Siebenkäs

by Jean Paul Friedrich Richter, Hermann Hesse (Afterword)

Hindernisse und Widerstände in der Ehe des Siebenkäs und seiner Frau Linette sind das Thema. Es widerstrebt ihm, so zu leben wie sie, und sie kann nicht wie er ihr Dasein gestalten. Die Hindernisse beginnen schon vor der Hochzeit und führen weiter in den Alltag hinein, vom Frühstück bis zum Zubettgehen.

Genres: Classics, Fiction, German Literature, Romanticism, Germany

596 pages, Paperback

First published January 1, 1797

About the author

Humorous and sentimental novels of German writer Jean Paul Friedrich Richter under pen name Jean Paul include Titan (1800-1803) and Years of Indiscretion (1804-1805).

In the Fichtelgebirge mountains of Bavaria, his father worked as an organist. This fathre served in 1765 as a pastor at Joditz near Hof and in 1767 at Schwarzenbach but died on 25 April 1779, leaving the family in great poverty. After attending the gymnasium at Hof, Jean Paul went in 1781 to the University of Leipzig. His original intention was to enter his father's profession, but theology did not interest him, and he soon devoted himself wholly to the study of literature. Unable to maintain himself at Leipzig, he returned in 1784 to Hof, where he lived with his mother. From 1787 to 1789 he served as a tutor at Töpen, a village near Hof; and from 1790 to 1794 he taught the children of several families in a school he had founded in nearby Schwarzenbach.
Jean Paul began his career as a man of letters with Grönländische Prozesse ("Greenland Lawsuits", published anonymously in Berlin) and Auswahl aus des Teufels Papieren ("Selections from the Devil's Papers", signed J. P. F. Hasus), the former of which was issued in 1783-84, the latter in 1789. These works were not received with much favour, and in later life Richter himself had little sympathy for their satirical tone. A spiritual crisis he suffered on 15 November 1790, in which he had a vision of his own death, altered his outlook profoundly. His next book, Die unsichtbare Loge ("The Invisible Lodge"), a romance published in 1793 under the pen-name Jean Paul (in honour of Jean Jacques Rousseau), had all the qualities that were soon to make him famous, and its power was immediately recognized by some of the best critics of the day.
Encouraged by the reception of Die unsichtbare Loge, Richter composed a number of books in rapid succession: Hesperus (1795), Biographische Belustigungen unter der Gehirnschale einer Riesin (1796), Leben des Quintus Fixlein (1796), Der Jubelsenior (1797), and Das Kampaner Tal (1797). Also among these was the novel Blumen- Frucht- und Dornenstücke, oder Ehestand, Tod und Hochzeit des Armenadvokaten Siebenkäs in 1796-97. The book's slightly supernatural theme, involving a Doppelgänger and pseudocide, stirred some controversy over its interpretation of the Resurrection, but these criticisms served only to draw awareness to the author. This series of writings assured Richter a place in German literature, and during the rest of his life every work he produced was welcomed by a wide circle of admirers.
After his mother's death in 1797, Richter went to Leipzig, and in the following year to Weimar, where he started work on his most ambitious novel, Titan, published between 1801-02. Richter became friends with such Weimar notables as Herder, by whom he was warmly appreciated, but despite their close proximity, Richter never become close to Goethe and Schiller, both of whom found his literary methods repugnant; but in Weimar, as elsewhere, his remarkable conversational powers and his genial manners made him a favorite in general society. In 1801 he married Caroline Meyer, whom he had met in Berlin the year before. They lived first at Meiningen, then at Coburg; and finally, in 1804, they settled at Bayreuth.
Here Richter spent a quiet, simple and happy life, constantly occupied with his work as a writer. In 1808 he was fortunately delivered from anxiety about outward necessities by Prince Primate Karl Theodor von Dalberg, who gave him a pension. Titan was followed by Flegeljahre (1804-5), two works which he himself regarded as his masterpieces. His later imaginative works were Dr Katzenbergers Badereise (1809), Des Feldpredigers Schmelzle Reise nach Flätz (1809), Leben Fibels (1812), and Der Komet, oder Nikolaus Marggraf (1820-22). In Vorschule der Aesthetik (1804) he expounded his ideas on art; he discussed the principles of education i

Reviews

[Alexander Carmele · Rating 5 out of 5]

Intensiv romantisch-ironische Verhandlung über die Trauer, einen Menschen zu verlieren.

Inhalt: 5/5 Sterne (Trauer der Endlichkeit)
Form: 5/5 Sterne (einzigartig wortgewandt)
Erzählstimme: 5/5 Sterne (wild-artistisch, frei)
Komposition: 5/5 Sterne (intensiver Weltausschnitt)
Leseerlebnis: 5/5 Sterne (nachhallend-traurig)
--> 25/5 = 5,0 = Sterne

Siebenkäs stammt aus dem Jahr 1797, neu herausgegeben 1818, und gilt als einer der zugänglichsten Romane des Satiriker-Eudämoniums, Jean Paul, der vor allem durch sein Hesperus Berühmtheit erlangt hat und sogar durch Anraten Georg Wilhelm Friedrich Hegel eine Ehrendoktorwürde verliehen bekam. Er selbst fand wohl, dass Titan sein Hauptwerk sei. Neben Siebenkäs verblassen seine andere Werke jedoch, zumindest ideen- und literaturgeschichtlich gesehen, denn in diesem wird statt das kontrovers Zeitpolitische des ausgehenden 18. Jahrhunderts das Thema Ehe und Beziehung in aller Ausführlichkeit behandelt und zudem der Verlust eines geliebten Menschen und die Trauer darüber:

Auch keine Freunde mehr – nein – wir stehen alle auf ausgehöhlten Gräbern nebeneinander – und wenn wir nun einander so herzlich an den Händen gehalten und so lange miteinander gelitten haben: so bricht der leere Hügel des Freundes ein, und der Erbleichende rollt hinab, und ich stehe mit dem kalten Leben einsam neben der gefüllten Höhle – – Nein, nein; aber dann, wenn das Herz unsterblich ist, wenn einst die Freunde auf der ewigen Welt beisammen stehen, dann schlage wärmer die festere Brust, dann weine froher das unvergängliche Auge, und der Mund, der nicht mehr erblassen kann, stammele: nun komm' zu mir, geliebte Seele, heute wollen wir uns lieben, denn nun werden wir nicht mehr getrennt.

