What do you think?
Rate this book
Det hemliga namnet
Det hemliga namnet handlar om identitet; dess gåta och villovägar. Kanske är den en generationsroman med kvinnliga förtecken, vem vet? Men främst är den en nära tagning av ett liv, där berättelsen glider genom hela spektrat av dimensioner: det vardagliga, det absuda, det oväntat smärtsamma eller benådade: en text full av kast – så som en människa är.
Huvudperson är Helena, konstnär, mor till en tjugofemårig son och expert på omöjliga kärlekshistorier. Och hemligheten med det hemliga namnet är hennes. En hemlighet som hon försöker glömma bort men som kräver att bli betraktad, och som slutligen för henne dit hon inte alls hade tänkt fara.
Huvudperson är Helena, konstnär, mor till en tjugofemårig son och expert på omöjliga kärlekshistorier. Och hemligheten med det hemliga namnet är hennes. En hemlighet som hon försöker glömma bort men som kräver att bli betraktad, och som slutligen för henne dit hon inte alls hade tänkt fara.
338 pages, Hardcover
First published January 1, 1999
About the author
Inger Edelfeldt
70 books54 followersInger Edelfeldt (born 1956 in Stockholm) is a Swedish author and translator, as well as the illustrator of many books. She made her debut in 1977 with the book Duktig pojke ("Good Boy"). She has written around 20 books since then, most of which are novels, short stories, poetry books, and books for children and young people. She won the Deutscher Jugendliteraturpreis in 1987.
She is internationally known as a Tolkien illustrator through her paintings for the 1985 Tolkien Calendar. She has also painted the covers of several Swedish editions of J.R.R. Tolkien´s books in the seventies and eighties.
She is internationally known as a Tolkien illustrator through her paintings for the 1985 Tolkien Calendar. She has also painted the covers of several Swedish editions of J.R.R. Tolkien´s books in the seventies and eighties.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 11 of 11 reviews
April 4, 2016
Bra skrivet och intressant med de två perspektiven. Tycker både synd om Helena och retar mig på hennes oförmåga att ta tag i saker och ting. Livet hade kanske blivit annorlunda om hon fått behålla sitt namn/identitet. Min första bok av författaren men inte min sista.
March 30, 2016
Vilken skillnad mellan denna bok och den "chicklit"-bok jag läste ut nyligen. I chicklit regerar strukturen, och alla trådar knyts ihop i slutet. Kärleken är enkel, de eventuella problemen är av ytligt slag, och skadar inte insikten att paret "egentligen" är avsedda för varandra.
Huvudpersonen i den här boken kämpar som konstnär, som mor och älskarinna. Ibland faller Helena, som hon heter, in i alltför välbekant överanalyserande med sina väninnor, där särskilt Boel står för det alltför new-ageiga som kan få det att krypa i mig. Jag blir aldrig klok över om författaren skildrar dem med ironi eller med välvilja? Och kanske är det rätt så - det är ju trots allt ett försök att orientera sig i verkligheten och försöka hitta ett narrativ som passar en bättre.
Till skillnad från chicklit-verken är den här boken mer som verkligheten - rörig och stökig, utan tydlig riktning. Men kanske ändå Helena får lite avslut när hon träffar sin syster på slutet. Men säker är jag inte...
Jag tycker mycket om skildringen av konstnärskapet: att det innebär perspiration innan inspiration vill infinna sig, och beskrivningen av förvåningen när det går bra: har JAG gjort det här?? (Lyckad liknelse med att föda barn: "Bäst blir det när man själv blir förvånad. Som när man har fött ett barn: har detta kommit ur mig?" (sid. 13: samma tema beskrivs även på sid. 63). Och inte minst (från s. 98): "Men problemet med konstnärligt skapande är väl, att om man överhuvudtaget ska få något ur händerna måste man vara ödmjuk och storhetsvansinnig samtidigt: ödmjuk för att inte ligga vaken på nätterna och hata vardagslivets futtigare sidor, och storhetsvansinnig för att uppbringa den energi som man inte kan alstra om man inte har åtminstone någon liten tilltro till sin egen betydelse."
