallklart att jag inte en gång tvivlar på deras karaktärer.
Det enda jag vänder mig mot är perspektivet med en författarinna som skriver om systrarna. Det är ett onödigt grepp. Jag hade föredragit en renodlad berättelse om den oborstade syskonskaran.
June 12, 2024
http://www.hyperebaaktiivne.ee/2024/0...
Anneli Jordahl "Karuküti tütred: jutustus seitsmest õest" kujutab rohmakat elu keset paksu metsa, karuküti käe all kasvanud metsikuid õdesid. Ütlesin HeadRead festivalil kirjanikule, et ma ei ole otsustanud, kas raamat meeldis mulle või mitte, ning ma ei ole seda teinud ka kaks nädalat hiljem.
Tänapäev, Põhja-Soome. Linnaservast kaugel, metsa põues asub karuküti talu, kus sirgumas 7 tütart. Isa on neile pähe tagunud umbusu linnarahva vastu. Ei leidu midagi hullemat kui kohtutäitur. Vaid vanimal tütrel õnnestus lühikest aega koolipinki nühkida, kuni isa õpetamise enda kanda võttis, nii et lugemise-kirjutamise-matemaatika asemel oskab too väiksemaid kamandada ja metsloomi jahtida. Lisaks on lapsed kasvanud ka ema ja lõputuid majapidamistöid põlgama. Kui vanemad lühikese vahega manalateed lähevad ning kodutare on kokkukukkumise äärel, ei põgene õed tsivilisatsiooni rüppe, vaid võtavad ette 150-kilomeetrise jalgsimatka, et end sisse seada veelgi sügavamal põlislaanes, isa metsamajakeses.
"Karuküti tütred" ei vastanud absoluutselt mu ootustele. Ma ei ole lugenud romaani aluseks olevat Aleksis Kivi klassikut "Seitse venda", nii et kujutasin ette lugu metsas kasvanud tüdrukutest, kes peavad pärast vanemate surma moodsa ühiskonnaga toime tulema. Selle asemel suunduvad naised hoopis veel sügavamale padrikusse. Raske oli hoomata, miks õed säärastes tingimustes elada tahtsid, ja seda ei tee ka kirjanik, sest jutustajaks on uudishimulik kohalik, kes kohalikku ajalugu talletab. Ta ei mõista metsaelu võlu ja ei suuda seda ka lugejale edasi anda.
Romaan rabas jõhkruse ja vägivallaga, kujutades metsas elavaid õdesid täpselt nii metsikult nagu ühiskond neid näeb - sagris, kasimata, julmad, labased, näljas, kombeteta, klohmitud. Nende juuksed pole näinud ei šampooni ega kammi, riided ja jalanõud kantakse räbalateks, kusjuures mingi häda pole käia ka poolpaljalt, erimeelsusi lahendatakse rusikatega, lendab verd ja hambaid. Eriti ehmatas raamatu algus, kus kujutatakse tütarde kujunemist, suhteid isa ja emaga. Kui esiti sulab kamp kokku, siis tasahilju joonistub välja, kui erinevad on õdede huvid ja vajadused. Ühel jagub rammu, teisel kunstiannet, üks ihkab minna kooli, teine jutuvestja ametit, üks armastab mehaanikat, teine jumalat.
Jutustus on haaravalt kirja pandud, viies otse loo keskmesse, mis on küllaltki ebamugav paik, kus olla. Vaimusilma kerkisid õdede eluaseme viletsus ja kõik kaasnev: kirbed ihumahlad, käre pakane, torkiv näljatunne. Majesteetlikud põlislaaned ja sillerdavad rabajärved kahvatusid nägurielu kirjelduste kõrval. Ma ei teagi, kas paeluvam oli lugeda elust metsas või harvadest kokkupõrgetest tsivilisatsiooniga. Positiivseid emotsioone ei pakkunud kumbki. Oleks veidigi tahtnud rõõmu ja hellust. Viimaks jõuab lugu sinna punkti, mida kirjeldusest eeldasin - tüdrukud, vähemalt osa neist, jõuavad tõdemuseni, et nende isa õpetused pole puhas kuld, aga peagi peale uuele rajale asumist sai raamat kahjuks läbi.