Jean Paul vermag wie kaum ein anderer Alltäglichkeit mit romantischer Sehnsucht, Trivialität mit berauschenden kosmogonischen Allüren zu beschreiben, in denen, nebst Erbsen und Bohnen und Kohl eben die Träume, das Möglichkeitsdenken sich stets wieder aufs neue entfalten. Siebenkäs handelt von zwei Freunden, die nicht gemeinsam durchs Leben gehen können, da beide doch in ihrer Eigenart zu unterschiedlich sind: der eine eher sittsam, der andere eher abenteuerlich, reisefröhlich; der eine eher nachhaltig-verzeihend, der andere eher aufbrausend und rächend. Grundthema des Romans lautet nun, wie der abenteuerliche Freund dem sittsamen hilft, nicht im Leben schon zu sterben, und zwar, indem er aus einer selbsterwählten Ehetristesse einen Ausweg findet. Er ist sich aber nicht sicher:

Aber als die Sonne hinter die Erde sank – – so flog in die leuchtende Welt, die hinter den zwei wasservollen Augen Firmians wie eine ausgedehnte, flackernde, feurige Lufterscheinung zitterte, plötzlich der Engel eines höhern Lichts, und er trat blitzend wie ein Tag mitten in den nächtlichen Fackeltanz der hüpfenden Lebendigen, und sie erblichen und standen alle. – – Als er seine Augen abtrocknete, war die Sonne hinunter und die Erde stiller und bleicher, und die Nacht zog tauend und winterlich aus den Wäldern. Aber das zerflossene Menschenherz schmachtete nun nach seinen Verwandten und nach allen Menschen, die es liebte und kannte, und es schlug unersättlich in diesem einsamen Kerker des Lebens und wollte alle Menschen lieben. O an einem solchen Abend ist die Seele zu unglücklich, die viel entbehret oder viel verloren hat! –

Siebenkäs lässt sich mit kaum einem Buch vergleichen, vielleicht noch mit Friedrich Hölderlins Hyperion, vielleicht auch ein wenig, nicht sprachlich, aber inhaltlich mit Hermann Hesses Narziss und Goldmund, nur eben doch völlig anders, denn Jean Paul vermag es mit seiner eigentümlich wirren, ausufernden Sprache den tristen Alltag literarisch produktiv zu gestalten. Siebenkäs lässt seine Figuren äußerst lebendig werden, sodass alles, was ihnen zustößt, intensiv erfahren wird. Insgesamt erscheint Jean Pauls Roman als großes Bekenntnis zum Hier und Jetzt, zu dem Getümmel, Rummel, zum Chaos des Menschlich-Allzumenschlichen, eine Fabulation ins Unendliche, um gegen das Endliche zu protestieren.


---------------------------------
---------------------------------
Details – ab hier Spoilergefahr (zur Erinnerung für mich):
---------------------------------
---------------------------------

Leseerlebnis:
●Zusammenfassung: es liest sich schwer, anstrengende Metaphern verbauen zuerst den Leseeindrücke, nach und nach wird klar, dass diese Art zu schreiben, den Schreibenden vom Realismus befreit, alles wirkt artistisch, verfremdet, erfunden, die Fiktionalität wird unterstrichen, und hierdurch verschafft er sich eine große lebendige Meinungs- und Kommentarfreiheit, die er wild ausspielt. Mich hat das Buch sehr mitgenommen, mitgerissen, mit Traurigkeit und Humor erfüllt, mich in das Leben von Firmian und Lenette hineingezogen, und auch in die Trauer dieser Menschen, nicht das Leben führen zu können, das ihnen vorschwebt, ohne zu wissen, worin denn ein solches Leben bestehen könnte.
●eigenständig? (Inhalt: ja/nein) ja
●glaubwürdig? (Erzählinstanz: ja/nein) ja
●schön? (Sprache/Form: ja/nein) ja
●stimmig?(Komposition: ja/nein) ja
●ein zweites Mal lesen? Auf jeden Fall.
--> 5 Sterne

