Konstnärinnan Dagmar Dreyer och hennes make, sagomålaren Vilhelm, har sökt sig till en lantlig idyll utanför Gränna för att odla sitt måleri. Men Vilhelm är frustrerad eftersom hans illustrationer är mer efterfrågade än hans konst, och i ateljén står Dagmars dukar ofullbordade; i 1910-talets konstliv är det männen som målar och kvinnorna som dekorerar hemmet. Nu planerar paret en stor midsommarfest för vänner, kollegor och rivaler. Eventuellt väntar ett stort uppbrott. Och långt ifrån alla inbjudna drar jämnt.
Konsterna löper som en ringdans genom den svenska sommaren, där förhoppningar kan grusas, löften svikas och illusioner krossas lika snabbt som natten är över -- medan allt fortsätter som vanligt.
Tack vare den begåvade Elin Ruuth slipper jag för en stund den grå och blåsiga gotlandsvintern. Jag reser till ett snickarglatt hus beläget på den småländska landsbygden. Där bor konstnärsparet Dagmar och Vilhelm i början av 1900-talet. Som gäst får man åka höskrinda och det gröna gräset välkomnar nakna fötter. Men midsommarstången och andra patriarkala medel punkterar den pastorala idyllen och ut pyser frustration.
”De tycktes alltid satsa fel, Vilhelm och Dagmar Dreyer. Sikta slarvigt och hamna snett. Illustrationer istället för konst, giftermål istället för uppbrott, Småland istället för vilken stans som helst.”
Till den här fantastiska berättelsen har författaren hämtat inspiration från Ester Ellqvist och sagokonstnären John Bauer. Ester Ellqvist gick på fruntimmersavdelningen vid konstakademin och det har även romanens Dagmar gjort. Sverige var det första landet i världen, som från och med 1864 kunde erbjuda kvinnor konstutbildning. Krokiövningarna fick dock inte genomföras med helt avklädda män, (men männen fick förstås tillgång till kvinnliga modeller helt utan kläder). John Bauer är upphovsperson till Tuvstarr, den lilla nakna prinsessan som uppmuntrar voyeurism. Antagligen var det hans fru som satt som modell. Och det är just om hur det manliga hör samman med profession, subjektivitet, möjligheter och frihet som den här texten handlar. Kvinnorna slutar måla i samband med giftermål och ägnar sig åt barn, marktjänst och att stå modell för männen.
”Där stod fruntimren efter examen vid sina plockbord, en smula artistiskt upplagda, men dukade med samma snittar som borgerlighetens alla fruar bjöd på.”
Men är det verkligen något att bli så till sig över, undrar ni kanske. För till mig är jag! Den patriarkala ringdansen går ju runt runt genom seklerna och verkar aldrig vilja upphöra. Om detta har det berättats, om och om igen. Men Elin Ruuth gör det häpnadsväckande bra. Och det handlar ju om kärlek, längtan och besvikelse också. Med en gång jag börjar läsa är jag fast och slutar inte förrän de 116 sidorna är slut. Prosan är som ett bubbelbad av pärlor, tidsenliga och mycket vackra. De manliga och kvinnliga karaktärerna är komplexa och dialogen realistisk. Det här var en helt fantastisk läsupplevelse.
En bok som aktiverade alla sinnen. Man kan känna doften av oljefärgerna i midsommarnatten och känna de knarriga brädorna under punchverandan i fötterna när man läser. Det är luftigt. Det är lätt. Som en midsommardröm.
Min senaste kommentar ursäktade jag 3 stjärnor med att jag egentligen tyckte den förtjänade 5 men att den inte landade i mig. Den här ger jag 5 men kanske att jag inte riktigt vet varför? (Fast då är det väl en femma?) Jag gillade att läsa den i en sittning för då blev den ännu mer ”rusig” precis som den skildrar rus. Tycker den blev absolut bäst i en scen där tjejkompisarna fyllesnäser åt varandra (även om det typ krävs att man är runt-30-kvinna som läsare för att uppfatta själva snäset?)
En fantastiskt fin liten roman på 117 sidor. Mer behövdes i detta fall inte för att återskapa dramat med fokus på kvinnliga konstnärers lott under förra sekelskiftet. ”Fruntimmerskola” hit och käringgöra dit, this is a man’s world. Så fort dessa begåvade kvinnor antingen gifter sig eller blir gravida (som samhället förväntar sig), grusas deras framtidsplaner och drömmar. I många fall är kvinnorna mer begåvade än sina män men negligeras och viftas bort med kommentarer om att de inte hunnit avsluta en duk på flera månader. Varför det nu då? Jo just det - alla jävla sysslor som måste göras. Ett hem att ta hand om, osv osv.
Jag tycker att Elin Ruuth beskriver denna värld starkt och trovärdigt. Vi blir inhysta i ett gammalt vackert hus under ett midsommarfirande i Småland. Ruuth fångar dialogerna underbart, de är litterärt snygga och 100% trovärdiga. I efterordet får vi lära oss att huvudparet löst är baserade på John Bauer och Ester Ellqvist. Mmm visst, ännu mer intressant va?
