"Jag ser det i min kollegas ansikte innan hon ens rört en muskel. Hennes ögon lenas, hon vispar med fingret över mobilen för att hitta det jag redan vet att jag inte vill se. Ultraljudsbilden, dess svartvita prakt och suddiga löfte om en obeskrivlig framtid. Livets mirakel , svarar jag, grattis. Jag tar lätta, korta andetag och fokuserar på mitt leende (bredda munnen). Det viktiga i sådana här sammanhang är att inte andas för djupt och nå känslocentrum. Jag andas så ytligt att mitt blod nätt och jämnt syresätts. Sväljer oljig ultraljudsgrädde och gör munnen bred."
Monika Bengtsson föddes i en familj och växte upp i en annan. Av ren duktighet har hon klarat skolan, undvikit det närmast genetiska alkoholberoendet, doktorerat i mytologi, köpt bostadsrätt och fått en forskartjänst på Stockholms Universitet. Hon skulle till skillnad från sin biologiska mor bli en bra mamma. Om hennes kropp någonsin blev gravid.
I krisen som sammanfaller med hennes sista IVF-försök börjar Monika nysta upp historien om sin biologiska familj. Vem är hon? Och om hon får ett barn, vad kommer det att brås på? En släkthistoria som ingen någonsin berättat för Monika tar henne till platser hon aldrig tänkt sig och tankar hon aldrig haft. Blir till mytologin om henne själv.
"Ljudet av fötter" är del ett i romansviten om Monika. Det är en fängslande roman om det sociala arvet, om föräldraskap och svek, hopp och meningen med livet, berättad med Sara Lövestams karaktäristiska humor och värme.
”Familjer är som fötter. Stinkande och smärtsamma ibland, men skulle inte ha varit där man är utan dem.”
I första boken om Monika är hon ”jaget” som talar till ett du, hennes efterlängtade barn. Ett mycket berörande grepp. Det är på samma gång en släktkrönika, en uppväxtskildring, en historisk roman och samtidigt är den i allra högsta grad modern. Lövestam har en bifokal blick på omvärlden som implicerar hur social miljö (språk och bemötande) påverkar utan att för den skull förneka biologins betydelse. Det gillar jag. Hon lyfter hur viktigt det kan kännas att ta reda på information om sina biologiska släktingar, vilket bidrar till att bredda förståelsen av hur adopterade kan känna.
Signifikant för Sara Lövestam är hennes humoristiska skildringar av viktiga saker. Hon tar de marginaliserades parti, arbetarklassens och ungdomarnas. Hon gör upp med klyschor och fördomar, förenklingar, ogenomtänkta uttryck och ”sunt förnuft”. Hon är noga med språket. Att jag äntligen fick läsa om ett sexuellt tillfälle mellan lärare och elev omnämnt som övergrepp var tillfredställande.
Till stor del handlar romanen om ofrivillig barnlöshet, (en av mina värsta mardrömmar). Vi får lära oss om hur provrörsbefruktning fungerar. Om hur det är att vara en fyrtioårig kvinna utan barn och få frågor, ”goda råd” och upplysningar om den biologiska klockan.
”Lite om min gråt. Jag har en gråt som låtsas att den inte finns. Den yttrar sig i grunda andetag och oförberedda skott mot hjärtat, magen, lungorna, men den har lärt sig att inte pressa vätskan för hårt mot ögonen. Jag har inte råd att gråta varje gång någon får ett barn, har ett barn, bär ett barn, talar om ett barn. Jag har inte råd att vara en alien. Jag sväljer inte gråten, jag trycker tillbaka den med min hårda andning. Min gråt sitter i musklerna som packad snö.”
Det är en intressant och mycket sorglig roman, skriven med en lätthet. Lövestam förmedlar hoppfullhet och en positiv grundsyn på människan, vilket smittar av sig. Författaren ger konkreta och adekvata förslag på hur man som vuxen kan bemöta tonåringar och göra skillnad för dem. Hon beskriver människors utseenden utan att anta en mesig ton men lyckas undvika stereotyper.
Lövestam är en kompetent och insiktsfull författare som levererar en mogen och nyanserad berättelse. All denna etiska korrekthet gör dock tyvärr att det känns en aning sedelärande.
