"Här börjar jag säga min berättelse om Gustave Dorés Bibel. Jag säger den i en inspelningsapparat av märket SONY MZN sjuhundratio. När den blir bok ska den prydas med de vackraste kartuscher och illuminationer."Så börjar Torgny Lindgrens nya roman som utgör den sista i den triptyk som inleddes med Hummelhonung (1995) och fick sin fortsättning med Pölsan (2002). Gestalter ur dessa båda finns med i den berättelse om ett liv som fångas upp av den lilla inspelningsapparaten. Varför skriver han inte ner sin berättelse? Han kan inte. Huvudpersonen känner litteraturen men han kan inte tyda bokstäverna. De bara flyger runt framför hans ögon. Därför hamnar han som pojke på ett hem för obildbara. Hans far säger att det är för hans eget bästa.Sin kärlek till berättelserna har han från den bibel som illustrerades av den franske konstnären Gustave Doré och som fanns i hans barndomshem. När den förkom i en olycka inleddes en livslång kamp för att återfinna den eller möjligen återskapa den.Gustave Doré (1833-83) är en av världens mest kända illustratörer och hans återberättande av Bibeln i bilder från 1865 är en av illustrationskonstens stora klassiker.
Gustav Torgny Lindgren was a Swedish writer. Lindgren was the son of Andreas Lindgren and Helga Björk. He studied in Umeå to become a teacher and worked as a teacher until the middle of the 1970s. He was for several years active as a local politician for the Swedish Social Democratic Party. In the 1980s he converted to the Catholic faith.
Lindgren began as a poet in 1965 but had to wait until 1982 for his breakthrough, with The Way of a Serpent (Swedish: Ormens väg på hälleberget). Lindgren has been translated into more than thirty languages and was one of Sweden's most internationally successful contemporary writers. He became a member of the Swedish Academy in 1991.
Innan vi binge-tittade på serier på Netflix så fanns det ett annat ord för ungefär samma sak. Att sträckläsa. Det kräver sin bok. Det är svårt att sträckläsa Proust, förmodligen inte ens tillrådligt. Young Adult-genren är lättare, där är det tvångsmässiga bladvändandet så att säga invävt i berättarstilen.
Just nu är jag för trött för Proust, jag är dessvärre för trött för Elena Ferrante, mer än en och annan sida då och då, och jag har inte energi till annat än den rena bingeningen - ivräkandet, skulle man kanske kunna översätta det med. Men det kräver som sagt sina böcker. Det gäller att satsa på säkra kort. Man blir illamående om man vräker i sig för mycket av fel sort. Litterärt godis är nog tröstande och bra, till att börja med, men efter ett tag börjar man längta efter den där rejäla, vällagade litteraturen, som ändå tål att slukas.
Det är då Torgny Lindgren kommer väl till pass. Jag har samlingsutgåvan Nåden har ingen lag, i den har jag redan läst Hummelhonung och Pölsan. Kvar har jag nu Norrlands akvavit. Den får vänta ett tag, till nästa gång jag behöver dylik tröst.
Torgny Lindgrens böcker ställer upp sina egna lagar för vad som är rimligt. Det är skönt, man behöver inte förutsätta något. Dorés bibel infogar sig mellan Hummelhonung och Pölsan, samtidigt som den motsäger dem båda. Tiden är ur led. Det är bara vilsamt. Hela bokens - böckernas - västerbottniska värld bygger på ett sorts alfa och omega som liknar paradoxer utan att egentligen vara det. Att vara litterär utan att kunna skriva. Att se kärleken i avskyn, skapandet ur förbrännandet. Konsten i det banala.
Alltid underbart med Torgny Lindgren. Med Dorés Bibel knyter han ihop triologin Hummelhonung och Pölsan med denna sista del. Serien om tre böcker har verkligen varit en stor läsupplevelse. Eller snarare lyssningsupplevelse ska nog sägas eftersom jag har lyssnat mig igenom dom tre romanerna upplästa av författaren själv. Lindgren är, som många vet, en gudabenådad uppläsare och det är ett unikt sätt att bindas till hans verk att lyssna till hans högläsning. Även om sista delen även den var fantastiskt bra tyckte jag inte den nådde hela höjden i Pölsan som jag gillade bäst av dom tre böckerna. Men ett praktverk! Vila i frid Torgny Lindgren!
Vart går gränsen för hur många val vår stackars överstimulerade hjärna bör står inför innan den börjar skrumpna i form av depressioner och ångest? Huvudpersonen i Dorés bibel är analfabet och därmed kraftigt skadeskjuten inför livets möjligheter och val vilket resulterar i en bluepillad livssituation där han verkar vara den enda som inte besväras av livets sura äpplen.
Kanske vill Torgny Lindgren säga något om både skrivande läsande och det kontrakt vi sluter med ansvarets ok i sambanden med att förmågorna utvecklas i klassrum tyngda av ångest.
