1879 skriver den kände filosofen Pontus Wikner en text han kallar Psykologiska självbekännelser. Manuset låses in i en blecklåda som enligt direktiven ska förvaras på Uppsala Universitetsbibliotek i minst 50 år innan någon får bryta förseglingen och läsa. Dess innehåll är så kontroversiellt och så skandalöst att enbart ryktet om den förseglade blecklådan skapar panik i Pontus Wikners vänskapskrets och man försöker utverka hinder för att blecklådan någonsin ska få öppnas. Ändå är det Wikners vilja att hans text någon gång ska publiceras. I en framtid när allt är förändrat. Han drömmer om ett lyckligare år.
1970, nästan 100 år efter att Pontus Wikner skrivit sina olyckliga bekännelser, bildar några ungdomar i Örebro föreningen Gay Power Club. Den excentriske Ronny går ut i Örebro mitt på dagen i full drag. Kärleksparet Vanja och Kerstin skapar sensation i rikspressen som "flickorna som vill gifta sig". Och tillsammans genomför de den första demonstrationen någonsin i Sverige för homosexuell frihet.
Ett lyckligare år är den gripande berättelsen om de unga studenterna Pontus och Herman och deras omöjliga kärlek under andra halvan av 1800-talet. Det är den fantastiska berättelsen om några modiga ungdomar i en liten stad i Mellansverige under andra halvan av 1900-talet som bestämmer sig för att också de har rätt till lycka. En svindlande roman om kärlek i en tid när kärleken saknade språk.
Ett lyckligare år är den sanna historien om hur kampen för vår frihet började. Och utan början är vi ingenting.
Gardells senaste bok lämnar mig en aning kluven. Ämnesvalet har jag inget problem med - håller helt med om att de homosexuellas historia behöver berättas, lyftas fram och nyanseras. Gardell gör det också ur ett inifrånperspektiv och med en vilja att upplysa och folkbilda. Det är här som det för mig blir problematiskt.
Stundtals, inte minst i delen som handlar sent 60-tal/tidigt 70-tal, blir det hela mest undervisande. Lite som en dramadokumentär upplever jag boken och vissa partier får kanske onödigt mycket utrymme (tänker här t ex på smygandet i parker, pissoarer etc. som jag tänker är både skildrat och välkänt). Ibland blir jag som läsare också lite onödigt skriven på näsan, men så kan det lätt bli i folkbildningsinsatser. Jag tänker då och då att om jag hade en högstadieklass (vilket jag inte har) så kan man läsa de här sidorna för att lära sig ditt, och de här sidorna för att lära sig datt. Kanske är också boken främst riktade till de som yngre och som behöver en historisk förståelse för vikten av kampen och varför den fortfarande behöver föras.
Första delen, om den numera nästan bortglömde akademikern Pontus Wikner, har ett fint tilltal och jag kan uppskatta 1800-talsdragen i språket. Här är också en av bokens återkommande teman som allra mest framträdande - att de homosexuella skildrats på alla möjliga sätt, men en lycklig bög har varit otänkbart. Jag skulle faktiskt hellre ha läst en mer utbroderad berättelse om Wikner. Den berättelsen blir onödigt kort och hade kunnat utgöra grund för en helt egen roman. Faktum är att jag ser det här som två romaner i en, även om det hela till viss del vävs ihop på sista sidorna. Men den ihopvävningen är mest ett utfall av Gardells språkliga skicklighet.
Så, som en blandning mellan verklighet och fiktion, med en hög dos folkbildningsambitioner fungera boken väl. Som ren litteratur, som den roman den ändå saluförs som, tycker jag den fungerar sämre. Gardell har skrivit bra mycket bättre böcker sett ur det perspektivet.
”Jag har länge nog för andras skull måst låtsa likhet med andra människor: åtminstone efter min död vill jag uppträda med öppet visir. Jag ger mitt anseende till spillo och ådrar mig mångas hat och förbannelse. Jag kan ej undvika det. Några få skall älska mig så mycket mer.”
