Ett spöke från det förflutna hemsöker stora delar av världen: högerpopulismen.
Alltsedan början av 2000-talet har populistiska partier gått starkt framåt inte bara i Europa utan även i övriga världen. Framgångarna har i många fall ritat om ländernas politiska landskap och skapat nya ledarfigurer som Viktor Orbán i Ungern, Rodrigo Duterte i Filippinerna och Donald Trump i USA.
Martin Gelins och Erik Åsards högaktuella bok Hotet mot demokratin är en skarpsynt skildring av högerpopulismens återkomst. Hur påverkas den liberala demokratin i Europa och USA? Är högerpopulismen ett reellt hot mot demokratin? Och hur klokt är det av vänstern att tävla med högern i grenen populism?
Martin Gelin, DN:s korrespondent i New York, och Erik Åsard, professor emeritus i nordamerikastudier, ger oss en djupare förståelse för ett samtida fenomen som i hög grad har satt agendan för det politiska samtalet.
Är man intresserad av statsvetenskap är den här boken riktigt bra. Idag tar mina treor studenten och jag ska koppla mitt tal till varför man ska försvara demokratin och ge exempel från den här boken. Mycket viktig bok för samtiden som alla borde läsa.
”Fixeringen vid det förflutna gör att högerpopulister har föga eller inget att säga om framtiden eller om ödesfrågor som klimatkrisen, hotet mot den biologiska mångfalden, kärnvapenspridningen, automatiseringen av arbetslivet, den växande psykiska ohälsan och andra samhällsproblem.”
Det här kommer bli en lång text, där jag bara går igenom allt jag hittade som var fel med boken. Försöker hålla mig till genomgående fel, eftersom jag hittade minst fyra påståenden eller formuleringar på varje sida som jag skulle kunna kritisera, men då skulle den här recensionen bli lika lång som boken.
Något som är genomgående dåligt för hela boken är hur Gelin och Åsard beskriver alla högerpopulisternas kontroverser i ingående detalj, medan populisternas motståndares kontroverser endast beskrivs i korta ordalag och med endast några få exempel. Om man var lite mindre tendentiös på den fronten skulle kanske fler läsare förstå varför de har fått de framgångar de fått, trots kontroverserna. Utan att läsa mer än den här boken ställs man bara frågande till hur polska, ungerska och amerikanska kan vara så (underförstått) dumma och rasistiska att de fortsätter rösta på PiS, Fidesz och Trump.
Författarna utgår genom hela boken från att man kan lita på alla som tituleras "expert" av etablissemangsmedia, oavsett vad de påstår. De människor som påstås vara experter, och som författarna hänvisar till, har uppenbarligen alla samma syn. Skulle det möjligtvis kunna vara därför de får äran att behandlas som experter? Men det är självklart något de båda två själva tjänar på, eftersom de nu kan tituleras experter på högerpopulism, ifall några andra journalister skulle ha frågor.
I kapitlet om Ungern beskriver Åsard först hur George Soros, genom sin Open Society Foundation, har bekostat universitetsutbildningar och spridit omkring pengar för att påverka politiken i Östeuropa i synnerhet efter Sovjets fall, och västvärlden i allmänhet. Därefter påstår han att Orbán sprider farliga antisemitiska konspirationsteorier när han påstår samma sak, men med den lilla brasklappen att Orbán inte håller med om Soros politik. Värt att nämna är också att den politiska strategen som föreslog för Orbán att rikta in sig på Soros som roten till all ondskan i Ungern själv var jude, nämligen Arthur Finkelstein. Ska Åsard nu leda i bevis att han är en självhatande jude, kanske?
Det för oss till en annan kritik, nämligen att Åsard själv tar upp att det finns flera NGOs som jobbar med att "sprida demokrati" i de forna öststaterna, utan att gå in på mer detaljer. Samt att flera av dessa NGOs lever till tillräckligt stor del av utländska bidrag att deras verksamhet till stor del begränsades när Fidesz införde en gräns på hur stora utländska donationer man kan få utan att behöva registrera sig som en utländsk agent. Menar Åsard då att utländska krafter ska kunna lägga sig i hur demokratiska val genomförs i andra länder, och vilken politik som förs? Med tanke på hur stor vikt hans kollega Gelin lägger på rysk påverkan i det amerikanska valet 2016 så misstänker jag att de inte håller med varandra i den frågan. Om man nu kan anklaga dem för att vara konsekventa i sina åsikter.
