"Se till att njuta nu! Den här tiden kommer aldrig tillbaka!" Peppen och de goda råden haglar över en när man får barn. Men det är inte så lätt att hinna njuta när man samtidigt ska hantera sömnbrist, treårstrotsen ingen berättat om, leklandsföräldrar och skärmtid. Varför är det så svårt att vara mamma egentligen?
Och vad gör man när ens barn blir allvarligt sjukt, när det allra värsta är på väg att hända?
Emma Bouvin är en av Dagens Nyheters mest lästa krönikörer. Med sin osvikliga humor och stor värme fångar hon i sin debutbok livets väsentligheter och förtretligheter, allt från första dejten med barnens far och kisset på stickan till dagen då hennes unge utan förvarning blivit sex år och ska börja skolan. Här finns svärtan och glädjerusen, bråken och vardagslyckan. Och så den där kärleken som trots allt är större än allting annat.
Typ som samlade krönikor, även om de flesta av texterna inte getts ut tidigare. Jag tyckte om igenkänningen i den här boken, tror att jag och Bouvin har en hel del gemensamt när det handlar om vad vi finner utmanande i moderskapet.
En del av krönikorna har jag tagit del av tidigare, men det gör ingenting. Jag skrattar och gråter om vartannat ändå. Det är föräldraskapets essens på varje sida, i varje mening. Och trots att mina egna nuförtiden är 22 respektive 23 år gamla så relaterar jag hårt i det mesta. I oron, i kärleken, i ilskan, i långtråkigheten, i rädslan. Men mest av allt i närheten, att allt går så förbannat fort, men ändå inte fort nog.
Flera bra krönikor, men kanske bör man vara längre ner i småbarnsträsket för att verkligen uppskatta boken i dess helhet. Glömde den direkt när jag läst ut den - vilket kanske var nån vecka sedan, minns inte alls.
Tvärvändning till verkligheten! Jag älskar Emma Bouvins texter, krönikor och reportage. Därför blev jag himla glad när jag hittade den här reality check-boken om småbarnsåren. Så roligt och ärligt och smått bittert skriven men med massor av värme och kärlek. Jag har gråtit (herregud vad tårarna rann när jag läste kapitlet om när lillasysters hjärta stannade) och jag har fnissat av igenkänning åt alla dråpliga situationer man hamnar i med jobbiga små krävande barn. Det här pendlandet mellan att vara svinirriterad på dem och bara vilja vara ifred till att så fort de somnat vilja väcka dem igen och pussa på dem. Hur kan timmen till nattning kännas som ett dygn medans fem år tog en blinkning? Den här mysläsningen var exakt vad jag behövde nu. 🥰😭
Den här boken borde man ju ha läst när man (=jag) försökte bli gravid. Och fortfarande hade en chans att ändra sig. Jag relaterar så så så mycket till varför det suger att vara förälder. Jag hänger dock inte med i svängarna när Emma plötsligt säger att hon blir så lycklig av det, eller att hon vill ha ett barn till. Kan du inte förklara varför du vill ha mer av den här skiten när jag relaterar så mycket till att skitiga och ångrar bittert att jag skaffade barn. Emma tyckte kanske inte att det behövde förklaras att hon egentligen var jättenöjd med att vara förälder haha. ha ha. ha.
Det var trevligt att läsa när hon erkände att hon inte nådde upp till samhällets ideal på en perfekt förälder hela tiden. T.ex. att hon lät sina barn titta på paddan typ hela tiden, och den lilla tiden de inte fick det (under maten) så var det konstant bråk om att de ville kolla på paddan. Det fick mig att känna mig bra när jag står ute i snöstormen och knuffar Rasmus i gungan när jag egentligen vill gå hem och sätta på barnprogram på TV:n. Det var däremot inte lika kul när hon klankade ner på andra föräldrar. Dvs föräldrar (oftast pappor skriver Emma) som dricker kaffe och tar det lugnt medan barnen leker på leklandet. Och alltså barnen muckar gräl med andra (Emmas) barn. Är barnen tillräckligt gamla för att sköta sig själva, låt föräldrarna sitta och ta det lugnt för fan. Jag har själv hamnat i handgemäng med äldre barn som är elaka mot Rasmus på Leo's lekland. Han är så liten att jag behöver gå och försvara honom, men om några år kan han gott knalla ner till mig i kaféet och berätta vem det var så ska jag genast leta upp farsan. Lovar Rasmus. Men tills dess får de störiga barnens farsor ta det lugnt.