Det vackert välformulerade och defaitistiska citatet ovan är ur Psykologiska självbekännelser av filosof Pontus Wikner (1837-1888). Jag blev väldigt sugen på att läsa den boken som består av hans dagboksanteckningar och utkom postumt 1971. Anteckningarna låg i en förseglad låda som ett par år efter hans död överlämnades till Uppsala universitetsbibliotek tillsammans med informationen om att den inte fick öppnas förrän femtio år framåt i tiden. Jag tycker det är svindlande att få tillgång till en historisk persons svarta låda och det får mig att tänka på vilka fler svarta lådor som finns.
”För den homosexuelle kan i början av 1900-talet beskrivas på ett otal sätt: Plågad, patetisk, tragisk, opålitlig och feg. Feminin om det är en man, manhaftig om det är en kvinna. Tillgjord, affirmerad och bitter. Oftast lite löjlig. Ibland direkt ondskefull. En sak kan en homosexuell emellertid aldrig vara, Lycklig.”
Den här romanen är fantastiskt fint inramad. Titeln Ett lyckligare år var vad författare E.M. Forster skrev på försättsbladet till romanen Maurice, skapad av honom1913. Maurice kan sägas vara den första homosexuella romanen, den utgavs också postumt 1971.
Gardells roman handlar om svenska homosexuellas kamp över tid, för att undvika straff, för frihet och lycka. Mot sina egna, guds och andras fördömanden. Den är delad i två delar, den första handlar om Pontus Wikner 1856-1858 i en tid då lycka var otänkbar och en homosexuell kunde vara sann endast inuti en svart låda. Den andra utspelar sig 1970-1971, då fokuserade aktivisterna på att bryta tystnaden. Jag älskar idén!
Del ett är en kärlekshistoria, extra intressant ur ett historiskt perspektiv. Gardell lyckas använda ett språk som matchar och frammanar tidsandan. Ganska mycket handlar det om hur kristen gudstro kan förhålla sig till homosexualitet. Författarens stil känns igen i och med hans förmåga att skriva på ett humoristiskt sätt om sorgliga saker. Utanförskap, självhat, tvivel och ångest. Möjligen häller han ner mer av Jonas Gardell i denne Pontus än av Wikner själv. Men inte gör det något.
Den andra delen handlar om Ronny och Vanja som i 70-talets Sverige kämpar för ökad kunskap, tolerans och lika rättigheter. Det känns lite hoppfullt – mitt i bedrövelsen – att ta del av hur deras livsvillkor kontrasterar mot Wikners. Deras berättelse är baserad på intervjuer med aktivister från den tiden, bland annat Vanja Södergren som är en livs levande person (hjälte!) som var med och anordnade Sveriges och Europas första prideparad. Jag blir stormförtjust i romanens Ronny – en obotlig optimist – och Vanja – som ett rivjärn.
”Hon läser Karin Boye. Karin Boye var lesbisk, det vet hon. Och av det följde, att var man lesbisk skulle man ta livet av sig. Det förstod hon också. Men om man nu till äventyrs inte ville det? För att man hade alltför mycket lust att leva? Eller som i Vanjas fall, driv? Kunde hon tänkt på, Karin Boye.”
Jonas Gardell har gjort det igen! På ett både drabbade och lustfyllt sätt upplyser han om homosexuellas historia. För att den inte ska tappas bort. För att få människor att förstå vad kampen har handlat om och hur den utvecklats. Att en människa har rätt att vara sig själv, att få vara med likasinnade, att få älska och bli älskad, att få vara lycklig. Jag uppskattar att han specifikt lyfter lesbiskas kamp som ju ofta har hamnat och hamnar i skymundan för bögarna. Han exemplifierar också hur det kan te sig rent praktiskt när Vanja exempelvis inte får komma till tals.
tyckte mycket om första halvan. andra halvan kändes mer som ett reportage. förstår viljan hos gardell att skildra historien och tycker också det är viktigt, men första halvan grep tag i mig mer. hade hellre läst en hel bok om pontus och herman!