Betyg: 5 av 5 - Sara Lövestam tillhör verkligen en av mina absoluta favoritförfattare. Jag har läst alla böcker som hon har givit ut. Grammatikböckerna är bra. Ungdomsböckerna är jättebra. Hennes deckarserie på fyra böcker är superbra. Och allra, allra bäst är hennes fristående romaner. Nu har hon kommit ut med boken Ljudet av fötter, Första Monikabok som är den första boken i en romanserie om Monika. Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken, och har verkligen längtat efter en ny roman av författaren. Men jag blev absolut inte besviken. För den här boken var precis så bra som jag hade förväntat mig. Älskar när böcker handlar både om nutid och även går tillbaka i tiden. Nu längtar jag ju redan efter kommande böcker i serien, så jag får läsa vidare om Monika och alla andra i boken. Som jag har förstått det, så blir det två böcker till i serien. Rekommenderar varmt den här boken till alla, precis som jag gör med Sara Lövestams tidigare utgivning.
En kompis tipsade mig om den här boken och glad är jag för det, för jag hade nog inte hittat hit själv. Det här är första boken av tre där vi får följa Monika och hennes tankar och känslor kring ofrivillig barnlöshet. Hennes hopp och besvikelse genom åren tillsammans med den sociala pressen från samhället. Samtidigt som hon går genom alla dessa känslor går tankarna till gener och arv och var hon själv kommer ifrån. Hon börjar leta sig bakåt i sin egna släkthistoria och flera berättelser vävs samman under generationers tid. Den här boken är så bra och träffsäker. Lövestams författarskap är magiskt och man blir så engagerad i den här berättelsen att man kan inte slutat tänka på den även när man lagt boken ifrån sig. Det blir aldrig tråkigt.
Ännu en fantastisk bok av Sara Lövestam, första boken i serien om Monika.
Monika har lyckats i livet trots svåra förutsättningar från barndomen. Hon har gjort en klassresa, studerat på universitetet, doktorerat. Det hon inte har men som hon saknar i djupet av sitt hjärta är ett barn, att få bli förälder. I samband med att hon som 40-åring gör sin sista betalda IVF-behandling börjar Monika luska i sitt förflutna. Vilka var hennes biologiska släktingar? Vilka historier bär de på? Hur blev allt som det blev? Hur blev Monika, Monika?
Ljudet av fötter är en roman som handlar om många saker. Längtan efter barn och ofrivillig barnlöshet, släktforskning, socialt arv, olika kvinnoöden och inte minst kvinnokroppen och dess cykler. Det känns så otroligt viktigt att mens, ägglossning, IVF och "kvinnoproblem" får ta en så stor plats och på ett sätt som känns väldigt naturligt för själva handlingen. Det går inte heller att låta bli att falla för Monikas 14-åriga grannpojke Texas. Förhoppningsvis upptäcker Monika längre fram i serien att hon redan är otroligt viktig för ett barn, Texas.
Det här är riktigt bra, som det mesta Sara Lövestam gör. Väldigt nära högsta betyg. Jag drabbas av alla i den här boken. Av kvinnorna. Men också av Texas. alla borde ha en Texas i sin trappuppgång och i sitt iv, samtidigt som jag önskar att Texas inte vore verklig, det finns alldeles för många 14-åriga Texas därute. Mest drabbas jag såklart av Monika. Hur hon längtar, hur hon söker svar, hur hon finns till hands. Hur hon vill sluta cirkeln. Söker svar i dåtiden, söker svar i älskare. Skörstark, svag och urstark på samma gång. Hur hon framförallt söker svaren i sin egen kropp och inom sig. Och att hon, som de flesta av oss, inte hittar så många svar, utan får leva på ändå, så gott det går.
Åh, som jag gillar Monika och Sara Lövestams sätt att berätta om henne och hennes släktingar – osentimentalt men berörande och med överraskande mycket genuin humor. Uppskattar också att få läsa om IVF-behandlingarna, de är avsnitt som gick under huden på mig, i synnerhet de delar jag själv upplevt. Kastade mig genast över seriens nästa del när jag lyssnat färdigt på den här.