Lühidalt, "Karuküti tütred" on huvitav lugemine, aga igaühele ma seda soovitada ei julgeks. Ise peaksin nüüd ette võtma "Seitse venda", et n��ha ka nende metsaelu.
Aitäh, Varrak, raamatu eest!
Anneli Jordahl "Karuküti tütred: jutustus seitsmest õest" kujutab rohmakat elu keset paksu metsa, karuküti käe all kasvanud metsikuid õdesid. Ütlesin HeadRead festivalil kirjanikule, et ma ei ole otsustanud, kas raamat meeldis mulle või mitte, ning ma ei ole seda teinud ka kaks nädalat hiljem.
Tänapäev, Põhja-Soome. Linnaservast kaugel, metsa põues asub karuküti talu, kus sirgumas 7 tütart. Isa on neile pähe tagunud umbusu linnarahva vastu. Ei leidu midagi hullemat kui kohtutäitur. Vaid vanimal tütrel õnnestus lühikest aega koolipinki nühkida, kuni isa õpetamise enda kanda võttis, nii et lugemise-kirjutamise-matemaatika asemel oskab too väiksemaid kamandada ja metsloomi jahtida. Lisaks on lapsed kasvanud ka ema ja lõputuid majapidamistöid põlgama. Kui vanemad lühikese vahega manalateed lähevad ning kodutare on kokkukukkumise äärel, ei põgene õed tsivilisatsiooni rüppe, vaid võtavad ette 150-kilomeetrise jalgsimatka, et end sisse seada veelgi sügavamal põlislaanes, isa metsamajakeses.
"Karuküti tütred" ei vastanud absoluutselt mu ootustele. Ma ei ole lugenud romaani aluseks olevat Aleksis Kivi klassikut "Seitse venda", nii et kujutasin ette lugu metsas kasvanud tüdrukutest, kes peavad pärast vanemate surma moodsa ühiskonnaga toime tulema. Selle asemel suunduvad naised hoopis veel sügavamale padrikusse. Raske oli hoomata, miks õed säärastes tingimustes elada tahtsid, ja seda ei tee ka kirjanik, sest jutustajaks on uudishimulik kohalik, kes kohalikku ajalugu talletab. Ta ei mõista metsaelu võlu ja ei suuda seda ka lugejale edasi anda.
Romaan rabas jõhkruse ja vägivallaga, kujutades metsas elavaid õdesid täpselt nii metsikult nagu ühiskond neid näeb - sagris, kasimata, julmad, labased, näljas, kombeteta, klohmitud. Nende juuksed pole näinud ei šampooni ega kammi, riided ja jalanõud kantakse räbalateks, kusjuures mingi häda pole käia ka poolpaljalt, erimeelsusi lahendatakse rusikatega, lendab verd ja hambaid. Eriti ehmatas raamatu algus, kus kujutatakse tütarde kujunemist, suhteid isa ja emaga. Kui esiti sulab kamp kokku, siis tasahilju joonistub välja, kui erinevad on õdede huvid ja vajadused. Ühel jagub rammu, teisel kunstiannet, üks ihkab minna kooli, teine jutuvestja ametit, üks armastab mehaanikat, teine jumalat.
Jutustus on haaravalt kirja pandud, viies otse loo keskmesse, mis on küllaltki ebamugav paik, kus olla. Vaimusilma kerkisid õdede eluaseme viletsus ja kõik kaasnev: kirbed ihumahlad, käre pakane, torkiv näljatunne. Majesteetlikud põlislaaned ja sillerdavad rabajärved kahvatusid nägurielu kirjelduste kõrval. Ma ei teagi, kas paeluvam oli lugeda elust metsas või harvadest kokkupõrgetest tsivilisatsiooniga. Positiivseid emotsioone ei pakkunud kumbki. Oleks veidigi tahtnud rõõmu ja hellust. Viimaks jõuab lugu sinna punkti, mida kirjeldusest eeldasin - tüdrukud, vähemalt osa neist, jõuavad tõdemuseni, et nende isa õpetused pole puhas kuld, aga peagi peale uuele rajale asumist sai raamat kahjuks läbi.