Viktigt ämne förstås men gillar inte utförandet, varken berättelsens sammansättning eller hur den är skriven. Den tar sig lite på slutet men hade förtjänat en bättre framställning tycker jag
Betyg: 5 av 5 - Jag har läst dom flesta böcker som Jonas Gardell har skrivit, och tyckt mycket om dom alla. Nu har jag läst hans senaste bok, Ett lyckligare år, och den var inget undantag. Boken är intressant, gripande, välskriven, och väldigt viktig. En sån bok som alla borde läsa. Kan varmt rekommendera den. Jag lyssnade på större delen av boken, och den är mycket bra inläst av författaren själv.
I’m sincerely touched and will remember these stories from a history over 100 years about a couple of homosexual men and women in Sweden. They all wanted to change, and help others, by telling others about themselves and their life-choices. Some sad scenes, big love and lot of emotions.
I’m always impressed by brave “heroes” like these four; Pontus, Ronny, Vanja and Kerstin. Thanks! — Very well narrated by the author as well. - I LIKE!
Viktig historieskrivning, men inte så mycket till roman. Två separata verklighetsbaserade berättelser som inte knyts samman – den första ganska tungrodd, den andra med betydligt mer kommentarer från författaren än gestaltning av personerna. Kanske är det oundvikligt att det blir så om man skriver baserat på intervjuer med de personer man skriver om? Inte illa formulerat, men som sagt inte egentligen en roman.
Otroligt bra bok. Jag uppskattade jättemycket att den var så positiv genom hela och inte bara innehöll lidande. Också roligt att läsa om studentlivet i uppsala på 1800-talet. Mycket inspirerande, upplyftande och hoppfull
Han gör ju så här, Gardell, att han berättar om något som har varit och som har varit helt fel, men gör det på ett sätt som gör att det, när vi läser om det idag, känns ännu mer fel. Det är nästan med ett löjets skimmer han berättar om en tid när det inte fanns ett ord för den kärlek en man kunde känna för en annan man, hur de våndades, gömde och glömde sig själva och sedan förnekades all möjlighet till öppen och delad lycka. Därför älskar-älskar jag när Ronny kommer med i bilden med sitt plakat om Glad bög, för tänk: vad vore världen utan alla Ronnysar!
Det känns nästan fel att säga det här, men jag var inte helt imponerad, trots att ämnet är nog så viktigt. Vissa aspekter känns tyvärr mest som upprepningar av Torka aldrig tårar, speciellt den andra delen. Jag skulle ha önskat mera sammankoppling mellan den första historien och den andra historien. Nu kändes det mest som att Gardell har skrivit två separata historier och slängt ihop dem till en roman. Jag blev efteråt och fundera på hur texterna från första historien togs emot. Vad hände med dem? Hur kändes det att hitta dem och läsa dem? Hurudan påverkan hade de på läsarna? Jag känner att den delen blev och hänga i luften och där skulle ha funnits utrymme för skönlitterära friheter. Jag skulle ha föredragit att läsa en riktigt smaskig historisk roman istället och sparat den andra delen, ack så viktiga delen, om 70-talet till en annan bok.
Läsvärd. Första delen mer som en roman om Pontus Wikner. Den kändes lite abrupt avslutat när boken hoppar till 1970 Örebro och ett berättande om homosexuellas frigörelse i Sverige. Som många andra nämnt så känns det lite som två olika böcker i en. Gillade tonen till läsaren som ingav känsla av att vara delaktig, som en fluga på väggen.
Skulle rekommendera den till alla för en fin lektion i Sveriges historia.
Gardell levandegör och synliggör glömda hjältar och helt vanliga människor i denna viktiga historia om kampen för friheten att vara sig själv. Att slippa gömma sig, att slippa vara rädd för misshandel, att faktiskt få vara lycklig. Vi fortsätter kämpa.