Inhalt:
●Hauptfigur(en): Firmian Stanislaus Siebenkäs; Ehefrau Lenette Egelkraut; Schulrat Stiefel; Heinrich Leibgeber; Heimlicher von Blaise; Venner Everard Rosa von Meyern; Natalia Aquiliana. 1784 in Kuhschnappel.
●Zusammenfassung/Inhaltsangabe: [ausführlich auf meiner Webseite - zu lang für Goodreads]
●Kurzfassung: Zwei beste Kumpels, Firmian und Heinrich, sehen sich sehr ähnlich und tauschen aus Jux die Namen. Der eine, nun Firmian, beschließt ein bürgerliches Leben als Advokat zu führen und eine Frau zu heiraten (Lenette); der andere bleibt ein Springinsfeld und Lebenskünstler. Der Namenstausch führt dazu, dass Firmian das Erbe mütterlicherseits nicht antreten kann. Der zuständige Vormund weigert sich und Heinrich beleidigt ihn so sehr, dass er für ein Jahr das Weite suchen muss. Firmian vermisst ihn sehr und gerät in arge Geldnöte. Auch die Ehe mit Lenette kriselt, da sie, sehr hausbacken, ihn eher bei seiner kreativen Arbeit stört als unterstützt. Als Schützenkönig bringt er sie noch über den Winter und bekommt ein wenig Geld von Heinrich, der ihn fast ein Jahr später nach Bayreuth beordert, wo er die gleichgesinnte, intellektuelle Natalie kennenlernt. Dort beschließen Heinrich und Firmian, dass Firmian stirbt, um Lenette von ihrem Ehegelöbnis freizusprechen. Sie inszenieren seinen Tod. Heinrich hat Firmian zudem eine Stelle bei Grafen in Vaduz verschafft. Da sie nun, nachdem Firmian gestorben ist, nicht mehr zusammen gesehen werden dürfen, müssen sich ihre Wege trennen. Wieder ein Jahr später erfährt Firmian, dass Lenette wieder geheiratet hat, aber im Kindsbett gestorben ist. Er besucht ihr Grab und trifft dort Natalie wieder.
●Charaktere: (rund/flach) sehr ausgestattet, mit vielen Facetten, sehr detailliert, widersprüchlich und ambivalent dynamisch.
●Überflüssige Szenen/Charaktere: schwierig, viele seltsame Vorreden, Zwischenreden, Dornen- und Blumenstücke, die den Text aufsprengen. Der Fall der Kindsmörderin wird nicht wirklich aufgelöst. Die Rahmenhandlung mit Pauline, Teil der Vorreden, erscheint auch etwas müßig, da diese Vorreden eher Werbetrommeln für Jean Pauls andere Werke (Titan, Hesperus) schlägt.
●Besondere Ereignisse/Szenen: „Rede des toten Christus vom Weltgebäude herab, daß kein Gott sei“ – berühmter Abschnitt über die leere, triste Welt des Atheisten. Etwa gleichzusetzen mit dem Großinquisitor von Dostojewski.
●Diskurs: Armut, vor allem alltägliches Eheleben, Zusammenleben von Adel und Bürgern, der wirre menschliche Kosmos.
… „Siebenkäs“ verhandelt die Problematik, wie der einzelne im dichten Lebensgewirr, im sozialen System, noch lebendig, spontan, glücklich, gleitend bleiben kann. Es geht um Person vs. Selbst, also Authentizität und Form, Förmlichkeit, um die Problematik Sicherheit und Glück, Opferbereitschaft für ein gesichertes Auskommen. Die Welt erscheint in Jean Pauls Roman weit und groß – nur die der Menschen nicht, die sich aber abschotten gegen die Riesigkeit des Kosmos.
… „Siebenkäs“ ist auch einer der Eheromane, in denen sehr früh bereits das Zusammenleben von verschiedenen Charakteren beobachtet, beschrieben, reflektiert worden ist, auch die Vorstellung von Mann und Frau.
… es ist aber auch ein Roman über den Tod, die Problematik des Endlichen, des Sterben-Müssens, die Trauer über den Verlust eines geliebten Menschen, Partner, Freund. Die Endlichkeit selbst gegen die Unendlichkeit der Welt, des Alls, des Gottes- und Seelenglaubens, und die Ethik, die sich daraus entspinnt, gnädiger mit den Mitmenschen zu sein.
… sehr einmaliges Werk, das sich sehr heraushebt, unheimlich intensiv das Nicht-Zusammenpassen zweier Menschen erörtert, zweier Menschen, die sich aber mögen, sich nichts Böses wollen, nur ein anderes Leben führen möchten.
--> 5 Sterne

Erzählstimme:
●Eindruck: verrückt, verschwurbelt, aber doch konsistent im roten Faden, klarer Rahmen, klarer Fokus auf die Freundschaft, auf die Sehnsucht, lebendig zu bleiben, spontan, frei und offen. Dies inmitten eher versteinerter Verhältnisse.
●Erzählinstanz (reflektiert, situiert, perspektiviert?): nicht wirklich klar, der Erzähler erweist sich als ein Reisender, der Paulines tristes Leben aufheitern möchte, und zwar mit Siebenkäs‘ Lebensgeschichte.
●Erzählverhalten, -stil, -weise: ironisch, kauzig, driftend, abschweifend, überdreht, verschwurbelt, allegorisiert.
●Einschätzung: Jean Paul besitzt große Leichtigkeit durch seinen sprachlichen Frei- und Unsinn. Hierdurch kann er über alles und nichts erzählen, abdriften, ohne dass es stört. Seine Texte gleichen riesigen monumentalen Wandgemälden, die so detailliert geschaffen wurden, dass einem stets etwas zum Entdecken bleibt, so überladen erzählt er.
--> 5 Sterne

Form:
●Fiktionalitätsgrad: (diskursiv/Werk?) durch die Sprache enorm artistisch, absolut fiktional, Schriftdeutsch, kein bisschen alltäglich, funktional.
●Wortschatz: überbordend, mittelalterlich, gehäuft, gewandt, der Romanschriftsteller mit dem breitesten Wortverwendungsfeld
●Type-Token-Ratio: 0,15 bei sehr langen Texten außergewöhnlich – vgl. klassische Erzähprosa 0,06-0,09 und realistische Romantradition 0,08-0,11 bei einem Textumfang von 180 000 Wörtern.
●Satzlängen-Verteilung-Median: 28,6 Wörter – Median 23 Wörter – STAB 24,5.
(bei Musil: 28 Wörter mit Standardabweichung (STAB) 19 Wörter)
●Anteil der 1000 häufigsten Wörter: knapp unter 70% (Musil/Mann <70% - Genre >80%)
●80% Abdeckung mit wievielen Wörtern: unglaubliche 2790 Wörter (assoziative Expansion).
●Auffälligkeiten: die Metaphern, die Verfremdung, die Verballhornungen von Sinnornamenten.
●Innovation: an seiner Sprache und seinem Schreiben fast alles innovativ
--> 5 Sterne