Lühidalt, "Karuküti tütred" on huvitav lugemine, aga igaühele ma seda soovitada ei julgeks. Ise peaksin nüüd ette võtma "Seitse venda", et n��ha ka nende metsaelu.
Aitäh, Varrak, raamatu eest!
October 28, 2024
Absolument happée par ce roman, la forêt, la nature, les 7 sœurs. Dur, violent, beau et rempli de la puissance des arbres.
August 27, 2025
wat een verhaal. het perfecte nazomer boek
Read
September 6, 2024Mielenkiintoinen kirja naisten aggressiosta. Seitsemän sisarusta, rankkoja, väkivaltaisia muijia. Laittoi ajattelemaan ja ristiriitaisiakin tuntemaan. Ajoittaista tyhjäkäyntiä ja toisteisuutta.
February 20, 2023
En härligt mustig skröna eller folksaga. Döttrarnas traditionellt maskulina och grova maner är en fröjd att läsa. Särskilt roligt att AJ tagit en äldre berättelse om sju bröder och gjort om den till om systrar. Hon lyckas riktigt bra med det och får ihop trådarna på slutet.
January 27, 2024
Attention, roman sauvage, féroce et libre. Il retrace l'épopée de sept sœurs en marge de la société finlandaise et comme orphelines depuis la mort de leur père, chasseur d'ours connu de tous dans le coin. Elles décident de s'enfoncer dans la forêt, loin de toute civilisation. Cernées par le froid, brutalisées par la faim, elles nous racontent leur histoire fascinante et nous marquent pour toujours.
January 24, 2023
Mörbultad! Efter stunder av spänning, sorg, grymhet, ondska, skratt, värme, kärlek, hat, smuts, död och en jäkla massa liv. Verkligt eller overkligt? Saga eller sanning? Jag kommer sakna dessa vilda systrar! Dessutom - sättet att skriva på! Måste prova att läsa något mer av Anneli Jordahl. Det är ett som är säkert.
January 25, 2024
sept soeurs livrées à elles mêmes et vivant dans la forêt depuis leur enfance. dans ce roman on va suivre leur histoire, découvrir sept femmes aux caractères bien différents qui ont appris à ne compter que sur elles mêmes et ne pas faire confiance aux hommes
February 19, 2024
Aleksis Kiven Seitsemän veljestä päivitettynä nykyaikaan: seitsemän sisarta asuu nimettömässä paikassa Suomessa lähes yhteiskunnan ulkopuolella.
Ruotsalainen Anneli Jordahl on lukenut sekä Seitsemän veljestä että Kalevalan, sen verran niihin on tarinassa viittauksia. Tämä romaani oli myös August-palkintoehdokkaana vuonna 2022. Tartuin tähän romaaniin, koska tätä jossain yhteydessä kehuttiin. Täytyykin tämän arvion jälkeen lukaista, mitä ammattikriitikko tästä sanoi.
Ensin ne hyvä puolet. Tarina oli mukaansatempaava ja tätä oli mukava lukea. Idea (ellei suorastaan vitsi) oli hyvä eli panna 2020-luvun teini-ikäset kouluja käymättömät (ja myöhemmin tarinassa) orvot asumaan metsään ja pärjäämään omillaan. Niin hyvin kirjailija kuvasi sisarusten elämää, että oli koko ajan tunne, että tässä eletään 1800-luvulla ja kontrasti oli suuri, kun välillä käytiin kaupungissa ja puhutiin esim. kännyköistä. Voihan tätä lukea myös sisarusten kasvukertomuksina. Miten joku voimakastahtoinen johtaa ja vaatii, että muut toimivat samoin ja miten siinä sitten käykään. Tai miten erilaisia sisaruksetkin voivat olla ja mistä kaikesta he unelmoivat.