Den processen som Åsard beskriver i Polen och Ungern ser för mig främst ut som att de högerpopulistiska partierna har insett att de kanske bara får en chans att bygga upp de maktstrukturer som vänsterpartierna i det "demokratiska" väst har byggt upp över 100 års tid. Det var antagligen det Orbán menade med att "vi behöver bara vinna en gång, om vi vinner stort". Skulle de inte tagit tillfället i akt direkt när de fick makten, direkt efter murens fall, så skulle de aldrig mer få chansen. Då skulle Ungern och Polen blivit som till exempel Tyskland, Belgien eller Grekland, där högerpartier har förbjudits, eller som Sverige och Storbritannien, där vänstern har strypgrepp om public service. Eller alla de länderna, där samtliga myndighetschefer kommer från partier med endast en mild kritik av invandring och homolobbyn.
Ungern kritiserades även för att ha byggt ett stängsel längs med i princip hela sin sydöstra gräns, och beviset för att det var ondskefullt och fel var att "EU" kritiserade det som inhumant. Som om EU inte består av länder och politiker med sina egna åsikter och motiv för vad de gör och säger. När ungrarna sedan använde tårgas mot invandrare som enligt Åsards eget språkbruk forcerade stängslet så kritiseras även det. Men det är väl den rimliga åtgärden när någon på det viset bryter sig in? Förväntade han sig att gränsvakterna skulle vänta med kaffet uppvärmt och nybakta bullar om migranterna bara kunde ta sig förbi stängslet?
Genomgående för hela boken är att det framställs som om populisterna inte faktiskt tror på den politik de genomför, att de inte faktiskt tror på att problemen de lyfter fram finns, eller att de lösningar som de förfäktar faktiskt skulle kunna förbättra situationen. Det framställs alltid som att de bara "utnyttjar" opinionen, som om folk i gemen skulle vara för dumma för att inse vad som skulle kunna vara riktiga problem med riktiga lösningar. Nu skulle jag inte påstå att det är en lögn i Trumps fall, hans genomförda politik visade att han inte alls stod för det han hade kampanjat på, men Gelin var nog för upptagen med att bevaka hans yttringar och tweets för att hålla någon koll på vilken politik som genomfördes.
Det är även talande hur vinklat språkbruket är. Migrationskrisen 2015 beskrivs alltid som "flyktingkris", migranter kallas alltid "flyktingar", förutom om de är i det berörda landet utan tillstånd, då är de endast "papperslösa". Ett ord som inte utesluter den inhemska befolkningen, vem som helst hade väl kunnat vara papperslös?
När jag till slut kom till Gelins kapitel om Trump, efter att ha tvingat mig igenom 130 sidor av lögner och tendens från Åsard, möts jag av ett ännu mer tendentiöst språkbruk, och saker som jag vet är uppenbara lögner eftersom jag har bättre koll på amerikansk politik jämfört med polsk eller ungersk. Han börjar med att prata om hur Republikanerna har vänt sig ifrån den breda allmänheten för att fokusera på de vita kristna väljarna. Det han väljer att inte nämna är att de endast gör det i retoriken, och även i retoriken är det endast genom små hundvisslingar, som gör allt för att undvika att nämna ordet "vit". Om det nu hade varit en sån radikal sväng mot
Jag tror att jag ska bli medlem i ett politiskt parti. Javisst, ja, det blev jag ju häromveckan. Nåväl, boken innehåller väl inte så mycket nytt, men är helt klart läsvärd ändå. De bästa delarna är de om ”vad tror ni skulle hända om...”. För det hände ju. Trump blev t ex inte omvald, men vägrade lämna över makten fredligt. Han viftar med armarna igen, och kommer antagligen att vara republikanernas kandidat i nästa presidentval. Och Polen och Ungern ångar på längs sina tangenter, i rörelsens riktning.
Hade fått högre betyg om den varit mer nyanserad. Författarna är mycket kunniga men boken ger i vissa delar mer intrycket av att vara en kampanjskrift mot politik som de inte gillar (populism, konservatism) än en redogörelse för hotet mot demokratin.