Svårt att betygsätta den här för den var verkligen bra och jag hade svårt att lägga den ifrån mig men den var av naturliga skäl rätt dyster och jag blev inte speciellt förtjust i vare sig Monika eller hennes olyckliga släkt. Jag både vill och inte vill läsa nästa del i serien.
Jag läste de här tre böckerna i fel ordning, så hade grymt höga förväntningar på den här första. Samma sköna blandning av bitterhet, lättja, lust och allvar och fler pusselbitar föll på plats. Tänker att jag lärt mig mer om barnlöshet, arv och varje människas viktighet.
Oklart om det var av självdestruktivitet eller tröst som jag tog med mig den hem från bokhyllan vid tunnelbanan. Men gillade oavsett så mycket mer än jag trodde. Den fungerade både som tröst och som avledning.
Jag som tidigare bara läst Lövestams humoristiska kurslitteratur i grammatik fick ingen anledning att ändra min uppfattning om henne efter att ha läst denna roman: hon lyckas vara humoristisk, om än mer subtilt, även i denna genre (såklart briljerar hon även med språket), trots bokens sorgliga tematik om ofrivillig barnlöshet, sexuella övergrepp på barn, kvinnors kamp genom historien, alkoholmissbruk, trasiga familjer och den rasbiologiska forskningen i början på 1900-talet.
Älskar att man först får djupdyka in i Monikas liv, med katten Stina Jankell, och lära känna henne på djupet - för att sen tillsammans med henne nysta i hennes förflutna. Jag känner mig lika ivrig som hon när hon spadtag för spadtag gräver upp sin historia, samtidigt som hon med skicklighet och värdighet parerar det där jävliga hoppet som aldrig släpper taget. Smärtsamma jävla hopp.
Det är sorgligt men ändå lättsamt. Det enkla sättet hon beskriver svåra saker på, gör det lätt att inbilla sig att livet också är enkelt, trots att dess smärta, sorg och komplexitet. Det är tryggt och behagligt att läsa.
Det tar mig bara några sidor in i boken för att jag ska falla för Monika. Vilken karaktär. Skärpt. Rolig. Varm. Framgångsrik och lite lagom ödmjuk. Det är en fröjd att följa henne. Men också sorgligt och vemodigt.
Monika är uppvuxen i familjehem och har brokiga relationer bakom sig. Hon är ofrivilligt barnlös och skulle göra allt för att bli en bra mamma. Författaren har verkligen lyckats förmedla känslor och föreställningar in i märgen på mig gällande ämnet: sorg, avund, ensamhet, bitterhet, ett aldrig sinande hopp.
Utöver att tampas med provrörsbehandling börjar Monika nysta i sin biologiska familjs historia. Vilket väcker en massa frågor men också känslor till liv. Inte minst nyfikenhet. Hennes nystande tar en bakåt i tiden till olika nyckelpersoner ur hennes bakgrund. Boken är väldigt fängslande och med en god portion humor. Trots tunga ämnen är det förmedlat med lätthet. Språket är magiskt. Berättelsen får en verkligen att reflektera över det sociala arvet och meningen med livet. Jo, en sak till: uppskattar Monika och Texas relation. Så himla fin.
Jag längtar till nästa del och kommer definitivt läsa mer av Lövestam.
Åh vad jag längtar tills jag får träffa Monika, hennes släktingar och grannar igen i nästa del! Denna bok var rolig, smärtsam, intelligent och fin. Har läst några av Lövestams böcker innan men nu måste jag läsa alla!
Sara Lövestam briljerar verkligen i vilken genre hon än ger sig in i; deckare, fakta, ungdomsböcker, historia, samtidsromaner, allt jag läst av henne är smart, roligt och mänskligt. Monika, som lätt hade kunnat bli en irriterande karaktär i sin desperation blir istället någon jag får stor förståelse för och vill följa i hennes släktforskning och nystande i de stora frågorna kring arv och miljö.
Ännu en fantastisk bok av Sara Lövestam, första boken i serien om Monika.
Monika har lyckats i livet trots svåra förutsättningar från barndomen. Hon har gjort en klassresa, studerat på universitetet, doktorerat. Det hon inte har men som hon saknar i djupet av sitt hjärta är ett barn, att få bli förälder. I samband med att hon som 40-åring gör sin sista betalda IVF-behandling börjar Monika luska i sitt förflutna. Vilka var hennes biologiska släktingar? Vilka historier bär de på? Hur blev allt som det blev? Hur blev Monika, Monika?