Sitten niihin miinuksiin. Ensiksikin, mietin kyllä loppuun asti, että onko tämä nyt sitten vain 400-sivuiseksi romaaniksi venytetty vitsi. Sitten tässä oli välillä mukana kertoja, jota suuresti ihmettelin eli mitä tarkoitusta se kertojaääni palveli. No, lopussa tähän tuli kyllä selvyyttä. Sitten kirjailija käyttää välillä erittäin ronskia kieltä. Ei siinä sinänsä mitään, mutta välillä tuli mieleeni, että kirjailija on muistanut, että "ai niin, tässähän voi välillä vaikka puhua kul*ista ja vit*sta" yms. Ja kun kirjailija antoi ymmärtää, että sisarukset aika lailla yhteiskunnan ulkopuolella elivät, niin välillä heidän sanomisensa olivat sellaisia, että tuli mieleeni, että mahtoiko kirjailija muistaa, että ehkä tietyt ajatukset eivät sovi sisarusten suuhun, eiväthän he voi niistä asioista tietää.
Yhteenvetona: viihdyttävä kirja ja tykkäsin lukea, mutta jäikö se anti sitten kuitenkin vähän vaisuksi? Arvioksi kuitenkin 3,4/5.
Anneli Jordahl: Karhunkaatajan tyttäret. Ruotsinkielinen alkuteos Björnjägarens döttrar (2022). Suomennos: Jaana Nikula.
Ruotsalainen Anneli Jordahl on lukenut sekä Seitsemän veljestä että Kalevalan, sen verran niihin on tarinassa viittauksia. Tämä romaani oli myös August-palkintoehdokkaana vuonna 2022. Tartuin tähän romaaniin, koska tätä jossain yhteydessä kehuttiin. Täytyykin tämän arvion jälkeen lukaista, mitä ammattikriitikko tästä sanoi.
Ensin ne hyvä puolet. Tarina oli mukaansatempaava ja tätä oli mukava lukea. Idea (ellei suorastaan vitsi) oli hyvä eli panna 2020-luvun teini-ikäset kouluja käymättömät (ja myöhemmin tarinassa) orvot asumaan metsään ja pärjäämään omillaan. Niin hyvin kirjailija kuvasi sisarusten elämää, että oli koko ajan tunne, että tässä eletään 1800-luvulla ja kontrasti oli suuri, kun välillä käytiin kaupungissa ja puhutiin esim. kännyköistä. Voihan tätä lukea myös sisarusten kasvukertomuksina. Miten joku voimakastahtoinen johtaa ja vaatii, että muut toimivat samoin ja miten siinä sitten käykään. Tai miten erilaisia sisaruksetkin voivat olla ja mistä kaikesta he unelmoivat.
Sitten niihin miinuksiin. Ensiksikin, mietin kyllä loppuun asti, että onko tämä nyt sitten vain 400-sivuiseksi romaaniksi venytetty vitsi. Sitten tässä oli välillä mukana kertoja, jota suuresti ihmettelin eli mitä tarkoitusta se kertojaääni palveli. No, lopussa tähän tuli kyllä selvyyttä. Sitten kirjailija käyttää välillä erittäin ronskia kieltä. Ei siinä sinänsä mitään, mutta välillä tuli mieleeni, että kirjailija on muistanut, että "ai niin, tässähän voi välillä vaikka puhua kul*ista ja vit*sta" yms. Ja kun kirjailija antoi ymmärtää, että sisarukset aika lailla yhteiskunnan ulkopuolella elivät, niin välillä heidän sanomisensa olivat sellaisia, että tuli mieleeni, että mahtoiko kirjailija muistaa, että ehkä tietyt ajatukset eivät sovi sisarusten suuhun, eiväthän he voi niistä asioista tietää.
Yhteenvetona: viihdyttävä kirja ja tykkäsin lukea, mutta jäikö se anti sitten kuitenkin vähän vaisuksi? Arvioksi kuitenkin 3,4/5.
Anneli Jordahl: Karhunkaatajan tyttäret. Ruotsinkielinen alkuteos Björnjägarens döttrar (2022). Suomennos: Jaana Nikula.
November 16, 2023
- Systrarnas beteende är inte osympatisk, bryter de dock mot alla konventioner av det moderna samhället. De pratar hur de vill och festa hårt. Man skulle kunna se de som punk (som ett känd literaturprogram introducerade med), men de är också helt hopplöst fången i bristen av förtroende till andra människor och fången i sin ideologi. Även till människor som vill hjälpa de (prästen, läraren, pälshandlaren, socialvård) låter de inte kommer nära alls. Även mot varandra är de hårda och intoleranta. Det har inget med punk och anarki att göra, bygger de dock på att alla är välkomna oavsett talang och åsikt, samt man får inga gränser solänge det inte skadar någon. Nej, jag anser att systrarna lever i en diktatur styrt av Johanna.