Likt det föreslås i boken brukar dummare människor även i verkligheten målas upp som lyckligare vilket återigen kräver att vi frågar oss: Vart drar man gränsen? Kunskap är ett dilemma och inte det evigt goda det målas upp att vara. Det finns mer i livet.
Inser nu att det låter som om jag tycker att ”the F students are the inventors” men kanske, bara kanske, finns det mer sanning i det än vad som avslöjas vid första anblick.
Po "przepisie doskonałym" spodziewałem się kolejnej dobrej pozycji i się nie zawiodłem. Od razu czuć, że Lindgren bo świetnie napisane i z charakterystyczną ironią i humorem. Ale sumarycznie książka inna, bardziej refleksyjna, symboliczna (?). Polecam
I really love everything that Torgny Lindgren writes and this is no exception. Lindgren has a wonderful slow pace, yet it is so capturing. One cannot but love his characters and you get a new perspective on life through this book.
Rzadko kiedy wciągam się w książki tak mocno, a tą przeczytałem praktycznie przy trzech posiedzeniach, bez przerwy na inne książki. Jest zabawnie, jest bardzo gorzko. Świetnie się bawi Lindgren tym konceptem wyjściowym, aby opowiedzieć o roli literatury - zbawiennej i przeklętej. Bardzo borgesowskie - w tym sensie, że bibliofilskie, nie ma tej pretensjonalności Argentyńczyka, próg wejścia też niższy
"Er hebben nooit letters tussen mij en de wereld in gestaan." (p.11)
Wat gebeurt er als de waarheid niet opgeschreven kan worden? Noch gelezen? Het wordt verteld. Gezegd. Dat is wat de hoofdpersoon in dit boek doet. Hij zegt zijn verhaal. In een recordertje. Wie het verhaal gaat uitschrijven mag gerust delen weglaten of veranderen. Zijn verhaal is gezegd. Zijn waarheid verteld. En wat letters er mee doen, laat hem koud. Zoals de figuren van Doré. Zonder gelaatsuitdrukking trotseren zij hun verhaal. Want de bijbel van Doré kent geen letters. Geen woorden. Geen tekst. De lezer maakt zijn eigen verhaal. Met letters blaast hij het gelaat van de figuren tot leven. Met letters schrijft men het verhaal tot waarheid. Maar welke waarheid? Wiens waarheid?
A disturbingly thoughtful novel on a neurologically atypical, intelligent man, who can not read or write (he has got cognitive disorders, perhaps pure dyslexia and agraphia) and who recalls everything (he has got hyperthymesia or something like that). His life story brings up questions on text, letters, writing, truth, signature, intelligence, memory, care, art, imitation and interpretation. The name of this protagonist was a picture, I think.
Quick read, but a bit pretentious and obviously written by a male. I disliked the portrayal of a person with learning disabilities. Not very realistic.
“Folk brukar fråga mig vad jag för budskap i mina romaner. Jag har ett budskap i den här också men jag vet inte på vilken sida det står”. Så säger Torgny Lindgren om Dorés Bibel. Och jag har också letat, djupt ner mellan de otillräckliga bokstäverna och verkningslösa meningarna. Man får kämpa, det är inte enkel läsning. Dorés Bibel är sista delen i en triptyk, vilket är ett finare ord för trilogi, alltså när en trio med böcker delar tema men kanske inte handling.
Den namnlöse berättaren är född med alexi, vilket gör honom oförmögen att läsa och skriva. Däremot har han ett fotografiskt minne och hans livskall blir att försöka återskapa, genom målning, den bibel, Dorés Bibel, som färgat hans barndom och livsåskådning. Jag läser återskapandet som en metafor för att skapa sig sitt egna liv, utifrån ett arv eller någon annan giv man blivit tilldelad. Det är falskt, men ändå äkta, som Torgny skriver, att återskapa.
Det är lite som att Torgny, efter många år som författare, drabbats av en insikt om litteraturens begränsningar. Som att han insett hur hopplöst det är att skriva. Tematiken känns igen från framförallt Pölsan, (som är en av de bästa svenska böckerna som någonsin skrivits), det där gränslandet mellan fiktion och verklighet, vad som egentligen är på riktigt; hur viktig en berättelse kan vara för synen på livet. I Dorés Bibel tycker jag Lindgren utforskar det här med livslögnen djupare, och framförallt den nåd som den kan skänka. Att vara lyckligt ovetande, eller naivt troende kanske. Lite så som jag ibland med avund kan betrakta religiösa fanatiker; tänk att få vara så lyckligt inkapslad i någonting. Huvudpersonen, som inte kan läsa, är fast övertygad om sin faders kärlek, men, visar det sig, den faderskärleken är inte så som han tror, men det vet han ju förstås inte, för han kan ju inte läsa brevet, i vilket det står hur mycket fadern avskyr honom, men, han tror ju såklart att brevet innehåller bedyranden om faderns villkorslösa kärlek, så han lever lyckligt ovetande, eller naivt troende. Alltså: livslögnen.