Okej, med det sagt inser jag att det var en ganska neggig recension. Men den var trevlig och relaterbar att läsa. Den var rolig, sorglig och lättläst. Kul!
Riktigt bra med både skratt och tårar. Träffsäkra iakttagelser. Det mesta var nytt för mig även om jag brukar läsa Emma Bouvins krönikor. Jag kände dock inte igen mig i allt. Förstås (och själv har jag ju varit sådär jobbigt förtjust i hela barnbiten, från bebis till nu tonår...). Det här kändes som en genuin berättelse om henne själv och då behöver man inte känna igen sig i allt. Ibland tror jag att hon klankar ner för mycket på sig själv. Nackdel var att det ibland var lite krystat, att pressa fram humor. Men det var som sagt även djupare insikter. Otroligt rörande med upplevelsen med dottern.
Roligast var nog ändå sonens 4-åriga replik när han revolterade mot rösten i tunnelbanan. ”Mamma, jag tänkte inte på avståndet mellan vagn och plattform. Jag tänkte på en räv.” Briljant!
Lättläst, fyndigt, ärligt och ganska underhållande. Delvis igenkänning men vi tycks vara väldigt olika personer Emma Bouvin och jag. Kan dock känna med henne och förstå henne, även om jag brottas med helt andra typer av problem i föräldrarollen.
Sympatisk bok, särskilt om man gillar författarens krönikor i DN. Jordnära om moderskap under småbarnsåren. Författarens heta önskan att få barn var något jag funderade över. Hon skriver inget om varför det är så avgörande för henne att få barn, utan verkar se föräldraskapet som en självklar del av livet. Att hennes blivande man inte såg det som självklart på samma sätt gjorde att jag blev nyfiken på hur författaren tänkte.
Läste denna när jag precis fått min dotter för jag behövde läsa något jag kände igen mig i när jag ammande hela nätterna. Det var kanske inte det bästa valet just då för den är rätt ärlig om hur livet med barn är eller kan vara och man kanske inte behöver läsa pm det när man är skittrött mitt i natten med en skrikande bebis. Men med det sagt var den välskriven, snabbläst och väldigt fin, så jag tyckte om den. Jag borde nog bara väntat några veckor till innan jag läste den.
Bra och uppfriskande bok som leder till många bra och viktiga diskussioner om uppfostran, familjeliv och synen på barn. Genialisk i sitt självutlämnande. Kortfattad men innehållsrik.
Så otroligt lättläst och skojig, både enkla poäng och knivskarpa betraktelser om föräldraskap och småbarnsliv. Jag skrattade rakt ut i nästan varje kapitel - det är OVANLIGT.
Åh vad man kan känna igen sig som småbarnsförälder! Jag sträckläste denna bok och ömsom grät, ömsom skrattade. Vissa partier läste jag högt för min man som även han skrattade med i ren igenkänning av hur det är att ha en trotsig 2- eller 3-åring. En del meningar är så klockrena och beskriver precis hur den där första tiden som nybliven förälder var, hon lyckas sätta ord på precis hur det känns. Emma berättar även om hur hon upplever en förälders värsta mardröm när ett av hennes barn blir allvarligt sjukt, och det är lätt att leva sig in i hennes känslor även om man själv inte upplevt just den situationen. Hon berättar ärligt och utlämnande om sig själv och sin man, sina relationer och hur jobbigt livet som småbarnsförälder är – samtidigt som det är den bästa tiden i ens liv. Har svårt att släppa den här boken och rekommenderar den varmt till alla småbarnsföräldrar. 4+.