Koulussa Elina ei ole kukaan. Vaikka hän kuinka yrittää saada selvää kummallisista ruotsinkielisistä sanoista, opettaja löytää vain moitittavaa. Elina tuntee kutistuvansa yhä pienemmäksi ja kouluunmeno muuttuu yhä vaikeammaksi. Suo on Elinan valtakuntaa. Siellä hänen nimensä on Solveig ja hänellä on näkymättömiä ystäviä: Hieno-Keiju, Kukka-Koivu ja Taika-Feeri. Eikä kukaan muu tiedä, että suolla asuu myös isän henki, jolle Elina voi kertoa kaiken. Sitten koulun ruokalassa tapahtuu jotain nöyryyttävää. Mutta Elina ei aio antaa periksi. Ennemmin hän muuttuu vaikka näkymättömäksi.
Stort tack till Lydia Kokkola som höll presentation om denna bok. Trots det enkla språket klarar Johansson att få fram så många och starka känslor som berör även en vuxen läsare djupt - försvenskningen, grymheten i skolan, fattigdomen, sorgen efter en död far, skammen, alla predikningar om synd, och tystnaden - boken är full av tystnad. Ingen klarar att säga sina känslor, men känslorna sipprar ändå ut i olika former. Men myren, där finner flickan kontakt med naturen, där korsar hon de artificiella gränserna vi ställer upp mellan människa och växter, där finns en spiritualitet som hon inte får genom predikan om synd. Det finns många vackra nivåer i denna bok.
Elina som har svårt med svenska då hon egentligen är finsk. Läraren tror att hon bråkar med henne. Elina finns inte för läraren. Elina pappa är död. Han kom under ett träd på jobbet. Men han finns på myren. Där finns alla hennes vänner. Onda lyran är ovän, men vita liljan är det och pappa anden och några till. Men bidasormen är med onda lyran. Resten får du läsa själv.
Min mor läste denna för mig när jag var liten. Jag tyckte den var ledsam då men det var hennes favoritbok i ung ålder. På första sidan står hennes namn och årtalet 1983. Jag kände igen mycket av början men kunde inte komma i håg hur den sluta. Jag läste hela i ett svep och att nu se den ur mitt 19 åriga perspektiv gjorde den till en ny bok. Jag vet inte om själva boken är fem stjärnor eller upplevelsen men ack vad den berörde.
Luin tämän lentomatkan aikana. Pidän tän kerronnasta ja etenkin siitä, miten lukija helposti ymmärtää Elinaa, vaikkei itse toimisikaan samalla lailla. Lopusta jäi kuitenkin puuttumaan jotain, en oo ihan varma mitä.
Läste om denna fina bok som jag läste för säkert trettiofem år sedan. Jag förstår varför den har lämnat så starkt intryck. Elina behandlas illa i skolan av lärarinnan och sörjer sin pappa ute på myren.
Näkymätön Elina kuvaa kauniisti ja koskettavasti 50-luvun Pohjois-Ruotsin suomenkielisen tytön ja tämän perheen elämää. On kaksi sisarusta, toinen hieman huithapeli mutta niin opettajan kuin äidin lellikki, toinen taas ahkera ja nöyrä, mutta myös erityisherkkä ja sairastelevainen. Elinan oma opettaja on tiukka ja joustamaton, eikä Elinakaan kaikkea siedä. Onneksi on kuitenkin tytön oma taikamaailma ja uusi ja erilainen opettaja.
Kirjan pohjalta on tehty hieno ja palkittu elokuvakin mutta kirjassa on vielä enemmän sitä jotain. Maatalon tyttönä ja opettajana kirja puhutteli vielä toisella ja kolmannellakin lukukerralla.
A very beautiful book about a young girl who is too stubborn (or determined?) to live at that time but still so thoughtful. This story was a part of my childhood and I can still identify myself with this girl.