Guitarr och dragharmonika är Gustaf Frödings debutdiktsamling, utgiven 1891. Den innehåller förutom titeldikten även avdelningarna "Värmländska låtar", "Griller och grubblerier", "Stämningar och stämningsbilder" samt "Likt och olikt".
Fröding är oerhört ojämn. Tidigare har jag inte tyckt värst mycket om Fröding. Hans Ghasel lämnar mig oberörd, och det gör våran prost och ett gammalt bergatroll också. Jag vet att det är en sådan där figur man *borde* gilla, men jag tycker verkligen att de dikterna är störttråkiga. Däremot finns det riktigt bra texter i denna samling även om de kanske inte är lika välkända: det är primärt dikter om lidande, där Fröding lyckas bra. En främmande man är utmärkt, liksom myren och farväll och jag har fortfarande tillräckligt mycket spotsk tonåring i mig för att uppskatta Salomos insegel. Så jo, jag tycker nog att den är värd fyra stjärnor. Och kanske är det värt att läsa mer av honom, trots allt.
Jag läste om inte hela så åtminstone delar av den under gymnasiet, mycket melodiös diktning med stora stråk av melankoli. Och värmländsk natur så klart.
Oförglömligt melodiska, alittererade, gestaltande dikter. Inget låter så svenskt som Gustaf Fröding. Trots att ingen annan har lyckats härma honom. Fantastisk språkskicklighet. I synnerhet det Värmländskt folkliga.
Fet bok. Varierande kvalitet på innehållet. Ytterst underhållande att läsa vissa av dikterna samtidigt som man har Sven-Ingvars tongivna tappningar i öronen. Uppskattde väldigt ”titeldikten” samt vallarelåten