Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet. Så hette Gustav Vasas fem döttrar. De har länge levt i skuggan av sina bröder men har spännande livsöden som är väl värda att berättas. Idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen skildrar här livet som prinsessa under 1500-talet, en svunnen tid då det nyblivna kungariket Sverige kämpade för ett erkännande i Europa. Mästerligt berättar hon om hur Gustav Vasas döttrar växte upp i all tänkbar lyx men hur deras värld samtidigt var genomsyrad av både svår nöd och en bitter, våldsam maktkamp som satte syskonkärleken på prov.
Gustav Vasa, som hade nio barn som uppnådde vuxen ålder, ansågs särdeles lycklig. Monarkin och Vasadynastins framtid låg nämligen i den egna familjens överlevnad. Han hade fyra söner som säkrade tronföljden och fem döttrar som genom goda giftermål skulle hjälpa till i dynastins alliansbyggande. Prinsessorna uppmanades att ta varje tillfälle i akt att arbeta för rikets bästa.
Läsaren får genom boken en god inblick i en prinsessas liv under 1500-talet, ett liv fyllt av politik, maktkamper, intriger, godsdrift, äktenskapsproblem och ekonomiska svårigheter. Deras levnadsöden visar att man inte kunde ta något för givet även om man som i Katarinas, Cecilias, Annas, Sofias och Elisabets fall var dotter till en kung.
Som alltid när man frossar historia är det gubbväldets historia man gnager på - donnorna, såtillvida de inte var ett helgon eller drottningar med vassa hakor, hamnar i skuggorna & har helt enkelt glömts bort.
Gustav Vasas skugga torde - med tanke på hans omfångsrika midjemått - vara lite extra stor & djup. Ändå har Tegelborg Falkdalen vågat sig in i Vasaskuggan med ljus & lykta för att lyckas hitta Vasadöttrarnas liv & öden i boken "Vasadöttrarna".
Eftersom jag vurmar sjukligt starkt för 1500-talet knep jag genast denna bok i brist på annat inför lång tågresa. Till min stora förvåning hade Vasa långt mycket mer döttrar än jag anade - fem Vasabruttor nådde vuxen ålder: Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabeth. Det var ju inte skitkul att vara adlig dotter. Låt gå att de växte upp i lyx & överflöd, viss utbildning & med guldtak över huvudet. Men deras främsta uppgift var bara två: att bli bortgift med rätt person & hålla allianser. Döttrarna sållades bort till diverse Richie Richs runt Europa - vissa blev mindre lyckliga än andra & tycks slutat i ren misär med misshandel , ständiga skulder pga slarvig man & återkommande missfall. Med andra ord är den här boken till stora bitar jävligt deppig läsning. Man inser rätt snabbt att prinsessa i slutet på 1500-talet var inte skitkul, trots allt.
Men det är en av Gustav Vasas döttrar som gör hela boken för mig: den partyglada, skitsnygga & egensinniga Cecilia Vasa (1540-1627)! Jag säger bara flirtfest, kändismingel & pirater. Heja Cecilia!
Even though my brain made it impossible to focus whilst reading this book, I really really loved it and I know my inability to read more than 5 sentences without drifting off had nothing to do with the book itself. The stories told are incredibly interesting and it's very easy to completely forget you are reading about real life people and not made up characters. I loved the way the author actually made it feel like we got the story from the princesses perspectives, even though all the sources come from their male relatives. This is in my opinion something a lot of other historical books about women fail to do. The book never felt tardy or dry, and it was just the perfect combination of storytelling and factual. If every historical book was written like this one they would be a joy to read.
Det märks att författarinnan både kan sin sak och har ett gott öga till Cecilia Vasa. Å ena sidan är det svårt att argumentera emot att en partyprinsessa som blir diplomat, piratledare och sedan kontaktpersononen mellan Sverige och katolska kyrkan inte är häftig, å andra sidan gör det boken ojämn. Det blir en trög start, innan alla pjäserna är på plats och Tegenborg-Falkdalen kan berätta den historia hon faktiskt är intresserad av. Detta sagt, en oerhört välskriven bok. Jag tvekar mellan 3 och 4 stjärnor, men avsnitten om Cecilia gör boken värd 4.
En intressant och gripande bok om de fem kvinnor som var döttrar till Gustav Vasa. Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet var visserligen födda in i en kungafamilj men att det inte var någon garanti för ett lyckligt liv skulle de alla få erfara på olika sätt. Deras far såg i sitt testamente till att deras hemgift var väl tilltagen, men Sveriges ekonomi var svag och de fick förhandla, böna och be för att få ut sin rätt. Flera av dem blev bortgifta med tyska furstar, alltid för att gynna den svenska monarkin, aldrig för deras egen lyckas skull. Det var inte bara sin hemgift de hade svårt att få ut, maken hade ofta svårt att hävda sin rätt gentemot sina släktingar. De tyska furstendömena var många och små. De hade delats upp så många gånger att det var svårt att livnära sig på utkomsten från dem. Alla höll så hårt på sin rätt som det bara var möjligt och kunde man plocka åt sig av andras rätt så gjorde man det. Sofias make var en brutal skitstövel och drog sig inte ens för att misshandla sin egen hustru. Detta ansågs som mycket omanligt, men verkade inte hindra honom. Cecilia brevväxlade länge med drottning Elizabeth av England och lärde sig engelska för att kunna resa och hälsa på drottningen, vilket hon också gjorde. Elisabet var teologiskt intresserad och lät översätta och ge ut Confessio Augustana i samband med sitt bröllop. Det finns många brev bevarade från syskonen Vasas brevväxling och jag konstaterar att syskonkärlek och syskonbråk på 1500-talet inte skiljer sig särskilt mycket från dagens.
