Dennis har gått under jorden sedan hans ansikte blivit vanställt. Det nya arbetet som obduktionstekniker var hans räddning från depressionen och missbruket. Där kände han sig trygg, ostörd och bortom åsyn för andra.
Men friden upphör när de får in ett fynd, en kropp som inte tycks helt mänsklig. Medan de undersöker denna spindelliknande varelse fylls han av obehagliga minnesbilder och frågor han helst inte vill väcka till liv.
Han slits mellan hopp och förtvivlan, verklighet och mardröm, när den redan sköra tillvaron ställs på sin yttersta spets.
Vad är Dennis beredd att göra när mörkret åter slukar honom - och är det värt det?
Under mörk jord är den efterlängtade uppföljaren i den fristående serien Under. Utkommer hos Seraf förlag hösten 2023.
Öhman gör det igen! Med precision sätter Öhman orden i vad som är en grotesk välkomponerad berättelse med en elegant stil. Genom vänskap och sorg dras läsaren in i en berättelse som kantas av små stickiga ben som ger gåshud. Trots att man ibland inte vill fortsätta läsa kan man inte sluta. Kommer inte att vilja bada badkar på ett bra tag. Fullkomligt slukade boken. Ångrar ingenting!
Likt Under Svart Himmel är språket fantastiskt; vemodigt, vackert och norrländskt. Upplever att författaren väljer sina ord noga och varje scen är genomtänkt. Öhman har verkligen hittat sin stil och jag vill bara ha mer av hennes pulshöjande skräck. Var rädd för spindlar innan denna bok och det har inte blivit bättre men kunde ändå inte sluta läsa trots att varelserna kröp över sidorna.
Under mörk jord, wow säger jag bara! Jag vet redan nu att denna kommer vara med på min lista bland årets bästa böcker, precis som Under svart himmel var förra året. Jag har helt klart hittat en ny favoritförfattare!
Boken började spännande och sedan var jag så fast och kunde inte sluta läsa. Handlingen var fascinerande och rätt så obehaglig emellanåt, precis som skräck ska vara. Det var flera scener som gav mig rysningar men samtidigt kunde jag inte släppa boken ifrån mig utan slukade den. Så bra var den.
Språket var så målande, vackert och fantastiskt och jag älskade det detaljerade miljöbeskrivningarna som fanns och den norrländska miljön var så härlig att läsa om. Nu blir det att längta ihjäl sig tills nästa bok släpps! Ett tips, plocka upp Christina Öhmans böcker och låt dig fängslas vid första stund!
Det är officiellt, Christina Öhman ÄR Sveriges skräckdrottning!
Man kan ha tur med första boken, men det är baskemig inte en slump när även bok nummer två är helt outstanding! Då är det ren och skär talang! Redan från starten fångas vi in i en intressant och lite skruvad hjärna, redan från början börjar spindelnätet sakta lindas runt om en för att se till att vi sitter där vi ska, fast i boken.
Bokens tempo är precis så där lagomt intensivt med ett enastående språk som pockar och pickar på varenda nerv, perfekt nyanserat! Tillsammans med några välbekanta karaktärer och några nya som alla är välgestaltade så blir boken top noch!
Äntligen har jag fått läsa Under Mörk Jord av allas vår skräckdrottning Christina Öhman 😍 Och sanna mina ord gott folk - hon har gjort det igen! Då första boken Under Svart Himmel bjöd på mer av en skräckfylld saga ger andra boken oss något helt annat - en resa in i en bruten mans allra mörkaste inre. Det är krypande, obehagligt och vissa gånger riktigt äckligt (se till att alltid läsa efter att ni duschat - just sayin 🙈😆)! Kicki har en fantastisk förmåga att beskriva saker på ett fenomenalt sätt med väldigt få ord och samma hjärtskärande känsla för att beskriva utanförskap, ensamhet och sorg. Blev även glatt överraskad av de spöklika scenerna - sååå härligt mysrysliga!! 👻 En helt fantastisk uppföljare som ni bara måste läsa nu när mörkret kommer krypande och Halloween är runt hörnet 🎃🕷️
Underbara Kicki - vilken helt särdeles skicklig författare du är och med det slutet kan man inte annat än längta helt galet mycket efter uppföljaren!!! 🐍
Ännu en gång gick jag utanför min comfort zone och det ångrar jag inte en enda sekund. “Under Mörk Jord” är den efterlängtade uppföljaren till “Under Svart Himmel” och den är rysligt fantastisk!
Öhman skriver med vemodig lättsamhet och med sin noggrannhet får små detaljer liv. Även om berättelsen är en aning obehaglig är handlingen otroligt spännande och jag läser med skräckblandad förtjusning. Sida efter sida vändes och ord efter ord slukas trots att jag nästan inte vågar byta till nästa sida.