Ett tag blir jag iofs orolig över att Helena tänker bli den ultimata toffeln, när sonen dyker upp, och exet, sonens far, som dessutom tar med sig en mystisk dam. Där hade boken kunna spåra ur totalt! Men hon får nog, och lyckas slänga ut dem till slut, och lyckas även låta bli att känna skuld över när hennes luffande ex senare hittas död i ett garage. Så skönt med en kvinna som inte tar ansvar för allt! (OK, även om hon emellanåt försöker...)
Emellanåt önskar jag att delar kunde ha kortats ned, men i stort är det ett trivsam bok med några mycket bra iakttagelser inplanterade då och då. Och jag ler när jag läser om hennes beskrivning av Jan (kommentaren om vänliga, varma och intelligenta män, s. 237) och nej, inte behöver vi vara allergiska mot dem...
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Nedan ytterligare noteringar om favorituttryck:
s. 73: den pretentiösa självanalyser
s. 80-81: känner igen mig själv i det där att skriva självförmanande listor!
s. 81: sanning/lögn
s. 82: försöka förstå
s. 119: gåtan som vi kallar sten
s. 176: "Aliens känner igen andra aliens men förblir aliens för varandra."
s. 183: tavlor som grytlappar
s. 188: om makt
s. 225-226: glädjen över ett eget hem
s. 232: hanterlighet
s. 246: osäkerhet
s. 252: aldrig är det som man tror.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Huvudpersonen i den här boken kämpar som konstnär, som mor och älskarinna. Ibland faller Helena, som hon heter, in i alltför välbekant överanalyserande med sina väninnor, där särskilt Boel står för det alltför new-ageiga som kan få det att krypa i mig. Jag blir aldrig klok över om författaren skildrar dem med ironi eller med välvilja? Och kanske är det rätt så - det är ju trots allt ett försök att orientera sig i verkligheten och försöka hitta ett narrativ som passar en bättre.
Till skillnad från chicklit-verken är den här boken mer som verkligheten - rörig och stökig, utan tydlig riktning. Men kanske ändå Helena får lite avslut när hon träffar sin syster på slutet. Men säker är jag inte...
Jag tycker mycket om skildringen av konstnärskapet: att det innebär perspiration innan inspiration vill infinna sig, och beskrivningen av förvåningen när det går bra: har JAG gjort det här?? (Lyckad liknelse med att föda barn: "Bäst blir det när man själv blir förvånad. Som när man har fött ett barn: har detta kommit ur mig?" (sid. 13: samma tema beskrivs även på sid. 63). Och inte minst (från s. 98): "Men problemet med konstnärligt skapande är väl, att om man överhuvudtaget ska få något ur händerna måste man vara ödmjuk och storhetsvansinnig samtidigt: ödmjuk för att inte ligga vaken på nätterna och hata vardagslivets futtigare sidor, och storhetsvansinnig för att uppbringa den energi som man inte kan alstra om man inte har åtminstone någon liten tilltro till sin egen betydelse."
Ett tag blir jag iofs orolig över att Helena tänker bli den ultimata toffeln, när sonen dyker upp, och exet, sonens far, som dessutom tar med sig en mystisk dam. Där hade boken kunna spåra ur totalt! Men hon får nog, och lyckas slänga ut dem till slut, och lyckas även låta bli att känna skuld över när hennes luffande ex senare hittas död i ett garage. Så skönt med en kvinna som inte tar ansvar för allt! (OK, även om hon emellanåt försöker...)
Emellanåt önskar jag att delar kunde ha kortats ned, men i stort är det ett trivsam bok med några mycket bra iakttagelser inplanterade då och då. Och jag ler när jag läser om hennes beskrivning av Jan (kommentaren om vänliga, varma och intelligenta män, s. 237) och nej, inte behöver vi vara allergiska mot dem...