En läsvärd bok om man intresserar sig för Vasatiden, men även annars om man intresserar sig för kvinnoöden och feminism (eller avsaknad av den). Det talas mycket om Gustav Vasas 3 söner som alla blev kungar, men sällan om systrarna, så denna bok behövs. Det som dock gjorde den lite "råddig" var att det hoppade mellan olika år och alltid visste man inte riktigt när något hade skett. En lite bättre struktur och kronologisk ordning hade gjort boken värd en stjärna till. Men läsvärd!
Det är sådana här böcker som tar vår förståelse för den svenska historien framåt. Det Karin Tegenborg Falkdalen gör med den här boken, det är att ge kött och blod till prinsessor som tidigare mest funnits som portätt i kungarnas bakgrund. Berättelsen om Gustav Vasas döttrar visar oss hur kungahusens kvinnor inte bara var passiva brickor i kungarnas alliansbygganden utan aktiva och inflytelserika politiska spelare, både före och efter att de gifts bort till andra kungahus. Så här nära och nydanande vet jag inte om någon historiker har kommit kvinnors politiska liv och gärningar i det svenska 1500-talshovet förut och jag ger den en stark fyra.
Vasadöttrarna var en intressant bekantskap, genom alla skolåren har inget berättats om dem. Vilka livsöden! Cecilia blev 87 år och levde långt in på 1600-talet. Lättläst och saklig, baserad på forskning. Någon borde göra en film om dem!
We have two dynasties that have been on the Swedish throne since the 16th century; The Vasas and the Bernadottes. The last one is the present family. The first king of the Vasa dynasty was Gustav Vasa who reigned between 1523 and 1560. He was married three times, and got one son in his first marriage, the future king Erik XIV and eight sons and daughters with his second wife, and none with his third wife. Maybe because he was rather old and she was rather young.
Three of his four sons succeeded him as king of Sweden; Erik XIV, Johan III and Karl IX. One son, Magnus, had an illness and died rather young. He had five daughters of which we don't know so much. Not surprisingly, considering that daughters in those days were much less important than sons. Their advantage was that they got a good marriage, mostly to improve the family and contacts with other European dynasties. This book is about his daughters.
Katarina, Cecilia, Anna, Sofia and Elisabet were all married, for better or for worse! The most famous daughter is Cecilia, maybe because she had a mind of her own. She was married to Kristoffer of Baden-Rodemachern, who was a sort of useless person, who fought with his brothers to get control of the family lands. He and Cecilia spent some years in London, at the court of Elizabeth I. It seems that most people were happy when they left, with debts over their heads. They had seven children, the last daughter was born far after Kristoffer died. She became a nun. Cecilia fought all her life against debts and the rights she thought she had. Both of them were a nuisance to the family and people around them.
Katarina married Edzard II of Ostfriesland, and was probably the most successful of the daughters. They had ten children. She was a stability for her other sisters and spent her life helping them in their marriages and fights for their own rights.
Sofia was married to Magnus II of Sachsen-Lauenburg and had a terrible marriage with an abusive husband. They got one surviving son and five that died in young age. Her brothers and sisters tried to keep him away from her, which seems to have been a good idea. It seems difficult to find anyone who liked him, even in his own family.
Anna married Georg Johan of Pfalz-Veldenz-Lützenstein and Elisabet, Kristoffer of Mecklenburg. Their daughter Margareta Elisabet married Johan Albrekt II of Mecklenburg. Vorpommern Mecklenburg were later, after the thirty year war, to be part of Sweden for a time.
One may think that women in those days did not have to much to say. However, it seems that Gustav Vasa, although a harsh and irrational person himself, managed to raise his family in rather a 'modern' way. They daughters were strong and fought for their marriages and families. Gustav Vasa, who at the time, was one of the richest monarchs of Europe, gave a sum of 100 000 daler as a dowry for each of his daughters. That in a time when 20 000 daler was a lot. The only problem was that it was mostly Katarina and her husband, who married while Gustav Vasa was still alive, that got the benefit of the dowry. Once Erik XIV became king, the fortune dwindled away at a high speed. The following brother kings had difficulties to keep up the promise given by their father. The dowries were paid in instalments, and part of them, not at all.
A very interesting book written from the daughter's point of view. One may think, that in those days, women did not have a lot of saying. But when you read closer, it seems that they did the best of what they had. I would even say, that Gustav Vasa's daughters were much stronger and able than his sons, who reigned in a somewhat irresponsible way.
En av de bättre böckerna om Vasatiden enligt mig eftersom den till sådan stor del utgörs av syskonen Vasas korrespondens. På så vis kommer får man inte bara en inblick i systrarnas utan även brödernas liv och person. Till skillnad av den uppsjö böcker som finns om Vasatiden presenterar denna faktiskt inte bara statens kronologi utan går närmare in på personer och deras roller. Rekommenderas verkligen!