Boken är svår. Man får liksom gräva och känna sig lite dum på vägen. Den är lite för finsmakarna som önskar ett efterspel till Pölsan. Språket i sig är sådär vackert lakoniskt och norrländskt som alltid med Lindgren, men det finns lager jag inte alltid når och som gör att jag måste ta omtag och inte minst fundera. Vilket jag gillar, utmaningen alltså, att jag får försöka anstränga mig. Jag rekommenderar inte att läsa Dorés Bibel fristående, utan efter det att man läst Hummelhonung och Pölsan och liksom vill vrida ner sig i fibrerna lite ett varv till.
To moje pierwsze spotkanie z Torgny Lindgren i muszę przyznać, że niestety mało udane. To ciekawa, mocno metafizyczna powieść, która teoretycznie ma wszystko, by mnie porwać, a jednak zupełnie się to nie wydarzyło. Historia mężczyzny, który nie potrafi czytać liter, za to posiada niezwykłą, niemal fotograficzną pamięć, wydała mi się bardziej interesująca w założeniu niż w samym czytaniu.
A przecież jest tu i o czytaniu, i o literaturze, i o rodzinnych relacjach, i szerzej – o sztuce. Są krajobrazy północnej Szwecji, motywy biblijne, intrygujący bohater. Wszystko na miejscu. A jednak książkę, na szczęście krótką, czytało mi się ciężko. Nie potrafiłem wgryźć się w tę opowieść, wejść w jej rytm, złapać z nią wspólnego tonu.
Na tyle, na ile wiem coś o książkach, jestem w stanie uczciwie powiedzieć, że to dobra powieść. Po prostu nie jest w mojej stylistyce i nie stanowi dla mnie zachęty, by sięgać po inne książki autora. Póki co. Być może kiedyś trafi się jeszcze okazja, by wrócić do prozy Szweda z innym nastawieniem.
Kompletnie treść ze mną nie zagrała. Bywa i tak. Jestem jednak pewien, że Biblia Dorego znajdzie swoich odbiorców, z którymi będzie rezonować znacznie mocniej. Ja do nich nie należę.
Na uwagę zasługuje za to bardzo ładne wydanie książki od @artragepl
Ode mnie mocne 6/10. Czy to książka dla Was? Najlepiej przekonać się samemu. Może się uda — tego Wam życzę.
För ett par veckor sedan var jag på konferens i Åmliden, ett stenkast från Torgny Lindgrens födelseort Raggsjö. Grämde mig då att jag inte tagit med mig en Lindgren-bok som kvällslektyr och känslan kommer tillbaka nu under läsningen när konferenshotellet nämns i förbifarten. Får nöja mig med att Thomas Bernhard-referensen hade gått mig över huvudet om jag hade läst den där och då...
Boken då? Fjärde Lindgren jag läser i år och stilen och fabulerandet är omisskännligt. En sån bok det nästan är omöjligt att inte sträckläsa. Den hänger tematiskt och innehållsmässigt ihop med "Hummelhonung" och "Pölsan" vilket är roligt och att försöka förstå kopplingarna och vad som är "sant" påminner ibland om att kliva in i en borgeiansk labyrint fast med mer humor. Trots att den nog i mitt tycke är det den svagaste av de tre är den väldigt bra.
Har ytterligare ett gäng Lindgren i hyllan som jag ser fram emot att läsa så småningom, även om det nog inte blir några fler just i år.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
Smålustig historia med många gamla kända namn och platser från tidigare böcker. Som Avabäck, Manfred Marklund med flera. Inte Torgny Lindgrens bästa, men absolut inte sämsta heller. Dorés bibel har för mig en speciell anknytning då en av Dorés bilder används till skivomslaget av Candlemass platta "Tales of creation". Så förr eller senare hade jag tagit mig an boken hursomhelst.
Torgny kanske är allra bäst när han skriver i sitt ironiska, underfundiga ”mode”. Idévärldarna och berättandet är medvetet inte särskilt sammansatta eller konsekventa men limmar rätt genialt med de skrönartade allegorierna till berättelser. I denna fina roman är TL i högform, även om dess teman är igenkännliga - berättandets villkor, livslögnen.
To ciekawa historia mężczyzny. Sposób, w jaki autor przedstawił i kreował bohatera na przestrzeni całej książki, był naprawdę poruszający. Minęło już sporo czasu od tej lektury, a wciąż do niej wracam myślami.
Puikus egzistencialistinis romanas. Pažvelgta į gyvenimą, meną, psichinę negalią įdomiu ir netikėtu kampu. Torgnis Lindgrenas man turbūt geriausias švedų rašytojas (po Selmos Lagerlöf).
Ik heb genoten van dit boek. Mooi en speels taalgebruik, mooie beelden en toch ook wel een intrigerend verhaal. Aan het eind blijf je toch zitten met de vraag hoe onnozel de hoofdpersoon nou echt is.