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Nedan ytterligare noteringar om favorituttryck:
s. 73: den pretentiösa självanalyser
s. 80-81: känner igen mig själv i det där att skriva självförmanande listor!
s. 81: sanning/lögn
s. 82: försöka förstå
s. 119: gåtan som vi kallar sten
s. 176: "Aliens känner igen andra aliens men förblir aliens för varandra."
s. 183: tavlor som grytlappar
s. 188: om makt
s. 225-226: glädjen över ett eget hem
s. 232: hanterlighet
s. 246: osäkerhet
s. 252: aldrig är det som man tror.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
February 10, 2022
Om Helena, konstnär, som försöker få ihop sitt liv, med trasigt förhållande till relationer, och en hemlighet, ett hemligt namn, en historia hon gömt undan som parallellt kryper fram genom berättelsens gång. Berättat med växelvis tredje persoons perspektiv och en typ av dagboksanteckningar i jagform. Upplevde det lite svårt att växla mellan de båda perspektiven, jagperspektivet blev ibland lite "patetiskt", för känslosamt på något sätt, förvirrande att se ur båda vinklar. Uppskattar konstnärsfonden, och den parallella historien om hennes bakgrund som får övervikt i slutet, tycker om berättelsen i stort och mycket (pinsam) igenkänning i hennes kärlekshistorier.
November 10, 2017
En riktig läsecirkelsbok. Det sa jag redan efter första sittningen, och det blev inte mer kvalitativt efter det. Med andra ord helt okej men också dålig på många ställen.
Huvudkaraktären är rent för trisst och alldeles för naiv. Edelfeldts språk är tyngt av konstigt valda adjektiv som ofta blir alldeles för pretentiösa.
Som bäst är boken i slutet när Helena åker till Ungern för att "konfrontera" sitt förflutna. Här händer något med henne som karaktär som gör att man känner sympati för henne som läsare. Annars var jag som sagt mest trött på henne.
Uppskattar dock att läsa om kvinnor som inte är särskilt sympatiska eller sol är egoistiska. Det är en intressant genre som försöker utforska kvinnan som subjekt istället för offer/objekt. Edelfeldts bidrag till genren är dock enligt min mening tämligen klen om än helt okej.
Huvudkaraktären är rent för trisst och alldeles för naiv. Edelfeldts språk är tyngt av konstigt valda adjektiv som ofta blir alldeles för pretentiösa.
Som bäst är boken i slutet när Helena åker till Ungern för att "konfrontera" sitt förflutna. Här händer något med henne som karaktär som gör att man känner sympati för henne som läsare. Annars var jag som sagt mest trött på henne.
Uppskattar dock att läsa om kvinnor som inte är särskilt sympatiska eller sol är egoistiska. Det är en intressant genre som försöker utforska kvinnan som subjekt istället för offer/objekt. Edelfeldts bidrag till genren är dock enligt min mening tämligen klen om än helt okej.
March 26, 2025
En berättelse om Helena som är konstnär, mamma till en vuxen son, älskarinna, och som har flera extrajobb för att försörja sig. Hon är van vid att hitta på (ljuga) om sin bakgrund och uppväxt, för att hon själv egentligen inte vet så mycket om den.
Det byts mellan olika perspektiv, mellan att huvudkaraktären själv berättar (som i dagboksform) i jag-format och ett hon-format. Jag tycker inte att Edelfeldt får det att fungera. Får en känsla av att hon inte har kunnat bestämma sig och kör på med båda. Jag-formatet var mer ointressant.
Det byts mellan olika perspektiv, mellan att huvudkaraktären själv berättar (som i dagboksform) i jag-format och ett hon-format. Jag tycker inte att Edelfeldt får det att fungera. Får en känsla av att hon inte har kunnat bestämma sig och kör på med båda. Jag-formatet var mer ointressant.
May 11, 2022
Intressant kring föräldraskap och släktband, men ganska tråkig läsning.
Read
February 2, 2023sämsta boken jag läst. den får inte ens en stjärna
February 26, 2016
Fascinerande! Hade aldrig ens hört namnet Inger Edelfeldt men tack vare "Stockholm läser" blev jag nyfiken och läste "Det hemliga namnet". Jag var helt tagen av hennes författarskap; kommer säkert att läsa flera av hennes böcker, men först vill jag läsa om "Det hemliga namnet" . . . kan inte sluta tänka på den!
April 13, 2012
En bok som man inte vet vad man ska säga om när man läst klart. Det finns mycket att tänka på och mycket som gripit tag.
March 31, 2016
Bra personbeskrivningar och intressant upplägg, tyvärr svagt slut.
November 24, 2016
"The Secret Name" was wonderfully well written with lots of good insights into the creative process and a main character who is a real person with real insecurities and worries and issues.
Displaying 1 - 11 of 11 reviews