I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.
Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner.
Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.
Underbar och vacker, liksom i The old man and the sea händer det inte så mycket i handlingen men det gör liksom ingenting eftersom det istället sker så mycket inuti de olika människorna som boken handlar om. Berörande och levande. Jag känner att jag bara vill läsa mer och mer av den här författaren!
“Må flickan få hålla sin han i sin mammas. Må mamman hålla hårt i flickan. Må flickan bevaras och må hennes mamma bevaras. Gode Gud, låt flickan få hålla sin mammas hand. För alltid. Amen.”
Läste 2019. Underbart språk, fantastiskt berättat, så levande beskrivet, så känslosamt, sorgligt, trösterikt och vackert om att bli adopterad och om att vara den som inte blev adopterad, att vara den som adopterar och att vara den som nödgas lämna bort ett barn...ett mästerligt litet guldkorn enligt mig
Det är svårt att komma på vad jag skulle skriva om den här boken. Det är en bok om mödrar och barn utifrån olika perspektiv. Den är trevligt skriven och snabbläst. Trots att den inte hade någon dramatisk handling fanns det ändå ett driv i texten som gjorde det lätt att som läsare ta sig vidare. Mycket i boken lämnas öppet för tolkningen eller outsagt, så jag tror det kommer bli intressanta samtal om denna i bokcirkeln som jag läste boken inför.
Riktigt bra, att bära ett barn på olika sätt i olika tider, i olika länder och olika åldrar. I glädje och i sorg. Och så den här meningen om att hela tiden bevisa för omvärlden att adopterade barn är ens barn: "Passen är min navelsträng till dem."
Krångligt ämne att skriva bra om. Många offer som Naumann inte gör till offer. Det är bra att hon blandar perspektiv, generationer och länder. Läsvärd.
A book about children and childhood and mothers and motherhood. It felt deeply personal, and there were scenes that went so deep it was as if I'd experienced them, not read them. But there's no real overall narrative - it's stories, but not a story. Which is fine - that's clearly what the author intended. To me it just ends up feeling vaguely unfinished? (Much like real life, of course.)