Blir extra glad när Hjalmar Söderberg som hastigast nämns och hans pjäs Gertrud, en stor favorit hos mig (dock ej uppskattad av huvudpersonen Dagmar) och jag blev mycket sugen på att läsa om den.
3.5 ⭐️ Mycket läsvärd om kvinnliga konstnärers villkor, om äktenskap kring förra sekelskiftet och om klassamhället. Får mig att vilja läsa fler biografier om svenska konstnärinnor.
En fin liten bok om konstnärligt skapande i en främmande tid som ändå lyckas kännas angelägen. Det är midsommar och vemod och missförstånd och längtan.
Jag gillade verkligen miljöerna och karaktärerna och hur trovärdigt deras relationer beskrivs, särskilt i den gammaldagsa stilen som författaren använder. Men jag tycker att det saknades kött i texten på något sätt, för den var tunn (och då menar jag inte mängden sidor). Kanske var det jag som hade svårt att komma in i flyt med läsandet. Men det blir nog en omläsning nästa sommar!
jag har redan umgåtts en hel del med förra sekelskiftets konstnärskretsar, framför allt med carl och karin larsson. och nånting har skavt, det har det! tendensen hos andra guider på gården att upphöja både carl och karin till skyarna, framställa dem som något helt oproblematiskt och helt igenom gott och varmt och snällt. carls ogillande gentemot kvinnliga konstnärer som något tidsenligt, karins val att sluta måla som frivilligt och smärtfritt. men vad tänkte hon egentligen när hon slutade måla?? var hon nöjd?
och jag tänker på alla kvinnor som stod modell för både carl och anders zorn och alla de andra. en kvinna som zorn målade av berättade att han hade använt hennes ansikte men satt ihop det med en annan kvinnas kropp i målningen. hon var inte glad över det, såklart var hon inte det!! all denna objektifiering av den kvinnliga kroppen, exotifieringen av den rurala vardagen. alla dessa storstadskonstnärer som kommer och lägger sig i!!!
elin ruuth får mig att känna avsmak inför den värld jag som guide har kommodifierat och sålt till turister (samtidigt som det har ett värde att bevara tex lilla hyttnäs och förmedla kunskap om förra sekelskiftets konstnärskretsar genom en konkret plats med konkreta föremål etc etc etc jag vet!!!!!). som vanligt, som alltid har den stora (manliga) konstnären skymt människorna runt omkring honom - hustrun, modellerna, pigorna. ruuth påminner mig om att de finns där.
Det är sådana här böcker som nästan lämnar en lite sorgsen över att man aldrig kommer kunna skriva lika bra. Jag älskar hur Ruuth så sömlöst byter inre monologer, jag får till och med får ta del av taxen Kaisers tankar på ett sätt som känns realistiskt. Trots det breda persongalleriet, något jag vanligtvis inte är överväldigande förtjust i, känns boken inte splittrad. Scenen där tjänsteflickan Ida ska stå modell är otroligt gripande och känslostark, och jag beundrar Ruuths genomgående förmåga att kunna måla upp så stora intryck med så få ord. Så mycket av bokens tematik behandlas utan att uttryckas rakt ut, exempelvis när Dagmar erbjuder sig att betala för Bielkes fika och han bara skrattar, eller hur Dagmar konst ständigt åsidosätts:
Snart hör vi inga fåglar mer, sa Dagmar. Varför inte? sa Hugo. Å, de får så mycket att göra, sa Dagmar. Vakta ägg och mata ungar och lära dem flyga…
Bland det bästa är även hur Ruuth på ett komiskt och snilltikt sätt låter taxen Kaiser och kattan personifiera Dagmars och Vilhelms relation. Jag fastnade så för de beskrivningarna!
Jag valde den här boken helt baserat på dess utsida, men efter läsningen är omslaget nog min främsta kritik. Varför, när man skrivit en bild om kvinnligt konstnärskap, välja en bild av en manlig konstnär? Hur vacker den än må vara känns det lite motsägelsefullt. Men annars är det en bok som jag verkligen tog intryck av, och varmt rekommenderar!
Plötsligt dök kontot @ruuthsbok upp i favoritförfattar-@jennyjagerfäld s flöde, i all sin briljans. Och det visade sig att Ruuth skrivit en ny vuxenroman, efter Fara Vill (fin!).
Nu är ju jag visserligen av den fasta uppfattningen att det finns för många just ”vuxen”romaner om 1) konstnärer 2) unga kvinnor som faller för äldre ”genier”. Stockholmskt och boring så det förslår!
Men Smålandsnatten är smått magisk, och den här korta pärlan ändå rätt… bedårande..? Extra stjärna för slutet, tänker jag nog.
En kortnovell som ger mersmak. Författaren verkligen väver in de olika karaktärernas tankar i en sömlös dans. De går ut in i varandra. Hade gärna läst mer samtidigt som ämnet var klart.