Berättelsen är krypande otäck och samtidigt hårresande. Hela kroppen min kropp var i spänn och trodde jag kunde vara redo för allt… med icke. Otäcka saker händer i norrländsk miljö som får hjärtat att dunka ett några extra slag. Öhman vet precis hur hon ska vilseleda och överraska läsaren varenda gång.
Öhman har skrivit ännu en fängslande bok där sida efter sida bläddras tills det inte finns någon kvar. ”Under Mörk Jord” är uppföljaren ni inte vill missa!
En flicka hittas halvt begravd i skogen, men även om delar av henne ser ut att vara en flicka så är det mycket som inte stämmer.
Dennis och Viktoria får i uppgift att undersöka kroppen när den inkommer för obduktion och det de ser gör dem förstummade. Flickan har flera armar som sticker ut från kroppen, det saknas näsa och munnen och ögonen ser inte normala ut.
Vad är det de har framför sig...de vågar knappt yttra det, men det ser ut som en blandning av människa och spindel.
Nästa dag när de återvänder till jobbet så är kroppen borta, på golvet finns spår som skulle kunna tyda på att den tagit sig därifrån helt själv.
Nu börjar underliga och skrämmande saker hända, Dennis ser de mest konstiga synerna och flera spädbarn dör på sjukhuset.
OM det är någon som vet hur man skriver skräck på svenska så är det Christina Öhman. Hon lyckas förmedla de mest otäcka och obehagliga scenerna så att jag får rysningar. Jag har alltid haft ett litet komplicerat förhållande till spindlar, det är något med dem som är obehagliga men samtidigt har jag inte direkt haft ont av dem. Men det som händer i den här boken...ja, hade jag inte någon typ av spindelfobi innan, så har jag det nu.
Jag tycker så synd om Dennis som får utstå stå mycket, i både denna men även i första boken. Han har verkligen inget lätt liv och jag förstår varför han är som han är. Kicki är riktigt skicklig på att förmedla i första hand Dennis känslor i den här boken på ett så trovärdigt sätt, hur han reagerar i alla situationer, hans tankar och känslor blir så tydliga.
Jag ser fram emot att läsa nästa del, samtidigt som jag inte gör det.
Sedan Dennis blev vanställd av en flock kråkor har han mer eller mindre gömt sig för omvärlden. Jobbet som obduktionstekniker räddade honom från depression och missbruk, men när de får in ett märkligt fynd så sätts hela hans nya tillvaro på spel.
"Under mörk jord" är läskigare än föregångaren, "Under svart himmel", eller åtminstone obehagligare på ett annat sätt. Jag har inte spindelfobi, men jag kan heller inte påstå att jag är speciellt förtjust i spindlar, så beskrivningarna av "spindelflickan" gjorde att det kröp lite i kroppen, om jag ska vara ärlig. Öhman är dessutom obehagligt bra på beskrivningar över lag, så det var riktigt otäckt att läsa om Dennis' olika former av smärta (både fysiska och psykiska) och väldigt lätt att föreställa sig de rysliga scenerna i boken. Enbart tanken på att befinna sig i ett obduktionsrum - hur upplyst det än må vara - med en märklig kropp kan ju få fantasin att spinna iväg var som helst...
Dennis är en karaktär som det är lätt att känna sympati för, trots att han tar en del dåliga beslut ibland. Han förekommer som en bikaraktär i första boken, som kompis till huvudpersonen Lars. Jag skulle säga att böckerna går att läsa fristående, men vill man få hela bilden så bör de läsas i ordning. Jag har definitivt uppskattat att läsa båda och nu blir det en lång väntan på tredje delen!
Mörk. Ångestfylld. Plågad huvudkaraktär. Tre element som jag älskar och i Under Mörk Jord kombineras alla så snyggt.
Under Mörk Jord var precis så mörk som jag hoppades på, om inte mer. Dennis ångest är skickligt skapad och visas på ett sådant trovärdigt sätt att man känner den med, och för, honom. Alltihop med den här boken är imponerande. Jag hade önskat få se lite mer perspektiv från Spindelns håll, då Kråkan i Under Svart Himmel kändes mycket mer välarbetad och genomtänkt. Nu kändes det som att det var något mindre fokus på Spindeln och mer fokus på Dennis mående. Vilket absolut inte är någonting dåligt, för det var de jag tyckte var mest intressant och Spindeln är så himla fascinerande ändå 🕷️ Och något jag älskade extra mycket var slutet, för en gångs skull slutar inte en bok lyckligt. Mer säger jag inte, men gillar när saker går åt helvete 🤭
Jag tycker absolut att denna boken går utmärkt att läsa fristående. Dennis bakgrund får man reda på tillräckligt genom flashbacks, även om man får uppleva det i Under Svart Himmel. Men det sker ett kärt återseende i denna som vi som läst första boken älskar 🖤
Jag kan inte annat än att stämma in på vad alla andra säger. Christina Öhman är Sveriges Skräckdrottning. Extra poäng för de otroligt snygga illustrationerna i boken. Mer av det i svenska böcker!