Ljudet av fötter är en roman som handlar om många saker. Längtan efter barn och ofrivillig barnlöshet, släktforskning, socialt arv, olika kvinnoöden och inte minst kvinnokroppen och dess cykler. Det känns så otroligt viktigt att mens, ägglossning, IVF och "kvinnoproblem" får ta en så stor plats och på ett sätt som känns väldigt naturligt för själva handlingen. Det går inte heller att låta bli att falla för Monikas 14-åriga grannpojke Texas. Förhoppningsvis upptäcker Monika längre fram i serien att hon redan är otroligt viktig för ett barn, Texas.
Monika Bengtsson vill bara hitta pusslet där hon passar. Hon föddes i en familj och växte upp i en annan. Monika gjorde bra ifrån sig i skolan , undvikit att bli som sin biologiska mor, och lyckats med att få en forskartjänst på Stockholms universitet. Allt skulle bara perfekt. Om hennes kropp bara blev gravid.
Monika står inför sitt sista provrörsbehandling, samtidigt börjar hon nysta i sitt ursprung. En släkthistoria som hon inte vetat någonting om börjar ta form.
Ljudet av fötter- Första Monikabok är del ett i romansviten om Monika. Här får vi lära känna Monika, som jag fullkomligt älskar. Monika sitter på en sådan värme och lever på det ständiga hoppet. Det där hoppet som hon vet förstör och sårar mer än vad det egentligen gör nytta. Hon håller ändå fast vid det, för det hon önskar mest av allt är ett barn. Hennes biologiska mamma Eva som inte ens var en särskilt bra mamma fick ju ett barn, så varför kan inte hon som hade blivit en mycket bättre mamma bli gravid.
Sara Lövestam skriver med sådan känsla att det är en fröjd att läsa. Ett tungt ämne som ofrivillig barnlöshet, socialt arv och svek. Det finn en sådan värme runt berättelsen och blinkar av humor som gör att jag måste läsa vidare. Vi får möta en hel del historia i boken vilket ger den ett oerhört djup. Det är tungt och oerhört vackert.
Ska bli så intressant att se var Monika böckerna kommer att ta oss.
This one, “Ljudet av fötter” by Sara Lövestam opened my eyes to a lot of things.
Not only did I learn more about the hidden struggles of couple and single women who want children but for whom it is not happening. I learnt about the stigma and hostility childless women meet, the grief and the isolation.
This book peeked my interest in family histories, especially of women. What stories have we not been told, how often have women been labelled crazy, mean, selfish when in fact it’s society, religion and the people around them who never ever stopped to ask the question: What happened to you? What is your story?
This book made me think of my own grandmothers and their mothers, how it is time for me to change my perspective from judgment to curiosity and compassion.
It also introduced me to how Sweden historically has treated our own indigenous people up north. It will come as no surprise that the ruling government of Sweden was as chauvinist and narrow minded as every other powerful and ruling group that has hold its position for a long time. This book was only whispering and implying what happened, but it broadened my perspective nevertheless.
The beauty of novels, sometimes they let us escape our world and sometimes they expand it.
Den röda tråden i Ljudet av fötter är hopp. Hopp om ett bättre liv. Hopp att allt blir som det ska. Hopp att efter alla dess försök måste det fungera. Hur liten sannolikheten än är klamrar man sig fast vid den minsta lilla gnistan av hopp. Genomgåede får man ta del av karaktärernas hopp, besvikelse och nyfunna hopp.
Jag tyckte om att man fick känna Monikas äldre släktingar, till exempel Stina, först som en aggressiv, elak och manipulativ kvinna, för att sedan bli medryckt i hennes historia. Hennes hopp, förlust och vad som i slutändad ledde till att hon blev som hon blev, omformar hennes karaktär, man får mer empati för det hon uthärdade.
I de historiska berättelserna hittar man mönster och berättelser som upprepar sig, sådana mönster som Monika också letade efter.
För mig som aktivt valt bort att skaffa barn är det inte helt givet att kunna relatera till den intensiva barnlängtan som Monika hyser. Men trots mina svårigheter att relatera tycker jag att det är en väldigt fin bok. Vi färdas fram och tillbaka mellan nu och då, mellan det som har varit och det som kan bli.