Komposition:
●Signal/Noise-Ratio: wohlaustariert, Jean Paul kommt immer schnell zum Punkt zurück. Er hat eine wirkliche Problematik vor Augen.
●Operative Geschlossenheit: Rahmen, Kuhnschnappel, das alltägliche Leben und darin, der Code, die Dynamisierung, die beiden Freunde, die nicht aufhören wollen, spontan und frei zu bleiben.
●Rahmenstabilisierende Details: Kuhnschnappel wirkt sehr lebendig, die Bewohner, die Nachbarn interagieren, großes Geflecht.
●Eindruck (szenisch/deskriptiv/Tempiwechsel): eher gleichlaufend, ironisch-fröhlich beruhigend.
●Extradiegetische Abschnitte: Die Rede des toten Christus, der Traum Marias, viele kleine Abschnitte, bspw. wenn Heinrich sich vorstellt, Adam zu sein.
●Lose Versatzstücke: der Kindsmörderin-Fall
●Reliefbildung: starkes Relief, Szenen mit großer Intensität und Leidenschaft, und dann auch solche des Rummels, des Gewusels.
●Einschätzung: der Text erschafft sich selbst eine Welt, in der er lebt, auf die er Bezug nimmt, die er kommentiert und erschafft zugleich

--> 5 Sterne
--------

[Czarny Pies · Rating 4 out of 5]

The reader should find "Flower, Fruit, and Thorn Pieces" very similar to Laurence Sterne's Tristam Shandy as indeed author Jean Paul insists on at least three different occasions. The novel is filled with protracted descriptions of trivial events and loopy digressions that many readers will find amusing. The problem is that an even larger number will not, especially Anglophones unfamiliar with the culture and intellectual debates of Germany during the era of the French Revolution. Get an edition with lots of explanatory essays and footnotes. "Flower, Fruit, and Thorn Pieces" has many excellent comic passages but it has many others that will frustrate the reader who lacks the tools needed to connect with the author's discussions.
In the course of researching the novel on the Internet I discovered an article by an Ivy League professor who argued that Jean Paul's aim was to use humour to invert Kant's sublime. Since only God can experience the sublime, man is destined to great frustration. Humour thus presents itself as the only remedy. Man can at least laugh at what he cannot experience. This theory may explain the denouement of the novel and Jean Paul's use of a "doppelganger" in the work. Jean Paul is apparently the first author to have used the term "doppelganger". However, Jean Paul's doppelganger is not a wraith that announces to the person that sees it that he or she will soon die. Rather Jean Paul gives his reader a duplex protagonist comprised of Siebenkas (Seven Cheeses) and Liebgeber (the giver of love). The duplex protagonist simply switches from one doppelganger to another according to his whims.
In the last fifth of the novel, the duplex protagonist decides to fake the death of Seven Cheeses which will allow him to get rid of a wife that he does not like and retreat into the Liebgeber doppelganger which will allow him to marry the woman that he does love. He considers this action to be altruistic in that the discarded wife will then be able to marry the man who loves her. The plan seems to work to perfection until the protagonist decides to visit the grave of Seven Cheeses a year afterwards. In the cemetery, he discovers that the wife of Seven Cheeses had died in childbirth. At this point the protagonist is momentarily filled with remorse for the cruel manner in which he treated his wife while he was living with her. He promptly then returns to the wife he loves. This weird denouement is presumably what the Ivy League professor meant by an inversion of the sublime.
I greatly enjoyed "Flower, Fruit, and Thorn Pieces" which plunges one into German culture during one of its most glorious periods. If this is not what you are specifically looking for, you are unlikely to take much pleasure in this book which is often twisted rather than funny.

[Alyosha · Rating 3 out of 5]

Jean Paul, in his chimerical fashion, weaves metaphor upon metaphor into the tale of a life played out between names and figures, dissimulatively disclosing on a number of levels the figural doubling which is, one might say, our fictive nature. Siebenkaes is not only the double of his friend, Liebgeber, but is also always already (insofar as the narrative is concerned) the double of himself, having exchanged names before the novel had ever commenced. Thus he moves deceptively between or beneath these names, suffering the agonies of an identity never quite able to fix itself to any determinative existence. His existence is doubly inscribed, somewhere, namelessly, beneath the exchange of these names, and his life which unfolds in the writing is ever undergoing the experience of a living death, death in life, in the space of an ironic suspension or caesura.

Liebgeber, the life-giver, gives life through the exchange of death; one is exposed to the nudity of their namelessness, taking on the name which passes with the life in the fashion of the double, the doppelganger. Jean Paul repeats a number of times in the closing volume of the work how the exposure to the finitude, the dying of the other, transforms our relation to them. Living in relation to the other in the proximity of death which ever remains in abeyance, like the omni-absent original for which we ever play the double, we are exposed once more beyond the dissimulative play of figuration and doubling - life is ruptured, denuded of its masks, to the silent passion which metaphor carries silently but never quite delivers. If this novel bears a lesson, it is one of silence, only spoken through the passions suffered without any proper word to bear them forth.