Som sagt så kastade jag mig över andra delen i denna serie direkt, och den var såå mycket värre än den första! Då menar jag värre som i mycket läskigare såklart! För fy vilka mardrömslika scener, riktigt rysliga… I denna delen får vi följa Lars vän Dennis från första boken, och hans riktigt hemska och deprimerande liv faktiskt, efter händelserna i första delen. Var tuff läsning emellanåt då man fick en klump i magen för hur livet kan falla samman så totalt. Tror nog att denna bok blev extra läskig för min del då jag har hemsk fobi för spindlar, usch och fy 😂 Slutet var chockerande och väldigt oväntat, vad ska ske i tredje delen som släpps 2/10?? 😱 Finalen kommer nog bjuda på något alldeles extra…🐦⬛🕷️🐍
ni vet den där författaren vars böcker man skulle läsa oavsett vad den handlade om, vars historier man gladeligen skulle lägga pengar på även om det var en genre man normalt inte läser, för att personen skriver så djävulskt bra? Christina Öhman är min sån författare 🫶 och med det sagt var storyn jäkligt bra också 🕷️
Det här tog tyvärr längre tid att läsa. Det har förmodligen inte med berättelsen att göra utan snarare att livet kom emellan. Den hade nog mått bättre av att läsas mer sammanhängande. Men jag tror även att jag emellanåt var tvungen att "vila" lite eftersom jag har så svårt för spindlar.
Slutet var extremt oväntat. Jag undrar verkligen hur nästa bok i serien ska fortsätta.
Mest tycker jag synd om Dennis som verkar råka ut för precis allt man kan tänka sig.
Jag kan gott rekommendera denna bok. Men missa för guds skull inte att läsa "Under svart himmel" först annars kan en del av händelser i denna bok bli mer frågetecken än förklaringar.
Detta är andra delen i serien Under. Den började med Under svart himmel.
Den är rätt så fristående men jag rekommenderar ändå att man läser böckerna i rätt ordning. Det finns saker i andra boken som kopplar till första boken, det finns en röd tråd som man kanske inte ser med detsamma men ändå rör sig över hela serien, även i till kommande delar.
Likt den första boken i serien så får man inte reda på hur allt ligger till, inte till en början. Det händer saker utan att få förklarat allt för mycket. Denna dolda agenda, eller vad man nu skall kalla det, gör att handlingen blir mera mystiskt och intressant än om man hade ställt fram allt i ljuset för läsaren.
Än en gång så rör vi oss i skräckens korridorer och då med en naturskräck som kan falla tillbaka på gamla sägner. Just i denna så kanske det inte är så mycket sägner utan här är det mera ren skräck från naturen. Det man kan ana är att det är gamla krafter som är i rörelse.
Det är ett finstämt språk som målar upp en mer eller mindre morbid händelse. Allt börjar med en kropp kommer in för obduktion, en kropp som är långt ifrån mänsklig. Vi får ta del av en grundlig undersökning på kroppen och det är då som det mystiska börjar.
Jag tycker att författaren på ett bra och intressant sätt bygger vidare på den värld som hon presenterade oss för i första boken. Det blir både ett nytt spår i världen men även på ett sätt en fördjupning.
Här kanske hon kör mera på skräcken än vad hon gjorde i första boken, en varningens ord till de som inte tål spindlar. Man vet inte riktigt vart man har allt, men bit efter bit faller på plats och det hemska kryper på en.
Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en skräck som tar från naturen. Du kommer kanske inte att bli mörkrädd av den men jag tror att en eller en annan rysning kommer. Samtidigt så är det en intressant handling.