En mycket fint skriven bok. Så sann. Och så sorglig. Jonas Gardell skriver de homosexuellas historia i Sverige. I bokens första del är huvudkaraktären Pontus Wikner, teolog och professor i filosofi, men även... homosexuell. På 1800-talet. Så ensamt det måste ha känts. Och så lycklig blir han när han upptäcker att det finns andra som honom. De kan till och med uppleva korta stunder av tvåsamhet och kärlek, fast alltid i hemlighet. De kan inte "uppträda med öppet visir", som Wikner uttrycker det. Världen är inte beredd att se deras sanna jag och acceptera det. Därför måste sanningen om vem Pontus Wikner egentligen är gömmas och får inte avslöjas långt efter hans död för att inte skada hans familj. Det är egentligen först 83 år senare, 1971, som hans "psykologiska självbekännelser" ser dagens ljus. Då har världen börjat förändras lite grann och förändringen har till och med nått Sverige. Homosexuella har börjat kämpa för sina rättigheter - för rätten att uppträda öppet inför samhället utan att bli hatade och förföljda, för rätten att kuna bilda familj med den de älskar. I 70-talets Sverige möter vi Ronny Blomeng, Vanja och Kerstin som organiserar Sveriges och Europas första prideparad i Örebro. De vet att det inte är något fel med deras sexualitet och är beredda att kämpa för att få Sverige och världen att acceptera dem. De vet att de har rätt till lycka som alla andra, trots att många homosexuella på den tiden fortfarande tror att de är sjuka och inte har rätt att visa sitt sanna ansikte inför världen, utan måste springa i buskarna och i badhusen för att möta andra som dem.
Ännu en bra och viktig bok av Jonas Gardell. Tack, Jonas, för att du skrivit den!
För det var så vår frigörelse började, och utan börja är vi ingenfing.
Helt ärligt så finns det så mycket jag skulle vilja säga om denna. Men lika ärligt så vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig. Jag förväntade mig att tycka om den här boken men jag förväntade inte riktigt att den skulle påverka mig så mycket som den faktiskt gjorde. Inte bara för att den delvis utspelar sig i min egen hemstad och för att den erbjuder en bild av svensk hbtq-historia som till stor del har glömts bort - utan för att det är utan tvekan en av de mesta romanerna som Gardell har skrivit.
Det finns självklart lite saker jag känner mig sådär om. Till exempel Pontus Wikners relationer med minderåriga elever, vilket jag tyckte Gardell hade kunnat hanterat på annat sätt; i alla fall i sina formuleringar. Men jag vet inte heller riktigt exakt hur jag skulle ha vilja att han gjorde det istället. I slutet kommenterar han själv om den delen av Wikners liv och liknande fenomen på ett sätt som mer eller mindre kompenserade för det. Det är ett svårt ämne som jag själv håller på att hantera i min masteruppsats så det kan också vara därför det korta avsnittet kändes sådär. För jag tycker verkligen inte att det behandlas som en bagatell. Mer som något som vi fortfarande inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till.
Nej, den var jävligt bra. Den förtjänade definitivt sitt pris på QX-galan tidigare i år.
I en tid där många svenska aktivister har glömts bort känns den här boken oerhört viktig. Men problemet är att de två olika berättelserna aldrig riktigt känns sammankopplade. Historien om Pontus Wikner går inte riktigt ihop med historien om aktivisterna på 70-talet, det saknas en röd tråd som jag hoppades skulle komma men den enda kopplingen är att Wikner var homosexuell. Det måste finnas flera berättelser om homosexuella svenskar och därför blir kopplingen mellan Wikner och Ronny, Vanja och Kerstin svag.
Det känns som två olika böcker Frankensteinade in i en, troligtvis eftersom de två berättelserna hade varit för korta för sig själva. Vilket är synd, delen om Wikner är oerhört välskriven och biten om "Gay power club" är viktig. Synd!
Läste denna som kvälls-e-bok när det inte varit lämpligt att ligga med tänd lampa :) Måste erkänna att jag hade lite svårt att komma in i den riktigt. Gillar bäst delen med Pontus Wikner och skulle gärna läst en hel bok enbart om honom. Förstod först i slutet att de flesta nämnda personerna funnits/finns…trodde de var påhittade men baserade på verkliga personer.
Hur som, en mycket viktig bok och fina skildringar av personer vars liv och åsikter äntligen fått återberättas.
Tänä päivänä on vaikeaa tajuta, kuinka vähän aikaa on siitä, kun seksuaalinen tasavertaisuus alkoi nostaa päätään Ruotsissa, puhumattakaan Suomesta. Oikeus rakkauteen on tärkeä kirja, erityisesti luettavaksi Priden alla.