Does Liebgeber wander the earth, an exile from the proper name, in an errant joy of ironic breath doubling life as a stolen soul? Or is this frivolity too not a mask? Is Liebgeber happy, or does he constantly bear the same passion of the double which comes to befall Siebenkaes? Might then Siebenkaes' sufferings, both before and after his simulated death (for this has always already been effected, since before the novel's commencement, with the exchange of names; Siebenkaes, as Siebenkaes, is always already, in a sense, living the doubled life of a dead man), be the dissimulated doubling of Liebgeber's? Is this the freedom that Liebgeber gives? Is this the life given? A double of a life never lived, of a death which demands infinite passion and expiation? Is this life?

This novel is a thanatography inasmuch as it is a biography; both, nonetheless, imply a fiction. At heart, it is an inscription of names, and a metaphorical gesture to what is suffered, experienced, in the excess of all names. Is it a chimera which Jean Paul has produced, or is it a "true life"? A mimetic monster either way, perhaps. For the moment we are born, we are named. The moment we are named, something of us dies. In bearing this name, we live the life of the double, a mimetic figuring of the absent life never lived, but forevermore dead.

[Hartmut Stickel · Rating 3 out of 5]

Läst april 2024, på originalspråket tyska, från https://www.projekt-gutenberg.org/jea...

En underlig historia, som handlar om misslyckanden på personlig plan, på akademisk plan, i yrkesvägen, om identitetsbyte och om knasiga romantiska förvecklingar. Det är naturligtvis inte så, men det känns som om författaren skrev på och skrev på och romanen blev vad det blev. Tvärtom säger litteraturen att Jean Paul arbetade om och revidera boken mellan olika upplagor.
Vi pratar om en tid, där författare hade väldigt svårt att livnära sig av romanskrivandet. Och om en tid för mer än två sekler sedan, språket och estetiken är nödvändigtvis annorlunda än dagens.



Författaren och boken
Författaren kallar sig själv "Jean Paul" - i alla fall enligt texten från Projekt Gutenberg, vilket uttalas på franska (Jean) och på tyska (Paul; observera: inte på franska). Han hette egentligen Johann Paul Friedrich Richter.
Boken kom ut 1796-1797 i fyra böcker, som är indelade i 25 kapitel och 9 s k bilagor, fortsättningar och Blumenstücke. Den fullständiga titeln är en tungvrickare även på tyska: Blom-, frukt- och taggstycken eller äktenskap, död och bröllop av den offentlige försvararen F. St. Siebenkäs i riksmarknadsköping Kuhschnappel - man anar att man har med en vitsare att göra.
Jean Paul var samtida med Goethe, hade kontakt med honom, men båda uppskattade varandra inte speciellt.

Förord till andra upplagan, 1817
Andra upplagan kom ut 1817 och författaren kommenterar spydigt att sannolikt ingen kritiker eller läsare kommer att lägga märke till den; precis så gick det för hans tidigare böcker som publicerades igen.
Förbättringarna består i att författaren kunde besöka staden Kuhschnappel och dessutom brevväxla med huvudpersonen och genom det få inblick i detaljer, som han annars hade behövt hitta på.
Vidare har en ny lag i landet gjort det nödvändigt att ta bort alla främmande ord och alla genitiv-s i sammansatta ord. En mindre ändring är att vissa kapitel inte har några ändringar alls utan är precis som de har varit.
I en viss bokhandel i Berlin finns dessutom den första upplagan att beskåda, med alla ändringar markerade med svart tryckfärg så att alla intresserade lätt kan jämföra.

Förord till första upplagan 1797
Jean Paul hälsar på en bekant, som är handlare och som har en dotter som intresserar sig för romaner, men som inte får läsa för sin far. Därför pratar han med honom om saker som tråkar ut honom så mycket, att han somnar. Efter det kan han berätta för dottern alla historier som han skriver ner i sina tidigidare böcker och även in denna, som börjar nu.

Kapitel 1
Firmian Stanislaus Siebenkäs, offentlig försvarare (eller fattigadvokat) står vid fönstret och väntar. Han ska gifta sig, men hans blivande, Lenette Egelkraut är försenad och anländer först dagen efter. De kommer att ha det bra, det unga paret, för att Siebenkäs är god för 1200 Gulden, som motsvarar idag mer än 1 milj svenska kronor, ett arv efter hans mor. Pengarna förvaltas dock av en släkting.
Till bröllopet anländer också en god vän, Heinrich Leibgeber. De två känner varandra sedan länge och är studentikosa lustigkurrar, t ex har de på skämt bytt namn med varandra, så att vår huvudfigur egentligen är Heinrich.

Kapitel 2
Några dagar efter bröllopet vill Siebenkäs hämta ut sina pengar hos förvaltaren. Den säger plötsligen att Siebenkäs inte är den han påstår sig vara - han har ju bytt namn. Så det blir inga pengar.

Kapitel 2
Beskrivning av staden Kuhschnappel och hur den är organiserad.

Kapitel 3
Lenette får reda på problemet med pengarna, man vad värre är, det finns två besökare och vänner som verkar ha känslor för henne.

Kapitel 4
Första grälet i äktenskapet, för att Lenette är rädd att bröllopet kan vara ogiltigt: Siebenkäs är ju inte Siebenkäs. Men efter tre dagars tigande bland makarna förklarar en vän att det inte finns några problem.

Avslut av förordet och första boken
I förordet skrev Jean Paul hur han pratade fadern av en yngre dam till sömns för att få tillbringa tid med dottern och berätta för henne historier från hans böcker. Nu visar det sig att fadern bara låtsades sova. Men i slutet av kapitel 4 fick han någ, sprang upp från sin fåtolj och skällde ut Jean Paul. Han blir utslängd och tar en promenad istället.
Det är nyårsafton och han försöker tänka på vad som kommer under det nya året.