Det är en fin berättelse om att hitta sina rötter för att kunna växa vidare. Jag tycker att de återblickande historier där vi får lära känna Monikas kvinnliga förfäder är de mest intressanta.
Jag känner att jag är nyfiken på att läsa mer om Monika och att jag är intresserad av att veta vad som händer efter första bokens sista punkt.
Fantastiskt fin släkthistoria som inte skyggar för det svåra i våra liv! Från en nutida kvinnas barnlängtan till tidigare generationers ogifta kvinnor vars liv påverkats av graviditeter, och vidare bakåt i tiden då bonnpigan Lisa i norr möter Stockholmaren från rasbiologiska institutet. Roligt att sista delen av boken är så intensivt välgestaltad med utpräglade karaktärer och detaljerade beskrivningar av vardagslivets göromål. Om en gillar boken Detaljerna av Ia Genberg gillar en nog denna bok.
Efter att ha läst ut denna roman börjar jag genast längta efter nästa del i trilogin. Jag gillar egentligen allt med den: språket, humorn, de olika tidsplanen som uppstår då Monika börjar släktforska för att ta reda på mer om sin egen historia. Stråket av sorg men också hopp som kantar Monikas barnlängtan och fruktlösa IVF-behandlingar ger berättelsen djup.
Denna bok tycker jag är svårt att betygsätta. Å ena sidan är den fantastisk, med mycket humor, härliga karaktärer och en gripande berättelse om barnlösheten och längtan och hoppet som försvinner så brutalt om och om igen varje månad. Å andra sidan blev det otroligt tråkigt i samband med släktforskningen och alla familjemedlemmar som inte var intressanta alls.
Man måste ju bara gå över till nästa Monikabok. Ibland känns boken lite slö, men å andra sidan kan man ändå inte lämna den utan måste gå vidare. Lite som i livet - ibland är det bara bra att inte allt händer så himla fort. Uppläsarna bra båda två, men till en början verkade deras röster mycket lika varann. Men man lärde sig snabbt urskilja vem det var som förde talet.
En nutidsroman med historiska inslag. Charmig nutid blandas med dåtid och allt handlar om livet. Livet som är, livet som var, livet som väntas eller hoppas på att väntas. Samtidigt vävs det in lite uppläxande om hur vi ska bete oss mot varandra. Och i nästa mening fnittrar jag till. Omväxlande, uppkäftigt, roligt och jobbigt.
Jag tyckte att den här boken var en aning ojämn. Allra mest gillade jag det som direkt handlade om Monika, men det blir liksom mindre och mindre om det hela tiden. Tyvärr måste jag också säga att jag inte var så förtjust i Sara Lövestads som uppläsare. Det kan ha gjort att omdömet påverkades lite. Kanske borde jag läst den här boken i stället.
En mycket bra bok om en ensamstående kvinna i 40årsåldern som kämpar med att få barn. Hon börjar släktforska och nutid varvas med kapitel om hennes förfäder. Jag är lite trött på att läsa om förr i tiden, därav fyran. Men objektivt sätt är den nog en femma. Bra skildringar av hopp och kärlek och alla möjliga känslor.
Mycket berörande på flera punkter, men jag hoppades på ännu mer (eftersom jag älskat de böcker jag läst av Lövestam tidigare). Ser ändå väldigt mycket fram emot att läsa bok två och tre i denna serie!
Hjärtskärande om tröstlösa försök att bli med barn. Rolig dialog. Skrattar högt flera gånger, särskilt när hon pratar med sin katt. Underbara "tillbakablickar", sidohistorier som hade kunnat bli egna böcker.
Djup, fin, vackert berättad historia om en kvinnas kamp att få barn. Drivet, önskan, hopp och förtvivlan! Historien flätas samman på ett fantastiskt sätt då man i dåtid får följa huvudkaraktärens förfäder. Deras liv och vedermödor. Ser fram emot att läsa fler delar av denna bok!
Första boken jag läst av Lövestam och nu vill jag läsa alla hennes böcker. En sån ömsint humor och ett sånt vackert språk. Handlingen är drivande och blir liksom ett pussel att lägga för läsaren själv. En njutning.