Som pälshandlaren menar krångla de till för sig mycket, att de inte ta chanser att förbättra livssituationen. Till slut ser de doch in att Johanna har ett problem och de andra når delvis en mer civiliserade men också friare liv.
- Den opersonliga berättelsestilen, som en dokumentär, gör att systrarna förbli främlingar, som säkert understryker deras oberoende av samhället, men gör också att man inte kan känner en relation till de på riktigt. Det sista är lite synd i mitt fall, för att även om jag gillar dokumentär, behöver en bok för mig ha karaktärer som ja kan skapa en relation till för att hålla mig fångat.
Som pälshandlaren menar krångla de till för sig mycket, att de inte ta chanser att förbättra livssituationen. Till slut ser de doch in att Johanna har ett problem och de andra når delvis en mer civiliserade men också friare liv.
- Den opersonliga berättelsestilen, som en dokumentär, gör att systrarna förbli främlingar, som säkert understryker deras oberoende av samhället, men gör också att man inte kan känner en relation till de på riktigt. Det sista är lite synd i mitt fall, för att även om jag gillar dokumentär, behöver en bok för mig ha karaktärer som ja kan skapa en relation till för att hålla mig fångat.
This entire review has been hidden because of spoilers.
November 18, 2023
Lyssnade på boken och den stora behållningen var inläsaren Stina Ekblad. Det är en skröna, en stundom burlesk, stundom makaber historia. Jag funderade en del över vad hon egentligen ville säga med boken. Är det att kvinnor inte är ett dugg bättre än män om de inte tvingas in i samhällsstrukturer och normer som slipar ner det vulgära, våldsamma, maktfullkomliga? Jag vet inte, men berättelsen tog aldrig tag i mig på det sätt jag hade önskat.
March 19, 2024
Seitsemän veljestä ilmestyi 153 vuotta sitten. Siinä ajassa ja paikassa sillä oli tietty merkitys. Mikä on tämän kirjan pointti, en ymmärrä. Ja miksi annoin kolme tähteä...
Se, miksi tyttösten isä kasvatti heitä niin kuin kasvatti, ja miksi äiti siihen alistui, olisi ollut ehkä kiinnostavaa. Nyt se kaikki jää lopulta hämäräksi kaiken rellestämisen, kituuttamisen ja uhoamisen alle. Siitä, että on vaikeaa ja jopa järjetöntä yrittää jättäytyä yhteiskunnan ulkopuolelle nykypäivänä, ei olisi kirjaa tarvinnut tehdä?
Se, miksi tyttösten isä kasvatti heitä niin kuin kasvatti, ja miksi äiti siihen alistui, olisi ollut ehkä kiinnostavaa. Nyt se kaikki jää lopulta hämäräksi kaiken rellestämisen, kituuttamisen ja uhoamisen alle. Siitä, että on vaikeaa ja jopa järjetöntä yrittää jättäytyä yhteiskunnan ulkopuolelle nykypäivänä, ei olisi kirjaa tarvinnut tehdä?
April 27, 2025
Un libro que comenzó enmarañado, disperso, salvaje, abrumador. Lo solté. Lo retome. Y comenzó a planear, a salir y al mismo entrar en la tormenta. Bello libro femenino y feminista. Se lo regale a mi hija pensando en ella y luego se lo pedí (porque me gustó el título, no sabía nada más). Recomendable y mágico a fundir épocas a 150 km de distancia
December 20, 2022
En alldeles bisarr historia om sju systrar som lever isolerade i de finska urskogarna. Levnadsförhållandena är som för minst 100 år sedan och kontrasterna till livet i staden är stora. Mycket våld, sprit, råhet och vrede, men även gemenskap, konstnärskap och vackra naturskildringar tar plats i denna mustiga berättelse.
Displaying 1 - 30 of 138 reviews