Förord till andra, tredje och fjärde boken
Författaren beklagar sig att han till varje förord också måste bifoga hela boken, han som har så många förord färdiga att ha skulle kunna publicera en hel bok av bara förord. Han funderar på att sälja förord till andra författare.
Men nu har han förmått en författare till en annan roman (som självklart är Jean Paul också) att skriva förordet till denna bok.
Den skriver att författaren till boken är en ung man med framtid och att han redan planerar en större bok (som Jean Paul naturligtvis har publicerat, med titeln Titan).

Kapitel 5
Siebebkäs och Lenette börjar bli irriterade på varandra i dagliga livet: ha vill skriva om förmiddagarna och hon behöver sköta hushållet. Han tycker att hon väsnas för mycket. Samtidigt är det pengarproblem: arvet är långt borta och Siebenkäs drar inte in något. Så de blir tvungna att sälja delar av köksinredningen, vilket ännu mera vbidrar till missämjan. Sedan bli det konflikter om att sköta om vaxljuset om kvällarna.

Kapitel 6
Det finns hopp om förbättring på pengarfronten: Siebenkäs skriver två recensioner, men honoraret dröjer.
Författaren infogar ett kort kapitel om ”kvinnor och att ha rätt”: kvinnor pratar mycket och upprepar sig mycket, speciellt när de har lite att säga.
Försäljningen an köksinredningen fortsätter, vilket ger mera diskussioner mellan makarna.
Ytterligare ett infogat kapitel om ”tröst”: man får helt enkelt stå ut ibland.

Fortsättning av kapitel 6
Behovet av att sälja hushållsdelar fortsätter, för att kunna klara livhanken.
Men det finns en förhoppning att Siebenkäs lyckas vinna första priset i en stundande skyttetävling - han är en bra skytt.
Under förberedelserna hittar han i sitt vapenskåp några saker som går att panta.
Missförstånden och smågrälande mellan makarna fortsätter.

Kapitel 7
Äntligen kommer den efterlängtade skyttetävlingen. Det är en s k papegojskjutning, där stadens borgare skulle öva hanteringen av vapen, för att kunna ställa upp som soldater. En figur av en fågel, oftast i trä, sätts upp på en stång, ibland upp till trettio meter hög. Genom att träffa den, ska delar och till slut hela fågeln ramla ner. För varje träff får man poäng och på så sätt ska en vinnare koras.
Siebenkäs lyckas väl, blir skyttekung och vinner en slant, vilket lättar på pengarproblemen hemma.
På hemmaplan dyker det upp en till herre som gör oönskade inviter till Lenette, studierektor Stiefel, som egentligen är en vän till Siebenkäs.

Kapitel 8
Efter vinsten på skjutningen betalar Siebenkäs sina skulder. Sedan blir det ett litet firande hemma.

Första blomstycke
Det följer att kapitel med den märkliga titeln ”blomstycke” och som egentligen bara är återberättelsen av en ännu märkligare dröm. Den handlar om frågan om det finns gud.

Första blomstycke
Andra infogade kapitlet med rubriken ”blomstycke” är också en återberättelse an en dröm, denna gång om världens undergång.

Kapitel 9
Ett långt kapitel, där det blir tydligt att äktenskapet mellan Siebenkäs och Lenette är dömt. Några veckor har gått sedan tävlingen och pengarna tar slut igen. Öppet bråk uppstår om vilken försäljning kan rädda deras ekonomi och när Siebenkäs föreslår en av Lenettes klädesplagg, då brister det. Stiefel, som redan tidigare har gjort närmanden, dyker upp för att - som han säger - förmedla.
Siebenkäs inser att äktenskapet inte kommer att fungera och är helt förkrossad över insikten.

Kapitel 10
Siebenkäs börjar få fantasier om att dö, livet, dvs. äktenskapet är ändå kört och sannolikt skulle Lenette få det bättre utan honom. Dessa tankar gör honom konstigt nog mildare i sinnet. Han bestämmer sig för att förlåta Lenette, sälja sin klocka, köpa tillbaka klädesplagget som han pantade tidigare och av de resterande pengarna avsluta en livförsäkring, så att Lenette får något bra utav att han dör.
Samtidigt förlorar han rättegången mot Blaise, där han försökte komma åt sitt arv. Han överklagar dock med hjälp av pengar från Stiefel.

Kapitel 11
Siebenkäs får ett brev från Leibgeber, som ber att honom att de ska träffas: han har goda nyheter.
Han misslyckas med överklagan och inser att Lenette ändå älskar Stiefel. Hans tankar om sin förestående död blir starkare - han är säker att han får en stroke snart.
Han skriver en slags avskedsbrev i sin dagbok, som är riktad till Leibgeber, som han nu betraktar som sin enda vän i livet.

Kapitel 12
Siebenkäs får återigen ett brev från Leibgeber som övertalar honom att träffas, i Bayreuth. Han åker dit och ska träffa Leibgeber vid ett slott. Men innan dess råkar han på en mystisk kvinna, som verkar känna honom.
Kvinnan heter Natalie, hon är bekant med Leibgeber och är dessutom förlovad med brorsonen till von Blaise, Rosa von Meyern. Leibgeber har gett henne ett manuskript av Siebenkäs att läsa och hon verkar gilla det.
Siebenkäs berättar om sina bekymmer och sina dödstankar.
De goda nyheterna från Leibgeber är att han blev erbjuden en välbetald anställning, som han dock tycker att Siebenkäs ska ta: han själv har ingen lust, både är väldigt lika till utseendet (Doppelgänger) så att ingen skulle märka det. Siebenkäs skulle lösa sina pengar- och äktenskapsproblem genom att fejka sin död. Lenette skulle kunna gifta sig med Stiefel och Leibgeber skulle ge sig av.

