Prästungen heter Göran Tunström och han växer upp i Sunne, Värmland, mitt i världen.
Prästungen berättar om barndomens nyfikna upptäckarglädje och märkliga händelser, om kompisar och flickor, om faders död som får allt att falla isär, och om ungdomsårens väg ut mot vidgade horisonter, till kärleken och dikten – och in i vuxenlivets slitning mellan trygghetsbehov och längtan efter erfarenheter.
Prästungen är en mycket underfundigt rolig, saklig verklighetsförankrad och mycket poetisk roman.
Göran Tunström föddes i Värmland 1937 och avled år 2000. Han betraktas sedan länge som en av 1900-talets största svenska berättare. Det här är en länge efterlängtad nyutgåva av hans egen barndomsskildring Prästungen från 1976.
Tunströms barndom, tonår och unga vuxenliv. Som alltid ett briljant och poetiskt språk. Den röda tråden är sökandet. Hemma är man i sig själv, men där är det inte alltid hemtrevligt.
Jag skymtar mycket stoff, framförallt till ”Berömda män som varit i Sunne” och ”Tjuven”. Sunne är där, precis som här, centrum, och världen kommer alltid att vara utanför och luta in mot Värmland. De första delarna är starkast, barndomen. Emot slutet blir det lite för fragmenterat och nästan beatnik.
Extra plus för mycket värmländska. Kul att läsa jämte till serien ”So Long, Marianne”, men jag hade velat ha något om relationen till Leonard Cohen. En bok som bäst läses som komplement till hans andra mer framträdande verk.
En självbiografi av Göran om identitetssökande, längtan, frigörelse, kärlek och depression. Språket är fantastiskt och poetiskt särskilt kapitlet om hans dejt på biografen.
Personligen tycker jag den första delen innan Göran kommer in i ungdomen är ganska tråkig. Därefter blir boken bara bättre och bättre.
Fruktansvärt tråkig bok. Män av det här slaget är otroligt ointressanta. Män som rakt ut säger att de vid tid i sina liv inte riktigt sätt kvinnor som människor. Jag vill inte läsa om fler såna här män. Gnälliga, tråkiga. Men den var åtminstone lättläs.
Det enda charmiga med denna bok är att den är skriven på Värmländska. Boken är skriven av en man som bara verkar tycka synd om sig själv, ja det är synd om barn som förlorar sina föräldrar, men det behöver inte bli ens personlighet. Vad som gör bok ännu värre är den taskiga kvinnosynen.
Bildungsromanernas bildungsroman. En oerhört rörande, egendomlig och mångdimensionell roman som rymmer vad som känns som helt känsloliv. Och några passager här är bland de mest vackra och direkta som jag läst på svenska.