Det här är berättelsen om två systrar, Rut och Rakel. Rut vet hur allting ska vara - att man inte ska elda för kråkorna och inte heller klaga över mörkret utan tända ett ljus istället. I Ruts familj har man tagit bort nyckeln till toaletten, för det finns ingenting att skämmas för. Rakel är hysterika. "Den mänskan är rädd för precis allting", fnyser Rut. När Rakels förhållande med hennes älskade Verner kraschar flyr hon till Ruts familj och flyttar in på deras vardagsrumssoffa. I samma ögonblick hon sätter sin fot i det välordnade hemmet faller proslinselefanten från mahognyhyllan, och kriget kan börja. Mellan systrarna står lille Daniel - Ruts son - tyst, tafatt och blyg, sämst i brännboll, hatar träslöjd, och har blicken redan långt borta i en annan värld.
Jonas Gardelli avastasin esimest korda "Koomiku lapsepõlve" kaudu, imeline lugemine. Meeldis ka kõnealune raamat. Õhuke, aga suure sisuga. Kõik tegelased armastavad või otsivad armastust. Omal moel. Koht ja aeg on aga sageli valed.
Ja siis need Gardelli napid ja teravad verbaalsed torked, nauding.
Stiilinäide "Charlotte tuleb kohvijoomise ajaks koju, sest ta lubas seda. Aga tal on kõrvas suured roosad plastmasskõrvarõngad ja jalas roosad kõrgete kontsadega kingad, mis Rutile ei meeldi ja mis ta kord Ruti antud kingaraha eest ostis. Charlotte on tarvitanud tušši, silmapliiatsit, ruuži ja huuleläiget, mis huultelt maha valgub. /.../ Kogu aja ootab ta, et Rut teda käest rebiks ja käsiks tal otsekohe võõba maha pesta, ent Rut ei ütle ega tee midagi.
Lõpuks tuleb siiski Ruti parim sõbranna Gertrud Charlotte´i juurde ja vaatab talle murelikult otsa.
"Armas tüdruk, kas sa ei tea, et roosid, mis varakult õitsevad, närtsivad kiiresti!"
Charlotte vaatab talle viimast torditükki mäludes ja neelates otsa. Seejärel vastab ta silmagi pilgutamata:
En gripande historia om två systrar där det mesta som kan gå snett gör det också. Som livet. Tycker att den är bra skriven och poetiskt skriven. Mycket går att läsa mellan raderna eller smyger sig in. kunde varit lite djupare och bättre karaktärsutveckling dock. Men det är en solklar 4
Jag gillar Gardells språk väldigt mycket, lättsamt, roligt och okomplicerat. Jag hade dock gärna lärt känna karaktärerna lite djupare, även om han har en förmåga att få fram mycket med få ord. Väldigt mänsklig och lättigenkännlig berättelse.