Kapitel 13
Leibgeber går iväg för att träffa Natalie och han lyckas övertyga henna om att Rosa är en skurk. Efter att Leibgeber har gett sig av, träffar Natalie Rosa och hon löser förlovningen med honom. Han syns dagen efter i sällskap av två damer, vilket bekräftar Natalie i sitt beslut. Hinner Siebenkäs att uppsöka henne dagen efter.

Kapitel 14
Siebenkäs träffar Natalie och de två berättar - i förtäckta ord - att de älskar varandra. Men samtidigt om att båda inte kan tänka sig att leva vidare. De lovar varandra att inte ses mera.

Första frukosten
Återigen ett märkligt kapitel, som består av två brev, som två olika personer skriver, en av dessa av en viss … Jean Paul.
Det handlar om att människorna borde vara snällare mot varandra.

Kapitel 15
Siebenkäs stannar kvar ett antal dagar i Bayreuth, dock utan att träffa Natalie.

Kapitel 16
Siebenkäs reser tillbaka, hem. Eller ja, han går hem.

Kapitel 17
Hemma får Siebenkäs höra att Rosa påstår (till vin Blaise, Natalies farbror) att han bröt med henne, för att hon ertappade henne kyssandes en annan. Det visar sig att Rosa har hälsat på Lenette.
Och det visar att Lenette är avundsjuk på Natalie, så som Siebenkäs är avundsjuk på Rosa. Och båda har grund till det.

Kapitel 18
Samlevnaden mellan makorna blir allt mer outhärdligt: Lenette är extremt avundsjuk.

Kapitel 19
Leibgeber anländer och vännerna börjar förbereda Siebenkäs ”fake-död”.

Kapitel 20
Siebenkäs lägger för att dö, skriver ett testamente och tar farväl. Sedan hjälper Leibgeber honom att låtsas att han är död, av en stroke.

Kapitel 21
Leibgeber behöver lägga ner en hel del ansträngning för att hålla upp fasaden att Siebenkäs är elle raka föreställa död.

Kapitel 22
På en resa från Kuhschnappel till Hof tar vännerna avsked från varandra, byter kläder och fortsätter åt var sitt håll.

Kapitel 23
Siebenkäs tar verkligen Leibgebers plats och träder i tjänst hos en greve i Vaduz. Hans liv blir… så där, tills ett brev från Natalie kommer som berättar om henne henne djupa sorg efter Siebenkäs’ död.

Kapitel 24
Siebenkäs får ett brev av Stiefel, som berättar att han Lenette är gifta och väntar barn. von Blaise säger sig ha blivit hemsökt av Siebenkäs’ spöke och har därför bestämt sig att betala ut Siebenkäs’ pengar. Men då denne är död, ska pengarna till honom, den förmenta Leibgeber eller till Lenette. Siebenkäs svarar Stiefel att det är ok.
Greven som han arbetar hos, säger att han har märkt en förändring hos honom, att han inte är så glad som ”den gamla Leibgeber”. Vidare berättar han att en väninna till hans dotter kommer på besök och sannolikt kommer att stanna. Det är Natalie.
Siebenkäs bryter ihop och berättar allt för greven, som tar det väldigt väl. Sedan avreser han från Vaduz.

Kapitel 25
Siebenkäs reser till Kuhschnappel, han tar omvägar för att inte riskera att råka träffa Natalie. Han ser Stiefel från håll, men inte Lenette. Senare förstår han att hon dog vid födseln an en dotter, som också hon dog.
Innan han avreser igen går han till kyrkogården, till sin egen grav. Där träffar han Natalie och när hon förstår vem han är, faller de u varas armar och lovar varandra evig kärlek.

Band 1
Att inte bli kontrollerad av den största, att hållas tillbaka av den minsta, är gudomligt.

Förord
Författaren är lite osäker hur boken kommer att tas emot i Tyskland, framför allt för att det är lite handling.
Boken består av brev som Hyperion skriver till Beklarmin

Bok 1
Huvudpersonen Hyperion är tillbaka i Grekland efter att ha varit i Tyskland, där han inte alls trivdes. Nu ska han söka tröst i naturen. Han beskriver regionen kring staden Korinth.
Han har lärt sig, försökt vara verksam men har misslyckat. Nu vill han ”bli ett med allt” och helst vara tillbaka i barndomen där världen fortfarande var ofördärvad.
Hyperion får en lärare, Adamas. De reser i Grekland, till ön Tina, dagens Tinos, men till slut lämnar läraren honom.
Han minns återigen sin ungdom och han strävade, kämpade och försökte uppnå något stort och inte enbart vara en medelmåtta. Men ”ingen ville ha mig”. Det är både hans oförmåga och tiderna som han fötts i, som hindrar honom.
Från Tina går Hyperion till staden Smyrna, dagens Izmir, för att utbilda sig. Han är begeistrad av Iliaden, som Homer tros har skrivit i Smyrna. Samtidigt är han nästan äcklad av de simpla och obildade stadsborna och han drar sig undan mer och mer.
På sina ensamma vandringar träffar Hyperion på Alabanda. Förutom rätt tydliga erotiska känslor förenas de båda om insikten om att Grekland som nation är nertryckt, att människorna inte når sin fulla potential. Och de pratar lite vagt om att befria människorna och landet. Men så träffar han på andra av Alabandas vänner och blir förfärad över att inse att det verkar vara simpla gangsters. Alla högtravande tankar om befrielse är som bortblåsta och han flyr tillbaka till Tina.
På ön är människorna lika inskränkas och enkla till sin natur som vanligt, men nu kan han ha överseende med det, ”de vet inte bättre”. Trots det är han djupt olycklig. Men så kommer våren och han börjar känna sig lite bättre till mods.