Jag skriver ingen sammanfattning av bokens handling, den kan ni läsa här ovan)
Ok. Jag ska vara ärlig. Jag tyckte bättre om den första boken än den andra. Kanske mest för att jag blev lite överraskad och besviken om slutet (no sopilers) men vad vet jag, nu när jag vänt på det i huvudet ett par gånger så kan det öppna upp för intressanta nya vägar i nästa bok. Annars tycker jag mycket om Christian Ömans sätt att skriva. Hennes head hopping är enklare och rakare i den här boken, man blir inte lika förvirrad som man blev i början på krǻkan, Det är tydligare vems huvud vi är i och när. Kan också bero på att det inte är några tidshopp. Några tillbakablickar men inga tidshopp. Jag hade nog dock gärna sett mer av varelsens upplevelser, fick liksom inte samma grepp om denna som om kråkan. Kråkan visste vi ju vad hennes motiv var, hennes rädslor och förhoppningar. Spindeln vet vi inte så mycket om, men å andra sidan kan jag också förstå varför då hon inte är som kråkan, inte lika… vågar vi använda ordet utvecklad utan att säga för mycket? Den var lite seg i början, och jag var väldigt frustrerad över Dennis, men det är å andra sidan bra, för jag tror att det var Christinas tanke. Men den tog sig och hon presenterade nya intressanta karaktärer som jag hoppas få se mer av längre fram. Som sagt blev jag arg över slutet (som sagt no spoilers!) men jag ser ändå mycket fram emot Under blanka fjäll. Det ska bli spännande att se hur hon löser fortsättningen. I slutändan en stark trea nästan svag fyra. (jag har så svårt att bestämma mig för min gradering mellan tre och fyra)
Det är underligt underbart att få dyka ner i det öhmanska universumet igen. Det dova mörkret, det sakliga språket som sätter alla detaljer i en vardaglig och samtidigt dyster tillvaro. Nu gillar jag ju spindlar och är en sån som räddar insekter i nöd men den här spindelvarelsen är en styggelse.
Jag sträckläser och mysryser, undrar hur allt detta ska sluta. Hur kan författaren framkalla denna parallellt bestialiska och samtidigt alldagliga värld? Det är som att bli neddragen i ett bottenlöst stinkande träsk där varken jag eller Dennis vet vad som är vad. Och det är så himla, hänförande bra! Får också lite Kafka-vibbar från “Förvandlingen” vilket är bra betyg.
Jag hade dock gärna läst mer om spindeln och kanske lite mindre om Dennis utseende.
Det är en fördel att ha läst den första fantastiska delen “Under svart himmel” som lägger grunden för denna bok. Nu undrar jag hur ska jag kunna vänta ända till i höst på nästa och avslutande del i Under-serien!
Spindlar, en av mina absolut värsta fobier. Mhm, och vad handlar då Kickis ”Under mörk jord” om? Just det, om just dessa otäcka kryp. I första delen av trilogin var det fåglar, och nu alltså spindlar. En suuupermysig bok att njuta av till den där somriga paraplydrinken. Eller så ljuger jag bara sjukt dåligt. För boken är allt annat än mysig, snarare jäkligt obehaglig och utan några som helst dryckespreferenser (bortsett från starksprit - ju starkare, desto bättre). Språket är fantastiskt bra, avskalat och snyggt, precis som i förra boken, och storyn är minst lika spännande med det där vemodiga djupet som Kicki visat sig vara en expert på att framkalla. Lääääääääs! Toklängtar efter del tre nu!
Bra men inte lika bra som första boken och så förstördes denna av en inte så bra uppläsare. Som tur är så kunde man även läsa boken, och det gjorde jag på min Storytel Reader så mycket jag kunde. Den blev mycket bättre då. Så om du kan, undvik att lyssna på den och läs den istället.
Det här känns som en novell på flera vis, på ett positivt sätt… Jag får som läsare inte allt serverat utan får fylla i lite själv. Och flera scener framkallade även fysiska reaktioner hos mig - då har författaren lyckats med beskrivningarna av det obehagliga!
Ännu en härligt mysryslig bok av Öhman som får det att krypa i en. Lider man av spindelskräck så blir den inte direkt botad av denna bok precis...... 😱
Vilken fortsättning man bjuds på. Går inte att lägga ifrån sig boken utan man bara måste läsa vidare. Vet redan nu att denna kommer hamna på topp av årets böcker 🤗
Vilken bok! Kolmörk, bestialisk, ett djupt geggande i förvirring, eventuella hallucinationer och det mörkaste i det mänskliga psyket. Inget är säkert, inget är förutsägbart. Allt känns möjligt.
Karaktärerna är galet bra skrivna, skräcken och obehaget krypande och alltmer påtagligt. Älskar hur författaren makalöst bra gestaltar mänskligt uppträdande, äckel och fobier. Emellanåt hittar man hopp och ljusning, men känslan är hela tiden: det går aldrig att vara säker. Och slutet är helt briljant!
Rekommenderas verkligen till de som gillar skräck, både från psykologisk spänning och rent från köttigt grafiska beskrivningar.
De recensioner som höjer boken till skyarna förstår jag inte riktigt. Att kalla detta för landets bästa skräckförfattare är verkligen att ta i och en del av recensensionerna känns som att de är gjorda av vänner till författaren. Jag kan inte säga att jag minns berättelsen i denna men den var åtminstone okej, jag blev inte arg av att läsa den. Att skräck är relativt beroende på vem som läser den är självklart men är man en härdad skräckläsare så skulle jag inte säga att den här lever upp till mer än mysrysare.
Jag fick denna i en bokbox jag köpte lagom till halloween och jag måste säga att den andra boken i lådan var den som förtjänar alla rosor istället. Läs Revir istället av Frida Gamero Käll.