Bok 2
Hyperion bor nu på ön Salamis (Salamina) i total ensamhet och begrundar sitt liv. En dag tar han en båt till Kalaurea, som ligger på ön Portos, för att hälsa på en vän. På en promenad i skogen får han syn på en kvinna, Diotima, och är … helt väck. Det är ren och skär kärlek. Och det är ömsesidigt, de älskar varandra otroligt mycket.
En gång gör Hyperion, Diotima och några vänner en utflykt till Aten. På vägen och väl där förklarar Hyperion för de andra, hur de gamla atenare blev so stora, ett filosofiskt folk. Diotima förklarar för honom att han är ämnat att vara en folkets vildare, att kan kan leda det grekiska folket ur sitt eländiga tillstånd. Hyperion blir utom sig av glädje.
Det antyds dock inget av det blir av, även av kärleken mellan Diotima och Hyperion och han hamnar i ett djupt hål, förtvivlan är gränslös.

Band 2

Bok 1
Nu är det höst och Diotima och Hyperion minns våren, när de var lyckliga och en viss vemod märks.
I detta läge kommer ett brev från Alabanda, som pratar att det är dags för beväpnad motstånd mot turkarna. Hyperion är begeistrad, vill absolut åka, men Diotima förklarar för honom att han gör fel, att han inte är ett kämpe.
Hyperion framhärdar och det gör att Diotima fjärmar sig från honom.
Men innan Hyperion åker, vigs de två av Diotimas mor, och Hyperion får en känsla att det är sista gången att han ser Diotima.
Hyperion visar sig vara en slag officer i en grekisk revolutionsarmé (?) och deltar i några mindre sammandrabbningar.
Texten innehåller nu även brev som Diotima skriver till Hyperion, som denne skickar till sin vän Bellarmin. I dessa brev uttrycker Diotima sin svårighet att se Hyperion som krigare, men hon försöker stödja honom- med ord - så gott det går.
Men så händer en katastrof: Hyperions soldater är med på ett plundringståg, vilket han upplever som ett fruktansvärt moraliskt nederlag. Till det tillkommer att trupperna förlorar, på riktigt. Hyperion själv är skadad. Av grekerna är han fullständigt desillusionerad och tar därför värvning hos ryssarna. Han skriver att hon måste ge upp honom, lämna honom och säger att han räknar att dö vid nästa sjöslag.
Mot alla odds vinner grekerna (och deras allierade), Hyperion skadas, men han (över)lever.
I detta läge svarar Diotima och säger att hon förstår, att livet inte längre är värt att leva. Hyperion skyndar sig att svara att han lever, att han vill leva med henne, men lämna Grekland.
Alabanda, som hela tiden, sedan krigets början, hade varit med honom, bestämmer sig för att återvända till den gruppen an män, som han lämnade för att få vara med Hyperion. Det visar sig vara en hemlig allians, som Alabanda var förbunden via en trohetsed och som utan tvivel kommer at döda honom, för att ha brutit mot eden. Det kan han förlika sig med, då han ändå inte har något syfte i livet.
Innan Hyperion kan ge sig av till Diotima kommer ett brev från henne där hon förklarar att inte har kraft kvar att leva. Samtidigt ett brev av en vän som berättar att hon lugnt somnade in efter att hon hade skrivit brevet.
Hyperion flyr till Sicilien. Sedan tar han sig vidare till Tyskland, där ha uppenbarligen lär känna Bellarmin, som är mottagare av alla brev som han skickar. Tyskland och tyskarna känns bara förfärliga för honom, på alla sätt och vis. Till slut orkar han inte längre och åker tillbaka till Grekland. Och där är vi tillbaka till romanens början: Hyperion drar sig undan, lever med naturen som eremit.

[Martin Rios contreras · Rating 1 out of 5]

Decepcionante.
Lo que se presenta como una sátira no llega a acercarse a la obra de Sterne o Swift con la que el mismo Jean Paul se llega a comparar. Al comenzar uno se encuentra con una lectura densa, llena de adornos estéticos le entorpecen. Las digresiones, en lugar de ayudar a la sátira y fluidez narrativa, son una molestia. Hay constantes intentos de adoctrinamiento ideológico disfrazados de filosofía, por lo que es comprensible que la novela haya envejecido de forma tan terrible; algo evidente en las frecuentes descripciones de cómo es que según el autor hay que tratar y considerar a las mujeres como un ser irracional.
Su trascendencia en la formación del Doppelganger es notable, ya que es evidente que de esa premisa se pudieron haber logrado bastas reflecciones. Para colmo la muerte aludida en el título es el desenlace de la novela.
Eso sí, el final es de donde más contenido se puede rescatar.

[Gulliver's Bad Trip]

French Revolution and the Reign of Terror
The Holy Roman Empire of the German Nation ended in 1806 during the Napoleonic wars.
Dostoyevsky
Nietzsche

[Susa · Rating 3 out of 5]

I wonder if I would like to make a friend of someone like a clone of mine... no way.

[Katrinka]

Can't risk my eyes anymore with this inhumanly sized print; have to give this one up until I can find a book-sized magnifying glass.